Det var inte så länge sedan som Nya Väktaren framhöll för sina läsare Biblicums stora betydelse, vikten av en bibelforskningsinstitution, som lär människorna »allt vad Herren har befallt – inte bara av oss valda delar därav”», som bygger på den enda fasta grunden »med Guds ords oförgängliga guld, silver och ädelstenar». Detta framhölls i Nya Väktarens novembernummer 1972 (s. 152). [0]

Sedan dess har Nya Väktaren i nummer efter nummer bekämpat Biblicum. Det är också helt i sin ordning, att om Nya Väktaren har funnit att Biblicum på någon punkt nu lär i strid med Guds ord, bör detta påtalas med stöd av Skriftens ord, så att Biblicum får möjlighet att rätta eventuella misstag. Men Nya Väktarens kamp mot Biblicum kännetecknas inte av detta. Tidningen har inte under hänvisning till Bibeln visat på någon obiblisk lära hos Biblicum och sökt få en rättelse till stånd. I stället kännetecknas kampen av en smutskastning av Biblicums företrädare, så att det skall bli omöjligt att driva en fri bibeltrogen bibelforskningsinstitution i vårt land. [1]

I Nya Väktarens två senaste nummer har kampen mot Biblicum intensifierats. I oktobernumret framföres fruktansvärda personangrepp utan minsta underbyggnad. Som var och en kan finna i boken »Biblicums kamp för biblisk tro», som nyligen utkommit i Biblicums småskriftserie, är dessa angrepp inte bara ogrundade utan dessutom i direkt strid mot uppenbara fakta. [2]

I Nya Väktarens novembernummer göres ett försök att misstänkliggöra Biblicums undervisning om rättfärdiggörelsen. Men man har inte utifrån Guds ord visat, att något påstående vi gjort strider mot Bibeln. I stället söker Nya Väktaren spela ut olika människor mot varandra och argumentera utifrån människomeningar. Förutom det förkastliga i att argumentera så, eftersom Guds ord måste stå över varje mänsklig auktoritet, så göres inte heller de människor som åberopas rättvisa. [4]

Nya Väktaren vill skapa det intrycket att Biblicum bygger sin lära om rättfärdiggörelsen på en specialöversättning, som avviker från de flesta andras översättning. Detta är helt felaktigt. I vår skrift »Rättfärdiggörelsen» (Biblicums småskrifter nr 2) har vi utförligt visat vad den grekiska grundtexten säger och den översättning som t.ex. Martin Luther, Fjellstedt eller Rosenius företräder är i full harmoni med grundtexten. [5]

Går vi först till Rom. 5.18-19, så erbjuder grundtexten inga översättningssvårigheter. Så gott som alla översättningar är lika. Vi nöjer oss med att citera översättningen i Rosenius’ Romarbrevskommentar: [6]

Såsom nu därför genom en överträdelse fördömelse kom över alla människor, så har ock genom en rättfärdighet rättfärdiggörelse till liv kommit över alla människor. Ty såsom genom den ena människans olydnad de många hava blivit gjorda till syndare, så skola ock genom den enes lydnad de många göras rättfärdiga. [7]

I sin kommentar till detta ställe företräder Rosenius precis den lära, som Biblicum har, tvärtemot vad Nya Väktaren påstår. Rosenius skriver: [8]

Rättfärdiggörelsen är en Guds domshandling, varigenom människan förklaras rättfärdig, eller såsom den där i allt fullgjort lagen, och detta på grund av en rättfärdighet, den enes lydnad. – – – Vidare sättes här rättfärdiggörelsens allmänlighet emot fördömelsens allmänlighet, då aposteln brukar de orden: över alla människor, såväl om rättfärdiggörelsen till liv, som om fördömelsen. Således är då nåden och rättfärdighetens gåva lika allmän, d.ä. given åt alla människor, som synden och fördömelsen är allmän över alla människor. [9]

Vad Hedegårds översättning av Rom. 5:18-19 beträffar, så överensstämmer den med Rosenius’ och andras översättningar av detta ställe, med ett undantag. I Hedegårds text har några ord fallit bort, förmodligen genom ett förbiseende vid korrekturläsningen Efter orden »en frikännande dom, som ger liv» har orden »för alla människor» fallit bort. Vill Nya Väktaren försvara en sådan lapsus? Jag är säker på att Hedegård omedelbart hade rättat till detta, om han blivit uppmärksammad på det. Ty Hedegård var främmande för att sätta mänsklig s.k. prestige över Guds ord. Så snart han blev överbevisad av Ordet att en tidigare uppfattning eller översättning inte var bibliskt hållbar, ändrade han sig. Han hann utge sin översättning i fyra upplagor och absolutifierade aldrig sin översättning utan ändrade och förbättrade i varje ny upplaga. Vi vet också, att när Hedegård efter hand blev klar över, att läran om ett jordiskt tusenårsrike inte var bibelenlig, ändrade han mening och lät Guds ord korrigera vad han tidigare trott. Tyvärr har Hedegård få efterföljare i denna ödmjuka inställning inför Ordet. De flesta handlar tvärtom. [10]

Också när det gäller översättningen av Rom. 4:25 råder harmoni mellan översättningarna hos bl.a. Rosenius, Fjellstedt, Luther och Biblicum. Så lyder texten i Rosenius’ Romarbrevskommentar: »Vilken har blivit utgiven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.» I kommentaren till denna vers skriver Rosenius helt riktigt: [11]

Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad han gjorde och led – då ‘vi hålla så före, att en har dött för alla, och därför hava alla dött’ (2 Kor. 5:14) – så gäller detta också om hans uppståndelse: vi voro alla i honom innefattade för Guds ögon, så att han uppstod rättfärdigad för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdigade; varföre han ock kallas: ‘Herren, vår rättfärdighet.’ – – – Men det är icke nog därmed, att vi genom hans död äro för evigt fria från våra synders och lagens förbannelse; vi hava ock genom hans uppståndelse en alldeles fullkomlig rättfärdighet inför Gud, emedan han är rättfärdig och är i Guds åsyn, oss till godo. [12]

Biblicum översätter samma vers sålunda: »Som har utgivits genom (till följd av) våra synder och uppväckts genom (till följd av) vår rättfärdiggörelse.» I kommentaren heter det: »Som vi redan sett är ‘Guds rättfärdighet’ eller ‘den rättfärdighet som gäller inför Gud’ (Rom. 1:17, 3:21ff) en gång för alla redan framställd genom Kristus och erbjudes nu människan som en färdig gåva i evangelium. Här i Rom. 4:25 betonas att hade inte ‘vår rättfärdiggörelse’ ägt rum, så hade inte Jesus vår Herre lämnat graven. Ty lika visst som våra synder var orsaken till att Jesus utgavs i döden (v. 25a), lika visst var vår rättfärdiggörelse orsaken till att Jesus uppväcktes från de döda (v. 25b). Den grekiska grundtexten använder samma preposition diá för att ange orsaken i båda fallen. Dia betyder ‘genom, till följd av, på grund av, för – skull’.» – – – [13]

»Rom. 4:25 visar klart, att orsaken till Kristi utgivande i döden var våra överträdelser, och att orsaken till Kristi uppståndelse var vår rättfärdiggörelse. I och med att människornas synder verkligen är sonade, för Guds ögon annulerade, så har därmed människorna blivit rättfärdiga, frikända från all synd inför Gud i Kristus Jesus. Genom Kristi uppståndelse har såväl försoningens som rättfärdiggörelsens fullkomlighet och giltighet bekräftats och beseglats.» – – – [14]

»De som inte tror, som inte tar emot denna gåva, finner ingen tröst och glädje däri. De lever i mörkret och är blinda för den gåva som erbjudes hela världen. Genom att gåvan inte blir mottagen, förblir de i mörkret där utanför, och går evigt förlorade. ‘För dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det’ (Hebr. 4:2)» (s. 15ff). [15]

Hedegård tar i sin översättning av Rom. 4:25 och noten därtill endast fasta på den subjektiva sidan av rättfärdiggörelsen. Han översätter: »Honom som blev överlämnad åt döden för våra överträdelsers skull och uppväckt för att vi skulle bli rättfärdiggjorda.» Vi lägger märke till att denna översättning medför att det grekiska diá översätts olika i de båda versdelarna, »för -skull» i det första ledet och »för att… skulle bli» i det andra ledet. I kommentaren till sista ledet säger Hedegård: »För att möjliggöra vår rättfärdiggörelse.» [16]

Vi förnekar ingalunda den subjektiva rättfärdiggörelsen, d.v.s. rättfärdiggörelsen genom tron. Men vi menar utifrån grundtextens ordalydelse, att det just här är fråga om den objektiva rättfärdiggörelsen. Detta har också varit den bekännelsetrogna lutherdomens uppfattning alltifrån Luther och ortodoxin. Det rena evangeliet om den försoning eller rättfärdiggörelse som redan skett i och med Kristi död och uppståndelse är förutsättningen för tron. Det är alltså i och för sig riktigt att säga att den objektiva försoningen eller rättfärdiggörelsen möjliggör vår rättfärdiggörelse i subjektiv mening, d.v.s. möjliggör att vi kan komma till tro och födas på nytt, att våra ögon öppnas så att vi ser och tar emot den fria gåva vi har i Jesus Kristus, »den rättfärdighet som gäller inför Gud». Tron eller den subjektiva rättfärdiggörelsen skapar inte fram en gåva, som inte redan finns i fullkomligt skick. Tvärtom är det gåvan som skapar fram ett mottagande av den. Det är därför det är så allvarligt att förneka den objektiva rättfärdiggörelsen eller försoningen, ty därmed förnekar man det som är förutsättningen för att någon skall kunna komma till tro och tron göres till en gärning. Föres villkor in i evangelium, delar man inte rätt lag och evangelium utan blandar samman dem. Det är därför det är så viktigt att vi »rätt delar sanningens ord» (2 Tim. 2:15). [17]

Hade Hedegård fått uppleva att hans översättning av Rom. 4:25 drives emot läran om Kristi objektiva försoning eller rättfärdiggörelse, i strid med grundtextens mening, är jag säker på att han ändrat sin översättning och sin fotnot till detta ställe. Ty i synnerhet under sina sista år betonade Hedegård kraftigt Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse för hela världen. Han betonade också om och om igen, att människan inte kan bli omvänd genom sin egen viljeavgörelse, utan att tron helt och hållet är en fri gåva av Gud. [18]

När Luther i förklaringen till andra trosartikeln om Kristi verk använder orden »försonat, förlossat, förvärvat, vunnit, återlöst etc.», är det ju fråga om precis detsamma, som betecknas med ordet »rättfärdiggörelse» i Rom. 4:25 och 5:18f. »Denna åt alla människor förvärvade och skänkta syndaförlåtelse och rättfärdighet mottages icke på grund av utan genom tron, som är den Helige Andes verk hos den enskilda människan.» Ja, just så är det. [19]

Nya Väktaren vill ju föra arvet från Axel B. Svensson vidare. Vi vill därför rekommendera Nya Väktaren att studera Axel B:s skrift »Om Rättfärdiggörelsen inför Gud», där han bl.a. visar att Luther lär både den objektiva och den subjektiva rättfärdiggörelsen. [20]

Red.