En av den kristna kyrkans främsta män var Athanasius från Alexandria. Ja, med undantag av Augustinus, var han den allra främste från apostlarnas tid fram till Reformationen. [0]

I

Athanasius föddes i Alexandria i Egypten omkr. 296 e. Kr. Han fick en utmärkt uppfostran och hade förmånen att stå under överinseende av biskop Alexander i Alexandria (311-328). Ganska snart blev han dennes sekreterare och rådgivare, och i den kontrovers som 318 bröt ut mellan Alexander och Arius om Kristi gudom fann Athanasius sin livsuppgift. Vid kyrkomötet i Nicaea 325 framträdde Athanasius som den främste försvararen av Kristi gudom. Han var helt övertygad om att Jesus verkligen var Gud, som antagit mänsklig gestalt. [2]

II

När Alexander dog 328 valdes Athanasius till hans efterträdare, och några år senare började den förföljelse- och förtalskampanj, som skulle fortsätta under resten av hans liv. Det arianska partiet, som förnekade Kristi gudom, stod under ledning av Eusebius, biskopen i Nicomedia. På deras sida stod även Semiarianerna och Melitianerna i Egypten. Eusebius krävde att den dom som uttalats mot Arius vid kyrkomötet i Nicaea skulle upphävas och att han skulle återupptas i nattvardsgemenskapen igen. Men Athanasius svarade att man inte kan ge personer tillträde till nattvarden som framför villoläror i direkt strid med sanningen. Då vädjade Eusebius till kejsar Konstantin den Store, som befallde Athanasius att ge alla som så önskade tillträde till kyrkan. Men Athanasius svarade kejsaren att det inte kunde råda någon gemenskap mellan Kristi kyrka och “den villolära som kämpade emot honom”. Arianerna avlämnade lögnrapporter om Athanasius till kejsaren och lyckades till sist förmå honom att förvisa Athanasius till Treves, där han stannade några år (335-337). [4]

Efter kejsar Konstantins död 337 blev Athanasius återinsatt men blev på nytt avsatt från sitt biskopsämbete 339, varefter han uppehöll sig för en tid i Rom. Först 346 fick han återvända till Alexandria och där upplevde han nu tio förhållandevis lugna år. [5]

Kejsardömet hade efter Konstantins död delats mellan hans tre söner, men 350 blev en av dem, Konstantius, härskare över både Öst och Väst. Han skulle bli Athanasius’ stora plågoande. 356 tycktes arianismen ha segrat. Kejsaren var god vän med Eusebius, Athanasius’ fiende, och biskopar och kyrkomöten ansattes hårt av kejsaren och arianerna tillsammans. Även Athanasius’ vänner dukade under för det hårda motståndet och till sist såg det ut som om han stod helt ensam kvar. Därav uttrycket: “Athanasius mot världen.” [6]