Debatt i Norge om stat och kyrka

I tidskriften Fast Grunn nr 5/75 ges en intressant information om den kyrkodebatt, som flammat upp i Norge med anledning av biskop Lönnings avsked från biskopsämbetet och den nya abortlagen. [0]

Biskop Per Juvkam framhåller i den norska tidningen Dagen 21/6 att statskyrkoordningen bygger på föråldrade förutsättningar. »Därför bör enligt min mening den nu gällande förbindelsen mellan kyrkan och staten avvecklas.» [1]

Den norska Dagen (21/6) understryker att en skilsmässa mellan stat och kyrka kommer inte till stånd av sig själv. Det enda som sker av sig självt är att sekulariseringen mer och mer förvandlar kyrkan till en institution för statligt religionsväsen. Kyrkan bör ha klart för sig, att sker inte en skilsmässa nu, kommer den aldrig att ske. [2]

Res.kap. Håkon Fred. Breen tar i Vårt Land (5/7) upp frågan om de inomkyrkliga organisationernas ställning inom en fri folkkyrka. Det är tydligen en öm punkt och många synes frukta för att den norska kyrkan skall splittras i flera samfund, om inte den världsliga myndigheten håller kyrkan samman. Breen frågar emellertid om den enhetskyrka är någonting värd, som endast kan hållas samman med hjälp av världsliga myndigheter. Han frågar också, varför det skulle bli sämre ställt i en fri folkkyrka än i en statskyrka. [3]

Biskop Dagfinn Hauge fruktar uppenbarligen en skilsmässa. I Vårt Land (25/6) ger han uttryck för den farhågan, att den norska kyrkan inte kan hållas samman, om den blir fri från staten. »Har man helt glömt att vi har starka kristliga organisationer, och att några av dem är så starka att de så att säga över en natt kan vara färdiga till att grunda sin egen kyrka?» [4]

Tidningen Dagen skriver den 23/7, att »även om man säger att ingen kyrkoordning i sig själv kommer att kunna befria oss från falsk lära, kommer det naturligtvis att betyda kolossalt mycket om den norska kyrkan bröt med staten, ty staten har brutit med Guds ord». Dagen framhåller att en fri kyrka kan bruka sin kyrkoförfattning till att kämpa för kyrkans lära och bekämpa den falska läran. Därmed skulle vårt myckna tal om rätt förkunnelse också omsättas i handling. [5]

Vi har i det föregående sett att många inte kan frigöra sig från tanken på en folkkyrka, d.v.s. en kyrka som rymmer olika åsiktsriktningar. Inom en sådan kyrka har man byggt upp fria organisationer, som vill slå vakt om biblisk förkunnelse i protest mot avfall och läroupplösning inom kyrkan. Man glömmer emellertid bort att enligt Nya testamentet får inte kyrkan vara läropluralistisk. Hela kyrkan skall enigt hålla fast vid allt Guds ord. Kan man inte utifrån Guds ord enigt samverka med sin kyrka, hör man inte heller hemma där. Och att dela på Ord och Sakrament, så att man brukar Ordet i en fri organisation men Sakramenten i folkkyrkans gemenskap, är ingen biblisk lösning. Ord och Sakrament hör samman i en församling, där man är bröder i samma tro, lära och bekännelse. [6]

Res.kap. Asle Dingstad har i Dagen av den 24/7 träffat sakens kärna: [7]

Här uppenbaras majoritetens och minoritetens svaghet, i och med att det blir tydligt att båda opererar med en förutsättning som knappast låter sig begrundas teologiskt utifrån Bibeln och Bekännelsen, nämligen att kyrkan skall vara en folk-kyrka. Och om en sådan folkkyrka blir styrd av en kyrklig styrelse eller av ett lojalt kyrkodepartement är teologiskt sett ointressant. – – – [8]

En bekännelsekyrka kan inte i utgångspunkten operera med folkkyrkan som en oundgänglig förutsättning utan att tvingas kompromissa med det som verkligen utgör grunden för kyrkans enhet. Ett slående exempel på detta är att folkkyrkan idag förutsätter en urvattnad dopteologi och en slapp doppraxis (med därtill hörande högst förvirrande kyrkosyn) som knappast längre kan försvaras som biblisk. Här måste kyrkan göra ett val mellan vad den känner sig bunden till: antingen folkkyrkan eller Guds ord. [9]

Biskop Dagfinn Hauge utgår i Dagen (15/8) ifrån vad som är mest praktiskt. Det är ganska vanligt i debatten att man börjar med konsekvenserna och vad som synes vara mest praktiskt i stället för att börja med vad Guds ord lär i fråga om Guds kyrka och församling. Biskop Hauge menar att det inte blir några fördelar för Guds rike om kyrkan skiljs från staten. »När jag reser runt i biskopsdömet, kommer jag i kontakt med folk och jag har intryck av att det inte finns mer än en mening i denna sak: Folk vill behålla statskyrkan.» [10]

Tidningen Dagen av den 26/8 kritiserar biskop Hauge för att han i Dagen den 25/8 hävdat att statskyrkosystemet har sin grund i Augsburgska bekännelsen. »Vi tror han feltolkar Augustina. Ty statskyrkoordningen har aldrig varit en naturlig eller nödvändig konsekvens av bekännelsens kyrkosyn. Och idag är statskyrkoordningen i strid med Augustanas kyrkosyn.» [11]

Asle Dingstad tar upp Augustanas kyrkosyn i Dagen (28/8): [12]

Augustana 7 lär att kyrkan är »församlingen av de heliga, där evangeliet läres rent och sakramenten förvaltas rätt». Kyrkan bygger inte på mänskliga kvaliteter och egenskaper (intressen), utan endast på Guds ord och sakramenten. [13]

Evangeliet måste förkunnas rent. [14]

Förutsätter inte detta lärotukt? Vem har hand om detta idag? Guds folk och deras herdar? Nej. Statskyrkans verkliga lärotuktsorgan är kyrkodepartementet och kyrkoministern (världsliga organ)… Kan man vänta att sådana organ, som inte en gång respekterar kyrkans etiska värderingsgrund, skall respektera kyrkans dogmatik (exempel: kvinnliga präster, prästers kristologiska kätterier etc.). Visar inte historien att dessa organ är mera förpliktade till tidsandan än till Guds ord? [15]

Vi har ovan nämnt att antagandet av en ny abortlag i Norge satte ny fart på debatten om kyrkan och staten. Prof. Carl Fr. Wislöff tog i en artikel i Dagen (30/5) på ett mycket förtjänst fullt sätt upp det allvarliga med den nya abortlagen och manade Guds folk till bot och bön. Men han gick likväl nästan helt förbi den brännande kyrkofrågan. [16]

Jens Lund Andersen, enligt Fast Grunn 4/75 »en framstående ledare i den lutherska frikyrkan i vårt land», reagerade i Dagen 4/6 emot att prof. Wislöff endast diskuterade abortfrågan. »Det synes som om Wislöff också denna gång önskar att leda bort uppmärksamheten från den allvarliga och akuta situation som har uppstått i förhållandet kyrka-stat», skriver han. [17]

Det är inte första gången i den norska kyrkohistorien som starka kristna personligheter har stått fram i kraft av sin personliga auktoritet, och förhindrat att förhållandena i den norska kyrkan har blivit ändrade. De nödorganisationer som efter hand har skapats innanför kyrkan synes i dag så väletablerade i statskyrkosystemets skröplighet, att de knappast kan tänka sig någon ny situation. – – – [18]

Det är nedslående att läsa Carl Fr. Wislöffs upprepade försäkringar om statskyrkoordningens förträfflighet. Skriften, bekännelsen och livets realiteter skjutes åt sidan. [19]

Fast Grunn 4/75 tar prof. Wislöff i försvar och menar att Andersens påstående att Wislöff skjuter Skriften och bekännelsen åt sidan är »en så grov och orättfärdig beskyllning, att Jens Lund Andersen bör ta tillbaka den». Vi tror emellertid att Andersen är klar över att Wislöff i de flesta frågor lär i enlighet med Skriften och bekännelsen. Men i kyrkofrågan, menar Andersen, skjuter Wislöff Skriftens och bekännelsens lära åt sidan. Däri synes han ha rätt. Ty Skriften och bekännelsen godkänner ingen annan kyrka än en bekännelsekyrka, som upprätthåller endräkt i biblisk lära och bekännelse medelst läro- och kyrkotukt. En kyrka som ger rum för obibliska läror och lärare är och förblir en styggelse, enligt Skriften och bekännelsen. [20]

Den synliga församlingen och de bibeltrogna

Hur skall enligt Skriften och bekännelsen den synliga kyrka eller församling se ut, som de bibeltrogna skall tillhöra? Bibeltrogna Vänners Kommitté för kyrkliga frågor har ställt samman en stencil, ur vilken vi kan citera följande som svar: »Den synliga församlingen består av alla som endräktigt bekänner Kristi lära och brukar sakramenten.» »Vi vet, att kyrkan finns hos dem, som rätt lär Guds ord och rätt förvaltar sakramenten» (Lutherska Kyrkans Bekännelseskrifter, ed. Billing, s. 173). »Men falska lärare bör man övergiva, ty dessa handla inte i Kristi ställe, utan är av antikrist. Kristus säger också: Tag er tillvara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för er ett annat evangelium, så vare han förbannad» (Bekännelseskrifterna, ed. Billing, s. 135). »Kyrko- och lärotukt är därför av nöden. Uppenbart ogudaktiga eller i läran avfallna har ingen hemortsrätt i församlingen. Sådana skall genom Guds Ords tillrättavisning föras till bättring. Men om de framhärdar i synden och villfarelsen skall de genom kyrkotukt uteslutas ur församlingens gemenskap. Matt. 18:15ff. 2 Tim. 2:16-18. 1 Tim. 1:18-20.» [0]

Svenska kyrkan och nattvardsgemenskapen

Under oktober månad har Svenska kyrkans kyrkomöte varit samlat och fattat en rad beslut. I Bibeltrogna Vänners Missionstidning nr 11/75 föreligger en upplysande artikel om detta kyrkomöte. [0]

En av kyrkomötets viktigaste frågor gällde »nattvardsgemenskap mellan Svenska kyrkan och andra i riket verksamma kristna samfund». Vi saxar ur Missionstidningen: [1]

Kyrkomötet hade att ta ställning till en på utredningen »Gemensamt nattvardsfirande» byggd motion samt särskilda utskottets betänkande i frågan, med förslag till lag om gemensamt nattvardsfirande. Förslaget antogs och innebär att präst i Svenska kyrkan får biträda vid nattvardsgudstjänst inom annat kristet samfund i landet. Likaså får den som i annat samfund är behörig att leda nattvardsgudstjänst biträda vid nattvardsgudstjänst inom svenska kyrkan. Gudstjänsterna skall vara utlysta som ekumeniska och det enda ytterligare villkor som skall uppfyllas, är att instiftelseorden läses och nattvardselementen utdelas. [2]

Vilka samfund innefattas nu i beslutet om gemensamt nattvardsfirande, frågar Missionstidningen och svarar: [3]

I stort sett alla som kallar sig kristna samfund. Direkt namngivna är: romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna, Fribaptisterna, Metodisterna, Helgelseförbundet, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen, Baptisterna, Svenska Frälsningsarmén, Missionsförbundet och Örebromissionen. Dessutom finns möjlighet för kyrkoherde att med biskopens tillstånd inbjuda även annat kristet samfund. EFS’ styrelse har i sitt remissvar godtagit »att vad som i motionen 66 sägs om andra kristna samfund i riket må bli tillämpligt jämväl på de lokala föreningar inom EFS som har eget nattvardsfirande». [4]

Missionstidningens kommentar till beslutet om gemensamt nattvardsfirande är bl.a. följande: [5]

Svenska kyrkan strävar målmedvetet efter enhet, men inte på Bibelns och den lutherska bekännelsens grund utan på ekumenismens. I särskilda utskottets betänkande sägs: »De ekumeniska strävandena utgör ett markant inslag i de senaste decenniernas kyrkoliv. Att frågan om gemensamt nattvardsfirande togs upp vid föregående kyrkomöte och därefter blivit föremål för utredning för att behandlas vid detta kyrkomöte är uttryck för dessa enhetssträvanden. Genom att på många sätt vara engagerad i ekumeniska sammanhang har Svenska kyrkan visat att de ekumeniska frågorna är av central betydelse. Det är också enligt utskottet angeläget att framsteg görs på vägen mot en alltmer vidgad gemenskap mellan de olika trossamfunden.» För att vidga denna gemenskap blir man tvungen att upphäva bekännelseskrifterna på punkt efter punkt. [6]

Sedan flera exempel givits på avsteg från bekännelseskrifterna, konstaterar Missionstidningen: [7]

I och med beslutet om gemensamt nattvardsfirande har Svenska kyrkan klart tagit avstånd från viktiga delar av bekännelseskrifterna. – – – Läroupplösningen inom Svenska kyrkan är ingenting nytt. Men glidningen bort ifrån Guds ords lära har nu nått så långt att vi med sorg och beklagande måste konstatera att kyrkan på avgörande punkter övergett sina bekännelseskrifter. Svenska kyrkan företräder inte längre den uppfattning om Guds ord, dopet och nattvarden som bekännelseskrifterna ger uttryck för. På ett särskilt sätt bär årets kyrkomöte vittnesbörd därom. [8]

Vi förstår de svårigheter som Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner ställs inför, när det nu står klart för styrelsen att en rätt nattvards- och kyrkogemenskap förutsätter ett enigt fasthållande vid Bibeln och bekännelsen. »Den som inte kan kompromissa med Bibeln och bekännelsen blir lämnad utanför den stora ‘gemenskapen’», skriver Missionstidningen. När man sålunda inte längre kan ha kyrko- och nattvardsgemenskap med svenska kyrkan, är frestelsen stor att man till följd av de praktiska konsekvenserna likväl kompromissar med Bibeln och bekännelsen. [9]

Vi hoppas att Bibeltrogna Vänner nu handlar i enlighet med sin övertygelse och tar konsekvenserna av sin bekännelse. Ty det är inte rådligt att handla mot sitt samvete, när det är bundet av Guds ord. [10]

Flera präster lämnar svenska kyrkan

Teol. dr Ingemar Furberg, Göteborg, har i en skrivelse till Göteborgs domkapitel ansökt om avsked från sin prästtjänst. Göteborgs-Posten av den 8/11 skriver följande: [0]

Enligt Furbergs uppfattning har kyrkan i praktiken lämnat den trosgrund som den är förpliktad till, den heliga skrift och bekännelseskrifterna. Furberg finner det oförenligt med sin tro och övertygelse att längre tjänstgöra som präst i Svenska kyrkan. [1]

– Bibelkommissionens utredning »bibelsyn och bibelbruk» 1970 har kraftigt bidragit till att upplösningen av lära och trosbekännelse fullbordats under vår tid och förts ut i hela samfundet, säger Ingemar Furberg. [2]

– I utredningen sätts hela kristendomstolkningen i relation till en jämlikhetsteologi. Någon åtskillnad mellan lag och evangelium görs inte längre. [3]

– Den självklara förutsättningen för detta nya evangelium är att människan är god. Alltså måste läran om syndafallet och arvsynden avvisas. Därför har också Olaus Petri ord om människan som »med synd född» strukits ur trosbekännelsen, säger hr Furberg, som också vänder sig mot nattvardsgemenskap: [4]

– Enligt bekännelsetrogen lutherdom kan nattvardsgemenskap praktiseras först sedan enheten i läran vunnits. [5]

Den 22 september 1975 lämnade komminister Gunnar Byström, Råneå, sin prästtjänst och svenska kyrkan. I ett informationsblad till församlingen, som avtryckts i en rad tidningar, skriver Byström bl.a.: [6]

I Bibeln varnar Herren oss allvarligt för att blanda det rena Gudsordet med människotankar. Han säger: »Välsignelser och förbannelser kommer från en och samma mun. Mina bröder, så får det inte vara. Ger en källa från samma åder både sött och bittert vatten?» Jak. 3:10, 11. Trots många förmaningar och varningar fortsätter Svenska kyrkan att bära ut och tolerera falsk predikan. Härigenom visar den att den är en källa ur vilken det flyter både sött och bittert vatten. Så får det inte vara. – – – [7]

Vad skall då en människa göra, som står i en kyrka där både sött och bittert finns? Och där man inte vill göra bättring? – Jo, vi måste följa Bibelns råd: »Fly sådant… (1 Tim. 6:11), »drag er ifrån dem…» (Rom. 16:17). – Efter mycken personlig kamp har jag av Gud fått nåden att lyda också dessa ord. [8]

Vi gläder oss över dessa prästers klara bekännelse till Herren och hans ord. Den skall inte bli utan frukt. Herren säger själv: »Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar. Men den som förnekar mig inför människorna, han skall också bliva förnekad inför Guds änglar» (Luk. 12:8-9). [9]

Statskyrkans roll

Under ovan nämnda rubrik återfinns en intressant och skakande artikel i Gotlands Folkblad av den 15/9. Artikeln är författad av Claes Engström. [0]

När jag berättar för utländska gäster att vi har en statskyrka i Sverige som man föds in i, så blir de mycket förundrade. [1]

– Tänk, vi trodde att ni hade religionsfrihet i Sverige. Sverige som är ett sådant föregångsland då det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, säger de och skakar betänksamt på sina desillusionerade huvuden. – – – [2]

– Men man kan anmäla sitt utträde ur kyrkan, säger jag och berättar om hur jag själv en gång uppsökte församlingens kyrkoherde för att tala om att jag inte tänkta vara med längre. Kyrkoherden, en mycket vänlig man, bjöd mig stiga in i prästgårdens magnifika salong, fylld av antikviteter. Vi talade om bondauktioner mest innan jag kom fram till mitt ärende. [3]

– Jaha, sa kyrkoherden, det ska jag anteckna. [4]

Det var allt han sa. Jag blev rätt så snopen, ty jag hade läst Ingemar Hedenius standardverk i dessa frågor grundligt och var laddad med argument. [5]

– Ska vi inte diskutera saken, frågade jag. [6]

– Nej, sade kyrkoherden och såg allvarligt på mig. Det var länge sen jag slutade att tala om sånt. [7]

– Sverige måtte vara ett djupt sekulariserat land när inte prästerna bryr sig om religionen. [8]

Jag förklarar: [9]

– Ja, så går det när religionens företrädare är statstjänstemän. Konfirmanderna behöver inte läsa trosbekännelsen, vigselförrättarna hoppar över »tills döden skiljer åt», eftersom bröllopsparet redan varit gifta ett par tre gånger och inte alls tror på kyrkans dogmer. Alla ceremonier blir tomma och i »demokratins» namn kan även kvinnor bli präster fastän var och en som läst kyrkans historia kan se att det är i strid med gällande dogmer. Några få ståndaktiga – såsom biskopen i Visby stift – håller sig ännu med en smula hederlighet och står fast vid kyrkans tro – resten är urvattnat. [10]

Resultatet av detta är en tilltagande andlig förflackning i landet, ty då människorna iakttar prästernas dubbelmoral grips de av förakt inte bara för statskyrkan utan för religion över huvud taget. [11]

En svensk specialitet är de statskyrkopräster som dessutom är medlemmar av det socialdemokratiska partiet och i strid med partiets princip om religionsfrihet arbetar för att få behålla statskyrkan och sina ämbeten. [12]

Inom det socialdemokratiska partiet finns dessutom en organisation som kallar sig »broderskapsrörelsen» och som hävdar att man mycket väl kan vara socialist och kristen samtidigt. Och detta är säkert fullt möjligt – om man, nämligen, själv bestämmer vad man skall mena med att vara »kristen» – det intressanta är att denna »broderskapsrörelse» inte tar avstånd från det anti-demokratiska statskyrkosystemet. [13]

– Finns det då ingen religiositet alls i Sverige? [14]

– Jovisst, men då är det nästan undantagslöst fråga om människor och rörelser som står utanför statskyrkan, som en gång inrättades av diktatorn Gustav Vasa för att hålla folket nere. [15]

– I Sverige är det alltså statskyrkan som genomför avkristningen? [16]

– Ja. [17]

– Sinnrikt, i sanning sinnrikt. [18]

Vart går svenska pingströrelsen?

Det ekumeniska arbetet är i vår tid synnerligen livligt. Det allvarliga är att man arbetar på att sammanföra olika kyrkor och samfund utan att fråga efter Bibelns lära. Tvärtom anses det fint och berikande med olika läror och åsikter i »gemenskapen». Det är emellertid inte utan betydelse att några kyrkor eller organisationer varnar för synkretism, ekumenism, unionism och i stället arbetar för enhet på Bibelns grund, enhet i biblisk tro, lära och bekännelse. Emellertid synes nu pingströrelsen ha dragits in i den falska ekumeniken. Med stor förtjusning konstaterar ekumenerna att pingströrelsen nu är med oss. Vi saxar ur SDS 26/10, där prof. Per Erik Persson intervjuas: »Vi har fått en bredd i det ekumeniska arbetet i Sverige genom att pingströrelsen nu är med oss.» [0]

Guds ord bort ur vittneseden

Den 7 nov. lade regeringen fram ett förslag till ny vittnesed – utan religiöst inslag. Nu försäkrar ett vittne »inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord» att säga sanningen. I framtiden kommer man att vittna »på heder och samvete». [0]

Den obefläckade avlelsen

Katolsk Kyrkotidning har i spalten »Trons ABC» nu kommit fram till »den obefläckade avlelsen». Vi klipper ur nr 19/75: [0]

I nio fall av tio är svaret fel. Nej, det rör sig inte om Jesus, avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria. Utan det handlar om Maria. [1]

Det handlar om att Maria från sin tillvaros första ögonblick var helig och ren, helt i Guds hand. »Hell dig», sade ängeln med en hälsning från Gud. »Du är full av nåd. Herren är med dig.» [2]

I detta hänseende var hon unik, frälst genom Guds nåd från sin levnads första stund, utvald från första ögonblicket av sin tillvaro till att bli frälsarens moder. [3]

Redan en av de tidigaste kyrkofäderna, Ireneus av Lyon, drar parallellen mellan Eva och Maria. Eva, vår första moder, skapades syndfri. När Gud ville nyskapa mänskligheten, gav han oss på nytt en syndfri moder. Hon är tecknet på att allting är nytt. Ängelns hälsning till Maria innebär, att synden inte har henne i sin makt, utan hon är den som, enligt löftet, utvalts till att krossa ormens huvud. Ty så hade Gud sagt till ormen, den onde: »Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd.» [4]

Den gamla villoläran om Marias obefläckade avlelse är sålunda alltjämt högst levande i den katolska kyrkan av idag. Katolikerna stöder sig på en felläsning av 1 Mos. 3:15. När det enligt den hebreiska grundtexten står »denne (d.v.s. kvinnans säd) skall krossa ormens huvud», så översätter den katolska kyrkobibeln Vulgata »denna skall krossa ormens huvud». Sålunda uppfattar man 1 Mos. 3:15 som ett löfte om en särskilt märklig kvinna, och denna kvinna bör då vara Maria. Men textens löfte gäller en manlig person, kvinnans säd, Människosonen. Maria var en syndig människa som du och jag, men hon förlitade sig på Guds ord och löfte, hon tog emot Frälsaren, salighetens grund. Därför prisas hon salig. [5]