Av S. E.

Ingen kan blunda för att förändringsprocesser är i gång i denna värld. De många varianterna bland odlade växter och husdjur, som har framkommit under vår livstid, betygar detta. [0]

Vad orsakar förändringarna? Genom isolering och inavel har nya genkombinationer och nya egenskaper uppstått. Det är allmänt erkänt att isolering gynnar differentiering. Detta kan ses hos många former som har utvecklats i isolering på öar, medan deras motsvarigheter på fastlandet är oförändrade trots att miljön varierar mycket. [1]

Vid ekvatorn, c:a 1000 km väster om Equador, ligger Galopagosöarna som är av vulkaniskt ursprung. Eftersom de uppkommit relativt nyligen, har de en fattig fauna och flora jämfört med Equador. Bara två arter av landdäggdjur, fem typer av landödlor, inga groddjur och sju sorters landfåglar är ursprungligen på öarna. Följaktligen har zoologer ägnat mer än lämplig uppmärksamhet åt dessa öar. Finkarna har studerats mest. Alla klassificeras som Darwinfinkar, men variationen är så stor i form, storlek och färg liksom i födan, att systematiker kan urskilja 14 arter. De mest isolerade öarna har mycket högre andel ovanliga former än de största öarna i mitten. Ändå är alla de 14 arterna så skilda åt, att man inte kan avgöra vilka som är deras närmaste släktingar på fastlandet. Här kan vi knappast undvika att tala om utveckling av olika »arter» genom isolering. [2]

Hela biologin erbjuder ett rikt vittnesbörd från många olika djur och växter som ständigt förändras genom inavel, genom isolering och kanske genom mutationer förorsakade av strålning. [3]

Är förändringsprocesserna evolutionära?

Darwin och moderna evolutionister utgår ifrån att förändringarna i naturen är evolutionära eller progressiva till sin natur och att de efter tillräckligt lång tid kan leda fram till helt nya och bättre arter. Några oöverstigliga gränser mellan olika släkten tror man inte på. Frågan är emellertid om tillgängliga data stöder denna teori. [5]

Ser vi först på universum, får vi inte belägg för en progressiv förändring. Universum går i stället från ett fullkomligare och högre stadium till något ofullkomligare och lägre. Radioastronomer har visat att universum hade större täthet förr än nu. Stjärnor förbränner sitt bränsle med kolossal hastighet och utstrålar energi i alla riktningar, energi som aldrig kan återföras. Solen förbrukar 4.500.000 ton bränsle varje sekund för att vidmakthålla sin nuvarande energiutstrålning. Denna energi försvinner med ljushastigheten i alla riktningar i rymden mellan stjärnor och galaxer och kan aldrig återvinnas. I både novor och supernovor sker uppenbarligen en förlust av materia, som omöjligt kan återföras. Matematiker har räknat ut att jordens rotation så småningom blir långsammare. Vårt dygn är nu åtskilliga sekunder längre än på babyloniernas tid. Det finns mycket som talar för att andra himlakroppar degenereras på liknande sätt etc. [6]

Också termodynamikens två lagar talar emot evolutionismen. Den första lagen gäller energins bevarande. Den innebär att energi varken kan nybildas eller förstöras. Slutsatsen blir att den totala mängden energi i universum inte har förändrats sedan universum blev till. Det måste ha startat med den maximala mängden av energi. Termodynamikens andra lag pekar på att fastän mängden energi är oförändrad, minskar dess användbarhet ständigt. Entropin, dvs. obrukbar energi, ökar ständigt. Tillsammans med denna minskning av användbar energi, finns det en tendens till oordning och sönderfall. Med andra ord går universum stadigt utför. Detta betyder att det måste ha haft en begynnelse, när det blev skapat med maximala resurser. Evolutionsteorin företräder sålunda en trend i universum, som står helt i strid med vad som bevisas av termodynamikens andra lag. [7]

Förändring genom degeneration

Mot bakgrund av ovanstående ligger det nära till hands att lansera den teorin att de många varianterna och förändringarna bland växter och djur i stället har sin grund i degeneration. [9]

Vi har konstaterat att universum måste ha haft en begynnelse, att det inte har utvecklats fram mot större och större resurser utan att det måste ha skapats med maximala resurser redan i begynnelsen. Eftersom detta konstaterande leder till att man måste räkna med en Skapare, söker vetenskapsmännen hellre efter sådana teorier, som inte behöver leda till tron på en gudomlig skapelse. Men observationerna i naturen och i universum talar sitt tydliga språk. Det är dåraktigt att säga: »Det finns ingen Gud» (Ps. 14:1). Det är mest logiskt att tro att en Skapare, som såg sin skapelse vara »mycket god» (1 Mos. 1:31), från början skapade ett universum, som var överlägset det nuvarande och att växter och djur vid skapelsen var utrustade med största möjliga resurser – en nivå som sedan dess aldrig uppnåtts. [10]

Det finns starka indicier som pekar på att i allt skapat finns en grodd (en inre disposition) till degeneration och förfall. Vid tiden för skapelsen var all oorganisk materia och alla himlakroppar utrustade med maximala resurser. Likaså var de ursprungligen skapade växterna och djupen utrustade med maximala resurser. De ärftliga möjligheterna har aldrig varit större. Dessa ursprungligen skapade »sorter» av växter och djur har sedan kunnat ge upphov till en rad varianter och undergrupper, men alltid inom skapade och ärvda begränsningar, var och en »efter sin sort» som Bibeln om och om igen betonar (1 Mos. 1). De stora men begränsade resurserna inom varje ursprungligen skapad »sort» (hebreiska min) frigjordes så småningom genom en degenerationsprocess. Genom bl.a. inavel och isolering har en rad undergrupper uppstått, som brukar kallas för nya arter, men som alltjämt ryms inom den ursprungliga sortens gränser. Allteftersom tiden gick och de olika »sorterna» förökades, uppstod nya genkombinationer genom korsbefruktning så att nya egenskaper uppstod. I intet fall kan undergrupperna återfå de enorma arvsresurser som fanns i ursprungsgruppen. I stället accentueras en viss specialitet, som förstärks genom att undergrupper med samma specialitet parar sig. Det naturliga urvalet sorterar ut förändringar eller mutationer, som är till fördel i den nya omgivningen, en ny genmassa bildas och sålunda en ny varietet. Inga »arter» som uppstått på detta sätt kan nå ursprungsartens ärftliga resurser. [11]

Det finns processer som motverkar degeneration och verkar förnyande. Bland dessa är den konstanta energiströmmen från solen, den genetiska förnyelsen vid förökning och kampen för tillvaron, i vilken den bäst anpassade överlever. Ingenting kan dock återställa resurserna i Skaparens ursprungliga verk. Nya växt- och djurvarieteter har uppkommit från de ursprungliga »sorterna» i stort överflöd, men alla med minskade resurser. [12]

Hunddjuren

Låt oss belysa detta utifrån hunddjuren. Den ursprungligen skapade sort som vi kan kalla hunddjuret hade i sin genmassa så vidsträckta möjligheter att alla slags hunddjur kunde uppkomma därur. Varje undergrupp har sedan mindre ärftliga resurser och är mera specialiserat än det ursprungliga hunddjuret. Släktskapet mellan olika hunddjur som olika typer av varg, räv, tamhundar etc. kan bevisas genom korsning. Det går också en oöverstiglig gräns mellan hunddjur och t.ex. kattdjur. Evolutionisterna tror att denna gräns kan passeras efter tillräckligt lång tid (milliontals år), men denna tro saknar varje vetenskapligt stöd. [14]

Artbegreppet

En viktig orsak till missförstånd mellan utvecklingsläran och skapelsetron är att många uppfattar det biologiska artbegreppet som synonymt med det bibliska artbegreppet i Första Mosebok (hebr. min = »sort, slag»). Det slag av växt eller djur som i modern biologi benämnes »art», är inte den »sort» som avses i skapelseberättelsen (i kyrkobibeln 1917 heter det: »efter sin art»). [16]

Den moderna taxonomin (= vetenskapen om växt- och djurrikets indelning) utgår ifrån evolutionsteorin. Därför måste det nuvarande taxonomiska systemet grundligt revideras när det gäller de finare indelningarna. Det grövre begreppet »släkte» torde i de flesta fall sammanfalla med de ursprungligen skapade »sorterna» (1917: »arterna»), som skapelseberättelsen talar om. Termen »släkte» (genus) borde användas om alla ursprungligen skapade former, varifrån nya varieteter uppkommit genom inavel och isolering, korsning och förnyad inavel. Termerna »art» och »varietet» skulle vara godtyckliga indelningar, där arter skulle betyda en uppdelning av ett släkte gjort efter morfologiska skillnader (= skillnader i form och struktur). Alla arter och varieteter, som kan korsas med varandra och ge avkomma, steril eller ej, tillhör samma släkte. Det är dock inte nödvändigt att alla individer i samma släkte kan korsas Genom århundradena, när nya varianter (»arter», underarter, varieteter och raser) utvecklats genom degeneration från ursprungsgruppen, har många individer förändrats så mycket att de förlorat sin förmåga att ge upphov till avkomma med föräldra- eller syskongruppen. I många fall kan föräldragruppen vara utdöd. I andra fall kommer man genom grundliga studier och korsningsförsök att kunna avgöra vilken art som är minst specialiserad och därför mest ursprunglig. [17]

Evolutionisternas »stamträd» är helt missvisande. I stället kan man tala om en grundform för varje släkte. Från denna kommer den mindre generaliserade avkomman att grena ut sig åt olika håll. Många av dessa kan återigen korsas och bli mer generaliserade, dock aldrig i samma grad som de ursprungliga föräldrarna. Specialiserade individer kan vara mycket bättre rustade att möta vissa problem, men de når aldrig upp till det ursprungliga släktets genetiska möjligheter. [18]

Uniformitarianismen

En grundläggande princip i modern geologisk vetenskap vilar på ett filosofiskt antagande, nämligen att endast sådana processer, som finns nu, har verkat i det förflutna och att de har verkat med samma hastighet som i dag. Denna princip kallas »uniformitarianism». Det är lätt att inse att detta antagande leder till tron att jorden är enormt gammal. Det är också lätt att se att utvecklingsläran behöver denna förklaring. När allt kommer omkring – om alla nu levande organismer gradvis har utvecklats från en livsgnista i någon kemisk buljong, då behövs ett nästan ofattbart antal år för deras utveckling. Uniformitarianismen förutsätter ett förnekande av en mirakulös och plötslig skapelse, så som Bibeln lär, samt ett förnekande av den världsvida katastrof, som den årslånga syndafloden inneburit enligt Bibeln. [20]

Radiologisk åldersbestämning

Med radiologisk åldersbestämning avses olika metoder att bestämma bergarters ålder genom mätning av radioaktivt sönderfall. Dessa metoder för åldersbestämning av lämningar från det länge sedan förgångna är verkligen skickligt uttänkta. Men det finns en obevisad förutsättning för deras giltighet, nämligen uniformitarianismen. Man antar att det i begynnelsen endast fanns föräldragrundämnen och inga dottergrundämnen. Man antar också att sönderfallshastigheten alltid varit densamma som i nutiden. Dessa förklaringar förbiser möjligheten av en gudomlig skapelse på sex dagar och en världsvid översvämningskatastrof. [22]

Vad kol-14-metoden beträffar, har den på senare tid blivit starkt ifrågasatt. Den baseras på antagandet att kol-14 befinner sig i jämvikt. Bildningshastigheten skulle alltså vara identisk med sönderfallshastigheten. Nya data visar emellertid att bildningshastigheten är 18,4 och sönderfallshastigheten 13,3. [23]

Degenerationsteorin i harmoni med Bibelns vittnesbörd

Enligt Bibeln har Gud på ett mirakulöst sätt skapat himmel och jord. Materian är inte evig utan skapad i begynnelsen av intet. Hela skapelseverket var fullkomligt slutfört på sex dagar. Det var »mycket gott» och förklarades av Gud som fullkomligt, inte som ett ofullkomligt begynnelsestadium. Maximala resurser var nedlagda i skapelsen efter skapelseveckans slut. Fruktsamheten och livsförmågan var mycket stor. Människorna fick en mycket talrik avkomma och livslängden uppgick för flera till över 900 år (1 Mos. 5). Att livsbetingelserna var goda vitsordas också av de fynd som gjorts av t.ex. jätteödlor och jätteormbunkar. [25]

Naturligtvis är storlek och långt liv bara ett par uttryck för den ursprungliga överlägsenheten hos det organiska livet på jorden. Den viktigaste egenskapen är fortfarande den inneboende förmågan hos de skapade sorterna eller släktena att ge upphov till en varierad avkomma. Den stora mångfalden av fossil både från växter och djur är ett stumt men vältaligt bevis på denna förmåga. Bibeln vittnar också om att människans livslängd efterhand minskade (1 Mos. 11) för att så småningom efter Mose tid endast i undantagsfall överstiga 100 år. Bibeln anger också att genom människans avfall från Gud har jorden lagts under förbannelse och förgängelse. Universum går mot sin undergång, då »himlarna skall upplösas av eld och elementen smälta av hetta» (2 Petr. 3:12). Den gamla skapelsen går sålunda mot sin undergång, men de som blivit födda på nytt, som är en ny skapelse i Kristus Jesus, väntar »efter hans löfte nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor» (2 Petr. 3:13). [26]