Av Seth Erlandsson

Konkordieboken av år 1580 innehåller en skrift som brukar kallas »Om påvens makt och överhöghet», på latin »Tractatus de potestate et primatu papae». Denna skrift är författad av Melanchton på latin, men översattes omedelbart av Veit Dietrich till tyska. Denna tyska översättning presenterades för medlemmarna i Schmalkaldiska förbundet den 17 februari 1537 och antogs som den officiella texten och undertecknades av teologerna. [0]

Denna lutherska bekännelseskrift vill bl.a. betona en kristen församlings rättigheter och skyldigheter. Ur senare delen av denna skrift, som handlar om »biskoparnas makt och domsrätt», skall vi citera ett litet avsnitt, som återfinns i Billings utgåva av år 1895 på s. 282-283 och i Josefsons utgåva av år 1957 på s. 352. Vi skall emellertid översätta ordagrant direkt från den tyska texten. Var och en kan jämföra vår översättning med ovan nämnda utgåvor och finna vissa skillnader. I regel är Billings översättning den bästa, även om den har mera ålderdomliga vändningar. [1]

Texten

Av detta ser man, att församlingen äger rätt att välja och ordinera präster.1 Därför, när biskoparna antingen är kättare eller inte vill ordinera skickade personer, är församlingarna inför Gud skyldiga enligt gudomlig rätt att ordinera åt sig själva kyrkoherdar och präster.2 Om man nu skulle kalla detta för en oordning eller splittring, bör man veta, att den gudlösa läran och biskoparnas tyranni är skulden till detta;3 ty så bjuder Paulus, att alla biskopar, som antingen själva lär orätt eller försvarar orätt lära och falsk gudstjänst, skall hållas för förbannade människor.4 [3]

Kommentar

I anslutning till de utsatta siffrorna i texten skall vi kommentera den. [5]

1. Rätten att själv välja och ordinera präster får inte berövas församlingen. »Nycklarna är givna åt hela församlingen och inte åt vissa personer allena, Matt. 18:20, ‘Varest två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem’ m.m.» (ur samma bekännelseskrift, Billing s. 282). »Därför att de kristna är kyrkan, så är det en självklar sak, att också enbart de är de ursprungliga ägarna av alla andliga gåvor och rättigheter, som Kristus har förvärvat och givit sin kyrka.» »De offentliga ämbetenas förvaltning genom enskilda personer tillkommer rättmätigt på uppdrag av de ursprungliga ägarna och förbliver under deras uppsikt, Kol. 4:17» (Pieper, Kort kristen lära, övers. och utg. av J. Meyer 1964, S.24f). [6]

Det är en obiblisk ordning, när en församling får sig tillsänd en präst, som den själv inte fått tillfälle att noggrant pröva och som den inte väl känner. Vidare får församlingens prövning ej upphöra i och med kallelsen, utan den måste ständigt fortgå. Endast så länge prästen håller sig i allt till Guds ord, förvaltar han sitt ämbete rätt på församlingens uppdrag. Skulle prövningen ge vid handen att prästen inte rätt fullgör förvaltningen och han vägrar att i allt rätta sig efter Guds ord, måste han uteslutas ur församlingen. En församling som fråntagits rätten att själv såväl pröva som avsätta präster, har hamnat i en babylonisk fångenskap [7]

2. Är biskopen en kättare, d.v.s. lär han i strid mot Guds ord på någon punkt (därmed inte sagt att han inte kan vara from), är församlingen inför Gud skyldig att inte använda sig av denne biskop. Han får icke tala där, se 1 Petr. 4:11, han får icke tas emot av församlingen, se Joh. 9-1l. (Därmed är också frågan om nattvardsgång tillsammans med falska lärare avgjord). Detsamma gäller om biskopen inte vill ordinera »skickade personer», d.v.s. endast sådana som »håller sig till det trovärdiga Ordet, i överensstämmelse med läran, på det att han må vara mäktig både att förmana genom den hälsosamma läran och att tillrättavisa de motsägande» (Tit. 1:9), »icke nyomvänd, på det att han icke må bliva uppblåst och falla i djävulens dom» (1 Tim. 3:6). I fallna kyrkor ordinerar biskoparna män, som inte uppfyller dessa krav, ja, t.o.m. kvinnor. I Apologin heter det om sådana: »Till predikoämbetet låter de komma vilken som vill utan åtskillnad» (Billing s. 243). [8]

3. Ofta anklagas de som vill rätta sig efter allt Guds ord som »splittrare» och »fridsstörare». Ty den frid som inte bygger på Guds ord i allt kan inte tolerera den rena läran utan förutsätter en »vitmening», d.v.s. att ingen avslöjar de redan existerande sprickorna i muren. Det är emellertid »den gudlösa läran», avstegen från Guds ord i ord och handling, som orsakar splittringen, inte de som vill hålla fast vid allt Guds ord. Se Rom. 16:17! När församlingarna fråntagits sin gudomliga rätt och i stället bundits till avfälliga biskopars ämbetshandlingar, är det fråga om ett »biskoparnas tyranni», en babylonisk fångenskap. [9]

4. Lägg sålunda märke till, att inte bara de som själva lär orätt skall av församlingen hållas för en förbannelse och undflys, utan också de, som kanske inte själva lär direkt fel, men som »försvarar orätt lära och falsk gudstjänst». Församlingen får inte ha sådana förvaltare, som tolererar falsk lära, d.v.s. som inte utövar kyrkotukt. Ty den falska läran är ett gift, som griper omkring sig. Den är lik surdegen. »Litet surdeg syrar hela degen» (Gal. 5:9). [10]

Luther: »Därför binder Kristus kyrkan vid sitt Ord, och sätter det till kännetecken, därefter man bör prova henne: om hon har, lär och predikar det, och av kärlek till Kristus gör allt därefter. – – – I detta huset, där Gud är Herre och Förste, där vill han ha alltsammans så talat och gjort, att det ej annat är, än hans ord, och hans gärningar gjorda i kraft av hans befallning, så att var och en kan hålla sig därvid, trösta sig därmed, och förlita sig däruppå» (Evangelipostillan 58:59-60). »Vi kommer till den slutsatsen, att en kristen församling, som har evangeliet, inte endast har rätt och makt utan också skyldighet för deras skull, som genom dopet blivit Kristi egendom, att undvika, undfly, avsätta och undandraga sig den andliga överheten d.v.s. de nuvarande biskoparna, abboterna, klostren, stiftelserna, etc., medan man tydligt ser, att de lär och regerar mot Gud och hans ord» (WA 11, 411, 13ff). [11]