Denna tidnings redaktör har ofta framhållit, att Biblicums målsättning är att i allt troget företräda Skriftens egen undervisning. Skulle någon läsare med Skriftens ord kunna visa, att vi i något stycke tagit miste, vill vi omedelbart låta rätta oss. Ty det är inte människomeningar som Biblicum har att företräda utan biblisk tro. [0]

Emellertid har invändningar emot Biblicums undervisning hittills inte grundats på något Skriftens ord utan i stället på mänskliga tycken. Men i Bibeltrogna Vänners Missionstidning 10/74 föreligger ett glädjande undantag. Pastor Sigurd Stark gör där gällande att denna tidskrifts redaktör i skriften »Rosenius och kyrkofrågan» tagit miste i ett par fall. Med anledning av sändebreven i Upp. 2-3 har Erlandsson bl.a. skrivit: »Rosenius glömmer här bort att Jesus i Upp. 2-3 vänder sig till församlingarnas herdar. Sändebreven handlar inte om vad de kristtrogna skall göra, om herdarna skulle vägra att bättra sig i fråga om kyrkotukten. Sändebreven handlar om vad församlingarnas herdar har att göra» (s. 18). Pastor Stark framhåller med rätta att sändebreven i Upp. 2-3 är givna till hela församlingen: »Den som har öra, han höre, vad Anden säger församlingarna.» [1]

Emellertid har inte Erlandsson velat förneka att sändebreven angår församlingarna, när han framhållit att de skrivits till den och den församlingens ängel (herde). Ty i en rätt församling handlar ju herden å hela församlingens vägnar som förvaltare på dess uppdrag. Någon splittring mellan herden och församlingen får ej föreligga. Därför kan Erlandsson på s. 18 i sin skrift ömsom tala om en församling, som vägrar att upprätthålla kyrkotukten och om en herde som vägrar det. »Om herdarna vägrar att rätta till sina försummelser och själva förkunnar eller låter andra inom församlingen förkunna falsk lära, fördärvas hjorden, och fåren skall då enligt Jesu ord fly sådana herdar (Matt. 7:15, jfr Rom. 16:17).» »Eftersom hela församlingen skall vara ett hjärta och en själ i samma tro, lära och bekännelse, måste en församling som vägrar att genom kyrko- och lärotukt bevara denna bibliska endräkt undflys, ty endast där biblisk endräkt upprätthålles och falska läror avvisas kan en rätt brödragemenskap finnas.» (Se också artikeln »En kristen församlings rätt och skyldighet» i detta nummer). [2]

Den andra punkten där pastor Stark menar att Erlandsson tagit miste, är när Erlandsson framhållit att nattvarden är given till lärjungarna och alltså hör hemma i den kristna brödragemenskapen. På s. 13 heter det bl.a.: »Det märkliga inträffar sålunda att nattvarden, som kan kallas brödragemenskapens och enhetens sakrament, kommer att brukas där man inte är bröder i samma tro, lära och bekännelse. Det är då inte att undra på att många bröder har kommit att bruka nattvarden mycket sällan. Visserligen är inte nattvardens giltighet beroende av prästens hjärteställning utan endast av Kristi ord och instiftelse, men hur skall man kunna fira en brödramåltid där man inte har någon brödragemenskap, och hur skall man kunna sägas ha tagit sig till vara för och vikit ifrån falska lärare, när man firar gudstjänst och nattvard tillsammans med dem?» (Se vidare artikeln »Nattvarden och brödragemenskapen» för ett mera detaljerat svar på pastor Starks anmärkning). [3]

Red.