SKILLNADEN MELLAN LAG OCH EVANGELIUM

Av: C. F. W. Walther | Nr 1, 1979 sida 14| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Om någon skall bli en duktig lärare i våra kyrkor och skolor, så är det en oeftergivlig nödvändighet att han har den mest ingående kunskap i alla den kristna uppenbarelsens läropunkter. Vad som emellertid utöver kunskap i läran är helt nödvändigt, är att veta hur den skall tillämpas. Det räcker inte med en klar förståndsmässig insikt om de olika läropunkterna, utan de måste alla ha fått sjunka djupt in i hjärtat och där bevisat sin himmelska kraft. Alla dessa läror måste ha fått bliva så dyrbara, så värdefulla, så kära, att man inte annat än måste med glatt hjärta instämma i Pauli ord: »Vi tror, därför talar vi», och i apostlarnas ord: »Vi kan inte annat än tala om det vi har sett och hört.»

Av alla läror så är läran om rättfärdiggörelsen den yppersta, men näst efter kommer läran om hur lag och evangelium rätt skall delas. Luther säger att han är beredd att sätta den som är väl skickad att skilja mellan lag och evangelium över alla och kalla honom doktor i den Heliga Skrift. Jag vill inte att någon skall tro att jag tänker sätta mig över alla och bli ansedd som doktor i den Heliga Skritt. För min del vill jag hellre förbli en ödmjuk lärjunge till och sitta vid Luthers fötter, för att lära mig denna lära av honom på samma sätt som han lärde sig den av apostlarna och profeterna.

Om vi jämför Skriften med andra litterära verk, så finner vi att ingen bok är så uppenbart fylld av motsägelser som Bibeln, och det inte bara i detaljer utan i själva grundsanningarna – i läran om hur vi skall komma till Gud och bli frälsta. På ena stället erbjuder Bibeln alla syndare förlåtelse, på ett annat ställe finns det ingen förlåtelse för syndare. I ett sammanhang erbjuds en fri gåva om evigt liv till alla människor, men i ett annat sammanhang hänvisas människor till att uträtta något själva för att bli frälsta. Denna gåta får sin lösning om vi betänker att det i Skriften finns två helt skilda läror: läran om lagen och läran om evangeliet.

A.

Hela Bibelns, både Gamla och Nya Testamentets, läromässiga innehåll består av två grundsanningar, som helt igenom skiljer sig ifrån varandra, nämligen lag och evangelium. 

Skiljepunkten mellan lag och evangelium är inte den, att evangelium är en gudomlig och lagen en mänsklig lära. Tvärtom, allt som av dessa två läror ryms i Skriften är den levande Gudens eget ord.

Inte heller ligger skillnaden däri att endast evangelium är nödvändigt – inte lagen, som om den senare vore enbart ett tillägg som man kunde klara sig utan. Båda är lika nödvändiga. Utan lagen kan evangelium inte förstås, och utan evangelium är lagen till ingen nytta.

Inte heller kan den skillnaden göras att lagen vore Gamla Testamentets lära och evangelium Nya Testamentets. Gamla Testamentet innehåller evangelieförkunnelse och Nya Testamentet lagförkunnelse.

Inte heller skiljer sig lag och evangelium med avseende på deras yttersta syfte, som om evangelium syftade till människors frälsning, men lagen till att människor skulle bli fördömda. Båda har till sitt yttersta syfte att människor skall bli frälsta. Det är endast det att lagen, efter syndafallet, inte kan leda oss till frälsning, den kan endast bereda oss för evangelium. Vidare är det genom evangelium som vi får förmåga att i viss utsträckning hålla lagen.

Inte heller kan vi fastställa skillnaden så, att vi säger att lag och evangelium motsäger varandra. Det finns inga motsägelser i Skriften. De är helt åtskilda men står i den bästa samklang till varandra.

Slutligen är skillnaden inte den, att endast en av dessa läror är avsedd för kristna. Även för de kristna har lagen sin giltighet. Faktum är att när en människa slutar att tillämpa endera av dessa två läror, så är hon inte längre en kristen.

Den sanna skiljepunkten mellan lag och evangelium är följande:

De skiljer sig beträffande:

  1. sättet på vilket de uppenbaras för människor
  2. deras innehåll
  3. de löften som uppställs av dem båda
  4. deras hotelser
  5. de båda lärornas funktion och verkan
  6. de enskilda människor för vilka endera läran skall förkunnas.

För det första skiljer sig lag och evangelium med avseende på det sätt på vilket de uppenbaras för människor. Människan skapades med lagen skriven i sitt hjärta. Till följd av syndafallet har denna skrift i hjärtat fördunklats, men den är inte helt och hållet utplånad. Lagen kan förkunnas för den mest ogudaktige och hans samvete säger honom: Det är sant. Men när evangelium förkunnas säger hans samvete honom inte detsamma. Evangelii predikan gör honom snarare arg. Den värsta syndaslav tillstår att han borde göra det som står i lagen. Varför det? Därför att lagen är skriven i hjärtat. Det är annorlunda när evangelium förkunnas. Evangelium uppenbarar vad den gudomliga nåden har verkat för intet, och det är inte självklart. Vad Gud har gjort enligt evangelium var Han på intet sätt tvungen till.

Den andra skillnaden mellan lag och evangelium visar sig i de bägges innehåll. Lagen säger vad vi skall göra – evangelium visar oss vad Gud gör. Lagen talar om våra gärningar – evangelium talar om Guds väldiga gärningar. I lagen hör vi Guds tiofaldiga »du skall» – evangelium ställer inga som helst krav. Lagen har intet att säga oss om nåd och förlåtelse, den ställer endast fram bud och förbud. Evangelium å sin sida har endast erbjudanden. Det innehåller intet annat än nåd och sanning.

Lagen skiljer sig, för det tredje, beträffande sina erbjudanden. Det lagen utlovar är lika stort som det som evangelium utlovar, nämligen frälsning och evigt liv. Men här möter vi en oerhörd skillnad: Alla lagens löften är gjorda med det förbehållet att vi i allt håller lagen. Av detta följer att ju större lagens löften är, desto mer berövar de oss modet. Lagen erbjuder oss föda, men räcker inte fram den så att vi kan nå den. Lagen säger förvisso: »Jag skall släcka era själars törst och stilla er hunger.» Men den är inte i stånd att göra detta eftersom den alltid tillägger: Allt detta skall ni få om ni gör det jag befaller. Lägg tvärtemot detta märke till evangelii språk. Det lovar oss Guds nåd och frälsning utan det ringaste villkor. Evangelium är ett löfte om fri nåd. Det begär ingenting av oss: »Tag emot det jag ger och det är ditt.» Det är inget villkor utan en välvillig inbjudan.

Den fjärde skillnaden mellan lag och evangelium hänför sig till hotelser. Evangelium innehåller inga hotelser alls utan endast trösteord. Där man i Skriften träffar på en hotelse, kan man vara säker på att det stället hör till lagen, ty lagen är ingenting annat än hot.

Den femte skiljepunkten mellan lag och evangelium gäller de båda lärornas verkningar. Lagpredikans verkan är trefaldig. För det första kungör lagen för oss vad vi skall göra men sätter oss inte i stånd till det. Den gör oss snarare mer ovilliga till att hålla lagen. För det andra så avslöjar lagen för människan hennes synder, men den ger henne ingen möjlighet att bli fri från dem och driver på så sätt människan till förtvivlan. För det tredje så verkar lagen förkrosselse. Den manar fram skräck för helvetet, döden och Guds vrede. Men den har inte ett uns av tröst att ge syndaren.

Evangelii verkan är av helt annan natur. Den består, för det första, i att evangelium, när det kräver tro – också erbjuder och ger tro i och med själva denna fordran. När vi predikar för folk: »Tro på Herren Jesus Kristus», så ger Gud dem tro genom vår förkunnelse. Vi förkunnar tron och var och en, som inte med avsikt står emot, får tron. Evangelii andra verkan består i att det inte förebrår syndaren utan befriar honom från all skräck, all fruktan, alla kval och fyller honom med frid och glädje i den Helige Ande. För det tredje så fordrar evangelium ingenting gott, som människan först måste förse sig med: inget gott hjärta, inget gott sinnelag, inga förbättringar i hennes levnadsställning, ingen gudsfruktan, ingen kärlek vare sig till Gud eller till människor. Evangelium befaller ingenting men förändrar allting. Det ingjuter kärlek i människans hjärta och gör henne skickad till alla goda gärningar. Evangelium fordrar inget men ger allt.

Slutligen, för det sjätte, hänför sig skillnaden mellan lag och evangelium till de enskilda människor, för vilka endera läran skall förkunnas. De människor som endera läran skall verka på – och syftet med dess verkan – är helt olika. Lagen skall förkunnas för säkra syndare och evangelium för väckta syndare. I andra fall måste båda lärorna förvisso förkunnas. Men här är frågan: Vilka är de människor som snarare måste få höra lag än evangelium, och tvärtom?

1 Tim. 1:8-10. »Men vi vet att lagen är god, om man använder den i enlighet med dess syfte och har i minnet, att lagen inte är stiftad för goda medborgare. Den är stiftad för laglösa och uppstudsiga, för gudlösa och syndare, för gudsförnekare och gemena människor, för fader- och modermördare och andra mördare, för osedliga och för dem som lever i onaturlig otukt, för slavhandlare, lögnare och menedare. Allt detta och mycket annat är raka motsatsen till den sunda läran.» Så länge som en människa göder sig i sina synder, så länge hon är ovillig att lämna någon särskild synd – så länge skall endast lagen, som förbannar och fördömer henne, predikas för henne. Men i det ögonblick som hon blir förskräckt över sin ställning, skall evangelium genast ställas fram för henne. Ty från den stunden kan hon inte längre räknas som en som lever säker i sina synder. Av detta följer att så länge som djävulen håller dig kvar i en enda synd, är du ännu inte lämpad att njuta evangelii förkunnelse. Enbart lagen skall predikas för dig. [26]

Men för fattiga, i hjärtat förtappade syndare får inte – jag upprepar – får inte ett ord av lagen förkunnas. Ve den predikant som fortsätter att predika lag för en uthungrad syndare! Tvärtom, till sådana skall han säga: »Kom! Det finns ännu rum! Det spelar ingen roll hur stor syndare du är, det finns ännu rum för dig. Även om du är en Judas eller en Kain, så finns det ännu rum. O, kom, kom till Jesus!» Sådana människor är det egentliga föremålet för evangelii predikan.

B.

Endast den är en rättrogen förkunnare, som inte endast framlägger alla trons artiklar i enlighet med Skriften, utan också rätt skiljer mellan lag och evangelium. 

Denna tes sönderfaller i två delar. Den första delen uttrycker vad som fordras av en rättrogen lärare, d.v.s. att han måste framlägga alla trons artiklar i överensstämmelse med den Heliga Skrift.

Skriften kräver att vi behåller Guds Ord fullkomligt rent och oförvanskat och att vi, när vi stiger ner från predikstolen, kan säga: »Jag kan gå ed på att jag rätt predikat Guds Ord, även till en ängel, som kommer ner ifrån himmelen, kunde jag säga ‘min predikan är klar’.» Det förklarar Luthers paradoxala yttrande att en predikant inte skall bedja Herrens bön, sedan han kommit ner från predikstolen, utan han skall göra det före predikan. Ty en rättrogen förkunnare behöver inte, sedan han hållit en predikan, säga: »Förlåt mig mina synder», utan han kan säga: »Jag har framlagt den rena sanningen.»

Antag att någon helt sanningsenligt kan säga: »Det fanns ingen falsk lära i min predikan», och ändå kan hela hans predikan ha varit fel. Det är vad andra delen av vår tes uttrycker. Endast den är en rättrogen förkunnare, som, utöver de andra fordringarna, även rätt delar lag och evangelium. Det är det yttersta provet på varje rätt predikan. En predikans värde består inte endast däri att varje påstående i den är taget från Guds ord och i överensstämmelse med det, utan även i detta att lag och evangelium har blivit rätt delade.

Det är en felaktig tillämpning av evangelium att predika det för sådana som inte är rädda för att synda. Men det är ännu värre om pastorn är en lagisk förkunnare, som vägrar predika evangelium i sin församling, eftersom han menar att de ändå kommer att missbruka det. Får fattiga syndare för en sådan saks skull berövas evangelium? Låt den gudlöse gå under! Men Guds barn skall veta hur nära deras hjälp finns och hur lätt den står att få. Den som undanhåller evangelium för den som är i behov av tröst är ej i stånd att dela lag och evangelium.

C.

Att rätt dela lag och evangelium är den allra svåraste och högsta konsten för kristna i allmänhet och teologer i synnerhet. Den kan endast läras av den Helige Ande i erfarenhetens skola. 

Denna tes tar inte fasta på att läran om lag och evangelium är så svår att den inte kan inhämtas utan den Helige Andes hjälp. Den läran är lätt – så lätt att ett barn förstår den. Men vi studerar nu tillämpningen och bruket av denna lära. Den praktiska tillämpningen av denna lära för med sig svårigheter, som ingen kan övervinna genom förnuftsmässiga överväganden. Bruket av denna lära måste läras av den Helige Ande i erfarenhetens skola. Svårigheten att bemästra denna konst möter en Ordets tjänare både som kristen och som Ordets tjänare.

Alltså är, för det första, ett rätt skiljande mellan lag och evangelium en svår och hög konst för en Ordets tjänare i hans egenskap av kristen. I själva verket är ett rätt delande av lag och evangelium den högsta konst, som en människa någonsin kan lära sig.

Ps. 51:12-13. »Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande (g.ö. »viss ande»). Förkasta mig icke ifrån ditt ansikte, och tag icke din Helige Ande ifrån mig.» David ber till Gud om en viss ande. Efter sitt fruktansvärda fall – utgjutande av oskyldigt blod och otukt – hade David förlorat vissheten om den gudomliga nåden. Avlösningen hade visserligen uttalats över honom, när han kom till en botfärdig besinning över sina synder. Men vi får aldrig höra att han efter detta var lycklig. Tvärtom, många av hans psalmer visar klart att han befann sig i den största olycka och plåga. När Guds sändebud mötte honom med orden: »Herren har tagit bort din synd», så suckade hans hjärta: »O nej. Det är inte möjligt.» Denne upphöjde konungslige profet kände väl till läran om lag och evangelium. Alla hans psalmer är fyllda av anspelningar på skillnaden mellan dem båda. Men när han själv föll i synd, så saknade han den praktiska förmågan att tillämpa sin kunskap. Han ropade: »Ge mig på nytt en viss ande!»

I Lukas kap. 5 v. 8 kommer Herren till Petrus och bjuder honom att efter en natt ute på sjön utan fångst, kasta ut näten på djupet. Petrus lydde, fastän han antagligen inte väntade sig att få någon fångst. Men se! De fick en sådan mängd fiskar att näten gick sönder. Nu greps Petrus av fruktan. Han tänkte: »Det måste ha varit den allsmäktige Guden själv som har talat till mig. Det måste vara min skapare, han som en dag kommer att döma mig.» Han faller ner för Jesu knän och säger: »Gå bort ifrån mig, Herre ty jag är en syndig människa.» Han väntar att Herren skall säga till honom: »Se den mängd av synder du begått. Du är värd evig död och fördömelse.» Varifrån kom Petrus’ fruktan? Varför tackade han inte Jesus, när han föll ner för hans fötter? Därför att hans många synder passerade för hans inre syn. Och i det läget var det omöjligt för honom att uttrycka glädje och tacksamhet, utan han måste darrande falla ner på sina knän och ropa dessa förskräckliga ord till sin Herre och Frälsare: »Gå bort ifrån mig Herre!» Djävulen hade berövat honom all tröst och ingav honom att tala på detta sättet till Jesus. Han förväntade sig intet annat än att bli dräpt av Herren. Han var oförmögen att skilja mellan lag och evangelium. Om han hade varit i stånd till detta, så hade han kunnat nalkas Jesus glatt, i tanke att Han förlåtit honom alla hans synder.