Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32).

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning.

Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen.

När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet.

Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen.

Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: ‘Kom’» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa.

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka.

Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18).

Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka.

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda.

Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse.

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka!

Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.

När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje.

Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära.

Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). S.E 13