Synden mot den Helige Ande

Av: S. E. | Nr 2, 1979 sida 72| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Vad menas med synd mot den Helige Ande? Ofta undrar jag om jag har begått denna synd. Nåden kanske inte gäller mig, eftersom jag varit så motsträvig mot den Helige Ande?

Svar

De skriftställen som tar upp frågan om synden mot den Helige Ande (sedes doctrinae) är framför allt Matt. 12:22-32, Mark 3:22-30, Luk. 12:10 och 1 Joh. 5:16. »All annan synd och hädelse skall bli människorna förlåten, men hädelse mot Anden skall inte bli förlåten» (Matt. 12:31f).

Det är inte syndens storlek som gör att synd mot den Helige Ande inte kan förlåtas. Inte heller är denna synd oförlåtlig, därför att den riktar sig mot Andens person. Ty Anden är inte heligare eller mera upphöjd än Fadern eller Sonen. Nej, denna synd är en synd mot Andens ämbete eller gärningar (officium), d.v.s. ett medvetet och beslutsamt angrepp mot den inre övertygelse, som Anden har verkat. Det är fråga om en hädisk bespottelse av det verk som Anden utför, när han genom evangelium för människor till tro på Kristus och hjälper dem att bli bevarade i tron. Ingen kan ju komma till tro, d.v.s. ta emot syndernas förlåtelse som sin personliga egendom annat än genom den Helige Ande.

Denna synd består inte varje motstånd mot den Helige Andes verksamhet. Annars skulle alla människor, som hör eller läser evangelium, begå denna synd. Ty alla oomvända människor håller evangelium för en dårskap och står därför emot det, tills de genom den Helige Andes verkan i Ordet har blivit omvända.

Denna synd består inte heller i hädelse av sanningen till följd av andlig blindhet. Paulus hade genom ovetenhet och otro varit »en hädare och förföljare och våldsverkare». Men trots det hade han »vederfarits barmhärtighet», som vi läser i 1 Tim. 1:13.

Denna synd består inte heller i förnekelse av sanningen av fruktan eller av andra anfäktelser. Vi kan nämna som exempel Petrus, Mark. 14:66-72. Ty människofruktan eller självrättfärdighet eller kärlek till världen kan senare övervinnas genom inflytande från den Helige Ande.

Synden mot den Helige Ande begås, när den Helige Ande har övertygat en människas innersta om den gudomliga sanningen och människan likväl inte bara förkastar denna sanning utan också hädar den. Det är alltså fråga om att öppet och illvilligt häda en insedd sanning, att häda och bespotta det verk som man vet är Andens verk, att stå emot och håna det medel, som ensamt kan föra mig till tro och bevara mig i tron. Det är synd mot den Helige Ande att »med berått mod» bespotta och häda Andens verk, »sedan vi har fått kunskap om sanningen» (se Hebr. 10:26ff).

När Kristus hade drivit ut en djävul (Matt. 12:22), var fariséerna utan tvivel imponerade och övertygade om att detta var ett Guds verk. Den Helige Ande hade verkat denna övertygelse i deras hjärtan. Men de ville inte medge att det var Guds verk utan sade: »Det är allenast med Beelsebul, de onda andarnas furste, som denne driver ut de onda andarna» (Matt. 12:24) Därigenom ville de motverka det intryck, som detta under hade gjort på dem själva och på andra. Att kalla det som man vet är Guds verk för djävulens verk är förvisso hädelse. Det är i detta sammanhang som Jesus, som »förstod deras tankar», varnar för synd mot den Helige Ande.

Vi bör inte anklaga någon för denna synd, eftersom vi inte vet om en person verkligen är övertygad om den sanning som han hädar. Vi kan inte se in i hans hjärta. De som är oroade i sitt inre över att de kan ha begått denna synd och längtar efter Guds nåd, har definitivt inte begått denna synd, eftersom just denna oro och längtan bevisar att deras hjärtan inte är uppfyllda av idel illvilja mot Andens verk. De som har begått denna synd är inte det minsta oroliga för att ha begått den. Tvärtom kommer de att med glatt hjärta vandra vidare i sin hädiska hållning. Baier säger helt riktigt: »Den förfärligaste av alla synder, synden mot den Helige Ande, består i att man i stor illvilja vänder Gud ryggen, i det att man bespottar och hårdnackat angriper den himmelska sanning, som man hade lärt känna som sanning.»

De som inte har begått synden mot den Helige Ande menar mycket ofta, att de har begått denna synd och gör sig stora bekymmer däröver. Men om igen, de som sörjer över synden eller över synderna, de som fruktar för att ha begått synden mot den Helige Ande och inom sig bär på en längtan att de inte vore utestängda från den förlåtelse, som Kristus genom sitt blod har förvärvat, i dessa har den Helige Ande kraftigt verkat. Konkordieformeln framhåller Skriftens ord »Mig förutan kan ni intet göra» (Fil. 2:13) och fortsätter: Detta ord »är mycket trösterikt för alla kristtrogna, som i sina hjärtan känner och förnimmer något litet av evighetsgnistan och längtan efter Guds nåd och den eviga saligheten, ty de vet därav, att det är Gud, som i deras hjärtan börjat tända detta sanna salighetsliv, och att han allt framgent vill stärka och hjälpa dem i deras stora svaghet, så att de förblir ståndaktiga i den sanna tron ända till slutet» (FC SD II, 14. SKB s. 561).

Skälet till att synden mot den Helige Ande inte kan förlåtas är alltså att den omöjliggör omvändelsen, eftersom den riktar sig mot den Helige Andes verk att omvända människan. Därför bör vi varnas för att inte stå emot den Helige Andes verk, när han rör våra hjärtan. »Så säger den Helige Ande: ‘I dag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen, där era fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år. Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: Alltid fara de vilse med sina hjärtan. Men de ville inte veta av mina vägar. Så svor jag då i min vrede: De skall inte komma in i min vila» (Hebr. 3:7-11).

Endast den själasörjare som kan hänvisa till den allmänna och helt fria nåden i Kristus, så som den är uppenbarad i den Heliga Skrift, kan hjälpa en syndare ur den anfäktelsen att han skulle ha syndat mot den Helige Ande. Inkompetenta själasörjare i detta fall är såväl papister som synergister och kalvinister. Den som förnekar att nåden är allmän (kalvinisten) eller den som förnekar nåden allena (papisten och synergisten) kan inte hjälpa den som anfäktas av att han syndat mot den Helige Ande. S.E s 72

Guds frälsningsrådslut

Av: S. E. | Nr 2, 1979 sida 75| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga

Vad menas egentligen med Guds frälsningsrådslut? Är utkorelsen och frälsningsrådslutet identiska begrepp? Vore tacksam om jag kunde få detta utrett.

Svar

Till frälsningsrådslutet hör dels Faderns allmänna nådevilja, dels en särskild utkorelse av Guds barn.

Faderns allmänna nådevilja

Den första grundvalen för syndares frälsning är Guds barmhärtighet. Denna har bevekt Gud att vilja rädda den fallna mänskligheten, men inte bara det utan också att besluta om att själv ordna med denna räddning och tillhandahålla de medel, genom vilka de förlorade kan få del av räddningen.

För Guds allmänna nådevilja brukar Skriften orden nåd (Rom. 4:4), barmhärtighet (Tit. 3:5), kärlek (Joh. 3:16) och godhet (Tit. 3:4).

Guds nådevilja har följande egenskaper: den är brinnande, den delges oss genom nådemedlen (genom vilka han skänker den saliggörande tron), den är allmän och den är allvarligt menad mot alla.

Utkorelsen

Lika klart som Skriften lär en allmän nådevilja hos Gud med avseende på människans frälsning, lika klart och tydligt lär den en särskild utkorelse av Gud till tro och salighet.

Om utkorelsen lär sådana ställen som Ef. 1:4, Matt. 20:16, 24:24, Apg. 13:48, Rom. 8:33, 1 Petr. 1:1, 2 (obs ordet »försyn» är en översättning av ett ord, som egentligen betyder »i förväg utsedda» Samma ord finns i Rom. 8:29 och skall översättas »dem som i förväg har blivit utsedda av honom»), 2 Tess. 2:13.

Likheter mellan Guds allmänna nådevilja och utkorelsen

Båda är av evighet. Kristus är grundvalen för båda. För båda är den innersta bevekelsegrunden Guds nåd och barmhärtighet. Båda är allvarligt menade. För båda är ändamålet den eviga saligheten. I båda fallen förmedlas saligheten genom nådemedlen och genom tron.

Dessa likheter har bl.a. medverkat till, att många blandar ihop den allmänna nådeviljan och utkorelsen. Sålunda lär man helt i strid med Skriften en allmän utkorelse.

Olikheter mellan Guds allmänna nådevilja och utkorelsen

Nådeviljan är allmän medan utkorelsen endast gäller vissa bestämda personer. Av den allmänna nådeviljan följer inte att alla blir saliga, ty många går förlorade. Men på utkorelsen följer med visshet saligheten, ty här ges det inte något bortfall av sådana, som inte blir saliga. Matt. 24:24, Rom. 8:30, 35, 38-39, 11:7.

I två avseenden är det alltså skillnad mellan nådeviljan och utkorelsen: dels med avseende på personerna (»alla» respektive »få»), dels med avseende på vissheten att uppnå målet (alla som är föremål för Guds nådevilja blir inte saliga, men alla som är föremål för Guds utkorelse blir saliga). Därför kommer man i strid med Skriften, om man lär att nådeviljan och utkorelsen är samma sak.

På alla ställen i Skriften, där det talas om utkorelsen, avses samma begrepp. Jämför 1 Tess. 1:4, Matt. 20:16, 24:24, Mark. 13:20, 22, 2 Tim. 2:10, Luk. 18:7, Rom. 8:33, Kol. 3:12, 1 Kor. 1:27, 28, Ef. 1:4, 2 Tess. 2:13, Jak. 2:5, 2 Petr. 1:10, Rom. 11:5, 7, Matt. 24:22. Slå upp dessa ställen! På inget av dessa ställen fattas ordet utkorelse såsom innefattande mer eller mindre än på de andra ställena. Ordet utkorelse har samma omfattning och användes i samma mening på samtliga ställen. Den som använder ordet utkorelse dels i en vidsträcktare, dels i en mera inskränkt mening, sätter sig emot den heliga Skrift.

De akter som av evighet föregår utkorelsen är uppsåtet (grek. próthesis) och utseendet (grek. prógnosis). I Ef. 3:11 heter det att »uppsåtet är av evighet» och det framgår också av Rom. 8:28ff att uppsåtet kommer först: »kallade efter hans uppsåt». Sedan heter det i v. 29: »dem som han i förväg har utsett».

Då Gud enligt »sitt uppsåt» i Kristus och enligt »sitt utseende» utkorat vissa personer ur mängden av alla förlorade, för att de skall få det eviga livet, så för han också dessa utkorade till tro genom nådemedlen och bevarar dem i tron intill änden.

Uykorelsens bevekelsegrund

Den inre bevekelsegrunden är Guds nåd och fria välbehag, Rom. 11:5, Ef. 1:5, Rom 9:15, 16. Den yttre bevekelsegrunden är Jesus Kristus och hans förtjänst, Ef. 1:4. Någon tredje orsak finns inte. De som lär att Gud också tagit hänsyn till vad han i förväg vet om den oomvända människans ställningstagande till den erbjudna nåden går emot den heliga Skrift.

Med utkorelsen är två akter förbundna

Den ena akten, som är förbunden med utkorelsen, är evig. Han har förut-bestämt oss till salighet, han har utvalt oss före världens grundläggning.

Den andra akten, som är förbunden med utkorelsen, är överlämnandet av nåden genom nådemedlen och nådemedlens verkan. I Ef. 1:9 heter det, att han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, d.v.s. evangelium, vilket han har föresatt sig. Också detta kungörande berodde på den fria nådeviljan hos Gud. Detta finner vi också i Rom. 8:28-30. Dem som Gud har utkorat, ger han också tron. I 1 Petr. 1:2 läser vi »utvalda… till lydnad». Med lydnad kan här endast menas lydnad för evangelium, d.v.s. tro. Det heter vidare »utvalda… till bestänkelse med Jesu Kristi blod». Bestänkelse med Kristi blod är detsamma som att tillägna sig Kristi döds förtjänst. Se vidare Apg. 13:48! Då Gud bestämt vissa personer till evigt liv, så för han dem också till tro, d.v.s. utkorelsen är en utkorelse till tro.

Det är alltså inte utkorelsen som är beroende av tron (att Gud har förutsett vilka som låter sig dragas och låtit utkorelsebeslutet bero av det som en tredje orsak), utan tron kommer av utkorelsen. Jämför Konkordieformelns ord: »Guds eviga utkorelse… är en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör» (SD XI, 8. SKB s. 659).

Motståndarna

Motståndarna till Skriftens lära om utkorelsen är dels de, som inte alls grundar utkorelsen på återlösningen i Kristus (kalvinister), dels de som sammanblandar Guds förutvetande med utkorelsen (pietister), dels de som lär en allmän utkorelse. Pietismen lär felaktigt, att utkorelsen grundar sig också på Guds förutvetande och feltolkar bl.a. Rom. 8:29 för att få stöd för denna lära. Enligt huberianismen och rosenianismen är hela människosläktet utvalt i Kristus. Man talar om en dubbel utkorelse, dels en allmän utkorelse, dels en särskild utkorelse av dem, som Gud förutsett skulle låta sig dragas.

Utkorelsens egenskaper

Utkorelsen är av evighet, den är oföränderlig, den gäller endast en del, den är viss och den är en trösterik lära för de troende.

Denna lära är oss nyttig, hälsosam och trösterik. Ty den bekräftar på ett mäktigt sätt artikeln, att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull bliva rättfärdiga och saliga. Ty före all tid, innan vi voro till, ja, »förrän världens grund var lagd», då vi icke kunnat göra något gott, hava vi »enligt Guds beslut» av nåd i Kristus utvalts till salighet, Rom. 9 och 2 Tim. 1. Därigenom tillintetgöras alla falska meningar och villfarelser om vår naturliga viljas förmåga, enär Gud i sitt eviga rådslut före all tid övervägt och bestämt, att han själv vill med den helige Andes kraft genom Ordet hos oss skapa och verka det som hör till vår omvändelse.

Denna lära skänker oss också den sköna och härliga trösten, att varje kristen människas omvändelse, rättfärdighet och salighet legat Gud så varmt om hjärtat och att han så uppriktigt menat något därmed, att han »förrän världens grund var lagd», hållit rådslag därom och »i sitt beslut» bestämt, att han ville föra mig därtill och behålla mig däri. Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list ryckas och tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10. Därför säger också Paulus i Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, »vem skall då kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus»? (FC SD XI, 43-47. SKB s. 665). S.E. s 75