av teol. dr Ingemar Furberg

I den heliga Skrift är kärleken en frukt av tron. I vår tid åter sägs det ofta, att tron – om den innehåller fasta och bestämda påståenden – lätt kan resultera i en benhård ortodoxi och i ett kärlekslöst dömande. En ortodox kristendom skulle alltså göra människor kärlekslösa. [0]

Luther behandlar vid flera tillfällen frågan om förhållandet mellan tron och kärleken. Han blev ofta anklagad för att vara envis och stridslysten och för att därigenom sätta endräkten i kyrkan på spel. Genom sitt fasthållande vid bibeltexten våldförde han sig på kärleken, menade man. [1]

Luther försvarade sig mot sådana beskyllningar genom att framhålla att man måste skilja mellan tron och kärleken. Kärleken får ej upprätthållas på bekostnad av trons lära. »Det tillkommer kärleken att vika för alla. Tron däremot får inte alls fördraga något, icke vika för någon. Ty tron och läran är inte vår utan Guds.» [2]

Bakom människors hävdande av kärleken på trons bekostnad ligger ofta en bestämd teologisk grundsyn dold. Man förutsätter nämligen som självklart att det hos trons människa bör finnas en klart uttalad vilja att utesluta det perifera för det centrala. Att strida i trons periferi är då uttryck för kärlekslöshet. Först i centrum kan den rätta lärostriden få äga rum, utan att kärleken lider avbräck, menar man. Samtidigt brukar man också framhålla, att det är evangeliet som man bör utgå ifrån och som skall vara normen för tron. Utifrån denna moderna nyprotestantiska uppfattning hävdas det sedan, att det räcker med att vara ense i evangeliet (sådant det nu tolkas) under det att det andra (det perifera) kan utmönstras som för tron oväsentligt eller betraktas som »öppna frågor», om vilka ingen bör strida. [3]

Men när sådana tankar förs fram, då är det viktigt att det betonas, att kyrkans lärogrundval är Gamla och Nya testamentets heliga Skrifter. Vår utgångspunkt är alltså den heliga Skrift. Bibeltexten är det material, som vi har att utgå ifrån och som vi bör förbliva vid. Vi får ej snegla på »motiv» för att därmed manipulera med materialet. [4]

När vi går till Skriften, finner vi, att dess huvudlära är evangehet om syndares rättfärdiggörelse genom tron på Jesus Kristus. Denna uppfattning har hämtats ur Skriften själv och är icke förvärvad vid sidan om den, som skulle den vara den andliga människans egen upptäckt. Kristus är Skriftens sammanfattning och centrum. [5]

Så är Guds ord – Bibeln – norm och rättesnöre för vår tro. Detta ord har ett bestämt konkret innehåll. Vår katekes ger en sammanfattning av den heliga Skrifts lära. När människor i vår tid träder fram och – i kärlekens namn – kräver, att vi skall utmönstra vissa delar av tron som oväsentliga och andra som väsentliga, då värjer vi oss mot en sådan uppdelning. En sådan subjektiv uppfattning av Ordet var främmande för urkyrkan. När Luther hävdar att »artiklarna utgöra ett enda, enhetligt sammanhang», hävdar han Ordets majestät. Från detta ord får intet tagas och till detta ord får intet läggas. [6]

Aposteln Paulus säger i sitt brev till församlingen i Filippi, att han försvarar och befäster evangelium. Det uppdraget hade han fått av Gud. Vid utförandet av detta uppdrag fick aposteln bära bojor. Men det lidande, som han hade fått genomgå hade snarare länt till evangelii framgång, säger han. [7]

Vår uppgift måste vara den att i apostelns efterföljd försvara och befästa detta evangelium. Därvid utgå vi från Guds Ord, sådant det är oss givet i de heliga Skrifterna. Det kan tyckas vara en alltför enkel programförklaring. Är inte detta program en självklarhet också för motståndarna. Nej. När vi studerar den s.k. kristna apologetiken, finner vi att den har tillkommit av andra motiv. Som exempel kan vi nämna Bibelkommissionens bok »Bibelsyn och bibelbruk». Här har vi en apologetisk skrift, som tillkommit för att försvara det mindre felet (kyrkomötets beslut om kvinnliga präster) och där ett större fel görs, så att hela läran blir fördärvad. [8]

Utgångspunkten är nämligen den att göra kristendomen acceptabel för den oomvända människan, att göra kristendomen trovärdig. Och för att vinna så många fler, sätts hela Bibeln in i jämlikhetsideologiens sammanhang. [9]

Striden – den andliga striden – som började ute i trons periferi (om vi får uttrycka oss som våra motståndare gör) har nu dragit in i själva trons centrum, som är Jesus Kristus, Guds evige Son och rättfärdiggörelsen genom honom. Men när striden övergått till att bli en kristologisk strid, då har den upphört. Det är tragiken i dagens kyrkliga läge. [10]

Men kanske är detta också ett hälsotecken. Lärostriden kan ej fortgå hur länge som helst. Guds rike består nämligen ej i disputerande. Den falska läran och de falska lärarna skall ni dra er undan, manar Skriften. [11]

Är det inte sant som vi alltid har sagt, att de som vill behålla Guds rena och klara ord själva tappar bort det viktigaste, nämligen kärleken. Denna anklagelse riktas i dag mot dem som i denna sållningens tid vill försvara och befästa evangelium. [12]

Vad kan då göras i denna situation, när alla andra säger, att man måste utgå från människors religiösa erfarenhet och från deras upplevelse av den kristna tron. Vad kan göras när moderna teologer träder upp och talar om avgörelsen som det väsentliga i tron eller som rekommenderar ett studium av det moderna samhället som ett medel för kyrkans förnyelse. [13]

I denna situation är det viktigt att det finns någon eller några, som börjar från rätt utgångspunkt: de heliga Skrifterna. Genom ett studium av dessa kan en Guds människa bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk. En sådan tro framsprungen genom Anden och Ordet kommer ej att vara utan frukt. »Andens frukt är kärlek», heter det i Skriften. Mot en sådan kärlek är alltså icke tron. [14]