I »Bibeltrogna Vänners Missionstidning» nr 3/1975 varnas för de försök som gjorts från skilda håll att »misstänkliggöra Rosenius». Som ett nytt sådant betraktas tydligen också min lilla artikel »Den rena läran hotad av den religiösa upplevelsen» vilken artikel var införd i »Tidskriften Biblicum» nr 1/1975. [0]
Av Missionstidningen framgår det att jag har tagit upp frågan om Rosenius och Ordet i samband med att jag talar om »svärmarna» på Luthers tid och de s.k. radikalpietisterna något århundrade senare. [1]
I en saklig framställning (till ledning för dem som ej har Tidskriften Biblicum) borde det dock ha påpekats att jag sätter Rosenius i motsats till dessa »svärmeandar». Det borde ha omnämnts, att jag ställer fram Rosenius som en av de fäder vilka bidragit till att bevara det lutherska arvet i vårt land. [2]
Det hastiga avfallet i vår tid
Vad som har förvånat många är det hastiga avfall som äger rum inom rosenianismen i vår tid. Som exempel på detta kan endast anföras att Treenighets-dogmen ifrågasätts och avvisas i den lärobok som skall ingå i EFS’ grundutbildning av ungdomsledare. [4]
Samtidigt med att denna läroupplösning fullbordas vårdas Rosenius minne och hans samlade skrifter ges ut i ny upplaga. Hur kan allt detta gå ihop? Kan en sådan utveckling inom EFS (dvs. förfall och upplösning) verkligen ses som en utveckling i Rosenius’ anda? För att rätt förstå den senaste fasen i EFS’ historia måste vi emellertid betänka, att detta sällskap efter en viss strid dock helt har anpassat sig till en modern teologi som är byggd på de resultat, som en s.k. historisk-kritisk forskning har kommit fram till. [5]
Svenska kyrkan redan misstänkliggjord
Min lilla artikel inleddes med att påvisa att modern svensk teologi inte längre skiljer mellan tron i betydelse av lära (trosinnehåll) och tron som trosupplevelse. Frågan om en kristen läras sanning eller falskhet kan härigenom förklaras som »felaktigt ställd». Upplevelse-teologien har alltså sedan lång tid trängt in i det svenska kyrkosamfundet och gjort dess undervisning människo-centrerad i stället för Guds-Ords-centrerad. Om Missionstidningens terminologi skall användas måste det då sägas, att jag inleder min artikel med att misstänkliggöra det samfund jag tillhör. Men då måste den frågan ställas om prövandet av läran och lärarna verkligen bör kallas för »misstänkliggörande». Om så skall ske innebär det att fåren i Kristi hjord undandras »rätten att döma om läran». Men om denna kristna rättighet och plikt försvinner, då är väl detta ett bevis – om något – på att den religiösa känslan har fått ett egenvärde och att tron och läran har fått vika för känslan och kärleken (upplevelsen). [7]
Rosenius’ lära om kyrkan och församlingen
När det gäller frågan om den kristna församlingen skall det sägas, att denna fråga ej får behandlas som vore den underordnad budet om kärleken. Det finns faktiskt i den Heliga Skrift en lära om församlingen. Denna lära utlägges i Bekännelseskrifterna. [9]
Vid läsningen av Claes Johanssons skrift »Rosenius, Erlandsson och kyrkofrågan» framgår det dock som skulle Rosenius ha menat att endräkten i tron gäller budskapet om synd och nåd med bortseende från andra mera perifera tankar. »Endräkten gäller själva grundvalen för människans salighet och det som en saliggörande tro omfattar och sålunda icke om yttre kyrkogemenskap», skriver Claes Johansson (s. 3). Han tillägger därvid: »Det har alltid funnits och kommer att finnas olikhet i uppfattningar som inte gäller huvudsaken.» I sådana frågor av mindre betydelse skall då kärlekens lag råda. [10]
Det är helt klart att Rosenius har en sådan uppfattning om trons centrum och periferi och att kärleken skall fälla avgörandet i de perifera frågorna. I denna sin tolkning skiljer sig dock Rosenius från den lutherska ortodoxien. För denna var det nämligen självklart att det gällde att förbliva »vid själva texten». Läran om rättfärdiggörelsen (om synd och nåd) fick inte stå som modell för hela skriftutläggningen så som de reformerta (t.ex. Zwingli) menade. Varje trosartikel skulle nämligen stå för sig och vara hämtad ur Skriftens klara ord. [11]
Vad Claes Johansson framställer som Rosenius’ uppfattning är däremot ett korrekt återgivande såväl av den gamla reformerta traditionens som den moderna ekumenismens tankar. Bara vi är ense i centrum är allt väl. (Därvid förutsättes att ortodox kristendom skulle kunna acceptera den reformerta lärans kristologi). Johansson citerar Bekännelseskrifternas ord: »Vi betvivla ingalunda, att det finns många fromma människor också i de kyrkor (kurs. av Johansson) vilka ännu ej kommit till enighet med oss i allt.» [12]
Av dessa understrukna ord tycks nu Johansson dra den slutsatsen att Rom och Wittenberg av ortodoxien hade betraktats som två konfessioner eller kyrkor. En sådan föreställning var dock otänkbar. Ett heretiskt samfund som den katolska kyrkan betraktas inte av de ortodoxa fäderna som kyrka. [13]
Ett studium av Luthers tröstebrev till de kristna i Leipzig – återgivet av Johansson på s. 14 – borde ha hjälpt honom att förstå sammanhanget. Här talar Luther om den katolska kyrkan som »den röda horan och mörderskan». Han betraktar henne som Antikrist. [14]
Om utgåendet ur kyrkan
Att Claes Johansson betraktar den katolska kyrkan som kyrka skiljer honom från Luther och ortodoxien och troligen också från Rosenius. En sådan syn på Rom är ju från Johanssons egen utgångspunkt tämligen dubiös, ty här kommer vi väl i alla fall in på »huvudsaken», nämligen på frågan om synd och nåd. Roms förtjänstlära kan väl inte stå samman med Luthers och orodoxiens lära om synd och nåd. Luther tänkte sig aldrig att han – när han brände påvens bannbulla – skulle lämna kyrkan och bilda en ny församling. Luther menade faktiskt att påven stod utanför kyrkan. När Luther brände bullan och lämnade påvens kyrkoorganisation, lämnade han inte kyrkan i dess egentliga betydelse, dvs. »dem som lyssnar till Herdens röst». [16]
Är kyrkofrågan en lärofråga eller en fråga om kärleksbudets rätta tillämpning
Enligt Claes Johansson skulle alltså kyrkofrågan inte ha varit någon lärofråga för Rosenius (i varje fall inte en avgörande sådan). Men om så är fallet, då har ju Claes Johansson själv gett exempel på att läroupplösningen tydligen kan spåras tillbaka till Rosenius. [18]
Själv har jag i nämnda artikel i Tidskriften Biblicum sökt belysa det förhållandet. Att artikeln om Zwickauprofeterna (Pietisten 18/165) har skrivits av den reformerte kyrkohistorikern J. H. Merle d’Aubigné har inte undgått mig. När jag dock i min artikel förbigår det förhållandet, har det berott på en strävan att göra Rosenius rättvisa. Jag har nämligen alltid tänkt mig, att det inflytande från reformert håll vilket Rosenius har rönt (från pastor Scott t.ex. och här från ovan nämnde reformerte kyrkohistoriker) har överbetonats av fienderna till Rosenius. Dessa har ju gärna med förtjusning visat på det förhållandet. Rosenius talar ju själv ofta om hur han aldrig vill predika annat är »ren, evangelisk lutheranism». [19]
För att förklara Rosenius’ anslutning till denna reformerte kyrkohistorikers värderingar hänvisar jag till »Rosenius’ kluvenhet». Naturligtvis har Missionstidningen rätt i att detta är föga »vetenskapligt». Det hade varit riktigare att tala om ett påtagligt reformert inflytande. [20]
Kyrkofrågan – en lärofråga
Det finns alltså en lära om församlingen. Denna lära hämtas fram ur Skriften. Det bör naturligtvis predikas även över den tredje trosartikeln. När en sådan rätt undervisning ges, då avvisas många falska föreställningar om kyrkan och församlingen. I den yttre kyrkoorganisationen intränger alltid skrymtarna. De kan ej utestängas. Men det yttre samfundet kan och måste – om det skall få kallas en kristen kyrka och församling – utestänga all falsk undervisning. Den yttre kyrkoorganisationen måste vara ett redskap för den rena läran. Ett kätterskt samfund är inte kyrka, även om det där kan finnas troende människor i kraft av nådemedlen. En sådan »lycklig inkonsekvens» befriar dock inte var och en kristen att kämpa trons goda kamp och stå all villfarande lära emot. Först när trons lärjungavandring är förbi och skådandet tar vid, kan prövandet av läran upphöra. [22]
Ett sådant prövande kan väl aldrig bli underställt kärlekens konungsliga lag och betraktas som »misstänkliggörande». [23]
Skall Bibeltrogna Vänner i likhet med EFS slå in på ekumenismens väg?
Det är helt uppenbart att Rosenius’ tolkning av trons centrum och periferi är hämtad från reformert håll. Trons lag skall råda i andra trosartikeln och kärlekens konungsliga lag i den tredje. I konsekvens med denna syn arbetade också Rosenius på alliansbasis. – En sådan förståelse av tron utgör emellertid en god grogrund för all slags ekumenism. I kärlekens namn är man tolerant i sitt förhållande till vederdöpare, tolerant i fråga om församlingssyn och kyrkosyn – och detta för att vinna så många fler. [25]
Sker en sådan anpassning till ekumenism inom Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, då kommer det snart att visa sig att det som får träda tillbaka, det är just salighetsfrågan. [26]
Ingemar Furberg
*
Biblicum har sökt framställa vad som är Skriftens klara lära om Guds kyrka och församling. Hade inte Bibeltrogna Vänner i sin kritik av denna lära hänvisat till just de delar av Rosenius’ undervisning, som inte stämmer med biblisk och luthersk kristendom, hade Biblicum knappast haft anledning att i Skriftens ljus pröva Rosenius’ lära i dessa stycken.
Men när nu Bibeltrogna Vänner ställt en del av Rosenius’ undervisning i centrum, får inga dimridåer utläggas av rädsla för de många som vill sätta Rosenius över varje prövning. Biblicum vill endast kämpa för Sanningen, och det vore därför synnerligen önskvärt, om Biblicum äntligen fick möjlighet att i ordentliga lärosamtal ta upp själva den bibliska sakfrågan. Skulle Biblicum i ivern att bekänna allt Guds ord gå »utöver vad skrivet är», hoppas vi att få veta det, så att vi kan bättra oss. Det är också vår förhoppning att Bibeltrogna Vänner skall vara villiga att i allt böja sig för Skriftens ord. Då föreligger de bästa förutsättningar för endräkt mellan oss, något som vi verkligen önskar och beder om. [27]