Kyrkofrågan

På sistone har en rad tidningar tagit upp kyrkofrågan till debatt. Därvid kan en markant omsvängning förmärkas. Frågan gäller ju inte alls kyrkans organisatoriska uppbyggnad, vilket Bibeln talar mycket litet om, utan hur de kristna och den kristna kyrkan skall förhålla sig till falsk lära och den tilltagande bibelkritiken. Så länge kyrkopolitiken och ekumenismen inte sattes i högsätet, blygdes man inte för Bibelns klara besked, nämligen att endast biblisk förkunnelse får förekomma i den kristna församlingen. Någon gemenskap mellan falska lärare och rätta lärare får inte förekomma. En kyrka som blandar sann och falsk förkunnelse är ingen rätt kyrka, ty den handlar i strid med sin Herres ord och skall därför undflys. »Tagen eder till vara för falska profeter» (Matt. 7:15), »dragen eder ifrån dem» (Rom. 16:17). [0]

När nationalkyrkor som norska, danska, finska eller svenska kyrkan konfronteras med denna Bibelns undervisning, blir man mycket upprörd. På andra samfund som katolska kyrkan, Missionsförbundet eller Metodistkyrkan tillämpar man gärna denna bibliska undervisning, men nationalkyrkorna ges en särställning. Eftersom de i stort sett omfattar hela nationen hänvisar man ofta till gamla förbundets Israel. Som om just nationalkyrkorna bland alla olika yttre kyrkoorganisationer vore en gudomlig institution likt det gamla förbundets Israel med dess tempeltjänst. Ingen kunde ju i det gamla förbundet lämna detta och ändå tillhöra Guds folk. Det allvarliga är här att Kristi osynliga kyrka, som består av alla troende kristna runt om i världen oavsett yttre kyrkotillhörighet, identifieras med den egna nationalkyrkan. Denna donatistiska villfarelse att identifiera den egna kyrkan med Kristi osynliga kyrka har bl.a. yttrat sig i att man sagt att den som lämnar Svenska kyrkan han lämnar därmed Kristus (se vidare under avd. »Litteratur» angående boken »Kyrkliga Förbundet 50 år»). [1]

Låt oss illustrera omsvängningen i kyrkodebatten med några tidningsurklipp. I tidningen Kyrka och Folk nr 4/73 kunde man bl.a. läsa: [2]

Ernst: Säger Bibeln oss något om de olika samfunden? [3]

Pastorn: Den talar om för oss hur de olika uppdelningarna inom kyrkan uppstått. »Jag förmanar eder, mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt och kunna bliva eder till fall, i strid med den lära, som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem» (Rom. 16:17). Jesus befaller dem som tror på Honom: »… lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder» (Matt. 28:20). Paulus skriver till Timoteus: »Jag bjuder dig, nu såsom när jag for åstad till Macedonien, att stanna kvar i Efesus och där förmana somliga att icke förkunna främmande läror» (1 Tim. 1:3), och han tillägger i samma brev: »Så skall du undervisa och förmana. Om någon förkunnar främmande läror och icke håller sig till sunda ord – vår Herres, Jesu Kristi, ord – och till den lära, som hör gudsfruktan till, då är han förblindad av högmod, och detta fastän han intet förstår, utan är såsom från vettet i sitt begär efter disputerande och ordstrider, vilka vålla avund, kiv, smädelser, ondskefulla misstankar och ständiga tvister mellan människor, som äro fördärvade i sitt sinne och hava tappat bort sanningen, människor, som mena, att gudsfruktan är ett medel till vinning. Drag dig ifrån sådana» (1 Tim. 6:2-5). [4]

Heinz: Det är hårda ord! [5]

Pastorn: Ja, det är det, men det är Gud själv som talar så! Herren vill inte, att någon skall lära något annat än vad Han själv lär. Ty Han vet mycket väl, att alla religiösa läror, som inte stämmer överens med Bibeln, är lögner, som djävulen själv med spetsfundighet har tänkt ut, för att få människor bort från tron på Frälsaren så att de går förlorade. Gud vill att de kristna alltid skall upptäcka villfarelserna i religiösa uppfattningar och dra sig ifrån dem, som företräder sådana villoläror. [6]

Här betonas sålunda helt i enlighet med Bibeln hur viktigt det är att endast Guds rena ord läres i kyrkan. Satan får inte tillåtas blanda in sitt utsäde i det goda Gudsordet, något som han alltid strävar efter för att få människor bort ifrån tron. För församlingen gäller: »Lärande dem att hålla allt vad Herren har befallt» (Matt. 28:20). Handlar kyrkan i strid med Guds ord och tillåter bibelstridig undervisning inom sig är Guds befallning klar: dragen eder ifrån dem (Rom. 16:17; 1 Tim. 6:2-5). Men finns det inte många på Kristus sant troende också i en kyrka, som i strid med Guds ord tillåter främmande läror? Då måste vi väl kunna stå i gemenskap med en sådan kyrka? Kyrka och Folk tar upp också denna invändning. [7]

Gisela: Men Pastorn har ju själv sagt oss att var och en är medlem av den heliga, allmänneliga kyrkan som tror, att hans synder är förlåtna genom Jesus Kristus. Det finns så många som tror det, fastän de också är fångna i många villfarelser! [8]

Pastorn: I 2 Samuelsboken står det om ett uppror som Absalom anstiftade mot sin fader David. »Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, som voro inbjudna och följde med i all oskuld utan att veta om någonting» (2 Sam. 15:11). På samma sätt finns det på Kristus sant troende – Gud allena vet hur många – som i sin ovetenhet alls inte är klara över att det samfund som de tillhör i mycket lär i strid med det gudomliga Ordet. Sådana kristna hänger i sitt hjärta inte alls fast vid de falska lärorna. Men de märker inte att de befinner sig i fara. För dessa kristnas skull kan emellertid inte Gud godta de samfund i vilka det finns falska läror. Han kan inte heller tillåta oss att för dessa rätta kristnas skull ha gemenskap med de irrläriga samfunden. För att återvända till den bibliska historien: visserligen följde de tvåhundra männen med Absalom av ovetenhet. Men de övriga invånarna i Jerusalem, tänkte fördenskull inte alls på att delta i upproret. [9]

Guds rena evangelium är levande och kraftigt också i fallna kyrkor, i den mån det ljuder också där. Men de troende i sådana kyrkor »befinner sig i fara» och det vore mycket bättre, om de tillhörde en kyrka, som i lydnad mot Guds ord inte godtog annat än biblisk förkunnelse. Detta också med tanke på att man bör kunna vara viss om att såväl barnen som nytillkomna besökare får en rätt undervisning. Hur skall man kunna bedriva mission om de som inbjudes inte erbjudes ett rent och klart Guds ord? Kyrka och Folk framhåller helt riktigt att den omständigheten att det också i fallna kyrkor finns troende kristna inte innebär att sådana kyrkor kan godtas. Gud kan inte för dessa kristnas skull »godta de samfund i vilka det finns falska läror. Han kan inte heller tillåta oss att för dessa kristnas skull ha gemenskap med de irrläriga samfunden». [10]

Men är inte detta en alltför hård och dömande hållning gentemot kyrkor, som tolererar bibelstridig förkunnelse? Kräver inte kärleken att vi skall vara toleranta och överse med olika åsikter? Kyrka och Folk tar upp också dessa invändningar. [11]

Magda: Men hur är det med den kristna kärleken? Kräver inte den av oss att vi skall vara toleranta? Skall vi inte i en sann anda av ömsesidig tolerans överse med kyrkornas olika åsikter och vara eniga med alla kristna om att gemensamt göra så mycket gott som möjligt i denna värld av split och kiv? [12]

Pastorn: Den falska läran, villoläran, är något av det värsta som finns i denna världen. Den är ett gift, som förstör själen. Vad kräver den sanna kärleken till vår nästa av oss? Skall vi hjälpa till att giftet vidare utbreds av villolärarna? Eller är det inte bättre, att vi gör människor uppmärksamma på faran, i det att vi håller oss borta från detta gift? Det är vad Gud säger till oss. Detta skall vara ett rättesnöre för oss, när vi får att göra med sådana falska uppfattningar och med dem som utbreder dem: hata dem inte, spärra inte in dem och döda dem inte! Men drag er ifrån dem så mycket ni kan, och gör det klart för dem och för alla andra, varför vi håller oss från dem! Vi tror på Guds sanning och därför går det inte med mindre. [13]

Kyrka och Folk talar här klart och bibelenligt. Den bibelstridiga förkunnelsen är »ett gift, som förstör själen». Att blanda gift i maten är mycket allvarligt. Det är en klen tröst att maten inte innehåller enbart gift, eller att maten ibland är giftfri, att biblisk förkunnelse också förekommer. Det är just vad själafienden vill: att blanda sant och falskt. Ty då blir det svårare för människorna att veta när maten måste undvikas. Och dessutom har ju Satans gift den verkan, att den naturliga människan tycker om det och håller det för sann kost. Den bibliska läran är klar: i den kristna församlingen får inte falsk lära accepteras. När den kommer, måste den omedelbart rensas ut. Har den genom försumlighet fått fast fot i kyrkan, så att den inte kan rensas bort, när de kristtrogna kräver det, måste de kristtrogna i enlighet med Herrens ord dra sig därifrån. Kyrkan är då fallen. Kyrka och Folk säger med rätta: »Skall vi hjälpa till att giftet vidare utbreds av villolärarna? Eller är det inte bättre, att vi gör människor uppmärksamma på faran, i det att vi håller oss borta från detta gift? Det är vad Gud säger till oss» [14]

Har Kyrka och Folk nu övergivit denna bibliska undervisning? I nr efter nr stryker man nu nämligen under att det är bibliskt att stå kvar i ett samfund som godtar falska läror. När det gäller Svenska kyrkan medger man att hon godtar och t.o.m. befrämjar en rad falska läror, som en rätt kyrka enligt Guds ord inte kan godta. I nr 45/73 försvarar man en gemenskap med en sådan kyrka och hävdar t.o.m. att Jesus och hans apostlars framträdande vid templet i Jerusalem och i olika synagogor innebar en sådan gemenskap. Man blir inte riktigt klar över om KoF också menar att apostlarna firade Herrens heliga nattvard i synagogan i gemenskap med falska lärare. Hur som helst innebär detta att Herrens apostlar skall ha handlat stick i stäv med sin egen förkunnelse! De lär ju att ingen främmande lära får förekomma i den kristna gemenskapen och att sådan lära måste undflys. [15]

Enligt Guds ord kan en ogudaktig lärare visserligen inte göra Guds instiftelse om intet, men Guds ord förbjuder all slags gudstjänstgemenskap med dem som i något stycke förnekar eller förvanskar Guds ord. Nattvardsgemenskap med en falsk lärare innebär att han blir erkänd som en rätt lärare och att man »gör sig delaktig i hans onda gärningar» (2 Joh. v. 11). Nattvarden ger uttryck för den innerligaste kristna gemenskap och hör därför endast hemma i »brödragemenskapen», där man håller fast vid »apostlarnas undervisning» (Apg. 2:42). [16]

Det märkliga är nu att grupper, som vill vara bibel- och bekännelsetrogna står för sin bekännelse så länge Bibelns lära om församlingen tillämpas på andra organisationer än den egna. Men så snart en nationalkyrka förs på tal, sviker man sin egen bekännelse i detta stycke och undervisar falskt. Så kan t.ex. KoF på en och samma gång hävda att man måste undfly ett samfund som tillåter falsk lära inom sig och uppmana människor att stå kvar i ett sådant samfund (Svenska kyrkan). När Skriften säger »Dragen eder ifrån», så kommer detta att betyda »stanna kvar». När Skriften säger att ingen främmande lära får förekomma i kyrkan, så låter man det betyda att den får förekomma, så länge också en rätt förkunnelse får göra sin stämma hörd. När Skriften säger »Tagen eder till vara för falska profeter», så får det betyda att vi skall lyssna till dem, »tills de driver ut oss». Men falska lärare är ju måna om så många åhörare som möjligt! De driver numera vanligen inte ut någon, så länge han inte kräver att den falska läran över huvud inte får förekomma i kyrkan. Då hotas ju de falska profeternas existens, och då blir det slut på toleransen. Men nu har ju bekännelsetrogna i Sverige fått lära sig av Kyrklig Samling att inte ställa ett sådant krav. De bekännelsetrogna begär bara modus vivendi, att de också får utrymme i kyrkan, att sanningen också får förkunnas i kyrkan. Tänk att något så obibliskt kunnat få gehör i bekännelsetrogna kretsar! [17]

Donatismen

Tidningen Sändebudet Ungdomsvännen, organ för svenska lutherska evangeliföreningen i Finland, kommer i nr 2/74 in på frågan om donatismen. Man kritiserar kraftigt redaktör Per Jonsson och predikanten i Bibeltrogna Vänner Henning Lindmark för att de har sagt att en kristen inte skall ha nattvardsgemenskap med falska lärare. Tidningen tror att dessa båda kommer farligt nära den donatistiska villfarelsen att nattvardens giltighet är beroende av prästens helighet och personliga tro. [0]

I sin större katekes säger Luther efter att grundligt ha utrett nattvardens väsen och grund i 5:e huvudstycket: »Till följd härav kunna vi lätt svara på allehanda frågor, med vilka många nu bekymra sig, t.ex. den, om någon prästman, som är oskicklig i sitt leverne, må hantera och utdela sakramentet m.m. sådant. Vi göra här den slutsatsen och säga: Om också den kunde vara en arg skalk, som utdelar sakramentet till andra, eller ock den som det anammar, så undfår han icke dess mindre själva sakramentet, det är Kristi lekamen och blod, liksom en annan, vilken på värdigaste sätt anammar eller ock hanterar det; ty sakramentet grundar sig icke på människors helighet utan på Guds ord. Och såsom intet på jorden, ja ock ingen ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi lekamen och blod, så kan ock ingen ändra och förbyta något häruti, fastän han på det ovärdigaste hanterar och missbrukar sakramentet. Ty för personens ovärdighets eller otros skull bliver icke ordet falskt eller om intet, genom vilket sakramentet är stiftat och inrättat.»… Det är beklämmande att renlärighetsivern så förblindat Per Jonsson och förmodligen även Henning Lindmark, att de inte vet, vad som är Luthersk lära i ovanberörda brännande frågor. [1]

Skribenten i Sändebudet Ungdomsvännen blandar här samman två skilda frågor. Den ena gäller nattvardens giltighet, den andra huruvida en kristen skall ha nattvardsgemenskap med falska lärare. Vad den första frågan beträffar har Per Jonsson och Henning Lindmark upprepade gånger gjort klart, att nattvardens giltighet inte grundar sig på mänsklig fromhet och tro utan allenast på Kristi ord och instiftelse. Nattvardsgästen skall rikta sin uppmärksamhet på Kristi ord, som är vissa och sanna, och inte på prästens tro, som han aldrig kan vara helt viss om. Ty endast Gud kan se in i en människas hjärta huruvida hennes tro är äkta eller hon är en hycklare. Nattvardsgästen kan inte utesluta att prästen är »en arg skalk». Inte heller nattvardsgästens tro är det som gör nattvarden till ett giltigt sakrament. Också den som inte tror Kristi ord mottager Kristi sanna lekamen och blod (se 1 Kor. 11:27), men det blir honom till dom. Det är sålunda en donatistisk villfarelse att göra nattvardens giltighet beroende av huruvida människan är en sann kristen. [2]

Men detta innebär ju inte att Skriftens befallning att pröva läran och undvika falska lärare är upphävt när det gäller nattvardsgång. Ty en kristen kan och skall pröva prästens lära och bekännelse, ty den passerar ju hans läppar och är därför inte bara åtkomlig för Gud. När Skriften befaller oss att ta oss till vara för falska profeter, hur kan man då lyda denna befallning genom att ha den intimaste gemenskap med sådana, nämligen i nattvardens brödramåltid tillsammans med Frälsaren? En Frälsare som varje falsk lärare bespottar genom sin falska lära. [3]

Luther och de lutherska bekännelseskrifterna betonar å ena sidan sakramentens giltighet gentemot svärmare och donatister, å andra sidan att man ej skall ha gemenskap med falska lärare. Man får inte, som tidningen Sändebudet Ungdomsvännen gör, spela ut dessa två saker mot varandra. Det är ytterst förrädiskt, om man tar fram en rad ställen ur bekännelseskrifterna, som handlar om grunden för nattvardens giltighet och tillämpar dem på frågan om gemenskapen och tvärtom. Låt oss citera ett ställe ur de lutherska bekännelseskrifterna, där dessa båda frågor inte spelas ut mot varandra: »Vi bekänna, att skrymtare och ogudaktiga äro ock uti församlingen, och att sakramenterna äro kraftiga, änskönt de genom ogudaktiga ordets tjänare handhavas och utdelas; förty ordets tjänare stå uti Kristi stad och ställe och böra då icke anses efter sina egna personers värdighet eller ovärdighet, såsom Kristus vittnar, då han säger: ‘Den eder hör, han hör mig’. Falska lärare bör man övergiva, förty de stå icke uti Kristi stad och ställe utan äro antikristi; och Kristus säger: ‘Vakten eder för de falska profeter’. Och Paulus: ‘Om någon vore, den eder predikar evangelium annorlunda, än I undfått haven, han vare förbannad’» (Billings utgåva, s. 135). [4]

Det är allvarligt när man missförstår vad donatism är, så att man under varning för denna villfarelse kan ursäkta en i Bibeln förbjuden gemenskap. När Herren själv bjuder, att vi skall ta oss tillvara för falska herdar, vore det ju en förskräcklig olydnad att ändå lyssna till sådana. Därför är det också omöjligt att gå till nattvarden, om den förvaltas av en falsk lärare. Nattvarden i sig är väl giltig på grund av Kristi ord och instiftelse, det är sant, men det är ändå i direkt strid mot Herrens ord att delta i en sådan nattvardsgång, då vi skall övergiva falska lärare. Vi skall i ett senare nummer utförligare redogöra för donatismens uppkomst och innebörd. [5]

Låt oss avrunda med följande lutherord, som Kyrka och Folk publicerade så sent som i nr 44/73. [6]

Luther råder de kristna i Frankfurt 1533 – och de kristna i Sverige 1973: [7]

»Det är mitt uppriktiga råd, som jag inför Gud är skyldig er i Frankfurt och vemhelst som är i behov därav: om någon vet att hans präst offentligt lär på Zwinglis vis, bör han dra sig från honom. Han skall hellre avstå från sakramentet hela sitt liv än mottaga det från honom, och t.o.m. hellre dö och lida allt ont. Men om hans präst är en slingerbult som visserligen föreger att Kristi lekamen och blod verkligen är närvarande i sakramentet, men som måste misstänkas för att mena något annat än vad orden betyder, skall han utan att tveka gå eller sända bud till honom, för att be om ett klart uttalande av honom, om vad han ger med sina händer och vad du mottager med munnen.» [8]