Syndig eller syndfri?

| Nr 1, 1979 sida 25| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

I 1 Joh. 1:8 står det: »Om vi säga, att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.» I samma brevs tredje kap. vers 9 står det: »Var och en som är född av Gud, han gör icke synd.» Hur kan man påstå att Bibeln inte innehåller motsägelser, när man har dessa båda verser framför sig?

Svar

I 1 Joh. 1:8 talas det om »att ha synd», grek. hamartian echein. Också kristna har synd, men i kap. 3:9 talas det om »att praktisera synd», grek. hamartian poiein. Alla människor har synd, men Guds barn praktiserar inte synd och tillåter inte att den regerar över dem.

Han som tronar på Israels lovsånger

| Nr 1, 1979 sida 25| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Vore tacksam att få en förklaring till Psalt. 22:4, där det står om Gud att han är »den som tronar på Israels lovsånger». Vad betyder det för oss, när vi sjunger lovsånger idag?

Svar

Den lovsång som Gud tronar på är trons lovsång av Guds underbara nådegärningar. Bilden bygger på det faktum, att i tabernaklet och i templet tronade Gud på keruberna ovanför nådastolen (Ps 80:2, 99:1). Herrens tron kan inte skiljas från nåden. Där nåden lovsjungees, där tronar Gud. De troendes lovsånger för de välsignelser som de fått mottaga från Gud är den tron som Gud sitter på. Den övergivne tjänaren hänvisar alltså i v. 4 till Guds nådegärningar och välsignelser, som hans folk prisar honom för. Vad betyder detta för oss idag? Att också vi i tro skall prisa Gud för hans nådegärningar mot oss. Lovsånger som handlar om våra gärningar och inte om Guds, är en styggelse för honom. Gudstjänst utan förtröstan på nåden allena är synd. »Hav bort ifrån mig dina sångers buller; jag gitter inte höra ditt psaltarspel» (Amos 5:23). Trons lovprisande av Herrens nådegärningar utgör alltjämt den tron som Herren tronar på.

En ande eller Anden?

| Nr 1, 1979 sida 26| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Varför skrivs Anden med liten bokstav flera gånger i Bibeln? T.ex. Gal. 5:16, 18, 25, Ef. 1:17, 5:18 m.fl. ställen.

Svar

Det är främst 1917 års kyrkobibel (KB 1917) som på angivna ställen brukar ordet »ande» med liten bokstav: »Vandren i ande», »om I drivens av ande», »om vi nu hava liv genom ande, så låtom oss ock vandra i ande» (Gal. 5:16, 18, 25), »en visdomens och uppenbarelsens ande till kunskap om sig» (Ef. 1:17), »låten eder fastmer uppfyllas av ande» (Ef. 5:18). Orsaken till att KB 1917 skriver på detta sätt torde vara den, att det grekiska ordet för Anden på dessa ställen står utan bestämd artikel. Men »Anden» med stor bokstav kan anges med det grekiska ordet pneuma utan bestämd artikel. Därför har också de flesta bibelöversattningar »Anden» med stor bokstav på ovan nämnda ställen. Det är inte fråga om någon allmän andekraft, så som översättarna bakom KB 1917 tycks tro utan om den Helige Ande. När det i Ef. 1:17 talas om »visdomens och uppenbarelsens Ande», menas med detta uttryck »den Ande som ger visdom och uppenbarelse», och texten fortsätter, »så att ni lär känna honom». Ty utan Andens upplysning genom Ordet kan vi inte rätt lära känna Gud.

Det är också betecknande för KB 1917, att man gång på gång i Hesekiels bok översätter det hebreiska ordet ruach med »andekraft» i stället för med »Anden». Se t.ex. Hes. 2:2, 3:12, 14!

Överskriften på korset

| Nr 1, 1979 sida 26| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Hur kan man hålla fast vid att Bibeln är verbalinspirerad efter en jämförelse av Matt. 27:37, Mark. 15:26, Luk. 23:38 och Joh. 19:19?

Svar

Låt oss först se efter vad som står i de angivna texterna. I Matt. 27:37 står det: »Denne är Jesus, judarnas konung.» I Mark. 15:26 står det: »Judarnas konung.» I Luk. 23:38 står det: »Denne är judarnas konung.» I Joh 19:19 står det: »Jesus från Nasaret, judarnas konung.» Vittnar nu dessa olikheter om, att Bibeln inte är verbalinspirerad?

Endast den som inte vet vad Skriftens verbalinspiration innebär, kan dra en sådan slutsats. Skriftens verbalinspiration innebär att Skriftens ord är givna av den Helige Ande och att därför det som Skriften rapporterar alltid är korrekt, även om ordvalet är olika. Verbalinspirationen innebär inte, att det som en text rapporterar måste vara en detaljerad och fullständig rapport, en uttömmande beskrivning ord för ord. Anden ger alltid en korrekt rapportering, även när han ger ett kortfattat sammandrag och inte citerar ord för ord. Det framgår inte minst, när texter från GT citeras i NT. Anden gör ofta ett sammandrag och lyfter inte sällan fram endast en del av citatets innehåll, nämligen det som han vet är särskilt viktigt att observera i det sammanhang, där citatet förekommer.

Detta släkte skall inte förgås

| Nr 1, 1979 sida 27| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Enligt Luk. 21:31 säger Jesus: »Detta släkte skall inte förgås, förrän allt detta sker.» Jag har fått lära mig att »släkte» betyder »generation» och att alltså detta ställe visar, att Jesus misstog sig angående tidpunkten för den yttersta dagen. Vad säger Biblicum?

Svar

Det grek. ordet geneá, som har översatts med »släkte», kan också betyda »folkslag». Det judiska folket som ett folkslag skilt från andra skall finnas kvar ända till den yttersta dagen. Denna profetia visar sig alltjämt vara sann.

Bättringens döpelse till syndernas förlåtelse

| Nr 1, 1979 sida 27| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Vad menas med uttrycket »bättringens döpelse till syndernas förlåtelse» (Luk. 3:3)?

Svar

Två saker är här viktiga, 1) innebörden i ordet »bättring» och 2) innebörden i ordet »till».

1) De grek. ord som översätts med »bättring» och »att göra bättring» betyder ordagrant »sinnesändring» och »att ändra sinnet». Detta innefattar dels att man vänder sig bort från synden (ånger), dels att man vänder sig till det som renar från synden (tro). Det är alltså fråga om ett nytt sinne både i fråga om synden och i fråga om Kristus och detta nya sinne är en gåva från Gud. Genom lagen skapar Gud en »bedrövelse» över synden. »Världens bedrövelse» (2 Kor. 7:10) är en sådan bedrövelse, som inte är en bedrövelse över synden skapad genom lagen. Men »den bedrövelse, som är efter Guds sinne» eller ordagrant »bedrövelsen enligt (från) Gud» är en bedrövelse över att man syndat mot Gud och den är verkad av Gud genom lagen. Genom evangelium skapar Gud den sinnesändring, som innebär att man vänder sig i tro till Messias, Guds utlovade Frälsare, »som borttager världens synd» (Joh. 1:29) Johannes Döparen predikade både lagen, som visar oss vår synd, och evangelium, som visar för syndaren hans enda hopp, syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull.

2) Ordet »till» anger det frälsande syftet med Johannes’ döpelse. Dopet var Guds synliga insegel på att evangeliets gåva, syndernas förlåtelse, överlämnats. De som var bedrövade över sina synder och döptes, fick ta emot syndernas förlåtelse. Prepositionen »till» anger alltså att den döpte fick syndernas förlåtelse i dopet. »Till» anger syftet med dopet, nämligen »syndernas förlåtelse». Utan något språkligt stöd har baptister bortförklarat detta. Men Skriften lär klart att synderna förlåtes eller avtvås genom dopet. »Låt döpa dig och avtvå dina synder» (Apg. 22:16) – »genom att rena henne medelst vattnets bad, i kraft av ordet» (Ef. 5:26).

Johannes’ dop gjorde lärjungar till den Frälsare som skulle komma. Jesu dop, som instiftades av Kristus själv, gjorde lärjungar till den Frälsare som hade kommit (Matt. 28:18-20). Båda dopen var ett dop till Herren Jesus och gav samma gåva, nämligen syndernas förlåtelse.

Efesuslärjungarnas dop

I Apg. 19:4 undervisar Paulus Efesuslärjungarna om, att Johannes’ döpelse verkligen var »ett sinnesändringens dop» till Jesus, »som skulle komma efter honom». Johannes Döparen hade undervisat åhörarna om, att »det är på Jesus, som de skulle tro» (v. 4). »Sedan de (alltså dessa Johannes Döparens åhörare) hade hört detta, lät de döpa sig till Herren Jesu namn» (v. 5), framhåller slutligen Paulus. KB 1917 låter Paulus’ tal sluta med v. 4, men Paulus’ tal till Efesuslärjungarna bör inte bringas att upphöra i och med v. 4 utan innefattar sannolikt också v. 5, eftersom »de» i v. 4 och »de» i v. 5 bör avse samma människor, nämligen Johannes Döparens åhörare. Se Gezelii Bibelverk till detta ställe!

Efter sin undervisning av Efesuslärjungarna (v. 4-5) döper Paulus inte om dem utan han lägger endast händerna på dem (v.6). De hade ju redan döpts till den Frälsare som skulle komma och därmed med »sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse». Men precis som Gud genom ett särskilt yttre tecken visade att samariterna (Apg. 8:14-27) och hedningarna (Apg. 10:43-46) genom tron upptagits i Guds rike och fått syndernas förlåtelse, så låter Gud detta också ske nu genom Paulus’ handpåläggning. Också Efesuslärjungarna får Andens synliga gåva att tala tungomål.

Dopet i den helige Ande

När det i Apg. 1:5 heter: »Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skall ni bli döpta i den helige Ande», syftar »döpta i den helige Ande» på Andens synliga gåva att kunna tala främmande tungomål. Det syftar alltså inte på Andens osynliga gåva, nämligen tron och syndernas förlåtelse. Därför är det felaktigt att använda löftet om en synlig andeutgjutelse som ett stöd för att Johannes’ dop inte gav Anden och Andens osynliga gåvor.

Löftet om ett dop i den helige Ande syftar alltså på en synlig andeutgjutelse. Det gick i fullbordan på pingstdagen (Apg. 2), då de troende (som alltså hade Anden med hans osynliga gåvor) fick Andens synliga gåva att kunna tala »andra tungomål», verkliga språk så att kretenser och araber m.fl. kunde höra lärjungarna tala om »Guds väldiga gärningar» på just deras egna tungomål (2:11). Nu säger Skriften uttryckligen att samma slag av synlig andeutgjutelse ägde rum före det första hednadopet, då hedningar i Cesarea genom Petrus’ evangeliipredikan (10:43) tog emot Andens osynliga gåvor. Ty det står: »Och när jag hade börjat tala, föll den helige Ande på dem, alldeles såsom det under den första tiden skedde med oss. Då kom jag ihåg Herrens ord, hur han hade sagt: ‘Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta i den helige Ande’» (11:15f). När de troende judarna hörde hedningarna i Cesarea »tala tungomål och storligen prisa Gud» (10:46), då hade alltså samma synliga andeutgjutelse ägt rum, som skedde på pingstdagen och som Herren hade utlovat. Genom detta yttre tecken fick de judekristna av Gud beviset på, att Gud också föder hedningar på nytt, eller som det står i Apg. 11:18, att »Gud också åt hedningarna givit sinnesändringen till liv» (ordagrann övers.).

Vi ser av Apostlagärningarna, att denna Andens synliga utgjutelse hade en bestämd funktion i Guds frälsningsplan och rapporteras ha hänt vid några bestämda tillfällen som en uppfyllelse av ett bestämt löfte. Genom detta synliga tecken fick de första lärjungarna veta, när det var dags att lämna Jerusalem (Apg. 1:4ff), och de fick därigenom kraft att bli Herrens vittnen både i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och sedan intill jordens ända (1:8). De fick nämligen förmågan att tala de språk, som deras åhörare brukade, för att så kunna vittna om Guds väldiga gärningar för alla folkslag. Vilken oerhörd hiälp för den kristna församlingens mission! För att den judekristna församlingen skall veta att hedningarnas tid nu är inne, så låter Gud pingstundret upprepas i Cesarea (11:15f) Och förmodligen var det genom samma synliga andeutgjutelse, som Gud klargjorde för församlingen att samariterna (8:17f) och de tolv efesuslärjungarna (19:6) verkligen tillhörde Kristi församling genom dopet och tron. Apostlarna var ju Guds befullmäktigade ombud och uppenbarare av Sanningen. Men i och med apostlarnas död är den särskilda uppenbarelsen fullbordad och nu har den kristna församlingen tillräckliga tecken i den redan givna uppenbarelsen, nämligen apostlarnas och profeternas heliga skrifter. Nu är det sällsynt, att våra missionärer genom en synlig andeutgjutelse slipper en lång och mödosam språkutbildning för att kunna vittna om Guds väldiga gärningar på främmande tungomål.

Hur skall jag kunna göra bättring?

Sinnesändringen (bättringen) är inte något som den oomvända människan själv kan åstadkomma. Den är en gåva från Gud. Han ger sinnesändringen åt människor genom sitt ord. Genom lagen skapar han bedrövelse över synden och genom evangelium skapar han tro på syndares Frälsare. Uttrycket »sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse» visar, att dopet ger syndernas förlåtelse precis som evangelium. Ja, dopet har denna mäktiga verkan i kraft av evangelium, som är förbundet med dopets vatten (Ef. 5:26).

På reformert håll vill man förneka att dopet ger syndernas förlåtelse. Man vill i stället se dopet som ett yttre vittnesbörd om att den som döpes bättrat sig, lämnat livet i synden och avgjort sig för Gud. I Luk. 3:3 står det dock tydligt och klart, att Johannes predikade »sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse». Dessa ord ser sig »Levande Bibeln» (reformert) nödsakad att göra om på följande sätt: Johannes »predikade att människor skulle låta döpa sig för att visa att de hade lämnat sina synder och vänt om till Gud för att få förlåtelse» Enligt denna uppfattning döper man sig alltså inte för att ta emot syndernas förlåtelse utan endast för att visa att man lämnat synden och omvänt sig. Från att vara ett nådemedel som handlar om vad Gud gjort och gör, blir nu dopet i stället ett vittnesbörd om vad människan gjort och gör. »Men vi har inte fått världens ande, utan den Ande, som är av Gud, för att vi skall veta, vad som har blivit oss skänkt av Gud. Om detta talar vi» (1 Kor. 2:12f), inte om våra beslut och avgörelser.

Omvändelsen och vår avgörelse

| Nr 1, 1979 sida 32| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Hur skall man förstå Apg. 3:26? Blir vi välsignade, om vi omvänder oss, eller är det Jesus som välsignar oss så att vi omvänder oss? Med andra ord: Är det vår omvändelse som är orsaken till välsignelsen enligt denna vers eller är det välsignelsen som är orsaken till vår omvändelse?

Svar

I KB 1917 står det: »För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna Eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska.» I Normalupplagan 1883 står det: »till att välsigna eder, då var och en av eder omvänder sig från sin ondska.» Genom dessa översättningar kan man få intrycket, att det är människans omvändelse som är orsaken till välsignelsen. Först måste människan göra något, nämligen vända sig bort från sin ondska, och gör hon det så blir hon välsignad. Ja, så talar lagen. Om vi gör det och det, så skall vi få välsignelsen. Men evangelium ställer inga villkor för välsignelsen utan erbjuder och ger den fritt och för intet.

Grundtexten till vårt ställe visar, att det i denna vers är fråga om evangelium. Det är välsignelsen som är orsaken till vår omvändelse Luther översätter helt riktigt: »för att välsigna er, så att var och en omvänder sig från sin ondska.» Man kan också översätta så här: »för att välsigna er genom att omvända var och en av er från era onda gärningar.» Bl.a. New International Version (NIV) och Dr Becks översättning (AAT) översätter korrekt.

Låt oss i detta sammanhang hänvisa till Apg. 11:18, där det står: »Så har Gud också åt hedningarna givit sinnesändringen (bättringen) till liv.» Sinnesändringen eller omvändelsen är alltså en gåva från Gud, en Guds välsignelse. Det är Gud som omvänder oss genom sitt Ord, genom nådens medel. Betecknande är »Levande Bibelns» återgivning: »Gud har också gett hedningarna förmånen att få komma till honom och ta emot evigt liv.» Här lyser synergismen igenom. Gud har inte givit hela gåvan utan endast förmånen att få en gåva! Det är inte genom nåden allena, som vi kommit till honom och fått evigt liv, utan det är endast fråga om en möjlighet, som vi själva måste förverkliga. Men så lär inte Bibeln. Återlösningsverket är av nåd allena. Men inte bara det, utan också omvändelsen och mottagandet av frälsningen i Kristus Jesus. Det är uteslutande genom Guds välsignelse, Guds nåd och barmhärtighet, som vi kommer till honom och tar emot det eviga livets gåva.

På reformert håll talar man i regel om omvändelsen på ett annat sätt. I Korsets Budskap 1/10 skriver Frank Mangs om omvändelsen bl.a. följande:

Trots att omvändelsen har så stor betydelse drar sig många för att göra slag i saken… Att vända om offentligt utan att sticka under stol med det nya liv man börjat, är en av hemligheterna bakom den glädje och inre frihet som kännetecknar många kristna… Det bästa med Grahams möten är möjligheten till offentlig avgörelse. Tevetittande och andra förslöande aktiviteter dämmer upp människornas inre behov. De passiviseras. Men genom den offentliga omvändelsen gör människorna ett »avstamp» inför både människor och Gud som har en mycket positiv psykologisk verkan!

Vi kan hålla med Frank Mangs om, att när det gäller att börja ett nytt liv inom det område som sorterar under förnuftet, så kan det ha »en mycket positiv psykologisk verkan», om man gör sitt »avstamp» offentligt. Det är nog lättare att ändra sina vanor eller upphöra med ovanor, om man gör sitt avstamp offentligt. Musik och stämning kan nog också göra sitt till för att göra avgörelsens stund oförglömlig. Men omvändelsen i biblisk mening är något helt annat. Den sorterar inte under förnuftet. Här är det fråga om något som är omöjligt för människor, nämligen att bli uppväckt från den andliga döden till det andliga livet, att bli född på nytt. En andligt död eller ofödd människa kan inte göra något »avstamp» eller »göra slag i saken». Omvändelsen är helt och hållet ett Guds under, som Gud gör med en död människa genom sitt nådesord.

Vad skall då en oomvänd människa göra, när hon inte har någon fri vilja i andliga ting? Svar: Inom det område som sorterar under förnuftet har hon en någorlunda fri vilja. Till detta område hör vad hon läser och hör. Hon skall börja läsa och höra Guds ord. Då får hon höra hur illa ställt det är med henne men också att Gud har återlöst henne och vill omvända henne. Ja, hon får höra att Gud skall omvända henne genom Ordet, skall välsigna henne så att hon vänder om från sin ondska. Om hon inte blir omvänd av Anden genom Ordet, är det helt och hållet hennes förkastande av nåden, hennes otro, som är orsak till det. Om hon blir omvänd, är det uteslutande Guds nåd och barmhärtighet som är orsak till det. Ty såsom andligt död eller ofödd förmådde hon ju inte i ringaste mån bidraga till sin uppväckelse eller födelse. Det är fråga om ett Guds under, som inte kan förklaras.

Kan en kristen vara rädd?

| Nr 1, 1979 sida 34| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Jag har hört en predikant säga, att en kristen aldrig är rädd. Men jag blir ibland rädd. Kan jag då inte vara en kristen? Predikanten stödde sig på Luk. 2:10, där det står: »Var inte rädda!»

Svar

Orden i Luk. 2:10 är en översättning av en presens imperativ med negativ partikel. En sådan imperativ uppmanar vanligtvis människor att sluta att göra det som de gör. Vad ängeln säger är alltså: »Sluta att vara rädda!» Det är inte fråga om något allmänt förbud, ty det är rätt att syndiga människor är rädda för Gud, när de får höra Guds lag. Men det är också rätt, att de skall sluta att vara rädda för Gud, när de nås av budskapet om syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull. En kristen kan bli rädd, när han ser det onda hos djävulen, världen och sig själv. Men när han ger akt på evangelium om vad Kristus har gjort och gör för oss, då kan han sluta att vara rädd. Endast i evangelium har vi frid och ro. Endast i det glada budskapet möter vi orden: »Sluta att vara rädd!» Det är en förskräcklig villolära, att en kristen aldrig skulle vara rädd. En annan sak är, att han behöver inte vara rädd.

Kan inte Gud frälsa alla?

| Nr 1, 1979 sida 34| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Om man slår fast att Gud vill att alla människor ska bli frälsta, samt att Bibeln lär att inte alla människor blir frälsta, så följer väl därav att Gud inte kan frälsa alla?

Svar

Denna förnuftets slutsats är felaktig. Ty Bibeln lär att Gud kan allt, han är allsmäktig. Orsaken till de otroendes otro och förtappelse är inte Guds bristande förmåga utan helt och hållet »människans förvända vilja, som stöter ifrån sig och förvanskar det den helige Andes medel och verktyg, som Gud tillbjuder henne genom Ordet, och motstår den helige Ande, som vill verka i henne genom Ordet» (Konkordieformeln, SD XI, 41. SKB s. 664). En oomvänd människa har ingen andlig frihet, så att hon kan omvända sig till Gud. Men hon har någorlunda frihet i yttre ting, så att hon kan läsa Bibeln och lyssna till Guds rena ord. Och genom Ordet lovar Gud att han skall upplysa den blinda människan och omvända henne. Men dessvärre stöter de flesta människor Ordet ifrån sig och förvanskar detta den helige Andes medel och verktyg. Människan är alltså själv skuld till att hon inte blir omvänd. Men den som blivit upplyst genom Guds ord och omvänd, kan endast förklara sin omvändelse som ett verk uteslutande av Guds barmhärtighet (Rom. 9:15, 16). Före omvändelsen var ju hennes vilja och strävan i strid med Gud. Först genom omvändelsens obegripliga och oförtjänta under har hon fått en ny vilja, en ny människa, som vill det Gud vill. Men alltjämt har hon också kvar den gamla människan, som inte vill göra vad den nya människan vill (Rom. 7:21-25).

Utkorelsen

| Nr 1, 1979 sida 35| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Måste man tolka läran om enskilda individers utkorelse så, att det för en del människor är fåfängt att kämpa för en slutlig frälsning? Det står ju i Luk. 13:24: »Många skola försöka att komma in och skola dock icke förmå det.»

Svar

När Bibeln lär att Gud före världens begynnelse utkorat dem som blir slutligt saliga och att alltså deras omvändelse, bevarande och slutliga salighet helt och hållet grundar sig på Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst (nåden allena), betyder inte det att det är fåfängt för oss att söka vinna det eviga livet. Bibeln säger ju: »Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet» (1 Tim. 6:12). Vi kan inte se in i Guds hemliga rådslut och se vilka namn som »från världens begynnelse är skrivna i livets bok» (Upp. 17:8). Vi skall ta del av Guds uppenbarade rådslut, d.v.s. Guds ord. Gör vi det, skall Gud genom detta ord föra oss till tro och genom detta ord driva oss till en rätt kamp för tron och bevara oss till evigt liv. Likväl kan ingen troende hänvisa till sin egen kamp som förklaring till att han blivit troende och bevarats i tron. Nej, han kan endast hänvisa till Guds obegripligt stora barmhärtighet mot honom, och han har fått lära sig av evangelium, att Gud före världens grundläggning utkorat honom i Kristus. »Så mottar de bekymrade och anfäktade människorna den allra säkraste tröst, nämligen vissheten om att deras salighet icke är lagd i deras egen hand – eljest skulle de mycket lättare än Adam och Eva i paradiset, ja, i varje ögonblick gå miste om den – utan deras salighet vilar i Guds nådefulla utkorelse, som han uppenbarat för oss i Kristus, ur vilkens ‘hand ingen skall kunna rycka oss’. Joh. 10:28, 2 Tim. 2:19» (Konkordieformeln, SD XI, 90. SKB s. 673).

När det i Luk. 13:24 står att »många skall försöka att komma in och skall dock inte förmå det», så betyder det att många skall försöka komma in i himmelen på någon annan grund än »nåden allena». Luther säger om dessa: »Det är de, som utan tron bemödar sig att med goda verk komma in i himmelen.» Det är farligt att höra Guds ord utan att tro det, att inte säga »amen» till vad Gud säger och ta emot det som han erbjuder och räcker oss av idel nåd. När människor söker komma in i himmelen på sina egna villkor och när de tycker tiden är inne, så skall Herren säga: »Jag vet inte, varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni ogärningsmän!» (Luk. 13:27). »Det var för otros skull som de inte kunde komma ditin» (Hebr. 3:19). »Därför säger också den helige Ande: ‘Idag, om ni hör hans röst, förhärda då inte edra hjärtan’» (Hebr. 3:7). Se vidare Biblicum 8/77, s. 148-153, där en annan fråga om utkorelsen besvaras!

Vad betyder Joh. 18:37 och 2 Tim. 2:15?

| Nr 1, 1979 sida 37| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Vad betyder: »Var och en som är av sanningen, han hör min röst» (Joh. 18:37) och »Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord» (2 Tim. 2:15)?

Svar

Guds ord är sanning (Joh. 17:17) och har makt att föda människor på nytt. De troende är av sanningen, födda på nytt av sanningens ord, och följden därav är att de lyssnar till Kristi röst. »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig» (Joh. 10:27). En troende kritiserar alltså inte Guds ord eller sätter sig över det. En troende säger ja och amen till allt vad Gud lär i sitt ord.

Pauli förmaning till Timoteus (2 Tim. 2:15) innebär, att Timoteus skall förbli i Ordet och rätt förvalta, eller bättre, rätt dela sanningens ord. Att rätt dela sanningens ord innebär att predika lagen för obotfärdiga och självsäkra syndare och evangelium för bedrövade syndare. Det betyder också att inte trubba av lagens allvarligt menade krav genom att blanda in evangelium i lagen, eller att trubba av evangeliets gränslösa och ovillkorliga nåd genom att blanda in lag i evangelium. Timoteus skall bruka Ordet flitigt, alltid vittna om sanningen och avslöja och undfly lögnen. Såsom en förvaltare av Guds mångfaldiga nåd skall han inte låta Ordet ligga obrukat och likna en arbetare, som inte utfört sin arbetsuppgift. »Utför en evangelists verk, fullgör i allo, vad som tillhör ditt ämbete», skriver Paulus till sist, innan han avrundar detta sitt andra brev till »sin sannskyldige son i tron».

Olika namnformer

Av: S. E. | Nr 1, 1979 sida 37| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Hur skall man förklara små skillnader som t.ex. att ibland kallas Babels kung Nebukadnessar och ibland Nebukadressar? Eller varför kallas Hanok (1 Mos 5) i Hebr. 11 för Enok?

Svar

Det hänger samman med, att när man skall föra över ett namn från ett språk till ett annat, kan man anpassa namnet till det nya språket på olika sätt. Några exempel: Jesaja är en försvenskning av det hebreiska Jeshajáhu. Grekerna föredrog att såga Esaias, engelsmännen säger Isaiah etc. Isak, på engelska Isaac, heter på hebreiska Jitzchaq. När moderna hebréer heter Isak, t.ex. förre premiärministern i Israel Isak Rabbin, försöker man komma närmare hebreiskans uttal. Därför säger man inte Isak Rabbin utan Yitzchaq Rabbin. Vi säger Abraham, Isak och Jakob, men vill vi närma oss det hebreiska uttalet skulle vi kanske skriva Avrahám, Jitzchaq och Jaaqóv. När det gäller Hanok, kommer man närmare det hebreiska uttalet om man skriver Chanók. Grekerna skriver Henóch, men h-et anges inte med någon särskild bokstav. Därför har vi utifrån grekiskan fått namnformen Enok, precis som vi har fått namnformen Eva för vår stammoder, fastän hon på hebreiska heter Chavva (gammalsvenska Heva).

När det gäller Babels kung Nebukadnessar, eller Nebukadressar, så var hans babyloniska namn Nabu-kudurri-Usur. Utgår man från denna namnform blir det naturligt att säga Nebukadressar. Men man kan också utgå från hans arameiska namnform, förmodligen Nabu-kedina-usur (arameiskan var den tidens internationella språk), och då blir det naturligt att säga Nebukadnessar. I den grekiska översättningen av GT (den s.k. Septuaginta) skriver man Nabuchodonósor.