SKOLANS UNDERVISNING OM BIBELN

Av: S. E. | Nr 3-4, 1979 sida 103| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Man kan inte vänta sig annat än att universitetsteologin också sätter sina spår i grundskolans undervisning. Granskar man grundskolans läroböcker i religionskunskap, finner man där sammandrag av den bibelkritik och liberalteologiska kristendomssyn, som nu dominerar vid universiteten. Låt oss här ge några exempel från en mycket brukad lärobok: Religionskunskap 1. Grundbok. Fem arbetsområden för högstadiet. L. Husén, L. Hildingson, S. Gustafson, B. Lundblad. Natur och Kultur 1978.

Bibelkritiken utgår ifrån att Bibeln ljuger, när den gör anspråk på att vara helig Skrift, tillkommen genom gudomlig inspiration. Man förnekar Bibelns särställning och utgår ifrån att bibeltexterna har en helt mänsklig tillkomsthistoria utan någon särskild gudomlig uppenbarelse och inspiration. Bibelns tankar och budskap, menar man, härrör inte från Gud utan från människor, som i skilda tider och miljöer arbetat fram olika idéer. Enligt Bibeln mottog de sanna profeterna såväl budskapet som orden från Gud, medan de falska profeterna profeterade »efter sina egna hjärtans ingivelser» (Hes. 13:2). Enligt bibelkritiken har all bibeltext sin upprinnelse i sådana ingivelser, i människors egna funderingar. Därför måste man räkna med en lång och komplicerad tillkomsthistoria bakom varje profetbok, många motstridiga funderingar och berättelser, som under lång tid omarbetats och utvidgats. Att bibeltexten har kommit till genom inspiration från Gud (2 Tim. 3:16) och att »ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade, vad som gavs dem från Gud» (2 Petr. 1:21) – det är en biblisk lära som bibelkritiken omöjligen kan acceptera.

Berättaren vid brunnen

Tillkomsten av Bibelns berättelser om patriarkerna försöker man förklara på följande sätt. När man kom till brunnen för att hämta vatten, berättades många historier. »En del av dessa muntliga berättelser upptecknades med tiden och kom att ingå i judarnas heliga skrifter, i Bibeln» (läroboken, s. 86). Det är alltså helt och hållet mänskliga faktorer och tillfälligheter som har varit avgörande för bibeltextens tillkomst och innehåll. Att det är Gud som genom sin profet delgivit oss just dessa texter med just dessa ord, det kan man inte tänka sig. Ty det skulle förutsätta en tro, som man anser det vara ovetenskapligt att räkna med.

Moseböckerna

Att Mose utvaldes till Herrens profet på det sätt som Bibeln berättar, att han förde Israels barn ut ur Egypten medelst en rad ofattbara under, att Gud hörbart talade till folket vid Sinai berg och upprepade gånger direkt med Mose, att Mose fick befallningen att uppteckna vad som hände och vad Gud uppenbarade och därmed svarade för Moseböckernas tillkomst (5 Mos. 31:24, Jos. 1:7, 8), det vill inte bibelkritikerna tro. Man menar att också Jesus var påverkad av felaktiga föreställningar, när han talar om »Mose skrifter» (Joh. 5:47).

Hur har då Moseböckerna kommit till enligt bibelkritiken? Givetvis under en mycket lång tid, eftersom man utgår ifrån att Moseböckernas innehåll har formats av många människors funderingar i olika tider och miljöer. Så har man tänkt sig att flera delvis parallellt löpande framställningar så småningom växte fram, en s.k. Jahvistisk källskrift från c. 900 f. Kr., en s.k. Elohistisk källskrift från c. 750 f. Kr., en s.k. Deuteronomistisk källskrift från c. 622 f. Kr. och slutligen en s.k. prästerlig källskrift från c. 450 f. Kr.

Avgörande för Moseböckernas tillblivelse blev vidare en rad redaktörers arbete, menar man. Ty vid olika tidpunkter skall redaktörer ha försökt fläta ihop de olika källskrifterna och så blev till sist någon gång på 400-talet Moseböckerna färdiga. Följaktligen heter det i grundskolans lärobok: »De äldsta delarna av Moseböckerna skrevs troligen redan på 900-talet f. Kr. Under den babyloniska fångenskapen samlades skrifter från olika tider, och stora delar av Moseböckerna ställdes nu samman. En viktig del består av lagsamlingar från olika tider» (s. 90). »Människor som vi inte känner namnen på har ställt samman skildringen. Så uppstod Moseböckerna» (s. 92). Eftersom man utgår ifrån att Gud inte är upphovsmannen till lagarnas innehåll, gör man människor och deras erfarenheter i skilda miljöer till lagarnas upphovsmän. Men några vetenskapliga bevis för denna otrosståndpunkt har man inte, inte heller några vetenskapliga bevis för att ovan nämnda källskrifter någonsin funnits. De är rent hypotetiska.

Men inte får eleverna veta att bibelkritikens avvisande av Mose författarskap bygger på obevisade hypoteser och ett aprioriskt avvisande av Guds unika uppenbarelse och andra Guds under. Det heter i stället: »Forskarna har upptäckt att dessa böcker innehåller stoff från flera århundraden… Det mesta av Moseböckerna är alltså från senare tider än då Mose levde» (s. 90).

Daniels bok

Eftersom Daniels bok från c. 530 f. Kr. innehåller så exakta profetior, tror bibelkritikerna att dessa profetior inte är verkliga profetior. Man menar i stället att de måste ha tillkommit efter det att man upplevt de händelser som skildras som framtida. Följaktligen daterar man Daniels bok till c. 165 f. Kr., ty profetiorna sträcker sig knappast längre än till denna tid, menar man. Därför får eleverna lära sig: »Den yngsta boken, Daniel, var färdig ett hundratal år f. Kr.» (s. 90).

Också när det gäller andra profetiska texter är det framför allt framtidsförutsägelserna som vållar problem för kritikerna. Räknade man med Guds särskilda uppenbarelse för profeterna, vore det inget problem utan en självklarhet, att profeterna också har skådat in i framtiden och kan tala om händelser, som ännu ej ägt rum när de skrev ned sina uppenbarelser. Men nu räknar inte kritikerna med en sådan uppenbarelse, och därför måste man frånkänna profeterna en rad texter som senare tillägg. Så har man lanserat hypotesen, att profetiorna skrevs ned långt efter profetens egen tid och därmed omarbetats och präglats av senare tiders erfarenheter. Eleverna får sålunda lära sig:

»Profeterna skrev inte själva ner sina profetior… Först långt senare har dessa samlats och skrivits ner» (s. 96). Återigen ett påstående, som inte bygger på fakta utan är en följd av rationalistiska utgångspunkter.

Psaltaren

Att konung David också var en Guds sångare och psalmförfattare har bibelkritiken länge betvivlat. I regel underkänner man psalmernas rubriker och författarangivelser. Men på senare tid har kritikerna fått retirera en del och tvingas nu räkna med David som psalmförfattare. Men någon fullständig reträtt vill man inte göra. Därför lär man i grundskolan: »Några av psalmerna kan David ha skrivit själv… Men de flesta är från senare tid» (s. 93).

Kanon

När började Gamla testamentets skrifter att betraktas som heliga skrifter, d.v.s. som kanoniska skrifter? Den frågan blir knepig, om man som bibelkritikerna utgår ifrån att bibelböckerna kommit till precis som alla mänskliga böcker och först så småningom upphöjts till heliga skrifter. Enligt Bibeln är bibelböckerna gudomliga böcker från första stund. De har kommit till genom Guds särskilda ingripande och inspiration och de har följaktligen haft gudomlig auktoritet och betraktats som heliga skrifter alltifrån sin tillblivelse.

Men läroboken återger bibelkritikens syn: »Först kom troligen Moseböckerna. Omkring 200 f. Kr. följde profetböckerna… Först omkring 100 e. Kr. blev det bestämt vilka skrifter som skulle räknas till kanon» (s. 96). Det sistnämnda påståendet grundar sig på en gammal bibelkritisk teori, som är ohållbar. Man har menat att judarna höll en synod i Jamnia c. 90 e. Kr. och där bestämde vilka skrifter som skulle vara kanoniska. Men detta är en feltolkning av fakta. Efter Jerusalems förstöring år 70 e. Kr. tillät romarna vissa rabbiner att samlas i Jamnia för lärosamtal och skriftstudium. Så kan man tala om ett skriftcentrum i Jamnia mellan 70-100 e. Kr. Men lärosamtalen gällde inte att fastställa kanons omfång utan hur man skulle ställa sig till vissa kanoniska skrifters innehåll och deras bruk. Man diskuterade Ester, eftersom det gudomliga namnet inte nämns i denna bok. Man diskuterade Predikaren, eftersom innehållet tycktes delvis epikureiskt. Man diskuterade Höga Visan med anledning av kärleksskildringarna etc. Lärosamtalen utgick ifrån att dessa böcker var kanoniska (se vidare t.ex. G. F. Moore, Judaism, I, 6 uppl. 1950, s. 83ff, och G. Lisowsky, Jadajim, 1956, s. 9, 57).

Jesajas bok

»I Jesajas bok har man upptäckt att två författares verk har förts samman i en bok, trots att de båda författarna inte är samtida. Numera kallas den senare för ’den andre Jesaja’» (s. 108). Detta påstående gör varken rättvisa åt bibelkritiken eller åt bibeltexten. Bibelkritiken räknar numera med ett stort antal författare eller redaktörer till Jesajaboken från olika tider. Studerar man bibeltexten historiskt-grammatiskt och utan den förutfattade meningen att en särskild uppenbarelse inte förekommit, måste man försvara Jesajaboken som profeten Jesajas enhetliga verk.

Evangelierna

Bibelkritikerna ser ingen principiell skillnad mellan Bibelns fyra evangelier och icke-kanoniska evangelieberättelser. Så här förklaras evangeliernas tillkomst för eleverna: »Med tiden dog allt fler av dem som hade varit tillsammans med Jesus och som hade varit ögonvittnen till hans verksamhet. Då kom de kristna på tanken att i skrift bevara det som apostlarna hade berättat… Så uppstod ett antal evangelier med berättelser om Jesus och utdrag ur hans förkunnelse, så som man mindes den. Kanske har det funnits ett tiotal evangelier, kanske ännu fler» (s. 97).

Utgår man ifrån att Gud inte är upphovet till den heliga Skrift, ställer man bibeltexterna på samma nivå som utombibliska texter. Det blir en naturlig följd, när man avvisar Bibelns anspråk på gudomlig inspiration. Orsaken till evangeliernas tillkomst blir rent inomvärldslig: »Då kom de kristna på tanken…» Att Matteus, Markus, Lukas och Johannes är Guds särskilda redskap för den särskilda uppenbarelsen förnekas.

Kristendomen i dagens skola

Vi kan alltså konstatera, att den kristna läran om Bibeln förvanskas eller förnekas i dagens skolundervisning och detta som en följd av den rådande universitetsteologin. Vår tids materialism och rationalism leder med nödvändighet till ett underkännande av själva grundvalarna i den kristna tron. Förutom läran om Bibeln, som här har behandlats, avföres också läran om Kristi gudom och den ställföreträdande försoningen liksom läran om skapelsen och syndafallet. Evolutionismen blir en närmast självklar förklaringsmodell till skapelsen, när man förnekar den unike Guden och hans unika skapelseunder och bara räknar med inomvärldsliga orsaker. Men till evolutionismen i skolan får vi anledning att återkomma.