Biblisk tro om rätt gudstjänst- och kyrkogemenskap

Det hör till en kristens plikt att undfly falsk lära och endast söka sig till Kristi rena evangelium och dit där sakramenten rätt förvaltas enligt Kristi instiftelse. Herdarna i församlingarna bör hjälpa sina får att hålla sig till vad gott är, att rätt pröva andarna och inte låta sig förvillas av falska herdar. Bibeln varnar ofta för den falska lärans försåtliga verkan, ty den tilltalar den naturliga människan och ser varken farlig eller falsk ut. Den har en förmåga att förblinda och hindra människor att rätt förstå Guds rikes hemligheter. I Jesaja 56 talas om det olyckliga tillstånd när de som skulle vara väktare på Sions murar själva blivit förblindade och sakna förstånd: »De äro allesammans stumma hundar, som icke kunna skälla; de ligga och drömma och vilja gärna slumra» (v. 10). [0]

I Sverige finns som bekant sedan början av 1900-talet en tidning som heter Nya Väktaren. Den har tagit fasta på Skriftens ord om hur viktigt det är med seende och vakna väktare. Den har själv som en sann väktare velat trösta, lära, varna och förmana de kristna i vårt land att inte överge sin Herre och Hans Ord. Från 1908 till 1967 var det Axel B. Svensson som oförtröttligt svarade för väktarropet i Nya Väktaren. Sedan 1968 är det domprosten Gustaf Adolf Danell. [1]

När det gäller Svenska kyrkans uppgift att hålla fast vid Kristi rena evangelium och sakramentens rätta förvaltning, de nödvändiga yttre kännetecknen på att Kristi osynliga kyrka finns där, har Nya Väktaren ofta tagit till orda. Ty en rätt väktare vill av kärlek till Guds rike inte dölja någon fara och är ivrig att söka föra människorna från lögnen till sanningen. [2]

Hur är det med läran i Svenska kyrkan i dag?

Lär man allmänt Guds ord så som det är oss givet i den heliga Skrift? Man bekänner ju officiellt att de lutherska bekännelseskrifterna rätt återger Bibelns lära och att Bibeln är högsta norm, regel och rättesnöre, men predikar man i samstämmighet med bekännelseskrifternas vittnesbörd, vilket man inför Gud lovat att göra? Nya Väktaren tvingas konstatera att i skrämmande många fall gör man icke det. Låt oss peka på några uttalanden från senare år: [4]

Kyrkan som sådan gör mycket litet. Kraften och musten har gått förlorad, sedan hon svek Herrens ord år 1958 för att därmed framhärda utan några tecken till ånger och bättring. Man förnekar Kristi gudom, hans heliga födelse genom jungfrun Maria utan mans medverkan förnekas, hans kroppsliga uppståndelse likaså. Men om Kristus icke har uppstått – givetvis kroppsligen, ty talet om en blott »andlig» uppståndelse är inte endast nonsens utan en direkt förfalskning av apostlarnas vittnesbörd och kyrkans bekännelse – då är vår predikan fåfäng, eller som Hedegård översätter, »bara tomma ord», då är vår tro en tom inbillning. Om Kristus icke har uppstått, då är han icke sann Gud, vi är då ännu kvar i våra synder och utan hopp inför döden och evigheten. [5]

Varför är kyrkan så svag och maktlös gentemot gudlöshetens generalangrepp på vårt folk i dag? Jo, därför att hon icke lär vad Gud lär i sitt heliga ord, därför att hon inte endast tolererar all slags förnekelse – vilket vore illa nog – utan tvärtom premierar villolärarna och prisar den falska läran men motarbetar och mer eller mindre förföljer dem som ännu håller fast vid Guds ord. Är Bibeln, såsom den biskopliga bibelkommissionen förklarat, endast en mänsklig och bristfull bok, då kan den inte hjälpa oss i denna nöd. Då kan Lagen inte väcka syndarna, den är ju tidsbetonad och i behov av ständig omvandling efter modernare idéer. Då kan inte heller Evangeliet frälsa någon människa. Om Jesus bara är en bristfull människa, Josefs son men icke Guds och Marias Son, då har han inte kunnat besegra döden och djävulen, icke försona hela världens synd. Då är alltsammans bara vackra symboler utan kraft, eller, uttryckt i klartext, bedrägeri och bluff (NV 10/71). [6]

Som en följd av att Svenska kyrkan i så stor utsträckning tolererar falsk lära, kommer de präster som vill vara trogna mot sina prästlöften i samvetsnöd, både när det gäller att medverka till eller delta i gudstjänster med falska lärare och när det gäller att pålysa påbjudna kollekter. I NV 12/70 berörs denna fråga: [7]

Det är allom bekant, att friheten i den svenska kyrkan är stor, för att inte säga obegränsad, när det gäller sådana centrala ting som läran och predikan. Man får förneka nästan vilken trosartikel som helst utan påföljd, ty det skall som termen lyder vara högt till taket och utrymme för olika åsikter. Men två ting är förbjudna, att vägra viga frånskilda och att vägra pålysa föreskrivna kollekter vid gudstjänsterna. [8]

Det mest konsekventa och effektiva är givetvis att vägra pålysa kollekten, i lydnad mot Guds ord som står över både kyrkolag och domkapitel. Att begära tjänstledighet eller på annat sätt hålla sig borta de ifragåvarande söndagarna innebär att man överlåter ansvaret på andra och släpper falska lärare upp på sin predikstol. [9]

NV 5/72 tar upp frågan om kampen för enhet i en tid när man vänder Guds ord ryggen: [10]

Situationen i dag är ju den, att den liberala teologien inte bara vunnit en nästan total seger inom de protestantiska kyrkorna utan är på väg att erövra även den romerska. Jämsides därmed och till följd av denna teologiska relativism har även den ekumeniska rörelsen lyckats tränga in i snart sagt alla kyrkosamfund… [11]

Där Bibeln uppfattas inte som Guds inspirerade och ofelbara ord, som domaren över både läror och lärare, utan som ett tusenårigt dokument över mänskliga religiösa erfarenheter, blir det heller ingen anledning att strida om vad som är rätt eller falsk lära i det ena eller andra stycket. I halvmörkret är alla katter grå. I den relativistiska, liberalistiska och ekumeniska skymning, som utbreder sig allt mer över hela kristenheten, blir det heller ingen anledning att strida om bekännelsen eller om de förment antikverade dogmerna… [12]

Så går över hela kristenheten denna väldiga våg av inomvärldslig, relativistisk och skepticistisk kristendomstolkning fram med syfte att upprätta en enhetskyrka, där alla kristna förenas i en trosuppfattning, som formuleras så oklart och svävande, att alla anses kunna dela den. Vad som gör anspråk på att vara en syntes, som i sig på ett högre plan och riktigare sätt samordnar olika teologiska traditioner, innebär i själva verket en förnekelse av den ursprungliga bibliska tron och läran… [13]

För den som läser sin Bibel utan färgade glasögon står det alldeles klart, att aposteln Paulus med sin varning för ordstrider ingalunda vill hindra Timoteus eller någon annan att kämpa för den sanna tron och därmed också bestämt avvisa alla falska läror och tillrättavisa falska lärare… Ty genom hela Bibeln går som en röd tråd i vävnaden polemiken dvs. kampen mot djävulen och alla hans lögner beträffande både lära och liv… [14]

Predikanten skall inte endast positivt framhålla och framställa den sanna tron och den rena läran, han skall även avslöja, avvisa och döma de falska läror, som smugits in i kyrkan. [15]

Rätt separation och rätt gemenskap

Bibeln talar ofta om att man skall skilja falska läror och lärare ifrån sig, genom att hålla dem borta från församlingen eller, om de redan fått ett fast fäste i församlingen, själv hålla sig därifrån, »vända sig ifrån dem» (Apg. 19:9, Rom. 16:17). När en stor folkkyrka som Svenska kyrkan tolererar falsk lära inom sig, blir frågan om en rätt separation och en rätt gemenskap akut för dem som alltjämt vill hålla fast vid allt Guds ord. Nya Väktaren har ofta kommit in på den frågan: [17]

När en kyrka som vår svenska kyrka och snart sagt alla folk- och landskyrkor, med sin lagstiftning, sin kyrkoledning och sin lära och praxis separerat från Bibeln och bekännelsen i högre eller lägre grad, blir någon form av separation alltid nödvändig för dem som ännu håller fast vid det rena och oförfalskade evangeliet. Det är klart att detta av många dömes som en otillåtlig separatism… [18]

Vi önskar Guds välsignelse, Andens ledning och kristlig vishet åt dem som vill fira gudstjänst med ett oblandat och oförvanskat Ord, på Bibelns och den lutherska bekännelsens grund. Vi är övertygade om att det är fråga om legitim separation, d.v.s. en anslutning till och uppslutning kring det rena evangeliet, till den sanna kyrkan i vilken Guds ord rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse (NV 1/71). [19]

Många menar att all separation är synd, som bryter ned kyrkans sanna enhet. Detta är ett fundamentalt missförstånd, som Nya Väktaren ofta påtalat. I NV 8/71 skriver Hermann Sasse bl.a.: [20]

I denna värld av synd och lögn finns sanningen endast i avgränsningen mot villfarelsen och osanningen. Därför kan enhet i kyrkan finnas endast genom avgränsning mot villfarelsen… Det var en tjänst åt sanningen och därmed en tjänst åt kyrkans sanna enhet när Johannes skilde sig från förnekarna av inkarnationen, fornkyrkan från Marcion och gnostikerna Athanasius från arianerna, Augustinus från Pelagius, Luther från påven, Zwingli och vederdöparna. Så är det nu en gång i den stridande kyrkan i ecclesia militans, på jorden. Vi kan inte bekänna sanningen utan att förkasta det som strider mot den. [21]

När det gäller de stora folkkyrkorna blir det ofta svårt att utan kompromisser avgränsa sig mot falsk lära, så som Guds ord bjuder. Man frestas för sitt samvetes skull att på olika sätt söka mildra faran av falsk lära och uppskjuta en brytning med de falska lärarna. Sasse framhåller också detta i sin art. med exempel från Tyskland: [22]

Det har gått lutheranerna inom Landeskirchen som det gått med »Vereinslutheranerna» som inom Unionen (den unierade kyrkan bestående av lutheraner och reformerta) bekände sig till den lutherska tron och som förklarade att om det eller det kravet ställdes på dem då skulle det vara tid att bekänna och de skulle inte ge efter. Sen gav de emellertid efter och menade att den rätta tiden att bekänna ännu inte kommit. Och så handlade de var gång. De gav upp den ena positionen efter den andra, alltid beredda att bekänna i handling, men när det var så dags tolererade de allt… [23]

Man kan inte upprätta en bekännelsekyrka om man inte bekänner i handling. – Detta tigande vid varje brott mot bekännelsen, vid varje aldrig så svår kränkning av den lutherska kyrkans rätt och vid förnekandet av det gudomliga Ordet, det är slutet för den lutherska kyrkan. [24]

En fri bekännelsekyrka

När en kyrka i hela sin organisation lämnat stor plats för falsk lära, i prästutbildning, församlingsarbete, förkunnelse, centrala styrelser och stiftsledning, blir möjligheterna till en rätt separation och en rätt gemenskap inom dess organisation begränsade. Man ställs ofta i omöjliga situationer, som kan leda till kvävning. Den kristna kyrkan kan och skall förvisso ha tålamod med de felande och söka övervinna villoläran genom undervisning. Men den kan och får inte låta den falska läran stå vid sidan av sanningen. När det sker, förnekar man därmed sanningen själv. Luther framhåller: »Den som håller sin lära, tro och bekännelse för sann, rätt och viss, han kan inte stå i ett stall med andra, som framför eller tillåter falsk lära» (St.L. XVII, 1180). Därför är unionismen i den kristna kyrkan också så farlig, emedan den principiellt upphäver skillnaden mellan sanning och lögn och det kan bara ske genom en lycklig inkonsekvens, att den, som har gemenskap med villolära, ändå kan väsentligen förbli på sanningens grund. Också detta har påtalats i Nya Väktaren: [26]

För alla bekännelsetrogna präster och för deras trogna kyrkfolk stundar säkerligen allt svårare tider. Det kommer att bli allt mer trångt för dem i den sekulariserade folkkyrkan. Denna utveckling pekar givetvis mot en mycket radikal lösning av hela detta problem, nämligen framväxandet av en fri bekännelsekyrka på Bibelns och Bekännelsens grund. Fortfarande ryggar de flesta präster och lekmän tillbaka inför den möjligheten. Men snart tvingas ett så radikalt steg fram. Vi kommer att stå inför alternativen att malas ned i folkkyrkosystemet eller att gå ut ur det. Det gäller ingenting mindre än att rädda sin själ. Men ett sådant steg skall inte ske i hastigt mod, inte i panik, inte heller i vredgad upphetsning utan noga överlagt och förberett… [27]

Det blir mer och mer så, att vi måste dra oss undan den officiella kyrkliga verksamheten på stifts- och kontraktsplanet. Detta får bedömas från fall till fall. Men i det stora hela får vi inrikta oss på att upprätta våra egna parallellorganisationer i varje stift under en stiftsledares ledning. Vi ska anordna stiftsmöten, kontraktsmöten och -dagar, vi ska ha stiftsråd och stiftsting, som planerar de olika verksamheterna. [28]

Stiftscheferna och deras medhjälpare får sköta sig själva. Vi kan inte ha någon gudstjänstgemenskap med dem som förfalskar Guds ord och förändrar de heliga apostoliska ordningarna. Vi ska inte ha någon del med dem (Rom. 16:17, 2 Tess. 3:6, Tit. 1:16, 3:10, 2 Tim. 3:5). Vi inbjuder dem inte till våra dagar och möten. Vi deltar inte i deras arrangemang. [29]

Vi skall söka samla allt det trogna kyrkfolk som ännu finns kvar. Vi ska söka väcka människor och dra nya skaror in i den sanna kyrkan. Vi ska försöka att utan falska kompromisser samla och ena de olika bekännelsetrogna riktningarna och klara upp de frågor som med rätt eller orätt skiljer dem åt. Ingen falsk enighet, nej enhet endast i sanningen och i kärleken! [30]

I detta sammanhang får stiftelsen Biblicum en oanad betydelse. För att kunna fostra bekännelsetrogna präster behöver vi en bekännelsetrogen prästutbildning. De statliga fakulteterna är alltid mer eller mindre impregnerade med liberal teologi, som tar musten ur de kristnas liv (NV 11/69). [31]

I NV 3/70 underströk signaturen JOL behovet av en fri bekännelsekyrka: [32]

Skälen emot en fri kyrka är mångskiftande, men många nöjer sig med att säga: »Vi har inte underlag för en fri bekännelsekyrka med egna biskopar, präster och teologiska utbildningsanstalter». Det är mycket beklämmande att höra dylika skäl yttras bland bekännelsetrogna präster och lekmän. [33]

Tror Ni då verkligen att vår gode Guds allmakt är så inskränkt, att han ej förmår att skapa tillräckligt underlag för den kyrka, som vill förtrösta på Honom och lyda Hans heliga Ord? [34]

I NV 2/72 förelåg en art. av kyrkoadj. Per Jonsson med titeln »Bröder, vad skall vi göra?», som säkerligen ytterligare har bidragit till att frågan om en nödvändig avgränsning mot falsk lära och en rätt gudstjänstgemenskap nu sysselsätter många kristtrogna inom Svenska kyrkan. Ty man vet att det inte är tillrådligt att handla i strid med Guds eget ord. I NV 8/72 infördes ett brev från teol. kand. Sten Johansson, där den allvarliga frågan ställdes: »Kan man idag bli präst i Svenska kyrkan om man vill vara trogen mot Guds Ord?» Därmed hade frågan hur man skall avgränsa sig från falska lärare och endast ha gudstjänstgemenskap med de lärare som i allt vill stå på Guds ords och evangeliets grund ytterligare aktualiserats. [35]

Studiebok

När det å ena sidan för många står klart att det är i strid med Bibelns undervisning och skadligt för själarna att falsk och sann lära blandas, och å den andra att detta är just vad som sker i den svenska folkkyrkan utan att biskoparna kan eller vill förhindra det, frågar sig många: Bröder, vad skall vi göra? För att söka bilda underlag för ett allvarligt studium av denna fråga utkom i slutet av oktober månad boken »Luthersk bekännelsekyrka». Boken hänvisar bl.a. till och summerar upp en del av det som tidigare publicerats i Nya Väktaren, dels i en art. vad Axel B. Svensson skrev redan 1911 och dels vad som stått att läsa i Nya Väktaren under 1960- och början av 70-talet. Boken innehåller också nyskrivna artiklar av Sten Johansson, Siegbert W. Becker, Per Jonsson och Harold E. C. Wicke. [37]

Låt oss här referera något av det som framhålles i boken! [38]

Bibelns ord om falsk lära och falska lärare

Den naturliga människan vill ej fördraga den sunda läran. Man vill därför i hoptals samla åt sig lärare, som undervisar den naturliga människan till behag. Man vänder sina öron från sanningen (2 Tim. 4:3-4). När den naturliga människan så får göra sig gällande bland Guds folk, förödes och splittras församlingen. Endast Guds rena och sanna ord kan döma och korsfästa den gamla människan och föda och nära den nya människan. Därför får inte Guds ord ifrågasättas eller på vissa punkter underkännas i församlingen. Endast den rätta, sunda läran får predikas. Ty litet surdeg syrar hela degen (1 Kor. 5:6, Gal. 5:9). De som kommer till församlingen med »främmande lära», d.v.s. egna funderingar som är i strid med Guds eget ord, de vållar tvedräkt och kan bli de kristna till fall. Därför måste de kristtrogna draga sig ifrån dem (Rom. 16:17), ta sig till vara för dem (Matt. 7:15, Tit. 3:10ff.), inte ha någon gemenskap med dem (2 Kor. 6). De kristna har skyldighet att utifrån det fasta Ordet, Guds tillförlitliga ord, pröva andarna (Rom. 12:2, Ef. 5:10, 1 Tess. 5:21, Upp. 2:2, 1 Joh. 4:1). De som är herdar i församlingarna skall både förkunna den rätta läran och vederlägga den falska (Tit. 1:9). Bekännelseskrifterna fastslår också detta med kraft: »För att bevara den rena läran och bibehålla en fast grundad och Gud behaglig endräkt i kyrkan är det nödvändigt att icke blott driva den sunda läran, utan även tillbakavisa dem, som motsäga den och lära annorlunda, 1 Tim. 3, Tit. 1. Ty trogna herdar böra, såsom Luther säger, dels föra sina får på bete och föda dem, dels skydda dem för ulvarna, så att de taga sig till vara för främmande röster, Joh. 10, och skilja det kostbara från det värdelösa, Jer. 15.» [40]

Läran i Svenska kyrkan

I Svenska kyrkan blandas, i strid med hennes egen bekännelse, falsk och sann lära. Den falska läran bekämpas inte utan både tolereras och uppmuntras. Däremot finns det många exempel på att den rätta läran bekämpas. När biskopsmötets bibelkommission lär falskt om själva grunden, Guds ord, rekommenderar samtliga biskopar bibelkommissionens dokument till studium. När Stiftelsen Biblicum framlägger Bibelns lära om sig själv och visar att de lutherska bekännelseskrifterna fasthåller vid denna lära som nödvändig och avgörande för liv och hälsa, tar samtliga biskopar avstånd från Biblicums skrift. Bibelundervisning vid prästutbildning, ledarkurser, ungdoms- och barnarbete, som strider mot Bibelns eget vittnesbörd och bekännelsen, tolereras och försvaras. Därigenom utbreder sig en allmän läroupplösning, vilket banar väg för nya gemenskaper, som inte frågar efter läroenhet, enighet i tal, sinnelag och tänkesätt (1 Kor. 1:10). Så kan falsk lära öppet föras till torgs i det kyrkliga studiematerialet, den kyrkliga pressen, i gudstjänster och andakter. Nyligen förnekade en präst i svensk TV i klartext den eviga fördömelsen (inte första gången). Inget ingripande. Den falska läran får spridas även av präster och den naturliga människan är tacksam för att få kyrkans hjälp att tro den tilltalande villfarelsen. [42]

Vad skall vi då göra?

Skriftens lära är klar och tydlig, när det gäller hur vi skall förhålla oss gentemot falsk lära och falska lärare. Likväl är det en rad frågor av personlig och praktisk art som tränger fram. Studieboken tar upp många av dessa praktiska frågor men vill i synnerhet låta Skriftens egen undervisning komma till tals. Ty det är ändå den som är avgörande, inte våra känslor och invanda beteenden. Studieboken framhåller bl.a. följande som ofrånkomligt: [44]

Herre, du är Gud, och dina ord äro sanning, 2 Sam. 7:28. [45]

Det är Herrens klara befallning att undfly falsk lära och alla falska lärare, samt att hålla sig till den rätta läran och de rätta lärarna. [46]

Villolärare har enligt Skriften inte hemortsrätt i Guds församling. [47]

Det är Guds vilja, att Hans folk skall vara förenat i trons sanna enhet: att »hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt» (1 Kor. 1:10). [48]

Bibeln lär att det inte är möjligt att leva i frid och yttre enhet med sådana som förnekar sanningar, som Frälsaren lärt oss. Det står heller inte i vår makt att åsidosätta Guds klara bud för yttre frids skull. [49]

Den kyrka, i vilken villolärare dominerar och villfarelser, som fördärvar trons grund, har överhanden, är icke sann, ren och rättrogen utan falsk, oren och fördärvad. [50]

Det som de kristna enligt Luther skall pröva hos sin präst är inte hans hjärta, som bara Gud kan rannsaka, utan vad han offentligt lär, vad som går över hans läppar. En präst som i sitt hjärta inte tror kan inte göra Nattvarden ogiltig, om eljest sakramentet förvaltas enligt Kristi instiftelse. Men vad prästen offentligen lär,kan och skall de kristna pröva enligt Skriftens ord. Är läran falsk, skall läraren undflys och man kan inte fira nattvard tillsammans med honom. [51]

Man kan dra sig ifrån de falska lärarna genom att förmå sina medkristna i samma kyrka att vidta disciplinära åtgärder mot och utestänga de falska lärarna från kyrkogemenskapen. Men om man inte kan förmå kyrkosamfundet att vidtaga sådana åtgärder, måste man lämna denna kyrkogemenskap, där man driver falsk lära. [52]

Kan man förbli medlem i en kyrka, som utom all fråga visat, att den tänker fortsätta att tolerera villfarelse (inte bara kvinnliga präster)? [53]

Bibeln säger aldrig, att man skall stanna kvar i kyrkogemenskap med falska lärare, så länge man har frihet att lära sanningen. Den säger »dragen eder ifrån» och »tagen eder till vara». [54]

Det går inte an att ha någon gudstjänstgemenskap med de avfallna prästerna. De rättrogna bör endast anlita rättrogna herdar. [55]

Visserligen kan en stark man bibehållas oskadd i pestsmittade hus. Men icke utan omedelbar livsfara. Gud kan hjälpa sina barn att bevara tron under de vidrigaste yttre omständigheter. En sak är dock vad Gud i sin allmakt kan göra, en annan sak är vad som är eftersträvansvärt för hans barn. Det enda tillrådliga är, att Guds barn söker sin andliga hemvist i en kyrka, som verkligen har de rätta yttre kännetecknen, en kyrka där evangelii rena lära och ingen annan lära är den enda tillåtna på varje predikstol, och där sakramenten rätt förvaltas efter Kristi instiftelse. [56]

När en församling, som haft rätte lärare, får en liberal präst, kan de äldre kristna, som vet att pröva vad de hör, kanske ändå bli bevarade. Men den yngre generation, som växer upp, har inte motståndskraft utan påverkas. Så har mångenstädes församlingslivet på några årtionden blivit förött just på grund av falsk lära och yttre lojalitet mot gudstjänstlivet i förening. [57]

Den präst, som är en sann herde för fåren och lammen, som Jesus har anförtrott åt hans vård, bör göra allt vad i hans makt står att leda dessa får ut ur en kyrkogemenskap, i vilken det finns alla skäl att tro att de efter hans död eller avflyttning kommer under inflytande av falska lärare. [58]

Lekmännens ansvar

Lekmännen är ålagda att se till vad de får höra. De skall inte ursäkta sig med att ingen präst går i spetsen för dem utan själva lämna de falska lärarna. De som vet att de inte kan leva utan evangelii predikan och sakramenten, de har makt och plikt att gemensamt kalla en herde och lärare. Det finns rätte lärare som håller på att malas ned i folkkyrkosystemet, därför att det inte finns några arma själar som sluter sig samman i sin nöd och kallar honom, samtidigt som lekmän håller på att gå under i en avfallen församling, därför att de väntar på att någon präst skall gå ut ur Babylon först. [60]

Studium, överläggning och bön

Ingen som älskar Guds ord och som vet att vi är räddningslöst förlorade utan Guds heliga och saliggörande ord, kan stå likgiltig inför frågan om en rätt gudstjänst- och kyrkogemenskap. Boken »Luthersk bekännelsekyrka» förtjänar att bli läst av många. Den vill ställa oss inför Guds klara ord i denna sak och Skriftens ord får vi inte vifta bort med känslor och personliga betänkligheter. Det gäller livet. Därför behövs broderliga samtal och bön, bön om vishet och lyhördhet för Guds ord. [62]

Vad Svenska kyrkan beträffar synes det vara fåfängt att hoppas att hon skall upphöra att tolerera och befrämja falsk lära, viga kvinnliga präster och upplåta predikstolar och konfirmandsalar för lärare, som inte lär enligt Guds Ord. Ty de myndigheter, som enligt lag har att vaka över läran, Kungl. Maj:t, riksdagen, kyrkomötet samt biskoparna, var och en i sitt stift, har satts ur stånd att fullgöra sin uppgift. Den falska läran tolereras nämligen inom de organ, som skulle vaka över läran. När avfallet tillåtits gå så långt som nu är fallet, var skall de då börja? Med sig själva? När de organ som har till uppgift att gripa in mot dem som offentligt lär falskt i Svenska kyrkan är oförmögna att handla, är kyrkan fallen. Falsk lära måste, i strid med Skriftens ord och kyrkans officiella bekännelse, tolereras. [63]

För en villfarande kyrka blir de ett problem, som vill hålla sig till den Heliga Skrift, Sanningens Ord, i alla stycken. När den nya ärkebiskopen tillfrågades av en teologie kandidat om han, som trodde att allt i Bibeln var sant kunde bli präst i Svenska kyrkan, kunde ärkebiskopen inte ge honom ett tveklöst ja. De enda som man skulle ge ett tveklöst ja utgör i stället ett problem, i och med att kyrkans egna ledare övergivit Guds ord som den alltigenom inspirerade normen, regeln och rättesnöret. [64]

Inför denna norm pröve var och en sig själv. Ingen kan och skall tvinga någon annan att handla mot sitt samvete. Endast Guds ord kan under bön och studium ge visshet och visa på den väg vi bör vandra. »Vi kommer till den slutsatsen, att en kristen församling, som har evangeliet, inte endast har rätt och makt utan också skyldighet för deras skull, som genom dopet blivit Kristi egendom, att undvika, undfly, avsätta och undandraga sig den andliga överheten, d.v.s. de nuvarande biskoparna, abboterna, klostren, stiftelserna, etc., emedan man tydligt ser, att de lär och regerar mot Gud och hans ord» (Martin Luther, WA 11, 411, 13ff).[65]

 

Kyrkornas Världsråd och ekumeniken

Denna tidskrifts förre redaktör skrev ofta om den ekumeniska rörelsen och dess avfall från Guds Ord. Vi har tänkt fortsätta den värdefulla bevakning, som dr David Hedegård gjorde, om än mycket ofullkomligare. En rad ekumeniska tidskrifter och rapporter har vi studerat, men nästan alltsammans handlar om sociala orättvisor, politiskt förtryck och revolutionära rörelser. Vi har inte funnit något som direkt har med biblisk tro att göra. Över huvud tycks Bibeln ha spelat ut sin roll för Kyrkornas Världsråd, vilket är förklarligt. Ty Bibeln räknar med en absolut sanning, som inte får blandas samman med halvsanningar, irrlära. Men för att kunna famna olika bekännare, kan KV inte tala om falsk lära i Bibelns mening och ta avstånd från den. [0]

Ekumenisk Information 3/72 berättar om Kyrkornas Världsråds centralkommittés möte i Utrecht nyligen. Vi saxar följande: [1]

Prof. Jürgen Moltmann från Tübingen talade om »en värld splittrad genom social orättvisa, militärt hot, politiskt förtryck och förstörelse av naturen och överskyggad av hotet om total utplåning». Han talade om freden och det hopp, som oupplösligt är förbundet med freden och om »ett hopp i handlande» (hope in action). Han talade vidare inträngande om de fyra djävulscirklar som består i fattigdom och exploatering, i våld och förtryck i ras- och kulturalienation och i naturförstörelse och industriell utveckling. Han talade mot bakgrunden härav energiskt för en ekumenisk kristendomstolkning. [2]

Av de vid centralkommitten fattade besluten kan vi nämna följande: [3]

De mänskliga rättigheterna var föremål för betydande uppmärksamhet. CCIA uppfordrades att fortsätta sitt arbete med »att biträda vid förverkligandet av de mänskliga rättigheterna varhelst de våldföres och söka undvika alla ideologiska förutfattade meningar». Bl.a. planeras en konsultation före utgången av 1974 omkring dessa frågor. [4]

Centralkommitten välkomnade den förestående alleuropeiska säkerhetskonferensen. Vidare varnades för export av europeiska vapen till andra delar av världen. [5]

Utvecklingsfrågorna aktualiserades genom en förnyad appell till kyrkorna om 2 % av inkomsterna till utvecklingshjälp. [6]

»Den oroande situationen i Uganda» blev föremål för centralkommitténs uppmärksamhet i dess slutskede. I en resolution uppfordrades Ugandas regering att avstå från »alla aktioner, som skadar eller förvägrar invånare i Uganda av asiatiskt ursprung deras medborgarskap». KV:s stab instruerades att bevaka utvecklingen. [7]

Generalsekr. Maurice Strong gav en inspirerande rapport från FN:s miljövårdskonferens i Stockholm, där han bl.a. vitsordade den ekumeniska insatsen. Centralkommittén rekommenderade KV att delta i uppföljningsarbetet. [8]

Ack ja, man kunde tro att man fått del av en rapport från Förenta Nationerna. Kyrkornas Världsråds centralkommitté sysslar numera bara med jordiska ting, som andra sköter mycket bättre. Man har inget att säga om Guds rike, om vikten av att bruka Guds ord, om risken av att gå evigt förlorad, om nödvändigheten av att fly falsk lära och i stället hålla fast vid »den hälsosamma läran», som vittnar om Herren Kristus och hur förtappade syndare skall kunna bli frälsta. [9]

G 72 – “det kristna riksmötet”

Från nästan alla samfund har man uttryckt sin stora glädje över att företrädare för olika samfund har kunnat ha gemenskap i möten och gudstjänster. I dessa glädjeyttringar nämns aldrig något om Andens varningar för falsk lära och att gemensam gudstjänst förutsätter en verklig enhet i tro och bekännelse. I tidningen Kristen Enhet 7-8/72 heter det bl.a.: [0]

Själva faktum G 72, all-kristen samling från romerska katoliker och ortodoxa till pingstvänner, är det största glädjeämnet. Med riktig petrinsk auktoritet har Lewi Pethrus vågat ta ansvar för Pingstvännernas ändrade attityd (det är ju bara i sammanhang, där det finns någon som vågar ta ansvar för ledningen, som radikala förändringar kan ske!), en ekumenisk omvändelse, som påminner om islossningen i samband med Vaticanum II i den romersk-katolska kyrkan. Gripande var det att lyssna till den gamle hövdingens ord: Hade jag varit född katolik, skulle jag förmodligen ha varit katolik i dag. Nu föddes jag som baptist… – Vägen till breddat medlemskap i Svenska Ekumeniska Nämnden (liksom på längre sikt Kyrkornas Världsråd) borde nu ligga öppen. [1]

Det är givetvis sant att när Sanningen och Bekännelsen reduceras till en fråga om var man är född, står vägen öppen för ett breddat ekumeniskt arbete, för Kyrkornas Världsråd. Men den enhet Bibeln talar om har sin grund i den absoluta Sanningen, Guds Ord, och därmed i avgränsning mot lögnen. För den ekumeniska rörelsen är allt mer eller mindre sant, och därför har Guds ord om falska lärare och läror mist aktualitet. [2]

EFS Budbäraren har anslagit flera sidor av nr 35 åt G 72. Sign. Margo skriver: [3]

Utan tvekan blev G 72 ett märkligt möte. Enbart av den anledningen att där för första gången samlades kristna från alla trossamfund i vårt land från pingstvänner till katoliker, betecknades det som historiskt. Bredden i deltagarlistan med omkring 2.500 fasta deltagare, varav 1.200 delegater, och med representanter för såväl kyrko- och samfundsledning som gräsrotsfolket, var imponerande. Här fanns verkligen det kristna Sverige i koncentrat. [4]

– – – [5]

Flera deltagare från framför allt Svenska kyrkan berättade öppet om att de inte skulle varit med på samma sätt i ett sådant samtal, om det hållits något halvår tidigare. Men nu hade de personlig erfarenhet av Anden, nu hade deras syn och inställning blivit en annan. Eller också kunde det låta så här: jag är präst i Svenska Kyrkan, men jag har kommit hit därför att jag längtar efter detta nya. Och gripna lyssnade vi till det vittnesbördet: jag är representant för den oerhörda längtan som finns ute i de svenska kyrkoförsamlingarna efter Andens dop och gåvor… [6]

Torsten Wiberg framhåller i ledaren som »det helt dominerande intrycket en gudstjänstupplevelse av stora mått. I gudstjänster och grupparbeten, i bön och sång och samtal har man mött en uppriktig vilja till att uppleva och förstå varandra som en enhet i Kristus.» Även Torsten Wiberg talar om Anden: [7]

Det är inte en organisatorisk ekumenik vi söker, men det är den enhet som skapas där Anden för oss närmare Jesus Kristus och förnyar våra hjärtan i Hans kärlek. »Det finns bara ett hjärta i Kristi kropp, som utgörs av alla kristna och vars huvud är Kristus», sade biskop Bertil Gärtner i inledningsgudstjänsten. »Det finns bara en livsström i den heliga allmänneliga kyrkan, och det är den Helige Ande. Och det är Anden som i dag kallar oss att lyssna, lära, förstå, bära varandra och älska varandra.» [8]

Det är vanligt, att vår tids ekumener hänvisar till, att de i sina strävanden är ledda av Anden. [9]

Nu har Anden själv uppenbarat sin vilja för oss genom en bok, som kallas Bibeln. Hela Bibeln är ingiven av den Helige Ande. Skall vi lära känna den Helige Andes vilja behöver vi sålunda inte ta vår tillflykt till upplevelser och känslor eller sitta och vänta på nya uppenbarelser, utan vi har att studera det Ord, som Anden själv har talat och låtit profeter och apostlar skriva. Vill vi veta vad Anden säger om ekumenik, har vi att se vad Bibeln säger. Då finner vi, att Bibeln totalt förkastar sådan gudstjänstgemenskap med villolärare, som praktiserades vid G 72. [10]

Bibeln säger om dem som lär i strid med Guds Ord: Vakta eder för dem, mottag dem icke, hav akt på dem, vik från dem. [11]

Om faran av gudstjänstgemenskap med villolärare

En företrädare för den s.k. karismatiska väckelsen, komminister Thore Forslund, har i tidningen Dagen 5/7 1972 bemött kritiska invändningar mot denna rörelse. Han skriver där bl.a.: [0]

Kristna människor, som haft sitt andliga hem inom olika kristna organisationer, har upplevt djupare än någonsin att Kristi församling icke är en organisation utan en organism. Den som skriver detta har en helt färsk upplevelse av kristen gemenskap, där Andens enhet fungerade på ett sällsamt sätt. Det var vid den första kyrkliga karismatiska konferensen i Nyhamnsläge, där folk från kyrka och frikyrka samlats till bibelstudium och bön. Anden smälte oss samman på ett sådant sätt som endast Anden kan smälta samman människor. [1]

Kristi församling är icke en organisation, däri har komminister Forslund rätt. Kristi församling är till sitt väsen osynlig här i världen, ty den är de heligas samfund, och blott Gud ser vilka som är heliga. Men det är en viktig sak, som komminister Forslund förbiser: Kristi församling har synliga kännetecken, Guds Ords rena lära och den rätta sakramentsförvaltningen. När han därför nämner konferensen i Nyhamnsläge som typisk för den karismatiska väckelsen, blir man betänksam. Ty där förekom gudstjänst och bön som var gemensam för människor med skilda läror. Där hade människor från olika samfund och med villfarande läror gudstjänstgemenskap med varandra. Hur ser den Helige Ande på sådant? Vad den Helige Ande lär, finner vi i ett ord, som till alla sina delar är ingivet av den Helige Ande, nämligen den heliga Skrift. Där är läran om gudstjänstgemenskap helt entydig och klar. [2]

Förnekandet av helvetet

Sedan professor Hedenius kommit ut med sin bok »Helvetesläran», har många kyrkans företrädare skyndat sig att förneka helvetets existens. Inte att undra på då att förkunnelsen av evangelium blir inaktuell och förvanskas. [0]

Den 2 okt. hade Margit Sahlin inbjudit prof. Hedenius till Engelbrektskyrkan i Stockholm för att diskutera helvetet. Prof. Hedenius framhöll att det inte går att komma ifrån att Nya testamentet talar mycket om en evig fördömelse för dem som inte tror på Jesus Kristus. Enligt Aftonbladet 4/10 sökte andra talare bortförklara helvetets existens: [1]

Kyrkoherde Sahlin gick också hårt på linjen att man inte får uppfatta Nya Testamentet bokstavligt. Hon menade att Jesu liv är ett uttryck för Guds längtan att befria människorna. Trons språk är ett symbolspråk, det måste man förstå, för att varna och väcka. [2]

– – – [3]

Fick man inte höra kyrkoherde Sahlin till slut säga att bland alla andra symboler finns även Gud Fader, dvs. Gud som Fader. Gud behöver inte alls vara man, sa hon. [4]

I debatten framträdde också Carl Gustaf Boethius, som numera är redaktör för tidskriften »Kristendom och samhälle». Han sa, enligt samma källa, [5]

att han älskade allt det som Margit Sahlin sagt om Gud som kärleken, men att han måste ge Hedenius rätt. Nya Testamentet säger att det finns en plåga som ska vara i evighet. »Hedenius har gjort oss en tjänst – en fruktansvärd tjänst – genom att påpeka att detta faktiskt står i Bibeln. Det är ett förfärligt budskap som är omöjligt att acceptera för en kristen.» [6]

En ateistprofessor måste tydligen tillkallas för att man skall få veta vad som så tydligt står i Bibeln. Och att Bibelns ord är Guds ord med gudomlig auktoritet är man tydligen fjärran från att mena numera. Kristen tro och Guds ord hör inte längre självklart ihop. [7]

Katolsk informationstjänst 13/11 kommenterar:

Egendomligt nog finns det kristna som tydligen faller för Hedenius sätt att resonera. Carl Gustav Boethius medger öppet: »Hedenius har gjort oss en tjänst, en fruktansvärd tjänst, genom att påpeka att detta faktiskt står i Bibeln. Det är ett förfärligt budskap som är omöjligt att acceptera för en kristen… Det finns inslag i Nya Testamentet som blivit oacceptabla. Vi måste ta avstånd från dem och söka oss till det som är levande och gott.» (Citat ur Aftonbladet.) Jarl Hemberg går i en artikel i Svensk Kyrkotidning inte så långt och uttrycker sig mycket mera nyanserat. Å ena sidan bestrider han predistinationens och helvetets hemortsrätt i kristen tro. Å andra sidan innebär hans resonemang, »att man hävdar att kristna människor på Jesu tid och senare gjort övertolkningar av religiösa termers innebörd.» [9]

I TV 2 den 18/9 blev komminister Örjan Lundqvist utmanad om sin lutherska tro. Han betonade bl.a.: »Jag söker i min förkunnelse också uttrycka mina egna tvivel.» Under den tid utfrågningen varade presenterade han inte luthersk tro utan i stället egna religiösa funderingar, som gick stick i stäv med luthersk och kristen tro. Han förnekade bl.a. helvetets existens, att människor kan gå evigt förlorade. Jesu undervisning om förtappelsen betecknande han som »judisk apokalyptik» i NT, som måste rensas bort. Så får man alltså tro om man är präst i Svenska kyrkan och högtidligt lovat att hålla sig till Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. [10]

Det är emellertid en grundläggande lära i Skriften att människan kan gå evigt förlorad. Det är därför evangelium om Kristi kors är så viktigt och inte får ersättas med ett politiskt eller socialt evangelium. »Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft» (1 Kor. 1:18). Den eviga fördömelsen kan bara förnekas genom att Skriftens auktoritet förkastas. Se Matt. 25:46, Mark. 9:43ff., Joh. 3:36, 2 Tess. 1:9 etc. Det är allvarligt att sätta sig upp emot Guds ords undervisning och söva in människorna i en falsk säkerhet. Jfr den athanasianska trosbekännelsens ord, som varje präst i Svenska kyrkan förbundit sig till som ett rätt uttryck för Skriftens lära: »Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar, och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar. Och de som gjort gott skola ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden. Detta är den allmänneliga kristna tron, den som icke troget och fast tror den, kan icke bliva salig.» [11]

Är haren idisslare?

Denna fråga har övertygande besvarats av S. Erlandsson bl.a. i artikeln »Bibeln och vetenskapen» i handboken »Ditt Ord är sanning» (Bokf. Pro Veritate, Uppsala 1971). Men eftersom somliga vill göra gällande, att Bilbeln gärna får ha fel i påståenden som gäller naturvetenskap, biologi, historia o.dyl. och att Bibelns sanning i sådana ting är helt ovidkommande för den kristna tron, kan det vara nyttigt att läsa en artikel som år 1904 infördes i den kristna folkkalendern »Frideborg», detta år redigerad av pastor Bernhard Wadström, en av C. O. Rosenius’ intimaste vänner. (Denna artikel är i sin tur baserad på en artikel år 1903 i tidskriften »Facklan», utgiven av F. W. Lönnbeck.) Det borde stå klart för var och en som läser denna artikel hur fullständigt främmande det var (och är) för trons folk att ifrågasätta sanningen i något enda bibelord. Vi citerar några avsnitt i denna artikel: [0]

»Är haren idisslare? Som känt har denna fråga intagit en framstående plats i angreppen mot Skriftens inspiration och vetenskapliga vederhäftighet. På tvänne ställen, 3 Moseb. 11:6 och 5 Moseb. 14:17, förklaras uttryckligen, att såväl haren som kaninen »idissla», och uttalandet förlänas särskild auktoritet därigenom att det lägges i Guds mun och inledes med formeln: »Och Herren talade till Mose och till Aron och sade till dem: – – -». [1]

När tron ställes inför det ordet har hon intet val. Såvida hon ej vill uppgiva hela grunden för själens evighetshopp, måste hon med orubbad tillit anamma det, även om vetenskapen skulle bestrida dess sanning, vilket som känt just i denna fråga varit fallet. Att forskningens män handlat så är dock mindre förvånande. Men högst beklagligt har varit att även några Kristi bekännare i otrossvaghet anfört de nämnda bibelställena som bevis på uppenbara »misstag» och »felaktigheter», vilka de sökt urskulda därmed, att »bibeln aldrig varit ämnad att meddela undervisning i naturvetenskap» o.s.v. Visserligen, men vi hålla dock före, att vad den stundom i förbigående meddelar från naturvetenskapens område dock är lika sant och tillförlitligt som dess rent religiösa och etiska innehåll. Vi ha därför heller aldrig betvivlat att haren, i någon ännu ouppdagad betydelse, verkligen såsom Skriften påstår är en idisslare.» [2]

Sedan meddelar artikelförfattaren att gåtan nu är löst genom ingående vetenskapliga undersökningar utförda av den franske veterinärläkaren Ch. Morot, vilka bekräftar bibelns uppgifter i detta fall. För en närmare beskrivning av undersökningsresultatet hänvisas till tidskriften »Facklan» och till en bok av den danske doktorn V. A. Wille. (Förmodligen rör det sig om det fenomen som S.E. beskriver på sid. 162 i »Ditt Ord är sanning» och som kallas »refektion»). [3]

Efter en kort kommentar av forskningsresultatet fortsätter artikelförfattaren: [4]

»Bibeln har, som vanligt, sålunda igen fått rätt och det i en erkänt svår naturvetenskaplig fråga. Så glädjande detta är för dem, vilka aldrig betvivlat Moses uppgifter, så förödmjukande måste det nu kännas för dessa välmenande men klentrogna bekännare, som, ställda inför valet att antingen tro Guds Ord eller vetenskapen, föredragit det senare och hållit med otron. Måtte förödmjukelsen även leda till den ånger, som är efter Guds sinne. [5]

Men om det först förunnats våra dagars högt upplysta vetenskap att efter de ihärdigaste bemödanden komma underfund med sanningen, – i vilket ljus framstår då den bok, som redan årtusenden i förväg uppenbaratdessa svåråtkomliga fakta? Stå vi icke här inför den gudomliga sanningens suveränitet och inför en inspiration, så medveten, klar och full, att den lugnt vågar göra anspråk på att bliva trodd i alla sina uppgifter?» [6]

Referat: Gunnar Holmberg