Varför inte ändra bekännelsen?

| Nr 4-5, 1976 sida 98| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under denna rubrik skriver Jens Lund Andersen i Budbäraren den 25 april:

»Varje förslag som man på förhand vet kommer att splittra kyrkan, är dömt att förfela sitt syfte.» Enligt ett referat i Vårt Land den 27/3 är detta ett av de uttalanden som gjordes under Bispedömmenes Fellesmöte.

Den som följer med lite i debatten om kyrkliga frågor i Norge frågar sig med rätta om det verkligen kan vara möjligt att komma med något förslag som kan göra kyrkan mer splittrad än den redan är.

Det enda som tycks hålla kyrkan samman är de sociala och ekonomiska fördelar man utvinner av sambandet med staten. De olika fraktioner i kyrkan som annars i synsätt och lära står långt från varandra har funnit en basis för enhet i det att man även i fortsättningen vill ha en kyrka som styrs av statsmakten.

Det stora undret har skett i norskt kyrkoliv, att de mest konservativa i kristna kretsar och de mest toleranta bland teologerna är förenade i en och samma tro på statskyrkan.

Såsom det i dag talas och skrivs, även från ansvarigt håll inom kyrkan, kunde man nästan tro att det fanns behov av att ändra vissa artiklar i den lutherska bekännelsen. Det måste skapa onödig samvetskonflikt och strid att hålla fast vid en bekännelse, som på vissa områden är reducerad till att enbart gälla på papperet.

På en av kyrkans läroanstalter har man i många år undervisat studenterna om att statskyrkoordningen i princip strider mot Skriften och bekännelsen. Detsamma sägs i dag offentligt från män i kyrkans högsta läroämbete.

När likväl ingen tycks ha mod eller tro att ta konsekvenserna av Skriften och bekännelsen när det gäller kyrkans ordningar, måste det vara nödvändigt för kyrkan att nå fram till en bekännelse som svarar mot vad den verkligen tror och bekänner om dessa ting.

Den trosbekännelse som man kan läsa ut av kyrkodebatteri i dag lyder så:

Till kyrkans sanna enhet är det tillräckligt att vara enig om att staten skall styra kyrkan.

En sådan bekännelse synes vara ett sant uttryck för den tro som de flesta i detta land bekänner med anledning av kyrkoordningsfrågor.

Helt riktigt har under den senaste tiden röster höjts som gärna vill att kyrkans ordningar bringas i överensstämmelse med Skriften och den lutherska bekännelsen. Men det är mycket som tyder på att dessa röster vartefter blir nedtystade av en kompakt majoritet. Tillfälligt kan man visa intresse och sympati för deras bekännelsetrohet. Det skall vara högt i tak i kyrkan och det skall också vara plats för trons bekännare. Men man behandlar dem i stort sett som verklighetsfrämmande drömmare som man hänvisar till en avlägsen framtid.

– – –

Biskop Utnem har offentligt uttalat att statskyrkoordningen på vissa områden står i konflikt med Skriften och bekännelsen. På senare tid har han varit föremål för offentliga tillrättavisningar i pressen från ledare inom kristenfolket, för att han understrukit nödvändigheten av att Skriften och bekännelsen bör efterlevas.

Ett sådant brott mot den traditionella bekännelsen till staten kan självklart inte tolereras. Det bryter den kyrkliga enheten i Norge, som har detta enda tecken att det är staten som binder kyrkan samman. Alla som inte delar denna tro synes falla utanför ramen.

Läs ovanstående artikel en gång till, som om den handlade om Sverige! Är den ändå inte lika sann?

Vart går »Mekane Yesus»-kyrkan?

| Nr 4-5, 1976 sida 99| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Den frågan ställer den norska tidningen For Fattig og Rik 6/6 1976. Kyrkan har nyligen haft sin generalförsamling med 450 delegater. Tidningen skriver:

I en resolution som blev antagen vid mötet ombedes kyrkans huvudstyrelse att upprätta en kommitté för mellankyrkliga kontakter. Denna kommitté skall undersöka möjligheten för medlemskap i Kyrkornas Världsråd och huvudstyrelsen har fått fullmakt till att ansöka om medlemsskap i KV, om den anser detta tjänligt.

Det är uppenbart att också Mekane Yesus-kyrkan, som ofta höjts till skyarna som en mönsterkyrka, inte slår vakt om Guds Ords lära och endräkt i allt vad Bibeln lär. I strid med Skriftens ord önskar man stå i gemenskap med kyrkor, organisationer och enskilda, som inte enigt representerar och bekänner den bibliska läran. Att ansöka om medlemsskap i Kyrkornas Världsråd är ett klart uttryck för avfall från Guds Ord. Mekane Yesus-kyrkan stöds bl.a. av EFS i Sverige och Misjonssambandet och Misjonsselskapet i Norge.

Livstids trohet föråldrat anser danska präster

| Nr 4-5, 1976 sida 100| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

»Kyrkan i Danmark överväger att avskaffa det heliga trohetslöftet i vigselritualen. På ett möte med Danmarks biskopar ansåg flera av dem att löftet om ‘trohet tills döden skiljer er’ borde tas bort som föråldrat, när det är ett faktum att vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa.» Detta skriver Sydsvenska Dagbladet 3/6. Så går det alltså, när en kyrka söker hämta sin lära, inte från Guds Ord, utan från människornas tänkande och handlande.

Ny katekes för svenska kyrkan

| Nr 4-5, 1976 sida 100| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Inom kort får svenska kyrkan en ny katekes. På titelbladet står: »Kyrkans tro, för samtidens människor. Katekes 76. På Biskopsmötets uppdrag av Gert Borgenstierna.» Det är verkligen fråga om en ny katekes. Inga frågor och svar, inga auktoritativa besked från Guds Ord. Nej, i stället för »Så säger Herren», »Detta är sanningen», »Så lär den Heliga Skrift, som aldrig tar miste», blir det folkliga samtal. Låt oss ge ett exempel ur stycket »Varför jag är här»:

Själv har jag inte bett om att få komma hit. Jag har aldrig blivit tillfrågad.

De flesta accepterar väl detta som något självklart. Man grubblar inte över det. Kanske tänker man till och med på det med tacksamhet. Jag själv har inte gjort mig själv. Bäst så. Och livet är ibland bra underbart.

Det finns andra som upplever det här som ett öde. Att utan egen vilja tvingas leva ett liv som ofta nog är fyllt av elände. »Jag vräktes ohörd hit till denna jord och vräktes åter undan oåtspord» (Omar Khayyam, Rubaiyat, svensk översättning, 1939, XXXVIII). – – –

Kristen tro påstår att Gud har skapat oss. Ytterst hänger vår existens på om Gud vill. Utanför mina föräldrars intima handlande finns alltså en annan faktor som bestämmer om mänsklig kropp och själ skall ges åt någon.

Jag erkänner villigt att man ibland måste ha en jättestark tro för att tro detta. Något meningsfullt alternativ har jag dock ännu ej funnit. Och då duger den tron för mig också när min tro är svag. Och det är den ofta.

Stackars svenska kyrkan! Bygga på det som man tycker kan duga i brist på bättre tankar! Svammel och åter svammel i stället för Guds rena och klara Ord!

Broderskapsrörelsen

| Nr 4-5, 1976 sida 101| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

En rätt kristen kyrka kan inte inom sig rymma olika organisationer, som för fram olika läror. Alla församlingar och grupper i samma kristna gemenskap skall hålla fast tillhopa i samma tro, lära och bekännelse (1 Kor. 1:10, Ef. 4:3ff). Inga uppdelningar får förekomma, som har sin grund i olika tro, lära och bekännelse. Mot denna Skriftens lära om läroenhet inom en kristen gemenskap syndar inte bara Kyrkornas Världsråd, Lutherska Världsförbundet och olika ekumeniska allianser, utan också många kyrkor och organisationer.

Svenska kyrkan rymmer en rad olika »uppdelningar» (organisationer), som har sin grund i olika tro, lära och bekännelse. En ny påminnelse om detta får man, när man tar del i tidningen Broderskap, organ för »Sveriges kristna socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen», kanske den största av de många uppdelningarna i Svenska kyrkan. I nr 9/1976 skriver prästen Lars Åke Lundberg om svenska kyrkans nya psalmer och framhåller bl.a. följande:

Det är i kyrkans gudstjänster, i förkunnelsen och i psalmerna vi ska söka svar på sådana frågor som kyrkans inställning till arbetsliv, politik, rasfrågor, människosyn, miljöfrågor, ekonomi, vårdformer o.s.v.

Lundberg är mycket upprörd över att kyrkomötet 1975 inte accepterade alla de föreslagna psalmerna. Men det är staten som fäller det slutliga avgörandet, och Lundberg hoppas nu på den:

Nu ligger frågan hos regeringen. Skulle inte den kunna ta psalmförslaget i dess ursprungliga gestalt utan kyrkomötets behandling – eller misshandling – av en stor del viktiga nya psalmtexter?

Bland de viktiga psalmtexter som Lundberg vill ha antagna kan vi citera följande:

Famn som bär mig i dag.

Öppen är du som havet

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute

ingen stänger du inne

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig i dag

bär mig också i morgon

i morgon när jag förnekar dig.

(nr 730)

Tidningen Broderskap meddelar också med tillfredsställelse att den nye professorn i »tros- och livsåskådningsvetenskap» vid Uppsala Universitet, Anders Jeffner, är medlem i broderskapsgruppen i Uppsala. Vi kanske bör påpeka att det som nu kallas för »tros- och livsåskådningsvetenskap» förr benämndes »Dogmatik med symbolik». Det var alltså fråga om att väl behärska och kunna undervisa i den kristna trosläran och de olika kristna bekännelsedokumenten.

Kvinnor och män i kyrkan

| Nr 4-5, 1976 sida 102| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Ett omfattande studium av »Kvinnors och mäns gemenskap i kyrkan» har påbörjats av Faith and Order-kommissionen i samarbete med kontoret för kvinnofrågor i Kyrkornas Världsråd. I ett PM föreslår man att språket, symbolerna och föreställningarna inom teologin och i Bibeln studeras. Dessutom ska man ta upp kvinnornas roll i kyrkan och nya former för partnerskap. Två sektioner vid generalförsamlingen i Nairobi godkände detta program.

Studiet om »Kvinnors och mäns gemenskap i kyrkan» är ett resultat av en rekommendation från sexism-konsultationen i Berlin 1974.

Ett internationellt dokumentationscenter för kvinnofrågor har bildats i Rom av ett kollektiv där. Var tredje månad produceras en nyhetsbulletin, som kallas ISIS. Centret tillhandahåller dessutom på begäran information och dokumentation om kvinnor i hela världen.

Teologsamtal mellan reformerta och baptister

| Nr 4-5, 1976 sida 103| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det tredje officiella teologsamtalet mellan företrädare för de reformerta och baptistiska världsförbunden har ägt rum i Rüschlikon, Schweiz. Diskussionerna gällde ett studiedokument om kyrkan »I världen men inte av världen», vidare frågor om dop och missionssyn. Vidare samtal planeras för december.

Leuenberg-konkordien

| Nr 4-5, 1976 sida 103| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det reformerta världsförbundets exekutivkommitté har beslutat främja den predikostols- och nattvardsgemenskap som förutses i Leuenberg-konkordien. Lutherska Världsförbundet har tidigare fattat ett motsvarande beslut.

Katolsk-lutherska samtalsgruppen

| Nr 4-5, 1976 sida 103| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Den för Lutherska Världsförbundet (LVF) och Vatikanens enhetssekretariat gemensamma teologiska arbetsgruppen samlades i mars i Liebfrauenberg, Frankrike. Arbetsgruppen skulle framför allt pröva hur den s.k. Malta-rapporten från 1972 upptagits i kyrkorna. I stor utsträckning har den mottagits positivt, men det är ännu för tidigt att säga om rapporten antagits eller tillbakavisats av kyrkorna. I Liebfrauenberg prövades också vilka framsteg arbetsgruppens ständiga utskott gjort med sin studie om nattvarden. Vidare diskuterades luthersk och katolsk liturgi och gudstjänstpraxis. Ett nytt utskott bildades med uppgift att studera ämbetet, särskilt biskopsämbetet. Olika former och modeller för enhet övervägdes. Nordiska ekumeniska institutets direktor, Lars Thunberg, deltog för första gången i samtalen.