Av Per Jonsson
I Bibeltrogna Vänners Missionstidning 10/1974 vill signaturen Sist ha det till, att Seth Erlandsson inte är bekännelsetrogen, när han talar om nattvarden som brödragemenskapens och enhetens sakrament. Sist stöder sig därvid på ett stycke ur artikel XXIV (XII) i Augsburgska bekännelsens apologi eller försvarsskrift. Han använder sig därvid av Fjellstedts översättning, där det heter: [0]
Några förvetna människor föregiva, att Herrens nattvard är instiftad för tvenne orsakers skull. Först att den skall vara ett kännetecken och vittnesbörd om ens kyrkliga (kurs. här) bekännelse, såsom en viss form på en munkkappa är ett tecken av en viss munkorden. Sedan mena de, att ett sådant kännetecken synnerligen har behagat Kristus, nämligen en måltid till att därmed beteckna en inbördes vänskap och förening emellan de kristna; förty måltider eller gästabud äro tecken av förbund och vänskap. Men denna är en världslig och fåfäng mening, som icke ådagalägger det förnämsta bruket av de ting, som av Gud äro förordnade, utan talar allenast om kärleks övande, vilket fåfänga och världsligt sinnade människor någorlunda förstå; men talar icke om tron, emedan få äro, som rätt förstå vad hon är. [1]
Det är sålunda enligt denna version i strid mot bekännelseskrifterna, när man hävdar, att nattvardsgång endast bör ske i den församling eller kyrka, som har den rätta kyrkliga bekännelsen. På annat sätt kan man knappast förstå användningen av uttrycket »vittnesbörd om ens kyrkliga bekännelse». Det är tydligt, att Sist också uppfattar det så: Jesu vänner kan utan skrupler gå till nattvarden inom sådana kyrkosamfund, där det förekommer bibelstridiga läror. Då skulle också, i så fall, de s.k. ekumeniska nattvardsgångarna vara bekännelsetrogna. Där är knappast nattvarden något tecken eller vittnesbörd om kyrklig bekännelse utan i stället tecken på frånvaron av kyrklig bekännelse. [2]
Står det nu verkligen så i Augsburgska bekännelsens försvarsskrift? Går vi till andra svenska översättningar än Fjellstedts, måste vi svara nej. [3]
I Broocmans översättning av bekännelseskrifterna (1730) heter det: »… tecken och vitnesbyrd om ens stånd, kall eller ämbete…» Billing översätter: »… kännetecken och vittnesbörd om ens stånd…» I Hjalmar Lindroths översättning (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, ed. Helander) heter det: »… tecken på och vittnesbörd om bekännelsen…» (sid. 280). [4]
Hur skall man nu förklara dessa skiftande översättningar? De utgår från den latinska texten till Apologin, och där användes ordet professio, vilket kan översättas både med bekännelse och med yrke, stånd (»profession»). Fjellstedt sätter in ordet »kyrkliga» framför bekännelse, men detta ord har ingen motsvarighet vare sig i den latinska eller tyska texten. Enligt den förra heter det: [5]
Några »sköna människor (ironiskt uttryck!) föreställer sig, att Herrens nattvard instiftats av två skäl. Först att vara kännetecken och vittnesbörd om bekännelsen (»professio», som också kan återges: yrke, stånd), såsom en viss form på kåpan är tecken på en viss bekännelse (yrke, stånd)… [6]
Vissa förvetna lärde uppdiktar för sig själva, att Herrens nattvard är instiftad för två orsakers skull. Först att den skall vara en lösen och ett tecken på en munkorden, liksom munkkåporna… [8]
Vi har här ingen anledning gå in på frågan varför Fjellstedt sätter in ordet »kyrkliga» framför bekännelse. Vad än hans motiv kan ha varit, är hans översättning dels utan grund, dels ägnad att vilseleda, inte minst i en tid präglad av ekumenism och unionism av skilda slag. [9]
Vad innebär då föreliggande avsnitt av Apologin? Det har sin motsvarighet i Augsburgska bekännelsens artikel 13, Om bruket av sakramenten: [10]
Om bruket av sakramenten lär de, att sakramenten är instiftade, inte bara för att vara bekännelsehandlingar bland människor, utan fastmera för att vara tecken och vittnesbörd om Guds vilja gentemot oss. De är erbjudna för att uppväcka och stärka tron hos dem, som brukar dem. Därför bör sakramenten brukas så, att tron infinner sig och tror löftena, som genom sakramenten erbjudes och åskådliggöres. [11]
De fördömer alltså dem, som lär, att sakramenten rättfärdiggör genom den utförda handlingen, och som inte lär, att vid bruket av sakramenten erfordras den tro, som tror, att synderna förlåtes. [12]
Vem är det man närmast vill åt, när man både i Augustana och i dess försvarsskrifter slår fast, att sakramenten inte bara är bekännelsehandlingar utan verkliga nådemedel? »Med detta avvisande har man utan tvivel först och främst tänkt på Zwingli. Vi har sett hur sakramenten hos honom förlorar varje karaktär såsom nådemedel, emedan han förnekar att Guds Ande skulle kunna förmedlas genom något kroppsligt (Leif Grane: Confessio Augustana med noter och kommentarer, sid. 121f). [13]
Detta hänger samman med den på reformert håll vanliga förnekelsen av sakramenten som verkliga medel, vilka både upptänder och stärker tron. Från baptistiskt håll brukar sålunda dopets karaktär av bekännelsehandling framhållas, medan lutheranerna lär detsamma som den Heliga Skrift: »Dopet frälsar eder» ( l Petr. 3:21). När det gäller nattvarden brukar dess karaktär av åminnelsemåltid betonas, medan lutheranerna lär, att syndernas förlåtelse verkligen gives i nattvarden, enligt Jesu egna ord: »För eder utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse». [14]
Den i Missionstidningen citerade artikeln ur Apologin riktar sig således mot Zwingli och andra liknande villolärare, som förnekar, att nattvarden är ett nådemedel, att den i kraft av Kristi ord ger syndernas förlåtelse. Detta använder Sist i polemik mot Seth Erlandsson. Har då Seth Erlandsson förnekat att nattvarden är ett nådemedel? Tvärtom lär Seth Erlandsson om Herrens Heliga Nattvard: [15]
Nu bjuds oss Kristi blod, förbundsblodet, i den heliga nattvarden, i, med och under vinet. Att vi med vår mun får dricka Kristi sanna blod är för oss outrannsakligt. Men vi litar på Kristi ord: »Dricken härav alla; ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse…. Nattvarden är inte någonting som vi presterar, någonting som vi gör åt Kristus, utan alldeles tvärtom någonting som Kristus gör och skänker åt oss. Nattvarden är det rena evangeliet. Genom Kristi ställföreträdande död på korset har vi en nådig Gud, syndernas förlåtelse. Detta räckes oss nu i Nattvarden som en fri gåva. [16]
Det finns sålunda inte något stöd vare sig i Augsburgska bekännelsen eller dess apologi för ett angrepp på Seth Erlandsson, när denne lär, att nattvarden skall firas i brödrakretsen. Ty därmed förnekar han icke nattvarden som ett nådemedel. Vad gäller då saken? I uppsatsen om »Rosenius och kyrkofrågan» skriver han: [18]
Våra lutherska bekännelseskrifter talar ofta om att den yttre kyrkan eller församlingen skall vara en enig brödragemenskap, där inga falska lärosatser ges utrymme och där således den bibliska endräkten bevaras. [19]
»Denna endräkt älskar vi av hjärtat och söker efter vår yttersta förmåga att befrämja den, varigenom Guds ära förblir oförkränkt, den evangeliska sanningen ej lider skada, inga falska lärosatser ges utrymme, syndarna kallas till allvarlig bättring, de bedrövade och svaga i tron upprättas och stärks till ny hörsamhet och lydnad och sålunda genom Jesu enda förtjänst erhåller den sanna rättfärdigheten och eviga saligheten» (Konkordieformeln 2, XI) (sid. 4f). [20]
När det framhålles, att nattvarden bör firas i »brödragemenskapen», betyder det i församlingen, bland Kristi lärjungar. Det är visserligen sant, när man säger: Ordets tjänare kan inte göra sakramentet om intet. Men tyvärr glömmer man därvid ofta bort en annan sak: Villolära, bibelkritik, kan göra din tro om intet. Ja, utan rätt lära kan tron vare sig upptändas eller bevaras. Och utan tro blir sakramentet till ingen nytta.[21]
I det av Sist citerade stycket ur Apologin heter det: [22]
Sedan mena de, att ett sådant kännetecken synnerligen har behagat Kristus, nämligen en måltid, till att därmed beteckna en inbördes vänskap och förening emellan de kristna; förty måltider eller gästabud äro tecken av förbund och vänskap. Men denna är en världslig och fåfäng mening, som icke ådagalägger det förnämsta bruket av de ting, som av Gud äro förordnade, utan talar allenast om kärleks övande, vilket fåfänga och världsligt sinnade människor någorlunda förstå; men talar icke om tron, emedan få äro, som rätt förstå vad hon är.» [23]
Här kritiseras de, som försummar att tala om tron, när det gäller nattvarden. Kritiken drabbar härvid den katolska läran. Detta framgår av ovan anförda artikel 13 i Augsburgska bekännelsen: »De fördömer alltså dem, som lär, att sakramenten rättfärdiggör genom den utförda handlingen (ex opere operato), och som inte lär, att vid bruket av sakramenten erfordras den tro, som tror, att synderna förlåtes.» Och tron kommer av predikan, och predikan genom Guds Ord, inte genom kritik av Guds Ord. [24]