Professor Siegbert W. Becker gästade vår bibelforskningsinstitution under tiden 7/8–8/9 1972. Under denna tid ledde han ett antal seminarier om Bibeln. Det som prof. Becker framhöll vid dessa tillfällen har många önskat få ta del av. Vi ämnar därför söka referera en del av vad som framkom vid dessa seminarier och stryker under att dessa referat inte bygger på utskrivna föredrag utan på det talade ordet.

Frågan om Bibelns tolkning och att den är så svår att tolka förs ofta fram som en ursäkt för att det finns så många olika kyrkosamfund. Denna fråga används också som en ursäkt för att motsäga Bibeln. En fråga som om och om igen förs fram är ju denna: skall vi tolka Bibeln bokstavligt eller bildligt? Och då säger man ofta: om det är möjligt att tolka en del i Bibeln bildligt, varför kan man då inte tolka allt bildligt? En sak är här viktig att komma ihåg. Luther sa att det naturliga språket är kejsarens fru. Han säger inte att vi skall läsa Bibeln bokstavligt utan han säger att vi skall läsa den naturligt. Och med detta menar han, att om det är naturligt att läsa ett visst avsnitt bildligt, så är det det rätta sättet att läsa det avsnittet. Å andra sidan, om Bibeln själv tydligt anger att ett visst avsnitt skall uppfattas bokstavligt, så är det det rätta sättet att läsa avsnittet. Huvudregeln, som vi alltid måste ha i minnet, är den att Bibeln måste få tolka sig själv. Det är det enda korrekta sättet att läsa Bibeln. Det är också det enda naturliga sättet att läsa Skriften, precis som det är det enda naturliga och riktiga sättet att läsa vilken bok som helst. Om du säger något som jag inte riktigt förstår, då är det inte vettigt att jag går till någon annan och frågar vad du menar. Utan det bästa möjliga sättet att få klarhet i vad du menar är att jag frågar dig. [0]

Fastän jag är professor i systematisk teologi, finner jag det mycket svårt att förstå Karl Barth. Och när jag frågar människor vad Karl Barth menade, finner jag det ännu svårare att förstå deras förklaringar. [1]

Om vi alltså vill veta vad Bibeln själv vill ha sagt, går vi helt enkelt till Bibeln själv. Om den på ett ställe talar om ett ämne som jag inte riktigt förstår, går jag till andra avsnitt i Bibeln där samma ämne tas upp. Och framför allt måste man alltid tänka på sammanhanget. Vi talade om det i ett tidigare seminarium. Detta bör vi också komma ihåg när vi nu går in på frågan om bildlig eller bokstavlig tolkning. Det är sammanhanget som avgör om ett avsnitt skall förstås bildligt eller bokstavligt. Ibland kan vi finna det svårt att avgöra hur ett visst avsnitt skall läsas. Det kan någon gång vara så att vi inte säkert kan avgöra om ett avsnitt skall uppfattas bildligt eller bokstavligt. Men när detta händer, anklagar vi inte Bibeln utan vår egen okunnighet. [2]

Vi tog upp ett avsnitt i går, där det blev tydligt att sammanhanget avgör om en viss fras skall uppfattas bildligt eller bokstavligt. När Bibeln kallar Herodes en räv, förstår var och en att det inte skall förstas bokstavligt. Det är ett bildligt uttryck. Och varje normalt funtad människa vet vad den naturliga meningen av det uttrycket är. När det t.ex. står att träden klappade i händerna, förstår var och en att psalmisten inte vill få oss att tro att träden hade händer precis som vi. När psalmisten, som skrev poesi, tittade ut på den vackra världen omkring honom och såg hur löven dansade för vinden, påminde denna syn honom om Guds härlighet. Därför kan han säga att träden klappar händerna till Guds pris och ära. Återigen förstår varje ärlig människa hur man skall läsa detta avsnitt. Hon kommer inte att anklaga Bibeln för att innehålla ett vetenskapligt misstag på denna punkt. Hon säger inte så här: vetenskapen har ju lärt oss att träden inte har händer, vetenskapen säger att träden har löv. Många av de anklagelser som har förts fram mot Skriften är precis lika dumma som en sådan anklagelse skulle vara. Var och en förstår att detta är inte det naturliga sättet att läsa den versen. [3]

Uppenbarelseboken och Genesis

Folk frågar ofta: »Om det nu finns böcker i Bibeln som Uppenbarelseboken och du vill läsa Uppenbarelseboken på ett bildligt vis, varför vill du då inte låta oss läsa Genesis på samma sätt? Varför låter du oss inte läsa hela Pentateuken på samma sätt?» Wisconsinsynoden, som jag tillhör, skulle nämligen avsätta en pastor från hans ämbete, skulle inte tillåta en professor att fortsätta att undervisa, om han skulle stiga upp i predikstolen eller träda in i klassrummet och säga att de första elva kapitlen i Genesis måste tolkas symboliskt, eller att de måste behandlas som poesi. Återigen måste vi komma ihåg sammanhanget. Var och en som läser Uppenbarelseboken får från allra första början av boken själv sin uppmärksamhet riktad på att det är fråga om symboliskt språk. Det finns inget av liknande slag i Genesis eller i hela Pentateuken. Kanske ett par konkreta exempel kan göra detta klart. [5]

En intressant studie av Uppenbarelseboken gäller de tal som förekommer där. Det är intressant att jämföra användningen av siffror och tal i Uppenbarelseboken med användningen av sådana i Pentateuken. Det finns vissa numeriska mönster även i Pentateuken. Så är t.ex. talet sju mycket vanligt. Det används om och om igen. Det är sju dagar i den första skapelseveckan men ändå bara sex dagar under vilka skapelsen äger rum. Längre fram i andra Mosebok befaller Gud att den sjunde dagen skall firas som helgdag. Hela festkalendern sönderfaller i ett sjutalsmönster. Det är sju huvudfester. Två av dessa fester varar just sju dagar. Den sjunde månaden är en helig månad, inom vilken fyra av festerna infaller. På varje festdag skall sju lamm offras, förutom i ett fåtal fall när detta antal multiplicerat med sju offras. Under tabernakelfesten eller lövhyddohögtiden skall man på första festdagen offra tretton tjurar och så blir det en tjur mindre för varje dag, ända tills man kommer till den sjunde festdagen. Om man sedan lägger ihop alla tjurar som offras under den veckan, får man talet sjuttio. Det sjunde året är alltid ett heligt år. Och om man räknar sju gånger sju år, kommer man till ytterligare ett heligt år. Med andra ord, det finns ett alldeles bestämt mönster som man kan lägga märke till här. [6]

Första Mosebok är indelad i tio delar. Varje dels början anges tydligt av Mose själv. I Gen. 1 förekommer uttrycket »efter sin art» precis tio gånger. I Gen. 5, där generationerna före floden nämns, är det exakt tio generationer som nämns. Därför kan man börja undra, hur systematiskt detta mönster egentligen är. Men om du fortsätter ditt studium, märker du att det finns många tal som inte passar in i det här mönstret med sju eller tio. När jag påpekar för mina studenter att uttrycket »efter sin art» förekommer tio gånger, frestas jag alltid att önska att jag kunde säga att också uttrycket »och Gud sade» förekommer just tio gånger. Men man finner det bara nio gånger. En del av dessa standarduttryck, som man skulle kunna tänka att de passar in i ett mönster, passar alltså inte in i det här sju- eller tiomönstret, som vi har lagt märke till. När vi kommer till listan över patriarker t.ex., märker vi att det finns inget som helst mönster när det gäller den ålder som dessa uppnådde. Talen är helt oregelbundna. När vi kommer till berättelsen om syndafloden lägger vi märke till att regnet varar i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Genast tänker vi då att vi har hittat ett nytt mönster. Ty just talet fyrtio förekommer ju ganska många gånger i Bibeln. Regnet i samband med floden varade i fyrtio dagar, Mose var på Sinai berg i fyrtio dagar, Elia var i öknen i fyrtio dagar utan mat och dryck och Jesus frestades av djävulen i fyrtio dagar. Men om vi ser på de andra talen som förekommer i syndaflodsberättelsen, är det återigen omöjligt att upptäcka ett mönster. Floden varade i ett år och tio dagar och vi kan inte konstruera fram något mönster i de data som ges där. Så kan du gå igenom hela Pentateuken och finna att några av talen passar in i ett mönster, andra gör det inte. I verkligheten är det så att de allra flesta taluppgifterna i Pentateuken inte på något sätt kan passas in i något bestämt mönster. [7]

Men om vi nu går över till Uppenbarelseboken, passar precis varenda taluppgift in i ett alldeles bestämt mönster. Vissa tal kommer tillbaka om och om igen. Det är talen tre, fyra, sju, tio och tolv. Det finns också ett fåtal andra tal, som vid första påseende inte tycks passa in i något mönster, t.ex. talet fyrtiotvå. Det talas om fyrtiotvå månader. Och så har vi talet tolvhundra sextio. Boken talar om tolvhundrasextio dagar. Där finns också talet tre och en halv. Boken talar om tre och ett halvt år. Vi har talet tjugofyra, talet etthundrafyrtiofyra och talet tusen. Men alla dessa tal passar in i ett mönster, med ett undantag, talet sexhundrasextiosex, vilket är Antikrists tal. Tre och en halv är ju hälften av sju. Fyrtiotvå är tre och ett halvt år, det är nämligen fråga om fyrtiotvå månader. Tolvhundrasextio dagar är också fyrtiotvå månader eller tre och ett halvt år, vilket ju är hälften av sju. Ettusen är naturligtvis tio gånger tio gånger tio. Tjugofyra är ju tolv plus tolv. Och etthundrafyrtiofyratusen är ju tolv gånger tolv gånger tio gånger tio gånger tio. Hela boken således, från början till slut, passar in i detta numeriska mönster. Det är helt tydligt att detta inte är så som saker sker i historien. Salomos tempel byggdes t.ex. fyrahundraåttio år efter uttåget ur Egypten och då blir vi frestade att säga att här har vi mönstret med fyrtio igen. Men den tid som förgick från att Abraham kom till Palestina till uttåget är fyrahundrafemton år. Du kan ju föreställa dig vad forskarna skulle göra om också det talet hade blivit fyrahundraåttio. Då skulle man säga att vi här har ett tydligt exempel på hur man har försökt få historien att passa in i ett numeriskt mönster. Men detta går alltså inte när det gäller de historiska böckerna. Och ändå måste man göra det när det gäller Uppenbarelseboken. Det är helt tydligt att taluppgifterna i Uppenbarelseboken, som alltså är standardiserade efter detta bestämda mönster som vi pekat på, visar att det inte är fråga om vanliga realiteter. Det är fråga om symboliska tal och symboliken är i vissa fall lätt att upptäcka. T.ex. varje gång talet tolv uppträder i Uppenbarelseboken, är det förbundet med Guds församling, antingen i denna världen eller i världen efter domen. Det antal människor som blir frälsta är etthundrafyrtiofyratusen. Det himmelska Jerusalem har tolv portar och på var och en av dessa portar är skrivet ett av namnen på Israels stammar. Det himmelska Jerusalem har tolv grundpelare och på var och en av dessa pelare är ett apostlanamn skrivet. Denna bild av det himmelska Jerusalem, som alltså är byggt på de tolv apostlarnas grundval, påminner ju oss om aposteln Pauli ord att kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grundval. [8]

Talet sju är i Uppenbarelseboken i regel använt om förhållandet mellan Gud och världen. Vi kan säga att talet sju är förbundets tal. Tre och ett halvt, vilket ju är hälften av sju, är alltid ett ont tal. Det kan användas om talet för det brutna förbundet. Det är namnet på Antikrist. Det är namnet på Guds fiende. Talen tolvhundrasextio och fyrtiotvå är alltid förknippade med ondskans tid. [9]

Tre är nästan alltid förbundet med Gud. Fyra är nästan alltid förbundet med världen. Boken talar t.ex. om himmelens fyra vindar och jordens fyra hörn. Och när du tar talet tre som är Guds tal och talet fyra som är världens tal och lägger ihop dem, får du talet sju, som passar väl ihop med denna tanke på förbundet. Detta konsekventa bruk av tal antyder ju för oss att den här boken skall läsas symboliskt. [10]

En syn med bilder

Vi behöver emellertid inte falla tillbaka på den typen av argumentering. Kraftfullt som det kan synas, åtminstone tycks det mycket kraftfullt för mig, presenterar sig ju boken själv alldeles från början som en syn, en vision. Alldeles i början säger Johannes att det är fråga om en uppenbarelse som Gud gav till honom. I vers 10 i första kapitlet står det: »Jag kom i andehänryckning på Herrens dag.» Han talar om och om igen om de syner han hade. Och dessa syner innehöll en rad fantastiska bilder. I den första synen säger han att han såg en man som hade ögon som eldslågor. Han säger att denne man i sin högra hand hade sju stjärnor. Han säger att ur hans mun kom ett skarpt tveeggat svärd. Han säger att hans röst var som ljudet av stora vatten. Han säger att hans fötter liknade glänsande malm när den har blivit glödgad i en ugn. Det är alltså fråga om en högst ovanlig syn. I det vanliga livet får vi inte se en man ur vilkens mun det kommer ut ett svärd. I det vanliga livet får vi inte se en människa med sju stjärnor i sin hand. [12]

Första Mosebok däremot talar inte med sådana bilder. Den talar om träd, om fåglar, om fiskar, om en man och en kvinna som är gifta, som är befallda att ha barn. Allt är fullkomligt naturligt. Men i Uppenbarelseboken är det mycket lite som är helt naturligt. Många av de bilder som framställs där är fantastiska. I kap. 4 kan vi t.ex. läsa om fyra levande väsen som stod runt omkring tronen, fulla med ögon både fram och bak. Det första väsendet liknar ett lejon, det andra väsendet liknar en ung tjur, det tredje har en människas ansikte, det fjärde liknar en flygande örn. Och vart och ett av dessa fyra väsen har sex vingar, som är fulla med ögon på insidan. De vilar varken dag eller natt och utan uppehåll säger de: »Helig, helig, helig är Herren Gud den Allsmäktige.» Detta är inte sådant som du finner i det naturliga livet. Och så kan vi fortsätta och gå igenom hela Uppenbarelseboken och se att denna bok ständigt talar om sådant som du aldrig ser i det vanliga livet. T.ex. gator av guld som är genomskinliga som glas, eller stadsportar som är ursnidade ur en enda pärla. Och ändå är inte heller detta det avgörande för hela frågan. Utan det allra första kapitlet i boken lär oss att de bilder som möter oss i denna bok är bildliga eller symboliska. [13]

Den ovanliga person, som Johannes får se, identifierar sig själv mycket klart. Han säger: »Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter…» Och återigen måste varje ärlig själ, som låter Bibeln säga vad den vill säga, medge att Bibeln här vill presentera Jesus Kristus för våra ögon. Men vad skall vi då säga om det svärd som kommer ut ur hans mun? Han säger att det är ett skarpt tveeggat svärd. Påminner detta dig om något tydligt ställe i Skriften? Vad är det som kommer ut ur Kristi mun? Det är hans ord. Vi läser ju i Hebr. 4 att Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd. När nu Johannes ser en person, ur vilkens mun det kommer ut ett skarpt tveeggat svärd, så är det hans sätt att på symboliskt vis säga att Kristi ord är ett kraftigt vapen. Och ändå gör Uppenbarelseboken det ännu tydligare att det är fråga om symboler. I den syn som Johannes hade på ön Patmos fick han se denne ovanlige person som han beskriver stå mitt mellan sju gyllene ljusstakar med sju stjärnor i sin hand. Och i första kapitlets sista vers förklaras hemligheten med de sju ljusstakarna och de sju stjärnorna. Där står: »Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta, att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar och att de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.» Det är alltså helt tydligt att Johannes från första början gör det klart för oss att detta är symboler som skall tolkas. Men ingenting av detta kan vi finna i Genesis, bara med några få undantag. I Gen. 15 har Abraham en syn där han ser den brinnande ugnen passera mellan bitarna av offret. Men den synen blir också förklarad av Gud i Genesis i konkreta termer. Detta är dock undantag i Genesis och i hela Pentateuken. [14]

De sju inseglen

Ett bra exempel på hur boken lätt kan tolkas finner vi i det sjätte kapitlet, där vi läser om synen av de sju inseglen. När det första inseglet öppnas säger Johannes: »Jag fick se en vit häst och den som satt på den hade en båge och en krans gavs åt honom, och han drog ut som segrare för att segra.» Den här bilden utläggs inte vidare, men när vi kommer till kapitel 19 får vi än en gång läsa om en ryttare på en vit häst och den ryttaren blir tydligt identifierad. I 19:11 säger Johannes än en gång: »Och jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och mannen, som satt på den, heter ‘Trofast och sannfärdig’» Jag är säker på att varje kristen som kan sin Bibel kan identifiera mannen genom dessa ord. När en kristen tänker på den som är trofast och sannfärdig, vem tänker han då först av allt på? Förvisso Gud, men i synnerhet hans Son. Och när du läser vidare i v. 12 får du där veta att hans ögon var som eldslågor. I kap. 1 hade vi ju läst att ögonen på den man Johannes hade sett i sin första syn var som eldslågor. I v. 13 får vi veta att han var klädd i en mantel doppad i blod och i slutet av denna vers står det att hans namn är »Guds ord». Det är alltså helt tydligt att ryttaren på den vita hästen är Herren Jesus Kristus. Och när han drager fram erövrande och för att erövra, är detta en bild av den segrande Kristus som drar fram genom denna värld med sitt Ord för att vinna undersåtar i sitt rike. Det svärd han använder för att föra denna strid är inte ett materiellt svärd utan det är Ordets svärd, som har förmågan att föra människor till tro på honom. [16]

När det andra inseglet öppnas enligt sjätte kapitlet, säger Johannes i vers fyra att en annan häst kom fram som var röd, och han säger att den som satt på den hästen hade makten att ta bort friden från jorden, så att människorna skulle börja döda varandra. Och när friden tas från jorden och människor dödar varandra, är det helt tydligt fråga om en krigstid. [17]

När det tredje inseglet öppnas ser Johannes en svart häst och den som sitter på den har en vågskål i sin hand. Och han säger: »Jag hörde en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: ‘Ett mått vete för en silverpenning och tre mått korn för en silverpenning’» För att förstå det här måste man känna till lite om ekonomin på den tiden, så som vi också har fått lära känna den i Bibeln. Bibeln gör det helt klart att en silverpenning var en dagslön. Det mynt det är fråga om här är det romerska myntet denarion, som är ungefär 75 öre. Detta belopp tjänade man på en dag. Jag vet inte hur stor en ordinär dagslön är i dag i Sverige, men jag vet att i Amerika tjänar en snickare omkring 250 kronor om dagen. En rörmokade tjänar ungefär 350 kronor per dag. Det mått som här används för vete är ett mått som motsvarar ungefär en liter. När en liter vete kostar trehundrafemtio kronor blir det ganska svårt att leva. Då blir det ont om mat. Det är således tydligt att ryttaren på den svarta hästen står för en period, när det är mycket ont om mat i världen. Det är en hungertid. När så det fjärde inseglet öppnas, ser Johannes en fjärde häst, som han säger är en blekgul häst. Han säger att mannen som satt på den, hans namn var döden och helvetet följer efter honom. Den fjärde ryttaren är alltsa en som för död in i världen på ett sätt som skiljer sig från svärdet och hungersnöden. Kanske vi här framför allt skall tänka på sjukdom, pest. När det femte inseglet öppnas, ser Johannes ett antal själar under altaret i himmelen, vilka har blivit slaktade för Guds ords skull, som alltså har fått lida förföljelse. Det sjätte inseglet för oss till världens slut, när himmelen delar sig som en bokrulle och människorna skall frukta för Lammets förfärliga vrede. [18]

I kapitel sex talar alltså det första inseglet om Kristus, som drar ut för att vinna människor för sitt rike. Det andra inseglet talar om krig. Det tredje talar om hunger. Det fjärde talar om pest. Det femte talar om förföljelse och det sjätte talar om världens ände. Om du nu läser Matt. 24, där Jesus talar om de tecken som skall visa sig vid världens slut, talar han om precis de här sakerna i nästan exakt samma ordning. Han talar där om krig och rykten om krig. Han talar om hungersnöd på skilda platser. Han fortsätter och talar om pest och sedan talar han om att Guds folk kommer att förföljas. Det är precis den ordning som vi har funnit här i Upp. 6. Det enda som inte kommer i samma ordning är predikandet av evangelium. I Upp. 6 kommer det först, i Matteus’ evangelium kommer det i slutet. Ty där heter det: »Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.» [19]

Återigen tror jag, att var och en som läser Uppenbarelseboken på ett naturligt sätt omedelbart kommer att första att kap. 6 på ett bildligt vis beskriver vad som skall ske vid tidens slut. Om vi hade haft mera tid, kunde vi på samma sätt ha gått igenom kap. 7. Detta kapitel är återigen en mycket klar och tydlig bild av Kristi församling. Men jag tänkte att jag i kväll i stället skulle säga några ord om tusenårsriket. [20]

Tusenårsriket

Läran om tusenårsriket läres bland många konservativa kristna i dag. Vår Wisconsinsynod, som kanske är den konservativaste kyrkan i hela världen, förkastar tusenårsrikesläran som en falsk lära. Detta gör vi på grundval av att Skriftens tydliga ord inte tillåter en sådan lära. Grundstället för tusenårsrikesläran återfinner vi också i Uppenbarelseboken, nämligen i det tjugonde kapitlet. »Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös en liten tid. Och jag såg troner stå där och de satte sig på dem, de, åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild och icke hade tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år. De övriga döda blev icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända. Detta är den första uppståndelsen.» (Upp. 20:1-5). [22]

Först och främst skall vi komma ihåg att det här är det enda stället i Bibeln där dessa tusen år nämns. Det finns inget avsnitt i någon av de historiska böckerna eller i de profetiska böckerna som talar om just tusen år. Om nu alla de andra talen i Uppenbarelseboken helt klart är symboliska, varför skall vi då helt plötsligt tolka talet tusen här som just tusen vanliga år? Men detta är ändå inte huvudargumentet mot kiliasmen. Ty även om det bara finns ett enda ställe i Bibeln som lär en alldeles bestämd sak, säger vi inom Wisconsinsynoden att vi måste lära den läran. Ty om Gud har sagt en sak bara en enda gång, bör det vara tillräckligt för varje kristen. Men om du nu läser hela avsnittet, framgår det tydligt att detta tal är symboliskt. Här kommer en ängel ned från himmelen med en nyckel i handen och det är helt tydligt att det inte är frågan om en bokstavlig nyckel, en nyckel av stål eller mässing. Det är fråga om nyckeln till avgrunden. Draken är inte en vanlig drake, utan han identifieras här mycket tydligt som djävulen själv. Och djävulen har bundits för tusen år. Men Uppenbarelseboken har tidigare gjort det helt klart vad det är som gör att djävulen är bunden. När djävulen är bunden med kedjor så är det ju återigen inte fråga om en kedja i bokstavlig mening. Utan det är något som hindrar djävulen från att fritt röra sig. I Upp. 12 görs det helt klart att vad som hindrar djävulens fria rörelse är predikandet av evangelium. De tusen år under vilka djävulen har svårigheter att utföra sitt verk är således den tid under vilken evangelium blir predikat. Djävulen släpps lös i världen när evangelium försvinner mer och mer. [23]

Vi lär inte detta som en kyrkolära, men jag är övertygad om att vi nu lever i en tid när djävulen är lös. T.o.m. s.k. kristna kyrkor i världen förkunnar inte längre evangelium om Kristi blod och den ställföreträdande försoningen. Men det verkliga kruxet med det här avsnittet är vers fyra. På basis av denna vers säger alltid kiliasterna att före världens slut kommer Jesus tillbaka till jorden på ett synligt vis. Och då kommer han att väcka upp de troendes kroppar från deras gravar. Han skall sätta sig på sin tron i Jerusalem och därifrån skall han tillsammans med sitt folk regera hela världen och så ska en period av tusen års frid råda på jorden. Men läs orden! Och läs inte in i orden något mer än vad som finns där! Vers fyra säger inte ett ord om de heligaskroppar. Det står: »Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de, åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna…» Ibland använder Bibeln uttrycket själ och menar då en person, men aldrig i en fras som denna. Det står: »Jag såg själarna av dem som hade halshuggits», inte själarna som halshuggits utan själarna av dem som hade halshuggits. Dessa själar är helt tydligt skilda från deras kroppar. Dessa själar lever och regerar med Kristus i tusen år. Avsnittet säger inte ett ord om att Kristus regerar här på jorden, utan om och om igen säger ju Johannes att han ser dessa ting hända i himmelen. Och förvisso kommer var och en som känner sin Bibel väl omedelbart att förstå, vad som avses med själarna av dem som halshuggits, som lever och regerar med Kristus. Bibeln lär ju utan tvekan helt tydligt att när en kristen människa dör, går hennes själ till paradiset. Den själen går för att leva med Kristus. Och om och om igen säger Bibeln att vi får regera med Honom i den kommande världen. När det heter att detta är den första uppståndelsen, sägs återigen ingenting här om kroppens uppståndelse. Bibeln använder termen uppståndelse många gånger för omvändelse. Aposteln Paulus säger t.ex.: »Vakna upp du som sover och stå upp från de döda, så skall Kristus ge dig liv.» Många gånger används också termen »göra levande» för omvändelse. I Ef. 2 står det »han har gjort oss levande med Kristus». Den första uppståndelsen hänför sig således antingen till dessa människors omvändele, då när de verkligen började leva med Kristus, eller också syftar uttrycket på den tid, när dessa själar gick till paradiset för att leva med Kristus. 1 Tess. 4 citeras ofta som ett bevis för en dubbel uppståndelse. Den vers som ofta citeras är vers 16, där det heter att vid ändens tid skall de döda i Kristus först uppstå, och detta förstås som att de döda i Kristus skall uppstå i början av de tusen åren och de som dött i otro kommer att stå upp i slutet av de tusen åren. Men återigen är detta helt oriktigt och onaturligt. Om du läser hela avsnittet och håller dig till de tydliga orden, kommer du att lägga märke till att kontrasten består här inte mellan de troende döda och de otroende döda, utan kontrasten består ju här mellan de döda troende och de levande troende. Inte ett ord sägs här om döda otroende. Utan här heter det att de som dött i Kristus skall först stå upp och därefter skall vi som ännu lever och tror på Jesus gå tillsammans med dem till himmelen. Han börjar med att säga att de som lever och är troende inte kommer att ha någon fördel framför dem som redan har avsomnat i tron. [24]

En annan tanke som alltid förbinds med tanken på ett tusenårsrike är den läran att vid världens slut skall en universell omvändelse av judarna äga rum. Det avsnitt man då utgår ifrån är Rom. 11:26, där det heter atthela Israel skall bli frälst. Detta tolkas i regel så att alla judar skall bli omvända. Men återigen måste Bibeln tillåtas att tolka sig själv. I Rom. 2 säger aposteln Paulus att inte alla de som kallas judar i verkligheten är judar. Han säger: »Den är inte jude som är det i utvärtes måtto, utan den är jude som är det på ett invärtes sätt.» Och vad han menar med det förklarar han i kap. 4, där han säger att det är de som tror, som är Abrahams barn. Och han gör klart att de som inte tror har inte rätt att kallas Abrahams barn. Detta påminner oss säkert om vad Johannes Döparen sa till fariséerna: »Kalla er inte Abrahams barn.» I detta ligger just det att de inte har någon rätt att kallas Abrahams barn. I kap. 9 i Romarbrevet säger aposteln Paulus: »Ty ‘Israel’, det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel» (v. 6). Med andra ord, det är inte var och en som tillhör den judiska nationen som är en jude i Guds ögon. Judarna är Guds folk och Guds folk är de troende. Judarnas barn är Abrahams barn och Abrahams barn är återigen de troende. När du har kommit så långt i Romarbrevet och alltså låter Paulus själv ge definitionen på vad som är en verklig jude eller en verklig israelit, då bör du inte längre ha något problem med vad uttrycket »hela Israel skall bli frälst» betyder. Israeliterna är de troende. Vi har inte hittat på den definitionen. Paulus själv ger den i sitt brev. Och när han säger »hela Israel skall bli frälst» säger han helt enkelt bara det som Bibeln säger tusentals gånger, nämligen att alla troende skall bli frälsta. [25]

Det är också en annan sak som talar mycket kraftfullt här. Tusenårsrikesanhängarna säger, att när tusenårsriket kommer då skall alla israeliter bli frälsta. Men det är inte vad Paulus säger. Han säger inte »och skall hela Israel bli frälst» utan han säger »och  skall hela Israel bli frälst». Och vad han menar blir helt klart av den föregående versen. Han säger att under den nytestamentliga tiden skall hedningar få komma till tro. Under hela denna tid skall också judar komma till tro. När så hedningar får komma till tro och också judar får komma till tro under hela denna tid, så skall hela Israel bli frälst. Alltså hedningarna och judarna som tror, dessa utgör tillsammans hela Israel. Var och en av er kommer genast att inse att det är stor skillnad mellan att säga »de slog mannen och sedan dödade de honom» och att säga »de slog mannen och  dödade de honom». Det är helt tydligt i det andra fallet, att han dog till följd av slaget. Det är också tydligt i det första fallet att han inte dödades av slaget. Så säger inte heller Paulus här att hedningarna och judarna skall bli omvända och sedan skall hela Israel bli frälst, alltså under tusenårsriket. Utan han säger att judar och hedningar skall bli omvända och  skall hela Israel bli frälst. [26]

Det tredje stället som vi bör lägga märke till, som tusenårsrikesanhängarna om och om igen hänvisar till, är ett avsnitt i Jes. 2. Där säger Jesaja att de skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar, nation skall inte uppträda mot nation, inte heller skall de lära sig att kriga mer. Det är ju helt tydligt att Jesaja här profeterar om en tid av fullkomlig frid eller fred. Men på andra ställen säger Jesaja: »Jag skall bevara den i fullkomlig frid som har sitt sinne vänt till dig.» Och när änglarna förkunnar Kristi födelse i Betlehem, då utlyser de frid på jorden. Och så säger folk ofta att deras ord inte gick i uppfyllelse. Det var krig på jorden då och det har varit krig på jorden ända sedan dess. Och ändå, de som följer Nya testamentet och verkligen noga ger akt på vad där står, vet att Nya testamentet lär att de som har funnit Kristus som sin Frälsare, som har tagit emot honom som sin förlossare i sann tro, har verklig, fullkomlig frid i honom. De har Guds frid som övergår allt förstånd. Och när Jesaja i konkreta termer lovar fred åt Guds folk, skall vi inte söka efter en materiell, jordisk frid, ty Jesus själv har ju lärt oss: »Min frid ger jag er, jag ger den inte som världen ger den…» Han säger tvärtom att i denna värld kommer vi att lida förföljelse, men mitt i dessa svårigheter har vi fullkomlig frid. Guds barn vet vad det här är fråga om. De vet vilken underbar frid det är att ha syndernas förlåtelse. Och detta är den enda frid som Kristus någonsin har lovat oss i denna världen. Det är en frid som vi borde lära oss att uppskatta. Om vi har gjort det, behöver vi inte leta efter ett jordiskt tusenårsrike. Vi vill i stället se fram emot den tid, när Kristus kommer tillbaka för att ta oss till sig, där vi får leva med honom i fullkomlig frid i himmelens härlighet i all evighet. Detta är det mål mot vilket de kristna bör rikta sina hjärtan, inte mot en inbillad tusenårsperiod här på jorden, om vilket Bibeln inte lär någonting. [27]