ANGÅENDE KVINNORNAS KLÄDSEL I GUDSTJÄNSTEN

– 1 Kor. 11:2–16

Av: S. E. | Nr 3-4, 1979 sida 123| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Fråga:

Jag har ofta undrat över hur man skall tolka 1 Kor. 11:2-16. Vad menas med en »makt» på huvudet för änglarnas skull? Är vi alltjämt bundna av den seden, att kvinnorna skall bära huvudbonad i gudstjänsten? Dessutom vill jag veta hur Paulus kan tillåta att kvinnor beder eller profeterar i gudstjänsten (v. 5), när han i 1 Kor. 14:34 säger att kvinnorna skall tiga i församlingarna.

Svar:

För att förstå apostelns undervisning i 1 Kor. 11:2-16, är det en god hjälp, om man vet något om bakgrunden. De kristna församlingarna bestod i regel av både hednakristna och judekristna. Bland judarna var det en självklarhet att kvinnorna dolde sitt hår med en huvudbonad, som gick ned över axlarna. Syntes håret, fann man det som ett blottande som lockade till sig männens blickar. Men i storstäder som Korint bibehöll de judekristna inte alltid de gamla klädsederna till följd av grekisk påverkan.

Den kristna gudstjänsten skilde sig från den judiska i det avseendet, att kvinnor och män nu deltog tillsammans. Det är lätt att förstå, att denna nya gemenskap mellan män och kvinnor i den kristna gudstjänsten kunde skapa problem i en judekristen miljö. Från grekiskt och gnostiskt håll ville man dessutom upphava den av Gud givna skapelseordningen mellan man och kvinna. Om nu man och kvinna gemensamt deltog i gudstjänsten, kunde väl kvinnan i allt få efterlikna mannen och inte längre behöva underordna sig? Hon kunde väl lika väl som mannen få uppträda som lärare och avlägga den slöja, som markerade hennes underordning under mannen? Joels profetia om att »edra söner och edra döttrar skall profetera» (2:28) hade ju gått i fullbordan och kunde väl tolkas så, att skillnaden mellan man och kvinna nu var upphävd?

Odeberg skriver i sin kommentar: »Här kunde man även åberopa sig på satser, som Paulus själv förkunnat. Paulus hade ju till galaterna skrivit: ‘Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus’ (Gal. 3:28). Och man måste antaga, att Paulus även muntligen gett uttryck åt sådana grundsatser i sina predikningar och undervisande tal i församlingarna. Detta hade nu av många bland korintierna tytts så, att det för den kristne icke alls fanns någon skillnad mellan man och kvinna längre. Denna missuppfattning bemöter nu Paulus» (s. 195).

Paulus hade nu hört, att några kvinnor talade i de offentliga gudstjänsterna i Korint och detta utan huvudbonad, d.v.s. utan att underordna sig männens ledarskap. Ty huvudbonaden betecknade beroendeställning till mannen.

Innan Paulus går in på praktisk vägledning i denna fråga, påminner han om den läromässiga grundvalen. Han säger: »Jag vill, att ni skall inse detta, att Kristus är envar mans huvud och att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. Var och en man, som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud. Men var kvinna, som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles, som om hon hade sitt hår avrakat» (v. 3-5). Det betäckta huvudet anger en beroendeställning, att man är underordnad mannen. En man är endast underordnad Kristus, »som är envar mans huvud», och därför vanärar mannen sitt huvud Kristus, om han markerar med en huvudbonad att han är underordnad människor i stället för Kristus. Men kvinnans ställning är en annan. Hon vanärar därför sitt huvud, om hon i sitt uppträdande gör anspråk på oberoende. Hon blir då lik skökorna, som frigjort sig från ett rätt äktenskapligt samliv.

I v. 6 skriver aposteln: »Om en kvinna inte vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår.» Den kvinna, som inte dolde sitt hår vid gudstjänstcn i Korint, hade likt en sköka frigjort sig från ett rätt beroende till mannen och uppväckte dessutom männens begär. Hon kunde då lika gärna skära av sitt hår, d.v.s. öppet framträda som en sköka. En kvinna bör med andra ord inte vara klädd på ett sådant sätt, att hon stör andakten genom att uppväcka köttsliga lustar eller som om inte mannen vore kvinnans huvud.

Att mannen är kvinnans huvud anger också, att man och hustru bildar en enhet precis som huvud och kropp. Att skilja dem åt är som att hugga huvudet från kroppen. En rätt samverkan mellan man och kvinna förutsätter en oskadad enhet, där mannen är kvinnans huvud.

I v. 7-9 hänvisar aposteln ytterligare till Guds skapelseordning. Mannen »är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. Ty mannen är inte av kvinnan, utan kvinnan av mannen. Inte heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.» Paulus anspelar på 1 Mos. 2:18-24, där det står att »det är inte gott att mannen är allena», d.v.s. mannen är tämligen hjälplös utan kvinnan. Därför skapades kvinnan av mannen och gavs åt honom som »en hjälp, en sådan som honom höves», så att han inte behöver vara ensam. Kvinnan har sålunda ett mycket stort värde för mannen. Att hon skapats som en hjälp åt mannen nedvärderar inte kvinnan utan anger tvärtom hennes stora värde och oumbärlighet. Paulus värjer sig också i v. 11-12 mot den felaktiga slutsatsen, att kvinnans underordning innebär att hon har ett lägre värde än mannen. »Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen eller mannen utan kvinnan. Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud.» Kvinnan är lika oumbärlig som mannen, hon har samma värde.

En makt på huvudet

Utifrån Guds skapelseordning gör Paulus följande tillämpning för församlingen: »Därför bör kvinnan på sitt huvud ha en ‘makt’ för änglarnas skull» (v. 10). Vad menas här med »makt»? Odeberg skriver: »Denna ‘makt’ är en huvudbetäckning», ett »tecken på att stå under en annans makt». Hur såg då denna »makt» ut? Det kan vi sluta oss till utifrån de avbildningar av de första kristna, som finns i katakomberna. Kvinnornas huvudbonad »var en slags hätta, som föll ned till axlarna och således helt betäckte huvudet men lämnade ansiktet fritt» (Odeberg).

Låt oss också citera några andra utläggare. Besser skriver: »Paulus kallar sinnebilden för mannens makt över kvinnan för en makt, emedan det för honom icke kommer an på slöjan, utan på det, som slöjan uttrycker, på den makt, under vilken kvinnan bekänner sig ställd genom att hölja sitt huvud.» Godet talar om »ett tecken av den makt, under vilken hon är ställd» och Fjellstedt om en huvudbetäckning såsom undergivenhetstecken».

Paulus framhåller alltså att skillnaden mellan man och kvinna måste upprätthållas i gudstjänsten och att därför de kvinnor, som beder eller profeterar i gudstjänsten, inte får framträda som församlingens lärare eller ledare, d.v.s. utan att underordna sig männen. De skall underordna sig i enlighet med Guds skapelseordning. Jämför 1 Kor. 14:34 i: »De bör underordna sig, såsom lagen bjuder.»

Uttrycket »för änglarnas skull» är omdiskuterat. Jag tror Paulus anspelar på änglarnas osynliga närvaro i gudstjänsten. Kvinnorna bör underordna sig med tanke på de andra gudstjänstdeltagarna, också de osynliga. Änglarna vill inte deltaga i en gudstjänst, där man inte i tro böjer sig för Guds vilja. Alla som deltar i gudstjänsten, också kvinnorna, bör i allt underordna sig Herren, precis som änglarna, som i allt lyder Guds befallningar.

Låt oss här tillfoga några ord om det ogifta ståndet, så att ingen tror att det sagda innebär, att det ogifta ståndet förbjudes av Gud. De lutherska bekännelseskrifterna ger följande bibliska besked: »Att leva ogift tillråder Skriften, men bara dem, som har den gåvan» (Apol. XXVII, 27). »Böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning» (Apol. XXIII, 12). »Kristus framhåller, att återhållsamheten nödvändigtvis förutsätter en särskild gåva» (Apol. XXIII, 19). Paulus föreskriver i 1 Kor. 7, »att de, som inte har återhållsamhetens gåva, skall ta sig hustrur. Han tolkar nämligen strax efteråt sig själv, då han säger: Det är bättre att gifta sig än att brinna» (Apol. XXIII, 16).

Föreligger det inte en motsägelse mellan 1 Kor. 11:5, som förutsätter att en kvinna kan bedja eller profetera i gudstjänsten, och 1 Kor. 14:34 resp. 1 Tim. 2:12, som förbjuder kvinnan att tala eller uppträda som lärare och ledare i församlingen? Denna fråga har många funderat över. Somliga har svarat att Paulus i 1 Kor. 11 talar om en enskild sammankomst, medan han i 1 Kor. 14 talar om den offentliga gudstjänsten. Men jag tror att man kan svara med Paul E. Kretzmann: Fastän kvinnorna inte fick uppträda som lärare i församlingen (1 Kor. 14:34, 1 Tim. 2:12), var de inte utestängda från Andens extraordinära gåvor (Joel 2:28, 29, Apg. 2:17, 18 och 21:9). Det kunde därför hända att de bad eller profeterade i en offentlig sammankomst, utan att de därigenom bröt mot underordningens princip och lade sig till med ledarskapet.

I v. 13-16 hänvisar Paulus till läsarnas naturliga känslor. Att i andakt och gudsfruktan samverka i den allmänna gudstjänsten och samtidigt förneka kvinnans särställning och locka till sig männens erotiska begär, går det ihop? Nej. Att underordna sig Gud i bön och samtidigt inte underordna sig enligt Guds skapelseordning, går det ihop? Nej. Håret vittnar också om den skillnad mellan man och kvinna, som somliga i Korint ville förneka. I nästan alla kulturer har männen kortare hår än kvinnorna. I regel framträder skillnaden mellan könen redan vid ett betraktande av huvudet.

I vår tid vill man revoltera mot Guds skapelseordning, mot över- och underordning när det gäller föräldrar och barn, lärare och elever, överhet och undersåte, man och kvinna. Man revolterar emot äktenskapet, man revolterar emot att sexuella förbindelser endast hör hemma inom äktenskapet och endast mellan en man och en kvinna, man försvarar homosexualitet. Det är därför typiskt att man söker utplåna de könsskillnader, som kommer till uttryck genom håret och kläderna, och de konsekvenser som ett naturligt äktenskapligt samliv får för hem, familj och barnuppfostran.

Visst har vi kristen frihet, når det t.ex. gäller hår och kläder. Men det är ett missbruk av denna frihet, om vi brukar den till att förneka skillnaden mellan man och kvinna och till att befrämja syndiga förbindelser.

“En sådan sedvänja”

Paulus avslutar sin undervisning om hur kvinnorna bör uppträda i gudstjänsten med följandl ord: »Om nu likväl någon vill vara genstridig, så må han veta, att vi för vår del inte har en sådan sedvänja, inte heller andra Guds församlingar» (v. 16).

För församlingsmedlemmar med hellenistisk bakgrund, uppvuxna i storstaden, var det nog svårt att förstå att bristen på huvudbonad hos kvinnorna kunde uppväcka männens lustar, likaså att huvudbonaden markerade, att kvinnorna var underordnade sina män. Men när aposteln undervisar om hur det bör vara i gudstjänsten, så tänker han på hela församlingen. Man måste ta hänsyn till de judekristna, som uppfattade det ohöljda håret som ett frigörande från mannen och en eggelse till synd. Som exempel kan nämnas, att enligt judisk sed var det så, att om en kvinna blottade sitt huvud offentligt, kunde det av maken anföras som skäl för skilsmässa (b. Ketubot 72a).

Men vad syftar Paulus på, när han talar om »en sådan sedvänja»? Här föreligger två uppfattningar, som vi skall referera. Enligt den ena syftar han på seden, »att kvinnan skall vara utan huvudbetäckning, i synnerhet när hon beder» (Bengel), »kvinnornas offentliga uppträdande med obetäckt huvud» (Godet). Paulus avklipper då tvärt alla vidare diskussioner med att framhålla, att en sådan sed har inte vi för vår del, inte heller andra Guds församlingar. Stöckhardt skriver: »Om någon vill sätta ifråga vad aposteln sagt om kvinnans yttre framträdande i offentlig gudstjänst, är han inte alls villig att ingå i en diskussion om denna sak. Vad han sagt om betäckandet av huvudet skall betraktas endast som ett apostoliskt råd, inte som en gudomlig befallning. Följaktligen är detta ett adiaforon… Vad Paulus här verkligen vill inpränta hos sina kristna läsare är kvinnans underordnade ställning i förhållande till mannen. Detta är inte ett adiaforon utan Guds egen regel och ordning.»

Enligt den andra uppfattningen avser Paulus med »en sådan sedvänja» »att vara genstridig», »att tvista och vara enträtna vid ärenden av denna beskaffenhet och emotstå uppbyggliga förordningar» (Gezelius). Sedvänjan syftar då »inte på kvinnornas obetäckta huvud, utan på lusten att vara genstridig», skriver Besser. »Aposteln skär tvärt av allt disputerande över denna fråga om det utvärtes anständiga, vartill de uppblåsta i Korint möjligen kunde visa lust, med den förklaringen, att det icke är kristliga herdars och lärares, ej heller kristliga församlingars sed att tvista om dylika saker… Guds församlingar har ingen lust att tvista, men de har lust därtill, att allting går ärligt och ordentligt till, och fogar sig stilla och gärna uti varje gemensam ordning, som tjänar till att befordra god frid. Därpå kommer det sålunda inte an, att kvinnoslöjan i alla församlingar i alla tider bibehålls, utan därpå, att man utan tvist alltid och allestädes bevarar den goda och sedesamma anständighetens ordning, allt eftersom den naturliga och kristliga anständighetskänslan giver sig till känna så eller så» (Besser).

Den lutherska bekännelsen

Den Augsburgska bekännelsens XXVIII:e artikel betonar att olika kyrkliga bruk inte får kränka den kristna friheten. Därför får inte vissa seder anses »som nödvändiga former av gudsdyrkan» och man får inte anse det som synd, om man, »utan att vålla anstöt för någon, åsidosätter dem» (XXVIII, 53):

(54) Så föreskriver Paulus, att vid sammankomsterna kvinnorna skall hölja sina huvuden, att utläggarna skall höras i tur och ordning i kyrkan etc. (55) Sådana föreskrifter bör församlingarna ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem i sådan utsträckning, att den ene inte blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro, (56) men inte på sådant sätt, att samvetena betungas, i det de håller dylika ting för nödvändiga till saligheten och anser sig synda, då de underlåter dem utan att bli till anstöt för någon. Ingen skall t.ex. säga, att en kvinna gör något syndigt, om hon går ut med obetäckt huvud, när det inte väcker människors anstöt.

Tidsandan

Många kristna kommer i vår tid på fall, när de konfronteras med tidsandan. Genom press, radio och TV har tidsandan nu en sådan genomslagskraft, att många känner sig tvingade att förneka Bibelns lära om skapelsen och skapelsens ordningar. Om och om igen lär man ut utvecklingsläran, som om det rörde sig om ett vetenskapligt faktum. Den som tror på Bibelns lära om skapelsen och följaktligen förkastar utvecklingsläran framstår som dum och okunnig. Detsamma gäller om den som inte förkastar Bibelns lära om att »mannen är kvinnans huvud» (v. 3) och att »kvinnan skapades för mannens skull» (v. 9).

Låt oss här stryka under, att Bibelns lära om skapelsen och skapelsens ordningar nu mer än någonsin måste bekännas av alla kristna. Utvecklingsläran är en teori som måste förkastas både av bibliska och av vetenskapliga skäl. Likaså är den moderna kvinnosynen av gammalt gnostiskt märke och till olycka för både män, kvinnor och barn. Det för ingen välsignelse med sig att söka omstörta de av Gud givna ordningarna i skapelsen. I stället för lycka och bestående njutning får man trasiga äktenskap, aborter på löpande band, ensamhet, blodproppar genom p-piller, rotlöshet, hem som inte är några hem, disharmoniska barn, upproriskhet, ömsesidig misstro och otro etc.

Men olyckan ligger inte bara i att Bibelns lära om man och kvinna förkastas. Det är också en olycka, när denna lära missbrukas. Hur mycket obibliskt kvinnoförtryck känner vi inte till. På ett obibliskt sätt har kvinnan och hennes arbete nedvärderats eller utnyttjats, dels av männen, dels också av kvinnosakskvinnorna. Vi måste kraftigt ta avstånd från den nedvärdering av kvinnan och hennes roll, som ofta förekommer. Kvinnoförtryck i alla dess former är obibliskt. Vi skall visa kvinnorna stor heder och ära och inte missbruka den ovärderliga hjälp, som de ger såväl männen som hela samhället. »Männen är pliktiga att älska sina hustrur, då dessa ju är deras egna kroppar» (Ef. 5:28). Vi måste ta avstånd från dem som utropar: »Bryt med den bibliska kvinnorollen!» Att lyda Guds ord för alltid välsignelse med sig.