I samband med kvinnoprästreformen i Svenska kyrkan tillkom Kyrklig Samling kring Bibeln och Bekännelsen. Man kunde inte godtaga en reform som var i strid med Bibeln. Efterhand har emellertid Kyrklig Samling mattats av till följd av att man inte kunnat stå enig och ense i troheten mot Bibeln. Domprosten Gustaf Adolf Danell skrev om detta i Nya Väktaren 10/71. Han framför bl.a.: “Bekännelsetrohet och bibeltrohet är inte och får inte vara tomma slagord. Den troheten består inte endast i att vara motståndare till kvinnliga präster. De sjutton punkterna är en alltför smal bas för en väckelserörelse.” Han nämnde också om att “ganska djupa olikheter” i bibelsynen blottades vid en konferens på Hjelmserydstiftelsen i februari 1967 och att klyftan sedan bestått: “Det är säkerligen en väsentlig orsak till Kyrklig Samlings tilltagande svaghet.” “Kyrklig Samling, liksom hela svenska kyrkan och kristenheten borde söka sig tillbaka till Bibelns och den sanna Kyrkans egen bibelsyn och frigöra sig från liberalismens och skepticismens smitta, som tämligen ohämmat fått härja både bland präster och kyrkfolk”, framhöll Danell. Kyrkoherden i Råneå, Lars Engquist, berör här ytterligare Kyrklig Samlings öde och de sjutton punkterna.

Fjorton år har nu gått sedan Kyrklig Samling bildades. Belackarna sa att den rörelsen inte skulle leva i tio år. Alla skulle inom tio år ha accepterat kvinnoprästreformen. Men vi som då var unga studenter var förvissade om att Kyrklig Samlings sak var efter Herrens sinne och att den skulle få framgång och bestå. Fjorton år senare kan alla se att både belackarna och de unga studenterna, som så trosvisst gick med i leden, tog fel. Belackarna hade fel. Motståndet mot kvinnoprästerna är mycket starkt ännu efter fjorton år. Och för så visst det finns bibeltrogna människor kvar på jorden, så skall motståndet mot den ogudaktiga kvinnoprästreformen finnas så länge jorden finns. Ty Guds Ord är oföränderligt. Men om allt andligt liv skulle dö, så försvunne också kvinnoprästmotståndet. Ty det är en fråga om andligt liv att kämpa mot villfarelse. [0]

Men det var inte bara belackarna som fick fel. Vi unga studenter fick också fel. Kyrklig Samlings sak fick inte den framgång vi hoppats på och bedit om. Kyrklig Samling dog. Och Kyrklig Samlings griftetal hölls av dess ordförande vid dess riksmöte i Varberg hösten 1972. Griftetalet var en otrolig salva riktad mot det liv som ännu finns kvar i svenska kyrkan, mot dem som ännu tror och bekänner att Bibeln i allt är Guds inspirerade och ofelbara Ord. Ja tänk, att det gick så långt, att ordföranden på ett riksmöte för Kyrklig Samling förklarade alla bibeltrogna för »fromma rationalister». »Rationalist» är ju ett ohyggligt skällsord i teologiska kretsar. Det var griftetalet över en rörelse som långt tidigare hade dött av tvinsot. Men hur kunde det gå på detta sätt? Och vore det inte bättre att nu tiga med eländet så att åtminstone inte fienderna finge glädja sig över det? Nej, fienderna vet det redan och deras glädje är stor. Så för deras skull finns ingen anledning att tiga. Men för att kanske någon skall ta lärdom av misstaget och låta varna sig bör vi fråga oss till självrannsakan: varför gick det så med Kyrklig Samling? [1]

Jo, oavsiktligt blev vi lurade, vi som inte hade någon andlig erfarenhet. Det fanns visserligen fromma kristna som varnade men deras röster nådde inte ner till studenterna i Uppsala och Lund. Vi lät oss villigt ledas och vi blev grundligt lurade. Nu fjorton år efteråt ser vi det. Många blev bittra och gick över i motståndarlägret. De gick under. Andra blev bara bittra och åter andra har funnit en bättre väg att gå, även om den är mycket smalare, ensligare och svårare att finna. [2]

På åtminstone tre punkter blev vi som ingen andlig erfarenhet hade grundligt lurade. De två första punkterna ser man klarast genom att ta fram och ännu en gång läsa de s.k. sjutton punkterna, Kyrklig Samlings riktlinjer. [3]

  1.  Där finns inte ett enda bibelord med! Det är oerhört. Men säkert ingen tillfällighet. Och ändå var det en slags programförklaring av en rörelse som kallade sig samling kring Bibeln. Hur kunde vi vara så blinda? Hur kunde vi tro att det skulle bli någon framgång när inte ett enda bibelord fanns med i riktlinjerna? [4]
  2.  De sjutton punkterna säger att man skall undfly kvinnliga präster därför att de är falska lärare. »Det gäller att i sitt handlande… klart ta avstånd från sådana företeelser i kyrkan som innebär ett avsteg från Guds Ord.» »Eftersom en kvinna icke förvaltar prästämbetet på Kristi uppdrag, kan en präst icke utföra prästerlig tjänst tillsammans med henne, icke tjänstgöra vid samma gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst, nattvardsfirande, kyrkliga förrättningar, vignings- och installationsakter etc.» »En präst bör undvika att delta i allt kyrkligt arbete, legalt eller frivilligt, där en kvinna medverkar som präst» eller »delta i sådana punkter på programmet där en kvinna utför någon prästerlig funktion». Detta var ju rätt. Och ändå lät vi lura oss. För detta gäller nämligen inte bara om kvinnliga präster. Detta gäller om alla falska präster och predikanter att man skall undfly dem, därför att deras förvaltning innebär ett avsteg från Guds Ord. Manliga präster som förnekar och förvanskar Guds Ord förvaltar icke prästämbetet på Kristi uppdrag. Därför kan en bibeltrogen präst icke utföra prästerlig tjänst tillsammans med honom, icke tjänstgöra vid samma gudstjänst, icke gemensamt deltaga i altartjänst, nattvardsfirande, kyrkliga förrättningar, vignings- och installationsakter etc. En präst bör undvika att deltaga i allt kyrkligt arbete, legalt eller frivilligt, där en förnekare medverkar som präst och icke deltaga i sådana punkter på programmet där en förnekare utför någon prästerlig funktion. Varför lät vi lura oss att tro att detta bara gällde om kvinnliga präster? Rom. 16:17; Gal. 1:8, 9; 1 Tess. 5:19-22; 1 Tim. 6:11; 2 Tim. 2:16; Titus 1:14; 2 Petr. 2; 1 Joh. 4:1; 2 Joh. 9-11. [5]
  3.  Kyrklig Samlings uppgift har definierats: »att tillförsäkra dem som har kyrkans gamla tro, livsrum inom kyrkan och rätt att leva och verka där.» Men är detta en biblisk motivering, värdig en rörelse som bär namnet samling kring Bibeln? Ja, vi unga, andligt oerfarna studenter förstod inte bättre. Men denna formulering förutsätter ju helt tydligt, att kyrkan skulle vara detsamma som Kristi Kyrka – en allt för vanlig förväxling. I Kyrklig Samlings programskrift »Vad vi vill» heter det också på sidan 6: »Men i detta läge måste det också sägas att envar som vill vara trogen mot Skriften och mot dess Herre Jesus Kristus, också måste vara trogen mot hans kyrka. Därför riktades en allvarlig maning till alla och envar, präster och lekmän, att troget stå kvar i sin tjänst och på sin plats inom den svenska kyrkan.» Men om svenska kyrkan nu är en fallen kyrka, då får hon inte kallas Herrens kyrka och då kan det inte vara Guds vilja att vi skall kämpa för rätten att leva och verka där. Något livsrum finns inte i en död kyrka. En rätt biblisk motivering måste istället vara att kämpa för att alla falska lärare drivs ut ur kyrkan, därför att de inte har någon rätt att leva och verka där. Ty Kristi Kyrka finns endast där Guds Ord rent och klart förkunnas och de heliga sakramenten förvaltas i enlighet med Kristi instiftelse. Enda sättet att förhindra att kyrkan sprängs i bitar är att driva ut de falska lärarna och inte upprätta någon slags modus vivendi med dem. Luther säger att nya samfund uppstår när kyrkan inom sig tillåter och tolererar falsk lära. Men om det är omöjligt att driva ut de falska lärarna utan dessa istället härskar i församlingen, då skall inte Guds barn kämpa för sin rätt att bli kvar där. För då finns ju inte Kristi Kyrka där längre. Då måste det istället vara Guds barns rätt och skyldighet att lämna Egypten i stora skaror. Matt. 7:6; 2 Tess. 3:14; 2 Kor. 6:14-7:1. [6]

    Nu vore det orätt av oss som då var unga oerfarna studenter att skjuta ifrån oss ansvaret eller kasta skulden på andra. Ingen tvingade oss. Vi är medskyldiga. Men här gäller Herrens dyra Ord för den som har fallit: »Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan». »Då uppenbarade jag min synd för Dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser. Då förlät Du mig min synds missgärning. Sela.» [7]