Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland r.f.:s årsmöte i Åbo den 29 juni 1973 har till 100-årsjubiléet av Evangeliföreningens grundande beslutat avge följande deklaration i bibelfrågan: [0]

Kristi kyrka på jorden har av ålder bekänt sig till den bibelsyn, som fått sitt uttryck i inledningsorden till Konkordieformeln av vår lutherska kyrkas bekännelseskrifter: »Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig’, Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel från himmelen komme och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad’, Gal. 1.» [1]

Denna bibelsyn är inget påhitt av en sentida lutherdom eller ortodoxi, utan den är apostlarnas och Kristi egen och därmed Bibelns egen och den kristna bibeluppfattningen. Inom kristenheten har den på allvar ifrågasatts först under upplysningstiden och inom teologin i och med den på 1800-talet framsprungna bibelkritiken. Konkordieformelns bibelsyn har också av Evangeliföreningen under hela dess verksamhetstid hävdats. I § 3 av sina stadgar framhåller den, att medlemmar i den endast kan vara personer, »vilka av full övertygelse fasthålla den lutherska kyrkans rena, uti den Heliga Skrift grundade och i dess samtliga symboliska böcker framställda lära». Föreningen är mån om att i sin verksamhet alltfort starkt hävda denna princip. På grund av bibelfrågans ständiga aktualitet och den särskilt brännande frågan om Bibeln och sanningen vill Evangeliföreningen på tröskeln till sin verksamhets andra århundrade både förtydliga och ånyo fastslå, vad den anser vara innefattat i Kristi kyrkas bibelsyn. [2]

1. Grunden – Guds ords självvittnesbörd

I Psalt. 119:160 står det: »Summan av ditt ord är sanning». I 2 Petr. 1:21 läser vi: »Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud». Jesus betygar om sig själv, att han är sanningen; att himmel och jord skall förgås, men att hans ord aldrig skall förgås; att Guds ord är sanning och förblir evinnerligen; att Fadern talar genom honom; att den som hör hans utvalda lärjungar hör honom själv och att den, som sätter sig upp mot dem, sätter sig upp mot honom själv. I sin undervisning hänvisar Jesus ständigt till Skriften som den absoluta auktoriteten och domaren. Betecknande härför är, att han en gång hävdade uppståndelsens och det eviga livets faktum genom en bevisföring, som tar fasta på blott den grammatikaliska formen för ett enda litet ord i Gamla Testamentet, nämligen predikatsverbets presensform i 2 Mos. 3:14. [4]

Såsom vår fasta övertygelse bekänner och hävdar vi därför, vad Kristi kyrka alltid har bekänt och hävdat, nämligen att Bibeln alltigenom är Guds fasta, evigt sanna och oföränderliga ord, förmedlat till oss av mänskliga författare, men tillkommet genom den gudomliga uppenbarelsens och inspirationens under. Med stöd av Bibelns eget vittnesbörd hävdar vi, att den gudomliga inspirationen därvid gäller inte blott sakinnehållet, utan sträcker sig jämväl till orden och formuleringarna, såsom Paulus säger i 1 Kor. 2:13: »Om detta tala vi ock, icke med sådana ord, som mänsklig vishet lär oss, utan med sådana ord, som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor». Vi hävdar också, att på Guds ord, varmed vi avser Bibeln, bör tillämpas den matematiska grundregeln, att endast om varje delutsaga är sann är även summan sann. [5]

2. Konsekvenser

Som en följd av det ovan sagda bestrider vi alla påståenden om att Jesus och de bibliska författarna i sin meddelelse av uppenbarelsen från Gud skulle ha varit bundna av sin tids begränsningar och ha gjort sig skyldiga till medvetna eller omedvetna lån, plagiat och sammanblandningar av sin egen omgivnings idéer, tankar och fabler. Vi bestrider utgående från samma grunder påståendet, att de bibliska författarna i vissa fall och till en viss grad skulle ha skrivit ner även egna infall och andliga fantasier. Vi bestrider t.ex därför påståendet, att Herrens bud genom aposteln Paulus beträffande kvinnans behörighet till prästämbetet skulle vara personligt eller tidsbetonat. Som stridande mot Bibelns självvittnesbörd och Kristi kyrkas bibeluppfattning förkastar vi även det gång efter annan framförda påståendet, att skiljandet mellan tron på Kristus (tron på en person) och tron på Skriften (tron på en bok) skulle utgöra någon kristlig lösning på förmenta förnuftsproblem inför Bibeln. [7]

I enlighet med Jesu egna ord hävdar vi de troendes eviga salighet och de otrognas eviga förtappelse. [8]

Vi vill särskilt betona, att vi i vårt hävdande av Bibelns sanning och auktoritet inbegriper alla Bibelns utsagor, såsom t.ex berättelsen om skapelsen, syndafallet, syndafloden, Job och Jona, alla Jesu undergärningar, Jesu eviga gudom, hans avlelse av den helige Ande och födelse av jungfru Maria, hans ställföreträdande lydnad och försoningslidande för människornas synder, hans lekamliga uppståndelse och himmelsfärd m.m, som i vår tid betvivlas av både lekmän och teologer. Vårt hävdande av den bibliska sanningen omfattar därmed även dess historiska, geografiska och naturvetenskapliga utsagor, samtidigt som vi ödmjukt och villigt medger, att mycket därav undandrar sig våra möjligheter att fatta eller förklara. Bibelns språkbruk kan inte heller väntas motsvara vår moderna tids vetenskapliga terminologi. Vår fasta övertygelse är, att i samma mån som den verkliga insikten ökar, i samma mån undanröjs svårigheterna att förstå de många fortfarande till synes motstridiga och felaktiga bibliska utsagorna. Därpå finns redan många bevis. Vi kan så t.ex redan konstatera, att den bibliska arkeologin bidragit till att tysta ner den grövsta bibelkritiken och skingrat dunklet kring otaliga omstridda bibelställen. Vi har också orsak att minnas, att mången internationellt erkänd arkeolog erkänt, att tills dato inga upptäckter gjorts, som skulle ha kullkastat en enda biblisk utsaga. Gud har alltså skänkt sin i Kristus återlösta mänsklighet nåden att utöver syndernas förlåtelse äga även den slutliga sanningen i allt, som den heliga Skrift uttalat sig om. [9]

I enlighet med detta fasthåller vi därför som vår fortsatta övertygelse den bibelsyn, som Kristi kyrka alltid bekänt och hävdat. Med miljoner avsomnade och nu levande kristna bekänner vi oss till Bibeln som Guds alltigenom sanna och ofelbara ord. Vi varnar därtill varje kristen broder och syster för den försåtligaste och farligaste av alla frestelser till avfall, själva urfrestelsen i orden: »Skulle Gud hava sagt?» I den frestelsen står inte blott Guds ords auktoritet på spel, utan även Kristi person och verk och vår eviga salighet. [10]