Messiastroende judinna vägras medborgarskap

| Nr 3-4, 1979 sida 138| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I Hemmets Vän 19/4 kan vi läsa följande:

Israels högsta domstol har förklarat att en »hebreisk kristen» kvinna inte kan anses som jude enligt en lag om återvändande, eftersom hon tror att Jesus var Messias.

Det var den 35-åriga Eileen Dorflinger från Connecticut i USA som vägrades medborgarskap, fastän hon ansökt om det, eftersom hennes amerikanska föräldrar var judar. Enligt lagen definieras en jude som »en person född av en judisk mor eller som har omvänt sig till judendomen, och som inte är medlem av någon annan religion». Dorflinger säger att hon tror att Jesus var Messias, men menar att hon ändå är en jude.

Många kristna känner inte till att staten Israel på detta sätt utestänger kristna judar, medan judar som varken omfattar den mosaiska religionen eller någon annan religion, accepteras som judar och judiska medborgare i staten Israel. Judar som tror på Messias’ gudomlighet kan inte accepteras som medborgare, ty enligt judendomen är detta ett avfall från tron på den Ende Guden (se vidare G. Hedenquist: Kyrkan och judarna. En studiehandbok. Svenska Israelsmissionen, 1962).

Vem är jude?

| Nr 3-4, 1979 sida 138| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Under rubriken »Vem är jude» tar Israels Väktare (nr 5/79) upp fallet Dorflinger.

Frågan har varit föremål för många och heta diskussioner alltsedan staten Israels tillkomst. Att betraktas som jude betyder rätt till invandring, hjälp med bosättning, arbetstillstånd, medborgarskap. Enligt nuvarande bestämmelser, nedlagda i den s.k. återkomstens lag, är en jude »en person som är född av en judisk mor eller som har övergått till judendomen, förutsatt att han eller hon inte omfattar någon annan religion. Som »annan religion» gäller i detta fall även kristendomen… Nu har Israels högsta domstol ånyo tagit ställning till denna fråga. Denna gång gällde det en ung judisk kvinna, Eileen (Ester) Dorflinger från USA, som kommit till tro på Jesus som Messias och som begärde att få bosätta sig och bli medborgare i Israel. Hon framhöll att hon var född av en judisk mor, att hon inte tillhörde något kristet samfund, och att hon inte ansåg sig omfatta »någon annan religion» i och med tron på Jesus. Efter många förhör gick ärendet upp i högsta domstolen som nu har sagt sitt ord. Det blev avslag också denna gång. I ett utlåtande av inrikesministern, som tycks betrakta fru Dorflinger som tillhörande »Jews for Jesus» (»Judar för Jesus») sägs om denna rörelse att den är »ett instrument för ett knep, vars syfte det är att frambära kristendomens budskap till vår nation och förmå judar att avsäga sig sin religion.» Enligt tidningsrapporter tillfrågades fru Dorflinger om hon trodde Jesus var Messias. Frågan besvarades med ja. På frågan om Jesu gudom svarade hon undvikande. Hon medgav också att hon genomgått vad hon kallade en rituell reningsceremoni, men som – enligt vad inrikesministeriet sade sig ha bevis för – var ett dop, som hon tagit i Connecticut, USA, våren 1975. Domarna kom till följande slutsati: »En judes tillhörighet till en annan religionsgemenskap måste bedömas utifrån denna religions egna kännetecken, inte judendomens. Eftersom tron på Jesus som Messias är kristendomens mest grundläggande lärosats, kan fru Dorflinger inte betraktas som judinna.»

Enligt Jesu ord är man inte en rätt jude och Ahrahams barn, om man inte tror på Guds Son. I stället för att ha Abraham till sin fader har man då djävulen till sin fader (Joh. 8:39-44). Detsamma lär Jesu apostel Paulus: »Den är inte jude, som är det i utvärtes måtto, inte heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden och inte i kraft av bokstaven» (Rom. 2:28-29). »Israel, det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel. Inte heller är de alla barn, därför att de är Abrahams säd… Inte de är Guds barn, som är barn efter köttet, men de som är barn efter löftet, de räknas för säd» (Rom. 9:6ff).

Det som enligt Skriften gör en jude efter köttet till en sann jude, det gör enligt staten Israel juden till avfälling, så att han inte längre kan betraktas som jude. Vi ser av fallet Dorflinger, att det inte ens hjälpte att hon sökte avlägsna det för judendomen anstötliga i den kristna tron för att på så sätt tillfredsställa staten Israels krav: Hon var angelägen att framhålla att hon inte omfattade »någon annan religion». Hon trodde att Jesus var Messias men svarade undvikande angående hans gudom (hon visste ju att bekännelsen av Jesu gudom betraktades som hädelse och skulle diskvalificera henne som jude). Hon använde vidare det judiska uttrycket »en rituell reningsceremoni» för sitt dop. Men det hjälpte som sagt inte. Hon får nu inte betraktas som judinna och har förlorat rätten till invandring, hjälp med bosättning, arbetstillstånd och medborgarskap.

Förnekelsen av jungfrufödelsen

| Nr 3-4, 1979 sida 140| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Operan »Josef» med text av Karin Boldemann och musik av Björn Wilho Hallberg har givit upphov till en strid om jungfrufödelsens betydelse för vår tro. Karin Boldemann förvanskar Bibelns ord. Hon låter Jesus avlas genom att Maria blir våldtagen av en ung man i bekantskapskretsen.

Att de flesta människor, som är främmande för kristen tro, förvanskar sanningen och angriper en så grundläggande lära scm Jesu födelse av jungfru och hans sanna gudom, är inte så konstigt. Vi kan inte tvinga ett samhälle, där de flesta är främmande för kristen tro, att bekänna denna tro. Men vad man bör reagera emot, är att personer som vill gälla för att vara kristna, inte bekänner den kristna tron. Svenska kyrkans rikstidning »Vår kyrka» lovordar Karin Boldemanns text. Likaså »Svensk Kyrkotidning» 10 maj 1979:

Karin Boldemanns syfte är djupt seriöst. Hon har lyckats förlösa en överväldigande mängd väsentliga tankar. Från kyrklig sida borde verket välkomnas som en djup förkunnelse om grundläggande etiska värden.

Biskoparna Bo Giertz och Ingmar Ström framträder i Operans programhäfte. Någon större skillnad föreligger märkligt nog inte i deras bekännelser. Svensk Kyrkotidning konstaterar belåtet att de »är i sak ganska samstämmiga. Jungfrufödelsen är inte en punkt i bekännelsen, som tron står och faller med. Det väsentliga är vad Jesus sade och gjorde bland lärjungarna.» Bo Giertz uttrycker sig i programhäftet så här:

Tron att Jesus var Guds Son grundades inte på hans övernaturliga födelse utan på det som lärjungarna upplevde inför hans person, hans gärningar och uppståndelse. Den övernaturliga födelsen nämns först hos Lukas, ungefär en mansålder efter Jesu död. Somliga exegeter menar att den är en legend och att Jesus var son till Josef. Andra anser att vi här får upplysningar som stammar från Jesu anhöriga.

Av detta kan man dra slutsatsen, att läran om jungfrufödelsen enligt Giertz inte är omistlig. Visserligen tror han nog själv på jungfrufödelsen, men riktigt säker kan man tydligen inte vara. Den nämns ju »först hos Lukas, ungefär en mansålder efter Jesu död». Att den nämns av Jesaja 700 år före Jesu födelse (Jes. 7:14 enligt grundtexten), det tror inte bibelkritiker på. Ja, vad skall man egentligen tro? Somliga tror si, andra tror så, säger biskopen.

Men läran om Jesu jungfrufödelse är omistlig för den kristna tron. Ty »alla människor, som avlats på naturligt sätt, föds med synd» (Augusburgska bek., art. II). Hade Jesus avlats på naturligt sätt, hade arvsynden och syndafördärvet också överförts till honom. Han hade då inte varit helig (Luk. 1:35) och syndfri (1 Petr. 2:22), Guds enfödde Son. Jesus Kristus var en unik person, sann Gud och sann människa i en odelad och odelbar person. För att frälsa den förlorade mänskligheten måste Guds Son inta människans plats och anta en sann mänsklig natur. Men han måste också vara sann Gud för att kunna återlösa hela världen. En förnekelse av Jesu jungfrufödelse innebär en förnekelse av Jesus som sann Gud och sann människa utan synd. Därmed förnekar man också Kristi återlösningsverk.

G. A. Danell skriver i Nya Väktaren nr 5/79:

Man frågar sig ibland, vilka som har den största skulden i svenska folkets avkristning och därmed till den offentliga hädelse, som nu proklameras med skön musik på vår nationalscen. Frågan är, om det inte är den liberalteologi, som under kristen förklädnad underminerat förtroendet för Guds ords och Guds egen sannfärdighet genom att ifrågasätta eller förneka framför allt siälva huvudsaken i Skriften, nämligen att Jesus av Nasaret var och är Guds evige Son, sann Gud och tillika sann människa, avlad av den helige Ande, född av Jungfrun Maria. Kyrkan och teologerna, vilkas uppgift är att försvara den kristna trons sanning mot otrons och förnekelsens inkast och angrepp, har i stället i stor utsträckning blivit instrument för vårt folks avkristning, för förnekelse av sanningen.

Ja, så är det.

Kirken kan tillate lekfolk, men ikke prester å fornekte jomfrufödselen. Også vranglärere er velkommen til kirken

| Nr 3-4, 1979 sida 142| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Denna märkliga rubrik återfinner vi i Budbäraren 4 febr. 1979. Den vill sammanfatta innehållet i en intervju, som gjorts med fakultetslektor Hans Kvalbein vid Menighetsfakulteten i Oslo. Kvalbein säger:

Vranglärere må väre hjertelig velkommen i det kristne fellesskap selv om de ikke lenger kan ha läreansvar. Kirken skal vise forståelse og imötekommenhet overfor alle som har vansker med deler av kirkens bekjennelse eller sliter med anfektelse og trosproblemer.

Längre fram i intervjun sägs det om »den alminnelige kirkegjenger»:

Man er velkommen til kirkens nattverdbord på lik linje med alle andre om man har aldri så store problemer med å godta jomfrufödselen eller ikke oppfatter lären om Jesu preeksistens.

Kvalbeins undervisning stämmer inte mcd biblisk tro. En villolärare är en person, som trots undervisning och förmaning håller fast via någon falsk lära. Detta är en allvarlig synd mot Gud, som – om den inte utrensas från församlingen – blir till stor skada. »Vet ni inte, att litet surdeg syrar hela degen?» (1 Kor. 5:6). Inte bara en villfarande präst utan också en villfarande lekman, som trots undervisning och förmaning inte vill bekänna Bibelns klara lära, måste ställas utanför församlingen. Han måste få klart för sig hur farligt och allvarligt det är att hålla fast vid något, som man fått veta strider mot Guds klara ord. Att, som Kvalbein lär, välkomna villolärare till nattvardsbordet och den kristna gemenskapen, bara de inte är präster, är djupt obibliskt. I en rätt kristen gemenskap har alla, såväl präster som lekmän, samma tro, lära och bekännelse (1 Kor. 1:10, Ef. 4:3ff, Joh. 8:31, Rom. 15:5-6). Att acceptera falsk lära eller någon annan uppenbar synd, bara inte prästen står för den, är en synd, som snart fördärvar hela församlingen. »Tag er till vara, så att ni inte förlorar det som vi med vårt arbete har kommit åstad utan får full lön. Var och en som så går framåt, att han inte förblir i Kristi lära, han har inte Gud» (2 Joh. 8-9). Vill han inte lyssna till församlingens bibliska undervisning och förmaning, skall han betraktas »som en hedning och en publikan» (Matt. 18:17).

Den s.k. historiska bibelsynen

| Nr 3-4, 1979 sida 143| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I en art. av kyrkoherde em. Folke Dahlbäck får vi en klar framställning av vad som menas med en s.k. historisk bibelsyn. Vi saxar ur Nya Väktaren 5/79:

Det är ingenting annat än en förskönande beteckning på den bibelsyn som liberal teologi av äldre och nyare modell står för. I en glidande skala kan den innefatta förnekande och ifrågasättande av det mesta i Bibelns innehåll, skapelsen, sådan Bibeln beskriver den framför allt människans skapelse, syndafallet, syndafloden, Noas ark, väsentliga moment av Israels folks historia, underverksberättelserna över huvud taget, att detaljerade profetior gått eller kan gå i uppfyllelse, Guds Sons eviga föruttillvaro, Hans övernaturliga födelse och kroppsliga uppståndelse samt slutligen Hans återkomst i härlighet och de eviga straffen. På allra sista tiden tycks också förnekandet av identiteten mellan Gamla Testamentets Gud – »hämndeguden», som man kallar Honom – och Jesu Kristi Gud och Fader ha fått en mera framträdande plats. Men man nöjer sig inte med att påbörda de bibliska författarna fel, som de gjort i god tro. Utan man tillskriver dem också medvetna litterära förfalskningar, framför allt profetior, som konstruerats i efterhand, sedan de påstådda förutsägelserna redan gått i uppfyllelse. För att inte tala om hur evangeliet i dess ursprungliga nytestamentliga betvdelse blivit omböjt i radikalt politiserande riktning, så att det i första hand fått stå för allt slags frigörelse, även blodig sådan i denna världen!…

Att detta inte är en illvillig felteckning av den historiska bibelsynen, finns det belägg för i överflöd.

Jag har alltså inte påstått att alla som säger sig omfatta en historisk bibelsyn gått lika långt i frigörelse från och bestridande av det som Bibeln utger som sanning. Men vad man kan iakttaga, det är, att de som förnekar litet, ytterst sällan går till rätta med dem som förnekar mycket. Man kan fråga: varför? Kanske just därför att de saknar ett objektivt kriterium för när det skall sättas stopp. De har ju inte någon över all kritik upphöjd Bibel, något tillförlitligt rättesnöre för hur alla frågor om lära och liv skall bedömas. Vad de har, det är bara det egna förnuftet, de egna religiösa upplevelserna, den teologiska expertisen, samhällets för dagen gällande värderingar. Men alla ger de så skiftande och varandra motsägande utslag.

Märkligt nog – eller typiskt nog – har de däremot inte några betänkligheter mot att gå till häftig attack mot dem som orubbligt vill hålla fast vid den tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt Guds folk. Att göra det tycks numera vara den enda verkligt farliga villoläran.

En av våra biskopar utgjorde dock ett undantag från den nyss nämnda regeln. Hans kollega, biskop Ingmar Ström hade förnekat Kristi lekamliga uppståndelse och sagt: »Jag kan inte tro på ett kringvandrande lik.» Från sådana uttalanden tog för ovanlighets skull en svensk biskop offentligt avstånd. Men när jag en gång frågade just honom, hur han själv tolkade den kända texten i Jes. 53 med alla dessa märkliga detaljer om Herrens lidande tjänare: »Tror du att den syftar på Kristi försoningslidande och död?» då fick jag till svar:»Det vet inte jag.» Trots att apostlarna och Nya Testamentet och Kristi kyrka tiderna igenom har vetat det. Och under samma samtal fick jag också ta emot förebråelsen: »Du tror på en bok, du.»

Till saken hör ju faktiskt att just Jes. 53 ingår i den del av Jesajaboken, som bibelkritikerna inte vill tillerkänna profeten Jesaja. Den innehåller, anses det, profetior, som bevisligen konstruerats i efterhand, sedan de föregivna förutsägelserna redan gått i uppfyllelse. Framför allt är de allt för detaljerade. De nämner ju t.ex. redan ett par sekler i förväg perserkonungen Kores (Cyrus) vid namn – något fullkomligt otroligt!

Inkonsekvens bland kvinnoprästmotståndare

| Nr 3-4, 1979 sida 144| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I EFS Budbäraren av den 19 april uppmärksammar Torsten Nilsson de 17 punkter, som publicerades i Biblicum nr 2/79. Han framhåller att Biblicum

kan inte frånkännas en konsekvens i sina ståndpunkter, som man gärna såg på annat håll och i andra former. Punk 14 handlar om Ämbetet: »Vi tror att Herren vill att Predikoämbetet inrättas för den offentliga förvaltningen av nådemedlen och att väl skickade män skall kallas till detta ämbete… Vi tror, att när Guds ord säger att kvinnorna skall tiga i församlingarna, 1 Kor. 14:34, och inte får tillvälla sig myndighet över mannen, 1 Tim. 2:12, lär detta oss att det offentliga predikoämbetet och rösträtten i kyrkan (kurs. här) inte får tilldelas kvinnor.»

Utifrån den bibelsyn som Biblicum har, men som också nästan helt dominerat i debatten om kvinnliga präster inom Svenska kyrkan, har Biblicum helt rätt. Det är en så enkel konsekvens, att man inte ett ögonblick förstår, hur man samtidigt kan mena, att kvinnan enligt Bibeln inte har rätt att bli präst, men däremot rätt att sitta i kyrkofullmäktige, kyrkoråd, domkapitel, kyrkomöte och där ha rösträtt och sitta och bestämma över manliga präster.

För det är detta – kvinnans underordning under mannen – som de bibeltexter man hänvisar till talar om. Jag måste med en viss motvillig beundran tänka på den lärde och blide exegeten vid Menighetsfakulteten i Oslo, Sigurd Odland (känd i Sverige för sina bibelkommentarer på EFS-förlaget). Han lämnade först Menighetsfakulteten och sedan i följd och ordning två missionssällskap, alls inte på grund av kvinnliga präster (frågan var då inte aktuell), utan på grund av att man antog stadgar som gjorde kvinnor valbara i de beslutande organen. Han visste, vad som stod i de bibliska texterna och eftersom han ansåg att vad de talade om var en evigt giltig ordning, så drog han konsekvenserna. Konsekvenserna rörde inte i första hand den i detta sammanhang helt underordnade frågan om kvinnliga präster utan om kvinnan ska ha rösträtt (och därmed beslutanderätt) i kristna församlingar.

Får vi be om lite av den konsekvensen även i den svenska debatten?

TN har klart sett att förbudet för kvinnligt ledarskap i kyrkan hänger samman med Guds skapelseordning, Skriftens lära om kvinnans underordning under mannen (se mera därom i artikeln om 1 Kor. 11:2-16 i detta nummer). Han genomskådar därför med rätta det kyrkliga motstånd mot kvinnliga präster, som inte grundar sig på denna Skriftens lära. Men det tragiska med TN är att han omfattar den obibliska s.k. historiska bibelsynen. Han menar att man inte är bunden av allt som Skriften lär, att man inte är bunden till den Guds skapelseordning som Bibeln för fram. Han föredrar den moderna tids andans syn på man och kvinna framför Bibelns lära om kvinnans underordning. Allt vad Bibeln lär är för honom inte Guds ord, inte vår högsta norm, regel och rättesnöre Han utropar: »Bryt med den bibliska kvinnorollen!» Men tror man att Bibeln är Guds ord, ingivet av Gud och tillförlitligt i alla stycken, ja, då har Biblicum helt rätt, menar TN.

Samexistensen inom Svenska kyrkan

| Nr 3-4, 1979 sida 146| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I Nya Väktaren nr 3/79 kommenterar G. A. Danell de regler för samarbetet och samexistensen inom Svenska kyrkan, vilka antogs av Svenska kyrkans allmänna kyrkomöte i februari 1979.

Man har diskuterat om »lagen om kvinnans behörighet till prästerlig tjänst» hör till Svenska kyrkans bekännelse eller inte. De »bekännelsetrogna» brukar hävda att den inte gör det, eftersom den strider mot en bekännelsetrogen kyrkas bekännelse. GAD framhåller med rätta:

Den hör onekligen till Svenska kyrkans bekännelse, en bekännelse som innebär förnekelse av Guds ord och Herrens bud och en bekännelse till olydnad mot Gud och anpassning efter denna världen. En heresi, d.v.s. falsk lära, kan omöjligen höra med till den rättrogna Kyrkans bekännelse. Den hör hemma hos sekten eller den falska, avfälliga s.k. kyrkan.

GAD menar nu, att samexistens med en kyrka, som i själva verket är en sekt, har lett till en ohållbar situation för de bekännelsetrogna. Man har undergrävt sin egen bekännelse till Guds ord, när man i handling fortsatt att samexistera med den falska läran. Denna samexistens leder till kompromisser med sanningen, kompromisser till döds. GAD talar nu om »det totala nederlagets stund» och menar att »Kyrklig Samlings främsta uppgift skulle ha varit att organisera den fria bekännelsekyrkan på Bibelns och bekännelsens grund».

Det största felet är emellertid av teologisk-moralisk art. Är den nya ordningen emot Herrens bud – vilket den för visso är – så är samexistens omöjlig. Samvetet söker då inte kompromissa sig fram. Det av Guds ord bundna samvetet vägrar samexistens med dem som bryter mot Herrens bud.

Ohållbarheten i den nu snart tjugoåriga samexistensen får sitt konkreta uttryck vid prästvigningarna, vare sig de utförs av kvinnovigande biskopar eller inte, tillsammans med kvinnor eller ej, i det jakande svaret beträffande det fjärde prästvigningslöftet om lydnad mot kyrkans lagar och förordningar. Här har samvetsklausulen tillämpat rätten till en reservatio mentalis, ett tyst förbehåll, vilket med rätta påtalas av våra kritiker och motståndare som ett dubbelspel.

Övertygelsen om att det strider mot Guds ord att praktisera samexistens med en kyrka, som bryter mot Herrens bud, borde alltså enligt GAD leda till, att de som har denna övertygelse lämnar Svenska kyrkan och söker upprätta en fri bekännelsekyrka. Det var också vad som skedde 1973 och ledde till bildandet av »Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige» 1974. Men den gången försvarade tyvärr GAD till vår förvåning en samexistcns med Svenska kyrkan. Låt oss hoppas att GAD:s ovan citerade bekännelse inte skall stanna vid en bekännelse bara i ord. Ty att säga ett och göra ett annat innebär att munnens bekännelse av Guds ord undergrävs och, som GAD själv skriver, degraderas till en blott och bart mänsklig fråga.