av kontraktsprosten Håkan Bäck

För någon tid sedan angrep professor Carl Fr Wislöff i tidningen Fast Grunn (5/1973) läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, närmast med anledning av det som docenten Seth Erlandsson hade skrivit i ämnet. Detta tas till tals i en översikt i det första numret av en ny finländsk populärt hållen teologisk tidskrift Perusta – grunden. Tidskriften uttalar förhoppningen, att denna lära inte skulle spridas. [0]

Vi har verkligen en rakt motsatt önskan. Vi hoppas ivrigt, att den nämnda läran skulle få möjligast vidsträckt spridning. Ett exempel bland många på olikheterna i vår brokiga värld. [1]

Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen har varit en hjärtpunkt inom den evangeliska väckelserörelsen. Det kan vara skäl att med hjälp av Guds ord försöka klarlägga begreppen, för vem som helst, inte minst för den unga generationen. Huvudsyftet är ändå inte att vi skulle få kännedom om hur fäderna har sett på saken, utan att vi oberoende av ålder skulle bli personligen välsignade genom att begrunda denna Ordets lära. Den har nämligen en mycket central betydelse och den står sig i tid och evighet. [2]

Vi som omfattar läran om den allmänna rättfärdiggörelsen beskylls för att sammanblanda det som Bibeln talar om världens försoning genom Kristi död på korset med rättfärdiggörelsen genom tron. Också mot denna bakgrund är det motiverat att reda ut de bibliska begreppen. Att det i en tidningsartikel inte kan bli fråga om annat än några korta antydningar är självklart. [3]

Det som Herren Jesus Kristus har utfört till vår salighet brukade de gamla kalla Kristi görande och lidande lydnad. I korthet sagt: han uppfyllde lagen i vårt ställe och han led som vår ställföreträdare våra synders straff. Detta är den dyrbara pärlan i Ordet, läran om Satisfactio vicaria, den ställföreträdande tillfyllestgörelsen. Detta betecknas i Bibeln med olika ord. Det är här fråga om någonting så utomordentligt betydelsefullt, det största och viktigaste av allt, att Gud i sitt ord framställer saken ur olika synvinklar, för att hela rikedomen och fullheten hos Frälsaren och hans verk skulle stråla fram. [4]

Ordet talar om frälsning i olika bemärkelser. Där är tal om den frälsning som i Kristus har skett för hela världen: »Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor.» Där talas om frälsning genom tron: »Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas.» »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.» Vidare är det fråga om frälsningen in till den eviga saligheten: »…Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen.» [5]

Ett annat ord är förlossning eller återlösning. Med det avses ett friköpande ur fångenskap eller att skulden har blivit betald. Den gammaltestamentliga förebilden är Israels barns räddning ur Egypten och påskalammets blod. »I veten ju, att det icke är med förgängliga ting, med silver eller guld, som I haven blivit ‘lösköpta’ från den vandel I förden i fåfänglighet, efter fädernas sätt, utan med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck.» Detta har skett för alla människor: »… han som gav sig själv till lösen för alla.» Ordet lär, att förlossningen är den allmänna rättfärdiggörelsens grund. »Alla hava ju syndat och äro i saknad av härligheten från Gud; och de bliva rättfärdlggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus.» [6]

Guds ord talar också om den slutliga förlossningen på den yttersta dagen: »Men när detta begynner ske, då mån I resa eder upp och upplyfta edra huvuden, ty då nalkas eder förlossning.» [7]

Ett annat viktigt ord är försoning. Försoningen innebär att en förändring har skett, inte hos oss människor, utan hos Gud: »Det var Gud som Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder.» Försoningen skedde genom Kristi död och blod och gäller alla: »Det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet på hans kors hade berett frid.» Genom synden hade vi kommit in under Guds vrede. Men nu är Gud genom Kristi försoningsverk blidkad, hans vredes glöd har slocknat i Lammets blod. [8]

Som en följd av världens försoning i Kristus talar Bibeln om den enskilda försoningen, nämligen att människan genom tron tar vara på den försoning som har skett för alla och före tron. Sedan Paulus har skrivit om att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv fortsätter han: »Han har betrott oss med försoningens ord. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud.» [9]

Sedan kommer vi till den sak som vi särskilt skulle koncentrera oss kring. rättfärdiggörelsen. Försoningen och rättfärdiggörelsen är synonyma begrepp, det är bara så att Kristi verk betraktas.från olika synpunkter. Begreppet rättfärdiggörelse har en juridisk innebörd. Ordet i vårt svenska språk är inte särskilt lyckat. Det är nämligen inte fråga om att göra någon rättfärdig. Både i Gamla testamentet och i Nya testamentet är det fråga om ett rättfärdigförklarande. Man har inte heller i grekiskan utanför NT någonsin kunnat påvisa, att ordet skulle betyda att göra rättfärdig. Vår fråga gäller därför på vilken grund och när man blir förklarad rättfärdig. [10]

Guds ord lär oss, att lagens gärningar inte duger till grund. Lagen kräver absolut lydnad, fullkomlig helighet. Och det kan vi aldrig prestera eftersom vi är syndare. »Av laggärningar bliver intet kött rättfärdigt inför honom.» »Alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse.» Lagens rättfärdighet för helt på sidan om och bort från all kristen salighetsordning. [11]

Liksom Bibeln talar om en allmän och en enskild försoning gör den det också i fråga om synonymen rättfärdiggörelsen. Bibeln lär alltså om världens rättfärdiggörelse och om rättfärdiggörelsen genom tron, där den förra är grunden för den senare. [12]

I Rom. 4:25 skriver Paulus om Kristus, att han »utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.» Här är den viktiga saken framställd med Bibelns konsekventa logik. Meningen innehåller två leder med var sitt för – skull. Det är med andra ord på båda ställena tal om orsak och verkan. Att tolka versen annorlunda innebär att man förvanskar Bibelns egen ordning. Guds budskap till oss i denna vers är alltså följande: Våra synder var orsaken till att Kristus utgavs i döden på korset – Gud hade kastat alla våra synder på honom. I analogi med detta var alla människors rättfärdiggörelse, betalningen av hela släktets syndaskuld genom Försonarens blod, orsaken till hans uppståndelse. [13]

Det står vidare om Kristus, att han blev »rättfärdigad i anden», vilket betyder att Fadern har rättfärdigat sin Son genom uppståndelsen. Han blev med andra ord av Gud förklarad fri från världens synder, vilkas straff han hade utstått på korset. »Det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.» Det står också, att vi har »blivit rättfärdiggjorda genom hans blod.» [14]

Den allmänna rättfärdiggörelsen framgår särskilt tydligt i Rom. 5:18-19: »Likasom det, som kom genom en endas fall, för alla människor ledde till en fördömelsedom, så leder det, som kom genom rättfärdiggörelsedomen förmedelst en enda, för alla människor till en rättfärdiggörelse som medför liv. Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas lydnad de många stå såsom rättfärdiga.» Här jämförs med varandra Adams fall och Kristi rättfärdighet. Och det kommer ju mycket tydligt fram, att verkningarna av den andre Adams, Kristi rättfärdighet sträcker sig precis lika långt som verkningarna av den förste Adams olydnad. Det är något som gäller allt vad människa heter. [15]

Slutsatsen av allt detta är, att vi både i tal och i skrift skall låta allt det komma fram som Guds ord med dessa olika infallsvinklar talar om Kristi verk. Både allas återlösning, den allmänna försoningen och världens rättfärdiggörelse skall förkunnas. Det har vi både rättighet och orsak till – och skyldighet. På det sättet lyser alla färger i spektrat fram. [16]

Sedan rättfärdiggörelsen genom tron. Saken kommer med överväldigande tydlighet fram i Guds ord: »Vi hålla nämligen före att människan bliver rättfärdig genom tro, utan laggärningar.» »Den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.» [17]

Tron är inte någon finare, mera förandligad laggärning, utan en fullständig motsats till lagens gärningar. Trons rättfärdighet utesluter all egen förtjänst. Vid rättfärdiggörelsen genom tron spelar människans gärningar före tron eller de som sedan utföres i tro ingen roll. Tron bygger alltigenom, från början till slut, på honom som »när tiden var inne led döden för oss ogudaktiga.» Tron är inte en kvalitet, en egenskap eller prestation hos oss. Tron är den tomma handen, vilken Guds Ande, som förhärligar Kristus för oss, fyller med de himmelska gåvorna. Tron är ögat, som håller sig till Ordet och ser upp till kopparormen, den korsfäste Kristus. I rättfärdiggörelsen genom tron tillämpas på den enskilde den rättfärdighet som gäller alla. Tron skapar inte fram någonting nytt, lägger inte någonting till det som Kristus har uträttat. Tron omfattar det som har skett utan någon som helst medverkan från vår sida, utanför oss, men till vår förmån. Tron tar emot något som finns där före tron och som bara väntar på att åtnjutas, nämligen den färdiga och fullkomliga syndaförlåtelsen. [18]

Förhållandet mellan den allmänna rättfärdiggörelsen och trons rättfärdighet kommer sannerligen klart fram i några rader av Rutström: [19]

»Rättfärdig blev världen i Frälsarens blod,
Som skulden gjort god;
Rättfärdig förklarad, när Jesus uppstod.
Rättfärdig blir själen, som enfaldigt tror,
Att Gud är vår bror,
Samt håller sin lösen för viktig och god.» [25]

I sin artikel menar Wislöff, att vi i vår förkunnelse påstår att man ligger i helvetet med förlåtna synder. Det är svårt att förstå vad Wislöff egentligen åsyftar. Och det är för mig obekant, om exakt den formuleringen förekommer i förkunnelsen. Men hur som helst så innehåller det tillspetsade uttrycket en djup sanning, om man bara fattar saken rätt, den nämligen att syndernas förlåtelse stod till buds av oförskylld nåd för alla människor utan undantag. Av denna orsak finns det ingenting som är så komplett onödigt för en människa som att gå evigt förlorad. Här vill vi gärna citera några klassiska ord av Rosenius: »Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, den tillhör varje människa, from eller ofrom, trogen eller otrogen. Du må vara hurudan du kan, så äro åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup – detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det icke för dina synder, utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bliva hans egen och hava hans nåd, så är intet hinder, du är varje stund kärkommen.» [26]

Sedan är det så, att där en människa i den meningen har syndernas förlåtelse, att hon i tro har tagit emot förlåtelsen och blir bevarad i denna nåd, hamnar hon förvisso inte i pinorummet. Hon kommer nog till ett annat ställe – Gud vare ära och pris! [27]

Förkunnelsen av den allmänna rättfärdiggörelsen förutsätter ett komplement. Samma sak gäller självfallet också förkunnelsen av den allmänna försoningen och återlösningen. Det nödvändiga komplementet är lagförkunnelsen. Evangeliet skall förkunnas fulltonigt, dvs. så att vi inte sneglar på lagen och laggärningarna, utan har enbart Kristus och hans fullkomliga frälsningsgärning i blickpunkten. Lagen åter skall förkunnas utan pardon, som om ingen nåd funnes, »för att var mun skall bliva tillstoppad och hela världen stå med skuld inför Gud». Först då detta sker, inser jag att »Det enda frälsningsord mig Är syndernas förlåtelse». [28]

Ett annat komplement är det att vi allvarligt skall varna människorna för att genom otro förspilla den enda, dyrbara nådatiden. Vi skall oförtrutet uppmana dem att göra bättring, att vända om till Herren innan det är för sent. Ett ytterst aktuellt budskap i vår tid! Allt Guds ord skall förkunnas – och tas emot – varningsord, förmaningsord till ett kristet liv, trösteord. Intet stycke får renodlas på bekostnad av andra läropunkter i ordet. [29]

Den avgörande huvudsaken är nu inte det att vi har en viss kunskap i Guds ord, om ex den allmänna rättfärdiggörelsen och försoningen, om trons rättfärdighet osv., huru nödvändig kunskapen än är. Det enda nödvändiga är att vi som fattiga syndare verkligen håller till vid nådens tron, med andra ord att vi tror på Jesus Kristus och älskar honom. Allt detta vill den Helige Ande sedan kanalisera så i vårt liv, att där skulle bli mycken lovsång till Herrens ära och att vi skulle vara till hjälp och glädje för våra medvandrare. [30]

(Ur tidningen Sändebudet Ungdomsvännen 5/1974)