»Ty det skall komma en tid, då människorna inte skall fördra den sunda läran. I stället skall de samla åt sig en mängd lärare, för att de ständigt skall få höra något nytt. De skall slå dövörat till för sanningen och vända sig till myterna» (2 Tim. 4:3-4). [0]

I den danska tidskriften Ung Tro återfinns en artikel i anknytning till detta ord av aposteln Paulus, skriven av Johs. Facius med anledning av några uttalanden av den danska kyrkoministern. Där står bl.a. att läsa följande: [1]

»Den tid, som aposteln här förutsäger, har kommit. Den sunda läran, som Paulus på ett annat ställe definierar som ’vår Herres, Jesu Kristi, sunda ord och lära som hör samman med sann gudsfruktan’ (1 Tim. 6:3), håller på att trängas i bakgrunden. Jesu egna ord t.ex. i Bergspredikan tas inte på allvar av moderna teologer, och läran om att frukta Gud gör man nära nog löje av. I stället har en ny lära uppstått, ett nytt bud, som inte bara förkunnar Guds ändlösa förbarmande med vad som helst och vem som helst, utan också har förvandlat syndernas förlåtelse till syndernas tillåtelse. Läran om syndernas tillåtelse har inte svårt att samla anhängare både innanför och utanför kyrkan, ty den förenar ju det behagliga att kunna leva efter sina lustar och ändå förklaras vara en god kristen. Denna lära har under de senare åren framförts med stigande styrka och tillslutning av yngre teologer under devisen: »Kristendom och moral har inte med varandra att göra.» [2]

– – –

»Att kristendom och moral inte har något med varandra att göra är rena nonsens. Det finns ju ingenting i historien som med större kraft har format människans levnadssätt och livsföring än just kristendomen. Hela Västerlandet har byggt sin livs- och samhällssyn på principer som framkommer i Guds ord. Det skulle vara fullkomligt ologiskt att föreställa sig att den Gud som har skapat himmelen och jorden, och människan i sin egen bild, skulle ha satt in sin skapelse i världen utan mål och mening med tillvaron och utan att ge henne (människan) klara anvisningar om hur livet skulle levas. Ingen skapare av jordiska materiella ting skulle underlåta att skicka med en god bruksanvisning till sitt skapelseverk, som upplyser om hur saken skall användas. Man skulle ju kunna förstöra alltsammans av ren och skär okunnighet. Gud har inte ställt det så illa för oss människor i denna syndiga värld, att han har utlämnat oss till att segla på vårt eget hav. [4]

Allt livs Skapare har givit sina instruktioner om den tillvaro han har insatt oss i. Guds ord talar inte bara om himlen, utan i hög grad också om det jordiska liv vi skall leva och om hur vi skall förhålla oss till våra medmänniskor. Bibeln handlar inte bara om vårt förhållande till Gud, utan också om vårt inbördes förhållande som människor. Följaktligen har kristendomen något med moral att göra.» [5]

– – –

»Kyrkoministern hävdar att kyrkan inte skall predika moral. Den skall säga: Du skall älska Gud och nästan. Men nu är frågan den om inte dessa saker på ett eller annat sätt har något med varandra att göra. Till dem som vill avfärda varje ställningstagande till konkreta livsproblem med att »Du skall älska Gud och nästan» kan det vara berättigat att ställa frågan: Ja men hur älskar man Gud och nästan, när man står i konkreta situationer? Vad innebär det att älska Gud och nästan i fråga om rätten till livet? Det innebär kärlek till Gud som livets givare och kärlek till det liv som är skapat av honom, att inte dräpa. Vad innebär det i fråga om äktenskapet att älska Gud och nästan? Det är att inte bryta äktenskapet, att inte bedriva otukt. Vad är det att älska Gud och nästan i fråga om egendomsrätten? Det är att inte stjäla det som tillhör min nästa. Vad skall kyrkan lära när den tolkar kärleksbudet »Du skall älska Gud och nästan’ för en ungdom i oförsonlig generationskamp? Den skall lära att det att älska Gud och nästan innebär att hedra fader och moder! [7]

Sanningen är nämligen den att om man slår ihjäl och bedriver otukt och stjäl och lever i ovänskap med sina kära så älskar man varken Gud eller nästan. Det förhåller sig ju inte så att kärleksbudet upphäver de övriga buden utan i kärleksbudets väsen ligger en uppfyllelse av de övriga, så att den som älskar inte vill bryta mot något bud och att den som är snar till att överträda buden inte älskar Gud och nästan. [8]

Jesus har aldrig förkastat buden. Han har tvärt om bekräftat den moraliska lagen när han säger: ’Tro icke att jag kommit för att avskaffa lagen eller profeterna! Jag har icke kommit för att avskaffa utan för att uppfylla. Sannerligen jag säger er: Så länge himmel och jord består, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förlora sin giltighet, förrän det allt har förverkligats. Därför, den som bryter ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna att göra så, han skall kallas liten i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna att göra så, han skall kallas stor i himmelriket.’ (Matt. 5:17-19). [9]

Och dessa bud är inte relativa utan absoluta. De svänger inte från situation till situation, och ansvaret för medmänniskan ändrar sig inte från dag till dag. Gud menar inte ett i dag och något annat i morgon. Han menar inte att det är tillåtet att slå ihjäl i dag och förbjudet i morgon. Han menar inte att det är rätt att bedriva otukt i en situation och fel i en annan och han menar inte att det är tillåtet att stjäla under några omständigheter. [11]

Evangeliet handlar inte om syndernas tillåtelse utan om syndernas förlåtelse och ett nytt liv i tron på Kristus. Det tjänar ingenting till att vi försöker nedvärdera Guds lag eller att avskaffa den därför att vi inte kan leva upp till den. Vi är syndare och kan inte i oss själva hålla Guds bud. Men evangeliet är inte att Gud därför har avskaffat sina bud. Evangeliet är att Gud i Kristus och hans försoningsgärning har uppfyllt lagens krav, så att var och en som tror på honom får förlåtelse och ett nytt liv genom Guds kraft, ett liv som motsvarar Guds och lagens förväntningar. Gud nedvärderar inte sina bud, utan han upphöjer syndaren som överlämnar sig till honom och ger honom kraft att leva Gud till ära och behag. Därför skall kyrkan förkunna lagen om Guds norm för livet, ja kyrkan skall faktiskt predika moral. Men den skall också förkunna evangelium som Guds kraft till frälsning för var och en som tror. [12]

Och när kyrkan, i en tid då man vill söka att skaffa sig lärare i hoptal för att leva efter egna lustar, inte längre håller fast vid de av Gud givna normerna och värderingarna, då kommer den inte bara att nedbryta sig själv utan också att prisge en generation av unga som inte kan skilja mellan höger och vänster och som inte har något att luta sitt trötta och rådlösa huvud mot.» [13]