Olika läror inom samma kyrka – är det bibliskt?

Kan en kyrka fungera på rätt sätt, om den ger utrymme för olika läror? Den frågan tar professor Gustaf Wingren upp i tidningen Vår Kyrka nr 16/75. De flesta torde veta att prof. Wingren är en liberal teolog som avfärdar Bibelns inspiration och tillförlitlighet och till följd därav gör sig till tolk för många uppfattningar, som inte är bibliska. Men Wingren har ändå förstått att ett rike som kommer i strid med sig självt är en olycka. Tillåts olika läror att stå emot varandra i samma kyrka, inträder en förlamning och frimodigheten viker, menar han. [0]

Det är främst följden av att Svenska kyrkan inom sig rymmer olika uppfattningar om kvinnliga präster, som prof. Wingren behandlar i sin artikel. Han visar på det inkonsekventa hos teologie kandidater att reagera emot kvinnliga präster, när man samtidigt accepterar andra avsteg från Guds ord. Han skriver: [1]

Aldrig har en sådan teologie kandidat, övertygad om verbalinspirationen, fått prästvigning på en annan dag än då bibelkritiska exegeter viges. Tvärtom, han har måst uthärda dem i prästvigningsögonblicket, vid samma altare, och sedan uthärda dem i tjänstgöringen genom åren, i samma pastorat – trots att konflikten mellan dessa två positioner färgar av sig på snart sagt varje sats inom huvudakten vid en vanlig gudstjänst, nämligen predikan. Hur jag predikar beror ju på vad för bibelsyn jag har. [2]

Prof. Wingren har rätt. Den som förnekar att Bibeln är Guds ord och tillförlitlig i alla stycken skall inte tillåtas bestiga en predikstol. Ty där skall endast Guds ord förkunnas, inte människomeningar som strider mot Guds ord. Att vägra prästvigning ihop med en kvinnlig präst men stå samman med falska lärare av samma kön är inkonsekvent. Likaså att ha gudstjänstgemenskap med en biskop som viger kvinnliga präster, bara det inte sker vid just det tillfälle när han genomför denna synd. Bibeln förbjuder all församlingsgemenskap med falska lärare inte bara vid vissa gudstjänster. Ty den falske läraren har ingen hemortsrätt i den kristna församlingen. [3]

Prof. Wingren fortsätter: [4]

Konflikten kan lösas antingen så, att man mitt i all oenighet erkänner varandra som Kristi lärjungar, eller så, att man inte erkänner varandra. I förra fallet firar man alla gudstjänstliga akter tillsammans. Då är man en enda kyrka. I senare fallet vägrar man att gemensamt fira gudstjänst. Då är man två olika kyrkor. Att tala om »rena» och »orena» stift är att tala om två kyrkor. Så enkel är saken. [5]

Prof. Wingren har rätt också i detta. Anser man det vara riktigt att samma kyrka rymmer olika läror, bör man ha full gudstjänstgemenskap. Men har man insett att kyrkan enigt skall företräda Gus ord och vägra varje samexistens med obiblisk lära och bekännelse, kan man inte rymma olika läror inom samma kyrka. En kyrka uppdelad på olika grupperingar, som bekämpar och ger ett motstridigt vittnesbörd inför världen, är en styggelse. [6]

Till välsignelse för Svenska kyrkan?

I Vår Kyrka nr 17/75 går tidningens redaktör Sven Åstrand emot Wingrens artikel. Åstrand menar att olika läror måste få rymmas i samma kyrka, bara inte »själva grunden för kyrkans existens» ifrågasätts. Men Bibeln gör ingen uppdelning mellan sådana profetiska och apostoliska läror, som får bestridas i kyrkan och sådana som måste läras. Bibeln framhåller att kyrkan, Guds husfolk, är uppbyggd »på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv» (Ef. 2:20). Att gå emot vad apostlarna eller profeterna har lärt innebär att man angriper kyrkans grundval och därmed också hörnstenen. Ty Kristus och Skriften hör intimt samman. [8]

Åstrand argumenterar emellertid inte utifrån Skriften. Han hänvisar i stället till att det har varit till stor välsignelse för Svenska kyrkan att ha med »Bo Giertz, Gustaf Danell, Gunnar Rosendal och många fler. Nog skulle Svenska kyrkan bli oändligt mycket fattigare och flatare utan dem.» Det är nog sant. Utan dessa kämpars förkunnelse inom Svenska kyrkan skulle den vara så fattig på andligt liv, att den som ville andligt överleva skulle inse att han måste fly Svenska kyrkan. Men hur allvarligt är det då inte, om det är tack vare de bekännelsetrogna inom Svenska kyrkan som den kan fortsätta att verka, en kyrka som i strid mot Herrens ord sprider en rad falska läror och därmed förför många människor. [9]

Även om Åstrand förespråkar en kyrka med motstridiga läror inom sig, får inte toleransen bli obegränsad: [10]

De som är mot kvinnliga präster har inte rätt att kräva att vissa stift eller församlingar förblir »rena». De måste i princip vara beredda att acceptera kvinnor som präster i alla stift och i vilken församling som helst. De måste kunna gå in i ett förtroendefullt samarbete med de kvinnliga prästerna. [11]

Med andra ord: de som vill hålla sig till Guds ord men ändå menar att samma kyrka kan rymma både bibeltrohet och avsteg från Guds ord, måste i praktiken acceptera den falska läran. Man frågar sig: kan man bli bevarad i Guds ord, om man accepterar det som man vet strider mot Guds ord? Kräver inte en rätt bekännelse till sanningen att man öppet och utan prutmån bekämpar lögnen? Menar man verkligen att kvinnliga präster strider mot Guds ord, om man går med på att kvinnliga präster får finnas i den kristna kyrkan? [12]

Vad säger biskop Giertz?

Den frågan har tydligen red. Åstrand ställt sig och därför har han bett biskop Giertz kommentera prof. Wingrens artikel. Det sker i nr 21/75. [14]

Biskop Giertz visar i sin artikel, att han är klar över, att man tidigare varit främmande för samexistens mellan motstridiga läror inom samma kyrka. Ty för Svenska kyrkans bekännelseskrifter är något sådant otänkbart. Utifrån Skriften framhålles där att kyrkan enigt måste lära och bekänna allt det som den heliga Skrift lär och att kyrkan genom läro- och kyrkotukt måste värna om denna endräkt. En kyrka som överger Guds ord och inom sig tillåter falska läror, är en fallen kyrka och har inget existensberättigande. Vill en sådan kyrka inte vända tillbaka till Guds ord, skall hon undflys. Ty Guds husfolk håller till där Guds ord läres rent och klart och där sakramenten utskiftas i enlighet med Kristi ord och instiftelse. [15]

Men biskopen är glad över att Svenska kyrkan har slagit in på en ny väg och att också statsmakterna godtagit den inställningen, »att det inom Svenska Kyrkan finns och framgent får finnas två olika uppfattningar i fråga om kvinnliga präster». [16]

Svenska Kyrkan har alltså försökt lösa ett gammalt problem på ett nytt sätt. Problemet gäller vad man gör när det uppstår olika meningar i en trosfråga. Den gamla lösningen är kyrkosplittring. Det är den som Gustaf Wingren nu tycks förorda. Men Svenska Kyrkan har beslutat gå en annan väg. Man kan kalla den för samexistens med utrymme för olika meningar. [17]

Hur kommenterar då biskopen vad prof. Wingren skrev om bibelkritiska teologie kandidater? [18]

Svårigheten med kvinnliga präster kan inte jämföras med de problem som skapas av olika bibelsyn. Wingren säger: »Aldrig har en teologie kandidat, övertygad om verbalinspirationen, fått prästvigning på en annan dag än då bibelkritiska exegeter viges». Det stämmer. Men som bekant har ingen bekännelsetrogen någonsin begärt något sådant. Varför skulle han göra det? Det är inte hans sak att rannsaka de andra kandidaternas hjärtan. [19]

Man blir minst sagt förbluffad över detta svar. Wingren talar ju inte om vad som rör sig i »de andra kandidaternas hjärtan» utan om vad som passerar över deras läppar, det tydliga avståndstagandet ifrån Bibelns verbalinspiration och tydligt uttalad bibelkritik, som var och en som har öron kan uppfatta. Det är riktigt att undfly kvinnliga präster, ty de motsäger Bibelns lära om predikoämbetet. Men de män som motsäger samma bibliska lära är lika mycket falska lärare som skall undflys. Och de som motsäger andra bibliska läror skall givetvis lika mycket undflys. Men biskopen fortsätter: [20]

Hur skröpliga de än är, så är prästvigningen ändå en Guds gärning där ordinanderna får Guds uppdrag att vara präster. Det är som med nattvarden. Förrättas den enligt Kristi instiftelse, så är det Kristi nattvard, oberoende av nattvardsgästernas värdighet, och man kan delta med gott samvete. Men skulle den förrättas i klar strid med Kristi instiftelse och befallning, så blir det en samvetssak att inte delta. Och det tragiska problemet är ju, att prästvigning av en kvinna enligt vår övertygelse är något som strider mot vad Gud förordnat. [21]

Vad är detta för trams! Också prästvigning av sådana män som bestrider någon Skriftens lära »strider mot vad Gud förordnat»! Ingen bibelkritiker får Guds kallelse att predika, han må vara både biskop och kardinal. Prästämbetet har ingen myndighet vid sidan om Ordet (se Lutherska kyrkans bek. skr., ed. Billing, s. 274). Det åvilar församlingen att inte ta emot sådana präster, som inte i allt företräder den sunda läran (Tit. 1:9; 2 Joh. 9-11). Dessutom är det enligt Svenska kyrkans bekännelseskrifter inte prästvigningen som gör någon till präst utan församlingens kallelse, som offentligt bör kungöras och bekräftas i en prästvigningsgudstjänst. Församlingen har Guds befallning att endast kalla och lyssna till sådana herdar, som i allt håller sig till Guds ord och som sålunda på församlingens uppdrag kan förvalta de gåvor som församlingen fått av Gud, nämligen Ord och Sakrament. [22]

Biskop Giertz menar avslutningsvis att denna samexistens i kyrkan mellan olika läror är [23]

ett lidande som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte 1958 medvetet har tagit på sig. Och kan det inte samtidigt vara något litet av en glädjekälla? Om vi nu verkligen skulle lyckas med detta nya sätt att hålla ihop en kyrka, som – mycket mot sin egen vilja – tvingats in i en svår meningskonflikt och måste dras med den i sitt dagliga liv? Om vi kunde visa att det går? Så som vi faktiskt hittills visat! [24]

Hur kan det vara en glädjekälla att visa att det går att hålla ihop något, som enligt Skriften och även Svenska kyrkans bekännelseskrifter inte får hållas ihop? Den kristna församlingen är ju förbjuden att acceptera avsteg från Guds Ord! Den skall i stället vara ett i tro, lära och bekännelse, »fullkomligt enad i samma sinne och samma inställning» (1 Kor. 1:10). [25]

I samma nr av Vår Kyrka bemöter biskop Giertz en kritisk artikel mot hans småskrift »Söndringen i kyrkan». I sitt svar framhåller G. att skriften vill visa »hur det borde vara möjligt att leva samman i kyrkan med så olika åsikter». De som är mot kvinnliga präster och undrar hur de skall handla, när de i sin kyrka möter sådant som deras Herre har förbjudit, får rådet: »Håll dig frivilligt borta just då, men var annars med om allt.» Hur fjärran är inte detta råd från biblisk och luthersk kristendom! Det är skada att biskop Giertz, som i mycket har fört den bibliska kristendomens talan, skall ge så falska råd. Ty i och med att många fått så mycket god själaföda från biskopen, utgår de lätt ifrån att också det som han skriver i Vår Kyrka är riktigt. Håll dig frivilligt borta just då den falske läraren lär falskt, men var annars med i all hans verksamhet!! Så lär inte Herren Kristus, ty han vet hur farlig den falska läran är. Han säger: tag er till vara, fly! Han vet att det är andligt högmod, om man tror sig kunna lyssna till falska lärare och därvid urskilja allt falskt. Nej, fly den falske lärarens verksamhet i dess helhet! En människa kan lättare fås att äta gift, om giftet är insmuget i en god maträtt. Så är också den falska läran effektivast, när den får blandas med rätt lära. [26]

Professor Wingren svarar

Sedan ovanstående skrivits har nr 22/23 av Vår Kyrka kommit red. tillhanda. I detta nummer svarar prof. Wingren på biskop Giertz’ artikel. Han framhåller att han kan urskilja »två tydliga irrläror» i Giertz’ artikel. [28]

Med termen »irrlära» avser jag då en åsikt som till sitt innehåll strider mot den Svenska kyrkans bekännelse. [29]

Den första irrläran är den som redan påtalats ovan angående prästvigningen och den skillnad G. gör mellan falska lärare av manligt kön och falska lärare av kvinnligt kön. Wingren skriver: [30]

Bo Giertz avvisar min parallell mellan åsiktsmotsatsen i fråga om kvinnans rätt till prästämbetet å ena sidan och åsiktsmotsatsen rörande verbalinspirationen av Bibeln å andra sidan. Han gör det på följande sätt: vad för uppfattning om Bibeln man än har, så är dock prästvigningen en Guds gärning med ordinanderna. Därefter drar Giertz parallellen med nattvardsakten, som är Kristi nattvard, oberoende av nattvardsgästernas värdighet. [31]

Skillnaden mellan en på verbalinspirationen troende och en bibelkritiskt skolad teologie kandidat uppfattas här såsom en eventuell skillnad i »värdighet» inför Gud. Det tillkommer inte oss att »rannsaka de andra kandidaternas hjärtan», skriver biskop Giertz. [32]

Så skriver ingen som följer bekännelseskrifterna. Prästvigningskandidaten får i ordinationen först och främst uppdraget att »förkunna Guds ord» eller att »predika evangeliet». Bejakar han läran om verbalinspirationen kommer han att fullgöra detta i prästvigningen givna uppdrag på ett sätt som – totalt och i grunden – avviker från den bibelkritiske exegetens sätt att fullgöra samma uppdrag. Jag är beredd att fylla »Vår Kyrkas» alla nummer under hela sommaren 1975 med tusentals exempel på hur dessa två män i centrum av församlingens gudstjänst kommer att avvika från varandra. Med frågan om deras värdighet inför Gud har dessa deras inbördes differenser ingenting att skaffa. [33]

De två männen har helt enkelt olika uppfattningar om hur man bör bete sig när man »predikar evangelium», alltså: när man lyder det i vigningen givna uppdraget. Dessa olika uppfattningar kan prövas. [34]

* * *

Under de gångna åren har jag undervisat och tenterat tillräckligt många unga studenter för att kunna påstå följande: [36]

Mellan det som en ordinär kvinnlig präst i sin förkunnelse säger och det som en ordinär manlig präst i sin förkunnelse säger, mellan dessa två människors evangeliepredikan finns det i regel ingenskillnad. Under en veckas arbete i ett pastorat kan de två mycket väl säga samma ord. Den enda skillnaden är att den ena under alban har en annan sorts kropp än den andra har. De två kropparna talar samma ord och frambär samma budskap. [37]

Om man nu – såsom Giertz gör – låter denna skillnad mellan två kroppar vara en klar och väsentlig skillnad och skillnaden mellan tro på verbalinspiration och historisk bibelkritik vara en mindre väsentlig skillnad, i princip omöjlig att pröva, då avviker man markant från bekännelseskrifterna. [38]

Hur kommer biskop Giertz till en sådan avvikelse? Det är lätt att svara på den frågan: dit kommer han genom att göra den av biskop förrättade prästvigningen till en hörnsten i kyrkan. Därom står i bekännelseskrifterna inte ett enda ord, tvärtom, det inskärpes att församlingarna har full rätt att – utan biskop – insätta ordets predikare. Evangeliets predikan dominerar där totalt allt vad kyrka heter. [39]

Förvisso står det i svenska kyrkans handbok att prästvigning förrättas av biskop. Men handboken är ingen bekännelseskrift. Handboken kan vi ändra på. Vi håller just på med det nu förresten. [40]

Fastän prof. Wingren själv inte vill rätta sig efter de lutherska bekännelseskrifterna i många stycken och själv accepterar bibelkritik, har han klart sett att bibelkritiken är oförenlig med bekännelseskrifterna. Han har också förstått att den som tolkar Bibeln utifrån att den är verbalinspirerad och som följaktligen håller fast vid bekännelseskrifternas lära lika litet kan acceptera bibelkritiker som kvinnliga präster. Det är också riktigt att Giertz’ syn på prästvigningen avviker från bekännelseskrifterna. [41]

Den andra irrläran är, enligt Wingren, att »samvetet uppfattas som styrmedel över andra människor». Wingren menar att »ingen motståndare till kvinnliga präster kan önska att få bli biskop». Givetvis, om »motståndaren» kompromisslöst vill hålla sig till Guds ord. Ty hur kan en bibeltrogen biskop stå som föreståndare för en rad falska lärare, män eller kvinnor, och samordna sitt ledarskap med varjehanda bibelkritiker? Skulle han på Ordets grund vägra varje sådan samordning, skulle hans ställning omedelbart bli ohållbar. [42]

Prof. Wingren avslutar sin artikel med följande ord: [43]

Det är därför som de små nya frikyrkorna av konfessionellt luthersk typ nu på 1970-talet skapar en frisk situation i Sverige. Äntligen får vi se vart det leder när man säger nej till reformationen och ja till ortodoxin! Då kanske vi också börjar varsna vad bekännelseskrifterna verkligen säger. [44]

Prof. Wingren måste erkänna att de lutherska bekännelsekyrkorna till skillnad från Svenska kyrkan är trogna de lutherska bekännelseskrifterna och slår vakt om en förkunnelse, som utgår ifrån att Bibeln är Guds verbalinspirerade ord. Själv vill han ha en liberal kyrka som utgår ifrån bibelkritikens bibelsyn, så som den kommer till uttryck i boken »Bibelsyn och bibelbruk», utgiven på uppdrag av Svenska kyrkans biskopar. Wingren har också den felaktiga men demagogiska uppfattningen, att Luther och reformationen hade en annan lära än bekännelseskrifterna, som han här torde mena med »ortodoxin». Att söka stöd hos Luther för bibelkritik och liberalteologiska läror är befängt. Men kanske menar Wingren med »reformationen» det som många moderna präster lägger in i ordet när de predikar på Reformationsdagen: »en ständig förändring av det kristna budskapet utifrån samhällets nya krav». Det vore väl om vi snart »börjar varsna vad bekännelseskrifterna verkligen säger». [45]

Vad är en luthersk kyrka?

Uppenbarligen i någon sorts rädsla över att människor skall få upp ögonen för att Svenska kyrkan inte är en bekännelsetrogen kyrka, framhåller numera tidningen Kyrka och Folk i nummer efter nummer att Svenska kyrkan är en luthersk kyrka. Man hänvisar då till Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Men vad hjälper det att man har biblisk och luthersk lära i sina bekännelseskrifter, om man inte lär vad där läres? En luthersk kyrka lär i alla sina predikstolar, i alla sina läroböcker och tidningar den lutherska läran. Men det gör inte Svenska kyrkan. Menar Kyrka och Folk att tidningen Vår Kyrka är en luthersk tidning bara för att den utges av en s.k. luthersk kyrka? Menar Kyrka och Folk att ens majoriteten av Svenska kyrkans präster och biskopar predikar luthersk lära? Menar Kyrka och Folk att söndagsskolbarnen och konfirmanderna i Svenska kyrkan genomgående får lära sig luthersk lära? Det hör dessvärre till undantagen. Vi menar att en luthersk kyrka är en bibeltrogen kyrka, som man bör hålla sig till. Men vilket lurendrejeri, när man vill binda människor till Svenska kyrkan genom att ivrigt framhålla att det trots allt är fråga om en luthersk kyrka! [47]

Trons ABC i katolsk tappning

Katolsk Kyrkotidning har alltifrån nr 4/1975 börjat med en serie om Trons ABC i modern form. Första avsnittet bär rubriken Adam och Eva och börjar på följande sätt: [49]

1. Efter miljoner av år, sedan miljarder av levande varelser uppfyllt jorden, vattnet och luften, är det en varelse som framstår som överlägsen alla andra, tack vare sin hand, sin hjärna, sin upprätta hållning: människan. Långsamt börjar denna varelse söka sin väg, finna sin plats i en fientlig omvärld, som så småningom alltigenom blir präglad av hennes närvaro. [50]

Ja, tänker kanske någon, utifrån katolsk gärningslära ligger väl det nära till hands att den katolska kyrkan tror på evolutionismen: att människan efter hand kan arbeta sig upp mot allt högre höjder. I en luthersk kyrka kan det väl inte gå så illa, ty den lutherska kyrkan tror inte på en människans successiva förädling. För den är Bibelns skapelse- och syndafallsberättelse helt grundläggande. [51]

Låt oss då citera vad Svenska kyrkans huvudorgan skriver, den kyrka som tidningen Kyrka och Folk bedyrar är en luthersk kyrka. Vi citerar ur Vår Kyrka nr 11/75: [52]

Gud är historiens Gud, och han låter sina författare tala på sin tids dialekt och med sin tids föreställningar och fördomar. Vi får besvära oss med att översätta till vår tids dialekt. Våra fördomar lär nog slinka med på köpet. [53]

Och så ska vi inte glömma, att vårt nästan löjligt ängsliga krav, att allt som sägs ska vara bokstavligt sant för att gälla, inte var israeliternas. Frågan om Adam och Eva eller Noa egentligen funnits är fruktansvärt västerländsk En jude på Gamla Testamentets tid skulle inte förstå frågan. Han frågade sig, vad Adam och Evas syndafall betydde för hans livssituation. [54]

Det är så vi också ska fråga. [55]

Två skapelseberättelser

Det är helt obegripligt, att människor med våldsam energi kunnat försvara skapelseberättelsen i första kapitlet som bokstavligt sann. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. På sex dagar. Första dagen skildes ljuset från mörkret. Andra dagen skildes himlen från jorden. Tredje dagen skapade han växter och träd. Fjärde dagen sol, måne och stjärnor. Femte dagen fiskar och fåglar. Sjätte dagen djuren på land och sist man och kvinna. Och den som icke tror detta just som det står skrivet, han varde fördömd! [57]

Det är obegripligt, att människor kunnat säga så, av en mycket enkel anledning: i andra kapitlet följer en ny skapelseberättelse, som på väsentliga punkter strider mot den första. Mannen skapades före kvinnan. Sedan växter och träd. Sedan djur och fåglar. Och sedan kvinnan. [58]

Även om man räknar med olika källor, som sammanfogats, så måste ju sammanfogaren ha reflekterat över att han direkt efter varandra placerat två motstridiga versioner. Tydligen har han gjort det med berått mod. Vardera säger något viktigt. Den bokstavliga sanningen, om mannen skapades efter växter och djur eller före, är däremot helt ointressant för författaren. [59]

Vi ska dela hans suveräna lättsinne på den punkten. Allvaret behövs till viktigare frågor. [60]

Avgörande för varje kristen måste vara vad Guds ord lär. Den undervisning som Vår Kyrka här ger är inte Guds ords lära men dessvärre den helt dominerande bland såväl moderna katoliker som s.k. lutheraner. Det är ett kapitalt missförstånd att 1 Mos. 1-2 innehåller två skapelseberättelser, likaså att Bibeln inte fäster någon vikt vid om Adam och Eva verkligen funnits eller ej. Såväl den förste Adams som den andre Adams historicitet är av helt avgörande betydelse för människans »livssituation», för evig förtappelse eller evig salighet. Mera därom en annan gång. [61]

Hur är det i Danska kyrkan?

Tidskriften Pro Fide, organ för Kristeligt Forbund for Studerende og Skoleungdom i Danmark, tar i nr 2/75 något upp läget i Danska kyrkan. Signaturen FKS skriver i sin ledare: [63]

Flera präster i den danska folkkyrkan lever i s.k. »papperslösa äktenskap». Detta har klart utsagts i radio, TV och press. Då den tidigare kyrkoministern ålade pastor E. Block antingen att gifta sig eller att begära avsked, väckte det en proteststorm Inte bara förmiddagstidningarna var på alerten utan också prästförbundet lovade att till 100 % åtaga sig försvaret av pastor Blocks »äktenskapsaffär». Några få dagar senare upplyste den frånskilda pastorn Gitte Berg, att hon var gravid i sjätte månaden, men hon ville inte gifta sig med barnets far, bl.a. därför att hon är skild efter 14 års äktenskap och har fyra adoptivbarn. Hon vill inte upplysa om faderns namn och tillägger: »Var och en kommer att respektera, att jag som gravid vid hög ålder och med fyra barn får abort, som på köpet kan döljas. Men är det konsekvent att få en abort och stanna i kyrkan, men bli utstött, om man föder sitt barn.» Även om folketinget har givit grönt ljus för fri abort, är vi alltjämt några, som säger och kommer att fortsätta att säga nej till fostermord. [64]

Pastor Ulla Sandbaeck har också givit pastor Block fullt stöd. Hon levde »papperslöst» med sin man i några månader, men då hon blev gravid, beslöt paret sig för att gifta sig. Artikeln fortsätter: »Det stred i viss grad mot min princip om att man skall bo ihop i minst ett år, innan man låter viga sig, säger hon. Jag har ofta sagt till dem, som kom för att beställa vigsel, att det var klokt att leva »papperslöst» en tid, och det säger jag, eftersom jag menar att det är hasardartat att ingå i ett äktenskap utan att först ha en realistisk bild av, vad ett samliv vill säga. – Det är ett barmhärtigt råd som man därmed ger till sina medmänniskor, ty därvid undgår de kanske att komma in i oöverskådliga problem, som leder till skilsmässa. Inte för att jag har något emot att folk skiljer sig, utan därför att det nu en gång är svårt att komma igenom en skilsmässa.» [65]

Signaturen FKS reagerar med rätta mot detta avfall från kristen tro och liv. Vad skall världen tro, när de kristna ger ett sådant vittnesbörd? [66]

Här möter vi den fullständigt världsliga tankegång som vill legalisera otukt. Enligt Bibeln hör sexuellt samliv bara hemma i äktenskapet – annars lever man i otukt. [67]

Vad bör då ske i denna situation. FKS svarar: [68]

Biskoparna, som är kyrkans högsta tillsyningsmän, bör vägleda, lära och förmana de avfallna prästerna. Erkänner prästerna i fråga sin synd, skall det helt klart förkunnas, att varje synd verkligen är försonad i Jesu död och uppståndelse, och att vi i tron på honom har del i ett helt nytt liv. Fortsätter de att försvara sin synd, ja nekar att erkänna att deras livshållning och vägledning till församlingarna är i strid med Guds vilja, då bör biskoparna ta tillbaka sin kallelse till prästerna i fråga, så att de mister rätten till Guds ords förkunnelse och sakramentsförvaltning. Därnäst bör kyrkoministeriet avskeda dem. – Men denna lärotukt bör utövas utifrån klara bibliska premisser. Lärotukt bör inte bara riktas mot dem, som överträder det sjätte budet utan mot alla som förnekar eller problematiserar de centrala kristna grundsanningarna. [69]

Det är riktigt att kyrkan måste bedriva kyrko- och lärotukt mot all förnekelse, om hon skall kunna vara trogen det henne anförtrodda vittnesbördet och så kunna tjäna människorna med Sanningens Ord. En kyrka som underlåter att utöva kyrkotukt är en fallen kyrka, som är en fara för människor. FKS tycks ha klart för sig att den Danska kyrkan är en sådan kyrka, ty han fortsätter: [70]

Men vad skall man göra, om biskoparna tolererar falsk lära och bibelstridigt leverne. Då är det kris i den danska folkkyrkan. Då förstår jag till fullo och har stor respekt för, att några tänker på att träda ut ur denna kyrka, som är präglad av sanningsrelativism, för att bilda eller gå in i en luthersk frikyrka, som är bunden till Bibel och bekännelse. Men jag menar också, att det finns en annan möjlighet. Samtidigt med att man fortsätter medlemskapet inom den borgerliga ram som folkkyrkan utgör, bildar man och utbygger frivilliga, kyrkliga organisationer, som arbetar på Bibelns och bekännelsens grund. Här praktiseras kyrko- och lärotukt efter bibliska principer. [71]

Den andra möjlighet, som FKS tänker sig, lanserades redan av vissa pietistiska fäder på 1700-talet, när de stora folkkyrkorna började tolerera falsk lära. Men den som menar att de lutherska bekännelseskrifterna rätt återger vad Bibeln lär och som vill att Skriften allena skall få bestämma, hur man skall handla, kan inte tänka sig denna andra möjlighet. Ty den saknar helt bibliskt stöd. Det leder till en obiblisk uppdelning av församlingen. Sakramenten, som hör hemma i den bekännelsetrogna gemenskapen blir i stället förvaltade i »den borgerliga ram», som inte är någon bekännelsetrogen gemenskap. Det är också betecknande, att när FKS kommer fram till detta känsliga ämne, uteblir varje bibelhänvisning. Hur skall kyrko- och lärotukt kunna praktiseras efter bibliska principer, om inte de bibeltrogna vill stå samman i en biblisk eller bekännelsetrogen församling? Axel B. Svensson argumenterade 1923 helt riktigt emot dem som menade att de kristtrogna inte behövde stå samman i en regelrätt församling: »Herren har också uttryckligen befallt församlingen att öva kyrkotukt, och då måste ju en församling finnas» (art. »Om den kristna kyrkan», Bibeltrogna Vänners Julkalender 1923). [72]

Biblisk lära om kyrkogemenskap

»Enligt den heliga Skrift och våra lutherska bekännelseskrifter skall hela kyrkan eller församlingen vara enig i allt vad Guds ord lär och inte låta några söndringar eller inbördes oeniga grupper finnas inom sig (1 Kor. 1:10, Ef. 4:3ff). De kristna skall som en man i en och samme Ande kämpa för tron på evangelium (Fil. 1:27, Rom. 15:5-6). [74]

Om villolära uppträder i kyrkan eller församlingen och så splittrar den bibliska enheten, måste den falska läran bortskaffas genom kyrko- och lärotukt, såframt kyrkan vill förbli bekännelsetrogen. [75]

Om detta inte sker och kyrkan vägrar att upprätthålla den bibliska endräkten, har hon blivit en sekt (= avsöndrad från Sanningen) eller en falsk kyrka, även om hon formellt har en rätt bekännelse. Bibeltrogna kristna måste då enligt Guds ord lämna en sådan blandad gemenskap, där rätt och falsk lära tillåts att existera tillsammans (Rom. 16:17, 2 Kor. 6:14-18 Matt. 7:15, Tit. 3:10, Gal. 1:8-9, 2 Joh. v. 7-11, Upp. 18:4). Ty »litet surdeg syrar hela degen» (Gal. 5:9)» (ur skriften »Rosenius och kyrkofrågan», 1974, s. 4). [76]

Professor Carl Fr. Wisløff avgår

Prof. Wislöff har sökt avsked från Menighetsfakulteten i Oslo från sista december 1975. Anledningen är de läromotsättningar som råder inom fakulteten och som på sista tiden väckt offentlig uppmärksamhet. »Situationen på Menighetsfakulteten är en belastning för frimodigheten i arbetet. Och av samma grund är det vanskligt att representera fakulteten inför dess vänner», säger professorn. [78]

Menighetsfakulteten, som bildades i början av 1900-talet, kom till i protest mot liberalteologin vid statsfakulteten i Oslo och har fått kraftigt stöd från de grupper som velat slå vakt om biblisk tro. Men dess värre har bibelkritik tillåtits tränga in i denna konservativa fakultet och det har lett till att läroendräkten gått förlorad. I dagens läge ar Wislöff ensam om att försvara Skriftens verbalinspiration och fulla tillförlitlighet i denna fakultet och en majoritet av professorerna förordar kvinnliga präster. Men tack vare att prof. Wislöff har varit den som svarat för kontakten med trons folk, har de fortsatt att stödja en fakultet, som blivit liberal. Man har i Wislöff sett en garanti för att fakulteten företräder biblisk kristendom. [79]

Nu har uppenbarligen Wislöff förstått hur allvarligt det är med läropluralism. Ty det stöd trons folk velat ge Wislöff har ju samtidigt blivit ett stöd för bibelkritikerna. Wislöff måste ha frågat sig om han inte i realiteten bidrar till att trons folk stöder liberal teologi genom att han står kvar i en pluralistisk fakultet. Han skriver att han funnit det »vanskligt att representera fakulteten inför dess vänner». Tacka för det. [80]

Det är också uppenbart att de liberala professorerna, samtidigt som de har angripit Wislöffs skriftsyn, gärna sett att Wislöff stått kvar för att därigenom få stöd från trons folk. När nu Wislöff beslutat lämna fakulteten, har prof. Edvin Larsson skyndat sig att i tidningen Verdens gang framhålla, att Wislöffs avskedsansökan endast berodde på åldern. Det var detta som fick Wislöff att offentliggöra den verkliga orsaken. [81]

Menighetsfakultetens utveckling visar hur viktigt det är att full läroenhet upprätthålls från början och att man sätter stopp för all bibelkritik redan på ett tidigt stadium. Genom att menighetsfakulteten redan vid dess bildande inte sa nej till all bibelkritik, har denna lilla öppning mot en begränsad bibelkritik så småningom blivit det som fördärvat fakulteten. Öppningen har efter hand kunnat utvidgas och möjligheten till full lärotukt har omöjliggjorts. Hur viktigt är det inte att ta vara på Skriftens förmaningar att intet annat duger än full läroendräkt, att de kristtrogna inte ger rum för någon avvikelse från Skriftens lära. Ty »litet surdeg syrar hela degen» (Gal. 5:9). [82]

Tidningen Utsyn nr 14/75 frågar: »Är det inte längre rum för lärare med Wislöffs syn vid Menighetsfakulteten?» Svaret på den frågan blir avgörande för »hur kristenfolket skall ställa sig till Menighetsfakulteten i framtiden», menar tidningen. Det är alldeles för klent. Inte kan trons folk nöja sig med att Wislöffs syn också skall få ett utrymme vid fakulteten. Endast en bibeltrogen undervisning skall ges utrymme vid den fakultet som trons folk kan stödja! Hur skall trons folk med gott samvete kunna läsa sin Bibel, om de stöder en fakultet som ger utrymme för bibelkritiska läror? Man frågar sig om läropluralismen fått fortgå så länge inom Menighetsfakulteten, att också »kristenfolket» blivit besmittat. [83]

Norsk biskop går i protest

En av Norges tio biskopar, Per Lönning, inlämnade den 29 maj sin avskedsansökan i protest mot att stortinget antagit en mera liberal abortlag. Därmed har han ställt sig i spetsen för ett korståg för att få lagen upphävd och uppenbarligen även för att få banden mellan kyrka och stat upplösta. Om detta står att läsa i SvD 30/5. Där heter det vidare: [85]

De övriga av landets biskopar har hittills icke velat uttala sig om Lönnings avgång men det är föga troligt att någon av dem kommer att följa hans exempel. [86]

Per Lönning utnämndes till biskop 1969. Han ingav sin avskedsansökan omedelbart sedan lagtinget med 18 röster mot 17 bifallit den nya lagen om avbrytande av havandeskap. Lagen har tidigare antagits i odelstinget. Den viktigaste ändringen är att det också skall läggas sociala kriterier som grund för bedömningen av abortansökningar. [87]

Tidigare har avgörandet enbart baserats på medicinska indikationer. I den nya lagen har man också inlagt en appellmöjlighet som tidigare icke existerade. [88]

Kyrkan har gått starkt mot abortlagen, och biskop Per Lönning har hela tiden kämpat i första ledet. Han säger i sin avskedsansökan »Genom att anta en lag som i praktiken gör det ofödda livet rättslöst har myndigheterna kränkt vad som är statens gudomliga uppgift: att värna om det mänskliga livet och bygga upp medvetandet om människovärdet hos folket.» [89]

Biskopen hävdar att staten demonstrativt ignorerat kyrkan i abortfrågan och säger att statskyrkoinstitutionen därmed berövats såväl konsekvens som inre sanning. Han hoppas att hans steg skall påskynda utvecklingen mot ett skiljande av stat och kyrka även om situationen ännu icke är mogen för en definitiv brytning. [90]

Heder åt biskop Lönning för detta modiga steg. Var finns de frimodiga troskämpar, som är beredda att både i ord och handling »kämpa för den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga» (Jud. 3). Det måste göras klart vilken klyfta som i dag går mellan en bibeltrogen kyrkas lära och statens eller det sekulariserade samhällets uppfattningar. Sammanblandningen av stat och kyrka är djupt olycklig och klart obiblisk. [91]

Prästutbildare och bibelöversättare lämnar sitt prästämbete

Teologiprofessorn Bertil Albrektson vid Åbo akademi, där han är dekanus för teologiska fakulteten, har begärt avsked från prästämbetet i Svenska kyrkan. Ansökan beviljades av domkapitlet i Uppsala ärkestift redan i september 1974 men nyheten läckte ut först i slutet av februari 1975. SvD av den 25/2 lämnar följande upplysningar: [93]

Bakom professor Albrektsons ställningstagande ligger en längre tids tvivel på den kristna trons sanningsanspråk. [94]

I skrivelsen till Uppsala ärkestift säger professorn att han »långsamt och motvilligt övertygats om att grunden för den kristna trons sanningsanspråk är bräckligare än han trott». I den korta skrivelsen säger han vidare: »I väsentliga delar av kyrkans bekännelse kan jag inte längre instämma». Av detta har Åbo-professorn dragit följande konsekvens: »Den som inte förmår fullgöra en prästs uppgifter synes mig inte heller böra formellt kvarstå som präst i Svenska kyrkan». [95]

Man måste trots allt beundra professor Albrektsons uppriktighet och konsekventa handlande. Han är på det klara med att till »en prästs uppgifter» hör att han instämmer i kyrkans bekännelse. Den som inte kan göra det kan givetvis inte vara Guds ords tjänare, Verbi Divini Minister. Både bland präster och lärare vid en rad teologiska fakulteter finns det många, som liksom prof. Albrektson inte kan instämma i »väsentliga delar av kyrkans bekännelse». Men de är inte lika konsekventa som Albrektson. I stället undergräver de kyrkans bekännelse och försvarar en prästs rätt att avvika från Guds ord. [96]

Prof. Albrektson var en av de ledande männen i biskopsmötets bibelkommission (1964-1970). När Biblicum i boken »Det står skrivet» (1971) granskade denna kommissions dokument »Bibelsyn och bibelbruk», kunde vi inte annat än konstatera att kyrkans bekännelse och bibelkommissionens syn var helt oförenliga. Vi skrev också att tar inte kyrkans biskopar klart avstånd från bibelkommissionens »för Kristi kyrka ‘främmande’ vägledning, har de därmed visat att de inte är kyrkans ledare» (Erlandsson, Danell, Hedegård, Det står skrivet, 1971, s. 115). Men i stället kom Svenska kyrkans biskopar att anbefalla kommissionens »främmande vägledning» vid biskopsmötet den 27-29 sept. 1971. Prof. Albrektson har emellertid nu insett, att det är ojust att försöka kombinera kyrkans bekännelse med en sådan syn som bl.a. bibelkommissionen för fram. Att formellt stå kvar som »Guds ords tjänare» och »trons försvarare», när man inte kan instämma i »väsentliga delar av kyrkans bekännelse», är ohederligt. Om denna Albrektsons övertygelse blev var mans, skulle Svenska kyrkan åter kunna bli en bekännelsetrogen kyrka, som enigt håller sig till allt Guds ord. Det skulle visserligen bli en mycket liten kyrka, ty hur många skulle då bli kvar? [97]

Vem skall utbilda präster?

De som enligt Bibeln skall göras stadiga i det fasta Ordet och väl skickade att vederlägga alla som motsäger det (Tit. 1:9), blir idag utbildade av lärare som angriper den sunda läran. Kan det vara riktigt? Det trots allt inkonsekventa i Albrektsons handlande är, att han ämnar kvarstå som lärare för blivande präster i Finska kyrkan. Förmodligen resonerar Albrektson så, att hans undervisning vid Åbo akademi är av rent vetenskapligt slag och att han inte kan hjälpa, att Finska kyrkan och trons folk är så galna att de använder sig av denna undervisning för utbildning av blivande präster. En vän från Finland skriver till red. bl.a.: »Hur kan vi låta våra präster utbildas av en som förnekat sin kristna tro». »Hur skall lärjungarna kunna vara starkare än sin läromästare och stå fast i tron mitt i bibelkritiken?» [99]

Det vore väl om Albrektsons uppriktighet kunde leda till att trons folk får upp ögonen för hur allvarligt det är att andra än »trons försvarare» utbildar de blivande prästerna. Man bör dock ha klart för sig att det inte bara är Albrektson som är det stora problemet. Det har varit lika illa långt före Albrektsons uppriktiga bekännelse och Albrektson är långt ifrån den ende bibelkritikern i lärarkåren. [100]

Vem skall översätta Bibeln?

När det gäller arbetet på en ny översättning av Gamla testamentet har prof. Albrektson varit den ledande kraften hittills. När nu regeringen definitivt skall utse de män som skall ge oss en ny översättning av Gamla testamentet, hoppas uppenbarligen Albrektson på att få fullfölja sitt arbete som bibelöversättare. Men enligt den kristna tron är också arbetet med Bibelns översättning en kyrklig och prästerlig uppgift. En avgörande förutsättning för en rätt bibelöversättning är, att Bibeln får vara vad den själv säger sig vara, nämligen Guds eget fasta ord. Den som förnekar Skriftens verbalinspiration och Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse är blind för Skriftens enhet och samstämmiga vittnesbörd. Utgår man ifrån att Bibeln innehåller bearbetningar av olika mänskliga trosföreställningar, och det gör bl.a. Albrektson, ser man givetvis som sin uppgift att översätta så att läsaren skall få intryck av att Bibeln är ett brokigt mänskligt dokument med skilda mänskliga tänkesätt. [102]

Man frågar sig varför ärkebiskop Sundby och Albrektson själv inte har velat släppa ut nyheten om Albrektsons avhopp från prästämbetet. Först efter ett halvår sipprade nyheten ut, tydligen av misstag. Man kan inte undgå misstanken att såväl Sundby som Albrektson förstått det knepiga i att den som inte kan instämma i väsentliga delar av den kristna tron skall översätta den kristna trons fundament. Vill man söka undvika oro bland trons folk? [103]

Hur skall vi få en frigjord kristen bekännelse i en pluralistisk värld?

Över detta ämne talade professor Krister Stendahl vid Teologiska föreningens årsmöte i Uppsala den 14 maj. En stor skara teologer och teologie studerande lyssnade till detta föredrag, och red. hade också tillfälle att ta del av det. [105]

Det var ett skrämmande föredrag, där Stendahl gjorde rent hus med det mesta av sann kristendom. Han hävdade att det inte endast är de kristna som bär fram det kristna budskapet. Därför är det fel att sätta likhetstecken mellan avkristning och sekularisering. Det är inte nödvändigt att alla människor blir omvända till Kristus och tror på honom. Gud har många andra vägar. Men har inte Jesus givit missionsbefallningen att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar? Denna befallning gällde endast Jesu samtida, menade Stendahl, ty Jesus trodde att världens ände skulle komma inom en generation. Men världen behöver ju ett salt med sälta, och de kristna är ju satta att vara detta salt. Det är fel, framhöll professorn. Detta ord om världens salt syftade från början på judarna, men i evangeliet har det »böjts om» till att syfta på de kristna. Man behöver alltså inte vara en övertygad kristen, för att vara ett salt. Det är något positivt, enligt Stendahl, att inte vara en bekännelsetrogen kristen, ty vi behöver en öppen dialog mellan religionerna, och representerar man en bestämd tro, lära och bekännelse, förhindrar man en skapande dialog. [106]

Men säger inte Skriften att det endast är i Kristus som det finns frälsning? »I ingen annan finns frälsning; ej heller finns under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kan bli frälsta» (Apg. 4:12). Nej, sade Stendahl, detta ställe skall inte förstås så. Här är det fråga om kärlekens språk, som är fullt av överdrifter. Det skall jämföras med uttryck som »du är den enda för mig». Därmed har man inte förnekat att det också kan finnas andra, menade Stendahl. Vidare vill Petrus endast säga att frälsningen inte berodde på honom. Därmed har han inte sagt, att det inte finns frälsning utanför Jesus. Stendahl hänvisade bl.a. till Gandhi, som utan att känna Jesus ändå stod för det rätta vittnesbördet. Bara för att de kristna inte skulle bli för märkvärdiga, tillät inte Gud att Gandhi fick räknas in bland de kristna, framhöll Stendahl. [107]

Den frigjorda kristna bekännelsen blir sålunda något annat än vittnesbördet om »den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga» (Jud. 3). Det blir i stället en allmän gudstro, som yttrar sig i kärlek. Därför är det givetvis onödigt att missionera. Man får inte lära som Paulus att evig pina väntar dem, som inte är vår Herre Jesu evangelium lydiga (2 Tess. 1:8). [108]

En rad framträdande representanter för Svenska kyrkan lyssnade till detta föredrag och framförde inga avgörande invändningar mot Stendahls vittnesbörd. Det är skrämmande! [109]

Kyrkan och kommunismen i Rumänien

Tillsammans med en delegation från Svenska kyrkan har ärkebiskop Olof Sundby i tolv dagar gästat den ortodoxa kyrkan i Rumänien. Enligt Upsala Nya Tidning 13/5 var ärkebiskopen mycket positiv till det nära samarbetet mellan staten och kyrkan i Rumänien och att den socialistiska regimen avlönar prästerna till 50 procent. I ärkebiskopens uttalande som sänts ut till pressen sägs ingenting om förföljelsen mot den kristendom, som inte kan kompromissa med Guds ord och därför vägrar ideologisk samverkan med kommunismen. De många som för sin tros skull sitter i kommunistiska fängelser och torteras blir helt bortglömda. [111]

En insändare i EFS Budbäraren 29/5 har dock reagerat på ärkebiskopens uttalande. Insändarskribenten har själv besökt Rumänien. Ärkebiskopen borde, menar han, känna till att kommunistpartiet utövar en sträng censur över vad som får meddelas gäster. Insändaren fortsätter: [112]

Vi fick veta att den rumänska kyrkan inte får bedriva propaganda utanför kyrkans väggar och det gör att bl.a. barn- och ungdomsarbete nästan lyser med sin frånvaro. Prästerna betalas till hälften av staten, men de skall vara godkända av staten och tillsätts av den. Vår prästguide uttalade en förhoppning om, att vi i framtiden skulle få se EN världsvid kyrka. Mina funderingar var om det inte är detta som kommunismen vill. En totalitär stat har lättare att behärska och manipulera en stor kyrka än många små. Därför är också öststatskyrkorna måna om att få in en fot i Kyrkornas Världsråd. En ung kommunist som skulle bli präst uppenbarade sig i slutet av frågestunden och han ville samtala med oss om kommunism och kristendom, men tiden hade tyvärr runnit iväg alltför fort och vi fick avvara detta förmodligen mycket intressanta samtal. Den underjordiska kyrkan kom vi givetvis inte i kontakt med. [113]

Den kyrka som en totalitär kommuniststat kan acceptera och som därvid tvingas att kompromissa med sin tro, blir föremål för positivt bifall från Svenska kyrkan. Men de som kämpar för »den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga» (Jud. 3), blir inte bara förföljda av en ateistisk stat utan överges också av dem, som skulle vara deras kristna medkämpar. [114]

 

Världsliga lagen och Guds ord frontalkrockade i tingsrätten

Den rubriken hämtar vi ur Norrländska Socialdemokraten (NSD) av den 22 maj. Med dessa ord vill tidningen sammanfatta en rättegång inför Luleå tingsrätt onsdagen den 21 maj, då kyrkoherde Lars Engquist i Råneå stod åtalad för att ha vägrat ta upp en rad centralt anbefallda kollekter under år 1972 samt att han i en predikan den 17 mars 1974 kraftigt tillrättavisat NSD med anledning av en smädeartikel mot Råneå församling och dess herde. [0]

Ur tidningskollegan Norrbottens-Kuriren av den 22 maj saxar vi följande: [1]

Lars Engquist bestred genom sin försvarare, advokat Bengt O Gullesjö, Skellefteå, de påstådda brotten. [2]

– Kyrkoherdens kollektvägran har pågått och varit känd av domkapitlet ända sedan 1967. Där har man uppenbarligen ända fram till 1972 respekterat och accepterat att Lars Engquist på grund av samvetskonflikt inte pålyst anbefallda kollekter, och att han i stället pålyst kollekter som han ansåg överensstämde med kyrkans bekännelse – vilken han som präst lovat följa. [3]

– Det har alltså funnits ett tyst medgivande från domkapitlet i den här frågan i många år, framhöll Gullesjö och menade att med detta tysta medgivande kan de aktuella fallen 1972 inte betraktas som tjänstefel. [4]

Skam för rättvisan

– Det här är ett helt orimligt mål. En skamfläck för svensk rättvisa att en präst kan bli avsatt på grund av samvetskonflikt, därför att han samtidigt som trosförkunnare ska betraktas som tjänsteman. Det enda sättet att undvika samvetskonflikt är att kyrkan skiljs från staten, hävdade advokaten. [6]

Även domkapitlet har ju uttalat det orimliga i att en präst kan straffas för sin samvetskonflikt, påminde han rätten om. [7]

Och själv satt Lars Engquist lugnt i svarandestolen och besvarade med övertygelse de många frågorna. [8]

– Alla präster måste enligt lagen hålla sig till kyrkans lära och bekännelse. Det är inte mina egna privata åsikter jag predikat, utan kyrkans, framhöll han. Det är avstegen från bekännelsen som tvingat fram samvetskonflikten och den här situationen, där jag står inför rätta. [9]

Men enligt den lära som jag som präst vigt mig åt, så kan vi präster också vägra biskopar lydnad om de påbjuder sådant som innebär avsteg från bekännelsen, förklarade Lars Engquist. [10]

Men i ett annat avseende tycks denna lära förbjuda att man sätter sig upp mot överheten. [11]

Kan inte stödja gerillan

Lars Engquist förklarade nämligen, när han redogjorde för varför han vägrat pålysa kollekt till Ekumeniska nämndens fond för bekämpande av rasism: [13]

– De pengarna går bl.a. till gerillarörelser, som använder väpnat våld. Det är emot kyrkans bekännelse. Det heter »den som sätter sig upp mot överheten, sätter sig upp mot Gud», citerade han. [14]

– Men kollekten till Svenska kyrkans missionsstyrelses sjukvårdsarbete då? Hur kom sjukvårdsarbetet i strid med Guds ord, undrade åklagaren. [15]

– Därför att styrelsen fått en ny missionsteologi, som strider mot bekännelsen. Man accepterar t.ex. i Kina maoism som den praktiska tillämpningen av evangeliet. Men maoismen är inte kristendom och därför kan jag inte stödja en sådan missionsteologi, förklarade Engquist. [16]

– Men när blev det, kyrkoherden, förkastligt vem som utför den barmhärtige samaritens arbete? undrade åklagaren. [17]

– Gud fäste den allra största vikt vid detta, svarade Engquist. Han sände sin egen son för det arbetet. [18]

Angående den andra åtalspunkten som gällde en predikan på Botdagen den 17 mars 1974, medgav åklagaren att NSD beskrivit en händelse den 9 mars felaktigt. Men han ansåg att Engquist angripit en bestämd person i sin botdagspredikan. [19]

– Ingenting har kommit fram som tyder på att Engquist handlat felaktigt, när han 9 mars avvisat en spritpåverkad kyrkobesökare, men värdeomdömena och de tillspetsade formuleringarna i tidningsartikeln, ger därför inte kyrkoherden rätt att i en predikan påstå att någon bestämd person brutit mot något av tio Guds bud, hävdade länsåklagaren. [20]

Engquist framhöll att det var en missuppfattning att han angripit en bestämd person och handlat i egen sak. När han i predikan hade sagt »Det måste vara hat mot kyrkan och prästen och kanske rentav mot Gud själv, som gör att man skriver så», hade han syftat på tidningens ansvariga och inte på lokalredaktören, som han visste inte hade skrivit skandalartikeln ifråga. [21]

– Nej, jag redovisade bara de faktiska förhållandena om vad som verkligen hände, för att kyrkobesökarna inte skulle få uppfattningen att de riskerade drivas ut ur Råneå kyrka. Jag handlade av omsorg om församlingsborna, inte för att tala i egen sak. [22]

Länsåklagaren yrkade i sin slutplädering att Engquist skulle dömas till kännbara dagsböter för båda åtalspunkterna och domaren tillkännagav, att dom i målet meddelas den 4 juni. [23]

Domen mot kyrkoherde Engquist

Den 4 juni avkunnades domen mot kyrkoherde Engquist. Åtalen för tjänstefel kom att bifallas, både i fråga om kollekterna och botdagspredikan. Brottspåföljden fastställdes till 50 dagsböter. [25]

1. Angående kollekterna hänvisas som domskäl till kollektkungörelsen (1953:739), enligt vilken regeringen bestämmer om rikskollekts upptagande och domkapitlet om stiftskollekter. Vidare hänvisas till kyrkohandboken, som föreskriver att pastor efter högmässopredikan skall pålysa det ändamål för vilket kollekt kommer att upptagas. Åklagaren har också erinrat om vad biskopsmötet uttalat i januari 1964, nämligen att den enskilda prästen icke har skyldighet att mot sin övertygelse rekommendera viss kollekt men att han däremot icke är befriad från skyldigheten att tillgodose församlingens rätt att erhålla kännedom om kollektändamålet. [26]

Engquist har enligt domsprotokollet bl.a. anfört att han anser de i åtalet angivna för riks- och stiftskollekter fastställda ändamålen stridande mot Guds ord och Svenska kyrkans bekännelseskrifter. I enlighet med sin trosövertygelse har han därför pålyst och upptagit kollekt till de ändamål han själv bestämt, vilka ändamål överensstämmer med kyrkans lära och dessutom varit ytterst angelägna. Engquist har också anfört att denna samvetskonflikt i kollektfrågan varit aktuell för honom hela den tid han tjänstgjort som präst. Han innehar tjänsten som kyrkoherde i Råneå församling sedan 1966 och han har under åren 1968-1971 vid åtskilliga tillfällen handlat på samma sätt som han gjort under 1972. Trots att domkapitlet ägt kännedom härom, har hans förfarande icke tidigare blivit påtalat. [27]

Angående biskopsmötets uttalande 1964 har Engquist anfört att biskopsmötet är en frivillig sammanslutning som endast kan uttala rekommendationer samt att biskoparna ej har någon befogenhet att föreskriva för präst att handla emot Guds ord. [28]

Det som uppenbarligen har spelat en avgörande roll för tingsrättens fällande dom är ett yttrande från Luleå domkapitel till JO av den 16.10 1974. Observeras bör att domkapitlet härmed överlämnar en av sina präster till JO – världslig domsrätt – utan att JO begärt något yttrande. I detta yttrande vill domkapitlet bl.a. fästa JO:s uppmärksamhet på att det tilldelat Engquist en varning för att han ej upptagit en föreskriven kollekt den 3/11 1973. Domkapitlet har därmed fastslagit att kollekter som enligt Engquist går till stöd åt bibelkritik, kvinnliga präster, maoism, gerillarörelser m.m. är i enlighet med Svenska kyrkans lära. I annat fall skulle ju i stället domkapitlet och alla, som inte vägrar att ta upp dessa kollekter, utifrån kyrkolagen åtalas för avvikande från kyrkans lära, Engquist däremot försvaras för sin frimodiga kamp och bibeltrohet. [29]

2. Bakgrunden till den andra åtalspunkten anges på följande sätt i domsprotokollet: Sedan flera år tillbaka har en alkoholiserad man besökt Råneå kyrka i berusat tillstånd och stört gudstjänsterna. Vid aftongudstjänsten 9/3 1974 kom mannen inraglande och satte sig i en kyrkbänk. Då Engquist var rädd att mannen skulle störa även denna gudstjänst, bad han mannen följa med ut i ett intilliggande rum. I närvaro av kyrkovaktmästaren medgav mannen att han var full och ombads av Engquist att gå hem och sova ruset av sig. Mannen lämnade då kyrkan utan att händelsen väckte någon uppmärksamhet. [30]

Påföljande dag upptog NSD:s löpsedel följande text: »Kyrkobesökare drevs ut av präst». Tidningen innehöll samma dag på första sidan en artikel med Engquists fotografi och rubriken: »Pinsamt i kyrka. Herden ledde ut ung stillsam man». [31]

Engquist upplevde innehållet i löpsedelsrubriken och tidningsartikeln som kränkande för kyrkan och skadligt för församlingsarbetet. Vid samtal med kyrkovaktmästaren fick Engquist veta att lokalredaktören hört sig för om händelsen hos vaktmästaren och därvid fått riktiga uppgifter om vad som inträffat. Engquist ansåg att han måste försöka få en rättelse till stånd. Han tog per telefon kontakt med NSD:s chefsredaktör och redogjorde för händelsen samt bad att få en rättelse införd i tidningen. Vid samtalet framgick det dock klart att han ej skulle få någon rättelse införd. Då han ansåg att den gudstjänstfirande församlingen måste få klart besked om att kyrkobesökare inte blir utdrivna ur Råneå kyrka, beslöt han att ta upp saken vid en predikan. Han förfärdigade under veckan en affisch med rubriken »Kyrkonytt» och texten »NSD ljög om kyrkoherden. Mer om detta på söndag i högmässan, Råneå». Affischen uppsattes på anslagstavlor i Råneå. Vid högmässan 17/3 1974 redogjorde han så i sin predikan för vad som verkligen inträffat vid aftongudstjänsten 9/3 1974 och påtalade samtidigt felaktigheterna i NSD:s löpsedel och artikel. Han hade ingen avsikt att utpeka lokalredaktören eller annan bestämd person. Uttalandet var riktat mot tidningen som sådan och dess ansvarige utgivare. [32]

Domkapitlet har i yttrande till tingsrätten hänvisat till vad kapitlet anfört i skrivelse till justitieombudsmannen 16/10 1974. Också i denna åtalspunkt tycks domkapitlets yttrande spelat en avgörande roll. Ty domkapitlet har trott att Engquist i sin predikan vänt sig mot en bestämd person. Engquist hade dock, innan domkapitlet avgav detta yttrande, förklarat sitt handlande i samtal med biskop Hellsten. Därvid hade Hellsten försäkrat att inget åtal skulle kunna komma att riktas mot Engquist, eftersom han ansåg att Engquist handlat helt riktigt. Mot den bakgrunden är domkapitlets fällande yttrande oförklarligt. [33]

Domstolen framhåller i sin dom att Engquist synes ha haft goda skäl för att reagera mot och försöka tillrättalägga tidningens framställning av händelsen vid gudstjänsten 9/3 1974. Men man bifaller ända åtalet för tjänstefel, eftersom »uttalandet för åhörarna måste ha uppfattats såsom riktat mot en bestämd person, nämligen lokalredaktören». Så hade ju domkapitlet uppfattat saken enligt sitt yttrande. [34]

Kyrkoherde Engquist utger vitbok

KyrkoherdeI Norrbottens-Kuriren av den 6 juni står följande att läsa: [36]

Än är inte sista ordet sagt om Lars Engquists kollektvägran och omskrivna predikan. Råneåkyrkoherden ska överklaga tingsrättens fällande dom i hovrätten. Och vare sig slutet blir lyckligt eller inte, så kommer han dessutom till hösten med en »vitbok»! [37]

– Där förklarar jag bakgrunden till mitt handlande. Jag vill visa var och hur kyrkan övergivit läran. [38]

Det är ju just det som är kärnfrågan i åtalen mot mig. Ska en präst lyda kyrkolagen eller den världsliga lagen? [39]

– För mig är svaret självklart: kyrkolagen. [40]

Vad boken ska heta vet jag ännu inte. »Polis, polis» är kanske en lämplig titel, skämtar Lars Engquist. [41]

Boken är praktiskt taget färdig. Det är bara slutet som fattas dvs: vad säger hovrätten? [42]

Hur det än går, så hoppas jag att boken ska skapa den debatt som hela tiden undvikits i den här frågan: kyrkans avfall från bekännelsen. [43]

På annan plats i samma nummer saxar vi följande ur en intervju med Lars Engquist: [44]

Om den här domen står fast så betyder det att vi inte längre har den »fria predikstol» som man så länge ivrigt hävdat att svenska kyrkan har. [45]

Du hävdar att domen satt kyrkolagen ur spel. Vad säger den lagen då? [46]

– Den säger att en präst är skyldig att hålla sig till Guds ord, att följa den tolkning som finns i kyrkans bekännelseskrifter. Det är just vad jag gjort. Jag kan bevisa det. Och ingen har heller försökt bevisa att jag har fel! [47]

Du menar alltså att du som präst bara följt kyrkolagen? [48]

– Självklart. Därför är det så förvånande att jag nu inte får lyda de instruktioner, som jag som präst lovat följa. Men jag tänker inte fråga världsliga myndigheter om lov att predika vad kyrkans bekännelse ålägger mig. [49]

Vad betyder domen mot kyrkoherde Engquist?

Domen mot kyrkoherde Engquist belyser Svenska kyrkans avfall från Guds ord och i vilken knipa Svenska kyrkan sätter dem, som i allt vill handla efter den bibliska läran. Ty å ena sidan kräver Svenska kyrkan att varje präst predikar Guds ord »så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna», å andra sidan kräver samma kyrka att prästerna skall lyda förordningar och kollektkungörelser som klart strider mot Guds ord. [51]

Vi har anledning att vara tacksamma för kyrkoherde Engquists bekännelsekamp, att han vägrar att sätta människobud över Guds ord. Statskyrkans förföriska dubbelspel blir därmed avslöjat. Ty när det kommer till kritan sätter statskyrkan både Guds ord och de lutherska bekännelseskrifterna ur spel, även om de formellt kvarstår som dess lärogrund. [52]

En rätt herde leder sin hjord efter Guds ord och kungör inte för den både sant och falskt för fritt val. Han kungör endast vad som är Guds ords vilja. Det är också vad de lutherska bekännelseskrifterna kräver av honom: »Om biskoparna lär eller stadgar något, som strider mot evangelium, då har församlingarna Guds befallning, som förbjuder att man visar dem någon lydnad och hörsamhet, ty i Matt. 7 säger Kristus: ‘Tag er till vara för falska profeter, som kommer till er i fårakläder’.» »Biskoparna har inte makt att stadga något, som strider mot Guds ord» (ur Augsburgska bekännelsen, art. 28). [53]

Domen mot Lars Engquist belyser också hur illusoriskt det är att tala om att prästerna i Svenska kyrkan än så länge har fri predikstol och möjlighet att fritt kämpa för Bibelns och bekännelseskrifternas lära. Prästerna måste acceptera biskopliga stadgar, som strider mot Guds ord, annars blir de åtalade. Prästerna måste acceptera att samma kyrka lär både sant och falskt. Prästerna får inte bedriva kyrkotukt i enlighet med Bibeln och bekännelsen, så att alla medlemmar i församlingen som inte delar kyrkans bekännelse och som vägrar att göra bättring, ställes utanför församlingen. Prästerna får inte inför församlingen bestraffa offentlig synd, något som enligt Bibeln och bekännelsen skall ske etc. [54]

Det är också betecknande att organ inom Svenska kyrkan, som vill vara bekännelsetrogna och ofta talat om att prästen i Svenska kyrkan alltjämt har fri predikstol och frihet att i allt lyda Guds ord, nu tiger still. Uppenbarligen har Lars Engquists kompromisslösa kamp för Guds ord blivit obehaglig även för dem som hävdar att det går att vara bekännelsetrogen inom en pluralistisk kyrka och alltjämt vill tro att Svenska kyrkan är en luthersk kyrka inte bara till namnet. [55]

Några frågor till kyrkoherde Engquist

1. Varför har Du fört denna kamp för att inom Svenska kyrkan få lyda Guds ord i allt? [57]

Jag har kämpat därför att jag vet att endast ett rent och klart Guds ord i enlighet med Bibeln och den lutherska bekännelsen kan hjälpa människor till salighet. Och vid min prästvigning har jag lovat att predika Guds ord »så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittnar». Vad jag har lovat både Gud och människor vill jag hålla. [58]

2. Har Du några förhoppningar nu om att Svenska kyrkan skall vända tillbaka till Bibeln och bekännelsen? [59]

Det är mörkare i Svenska kyrkan nu än någonsin och nu också olagligt att vara trogen mot Bibeln och bekännelsen. Polisen vakar över vad jag säger i predikstolen och världslig myndighet avgör vad som får sägas och inte sägas där. Frihet har vi dock att överge och förneka Guds ord i Svenska kyrkans predikstolar, t.o.m. att förneka Kristi kroppsliga uppståndelse. Jag har förlorat allt hopp om en bättring i Svenska kyrkan. [60]

3. Vad skall Du göra i denna situation? [61]

Det är tydligt att vi nu måste lämna Svenska kyrkan. Dess djupa avfall tvingar oss att gå. Det betyder inte att vi överger människor i nöd. Jag vill fortsätta att kämpa för människors själar, men denna dom visar att det inte är tillåtet att kämpa enligt Guds ord och den lutherska bekännelsen inom Svenska kyrkan. En rätt kyrka blandar inte sant och falskt. En rätt kyrka dömer inte dem som håller sig till Bibeln. En rätt kyrka går däremot till rätta med dem som överger Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna. En sådan kyrka vill jag gärna tjäna. [62]

Redaktörens reflexion:

Nog torde de bibeltrogna i landet ännu vara så många att Engquist inte ensam skall behöva betala böterna 2.500 kronor. Och nog är vi många som ekonomiskt vill bidraga till Engquists nödvändiga vitbok. Det är ju de bibeltrognas sak Engquist kämpar för. [64]