DEN FRÄLSANDE NÅDENS EGENSKAPER

Av: S. E. | Nr 2, 1979 sida 60| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Guds nåd är allmän

Guds nåd är inte begränsad till de utvalda, till vissa individer. Den sträcker sig till alla människor. »Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor» (Tit. 2:11). »Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son» (Joh 3:16) »Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen» (1 Tim. 2:4). Liksom Kristus är försoningen för hela världens synder (1 Joh. 2:1, 2), så gäller också Guds nåd i Kristus alla människor.

Det faktum att endast få blir frälsta (Matt. 7:13, 14) och att dessa blir frälsta endast genom Guds nåd omintetgör inte den sanningen att Gud är nådig mot alla människor. Både läran att nåden är allmän och läran att nåden allena frälsar måste upprätthållas på grundval av Skriften. Om Guds nåd inte innefattar alla människor (kalvinismen), kan ingen vara viss om den, eftersom varje människa då måste vara oviss om Guds nåd verkligen är avsedd för henne. Inte heller kan någon människa vara viss om Guds nåd, om den på något vis är beroende av en människas rätta hållning (synergismen). Ty hon kan då aldrig vara viss om att hennes ja håller måttet, att Gud godkänt hennes hållning till den erbjudna nåden och funnit den vara bättre än hos dem, som förblivit oomvända och går förlorade. Denna syn leder också till att man söker vissheten om Guds nåd på fel ställe. Man söker den inte utanför sig själv i evangelium, utan man söker den inom sig själv. Man gräver i sig själv för att om möjligt komma fram till att sorgen över synden och längtan efter nåden räcker. Man söker vissheten i sin egen jämmer och suckan (pietismen) i stället för i nådemedlen, där evangelium överräcks åt oss.

När lagen riktar vår blick mot oss själva, har vi anledning till förskräckelse och suckan. Men när evangelium riktar vår blick mot Kristus och den allmänna försoningen eller rättfärdiggörelsen, har vi anledning till jubel över att vi är benådade helt och hållet av nåd för Kristi skull. Att tro evangelium, att förtrösta på Kristus, och att vara viss om Guds nåd och saligheten, det är ett och detsamma. Denna visshet grundar sig sålunda på nåden allena inte också till en del på att jag har förhållit mig rätt mot den erbjudna nåden. Ty såsom oomvänd har jag förhållit mig lika illa mot Guds nåd som de som alltjämt är oomvända. Jag kan inte förklara min omvändelse med att jag har förhållit mig bättre än de oomvända, att jag till skillnad från dem har låtit mig dragas. »När vi jämför oss med dem och finner oss lika dom, må vi så mycket ivrigare lära känna och prisa Guds alldeles oförtjänta nåd mot ‘barmhärtighetens käril’» (FC SD XI, 60. SKB s. 667).

Guds nåd är aktiv

Guds nåd är inte en overksam känsla utan den visar sig i vad Gud gjort och alltjämt gör för människornas frälsning. Av kärlek till världen sände Gud sin Son för att frälsa världen (Joh. 3:16). »Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare» (Rom. 5:8). Genom att predika om »Guds nåds evangelium» (Apg. 20:24) eller »riket» (v. 25), vilket är samma sak (obs!), fortsätter Gud att erbjuda alla människor de frälsande frukterna av Kristi återlösning. Alla Guds handlingar, genom vilka människor förs till tro, rättfärdiggöres, helgas, bevaras i tron och slutligen genom tron går in i den eviga saligheten, är föranledda av denna nåd. Vår eviga salighet är ett verk av Guds nåd och endast av Guds nåd. »Av nåden är ni frälsta genom tro – och det inte av er själva, Guds gåva är det» (Ef. 2:8).

Guds nåd är allvarligt menad

Gud har med ed bedyrat: »Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva» (Hes. 33:11). Kristus gråter över det obotfärdiga Jerusalem (Luk. 19:41) och säger: »Hur ofta har jag inte velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat» (Matt. 23:37). Ingen bör tvivla på att Guds nåd är allvarligt menad också mot honom.

Guds nåd är effektivt verkandebb

Förkunnelsen och erbjudandet av Guds nåd i evangeiiet äger en inneboende kraft att påverka och röra hjärtat och att verka ett mottagande av den erbjudna benådningen (Rom. 1:16). Guds ord, som erbjuder denna nåd, »är verksamt i er som tror» (1 Tess. 2:13). Liksom en statschefs erbjudande om nåd har kraft att verka i en fånges hjärta ett accepterande av denna benådning, så har erbjudandet om Guds nåd kraft att verka i en syndares hjärta den tro, genom vilken han tar emot den.

Orsaken till att Guds benådning inte alltid verkar tro ligger inte i någon ofullständighet eller svaghet i den erbjudna nåden, utan orsaken är människans förvända vilja. »Ni har inte velat» (Matt. 23:37). »Ni står alltid emot den Helige Ande» (Apg. 7:51). Men av detta får man inte, så som synergisterna gör, dra den slutsatsen att de som kommit till tro och tar emot benådningen, förhållit sig bättre. Därmed gör man om intet läran om nåden allena. Att Guds nåd har verkat tro hos mig är till ingen del också en följd av min medverkan, min synergism. Ty det enda jag har gjort såsom oomvänd är motstånd. »Följande talesätt: Människans vilja är i omvändelsen inte overksam, utan verkar något, och: Gud drager, men han drager den, som är villig, har införts för att i strid mot läran om Guds nåd framhäva den naturliga fria viljan vid omvändelsen» (FC SD II, 86. SKB s. 576).