BIBELTRO OCH BIBELKRITIK

Av: S. E. | Nr 6-7, 1979 sida 162| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Kan bibeltro och bibelkritik förenas? Det är en angelägen fråga, som kristna bör ta på stort allvar och veta svaret på. Den ställs nu på nytt i en förnämlig prästmötesavhandling av docenten Sten Hidal i Lund. Avhandlingen heter Bibeltro och bibelkritik. Studier kring den historisk-kritiska bibelsynens genombrott i Sverige med särskild hänsyn till Gamla testamentet (Skeab 1979, 256 s., c:a 82:-).

Hidals avhandling består av tre huvuddelar. Den första delen (s. 13-53) skildrar den gammaltestamentliga exegetikens utveckling under 1800-talets senare del och hur forskare som Wellhausen och Gunkel på olika sätt försöker förklara Gamla testamentets tillkomst utan att räkna med någon gudomlig uppenbarelse och verkliga under. Den andra delen, som är avhandlingens huvudavsnitt och verkligen intressant (s. 54-186), ger ett kompendium på hur denna historisk-kritiska bibelsyn trängde in i Sverige 1877-1910. Vi skall återkomma till hur det kom sig, att bibelkritiken så lätt kunde tränga in i en kyrka, som formellt försvarade Bibeln som högsta norm, regel och rättesnöre. Den sista delen (s. 187-219) belyser ämnet »bibeltro och bibelkritik» efter 1910 och fram till vår tid. Här tecknas först den romersk-katolska och grekisk-ortodoxa kyrkans bibelsyn. Därefter presenteras stiftelsen Biblicum och genom referat från dess skrifter belyses Biblicums kamp för biblisk tro och forskning. Till slut kommenterar förf. den bibelsyn, som svenska kyrkans biskopsmöte och dess bibelkommission ger uttryck åt i boken »Bibelsyn och bibelbruk», en bok som fullt ut accepterar den historisk-kritiska bibelsynen. Hidals egna synpunkter på frågan »Vad innebär det att Gamla testamentet kallas Guds ord?» avslutar avhandlingen.

Tyvärr kan vi inte här i detalj gå in på och diskutera det material som Hidal lägger fram. Vi får nöja oss med att i några punkter summera några viktiga resultat.

1. Bibelkritiken upprepar än idag de gamla argumenten från 1800-talet

Följande påståenden återkommer ständigt i bibelkritikens angrepp på Bibelns inspiration och tillförlitlighet: a) Bibelns framställning av skapelsen och mänsklighetens första historia i Första Mosebok kan inte accepteras som en skildring av vad som faktiskt har hänt. Det måste till stor del vara fråga om mänskliga myter och legender. b) Evolutionismen måste accepteras och Mose kan inte ha författat och redigerat Moseböckerna. De har i stället en mycket lång och ofullkomlig tillkomsthistoria, varvid delvis motsägande källskrifter (JEDP) först så småningom redigerats samman. c) Jesajas bok är likaså sammansatt av senare samlingar av profetord, bl. a. av en Deuterojesaja från omkring 545 f. Kr. d) Daniels bok måste vara en pseudepigraf från omkring 165 f. Kr., då det som förutsägs redan inträffat.

Argumenten för dessa uppfattningar har sedan länge skärskådats och visat sig bygga på subjektiva och godtyckliga slutsatser. Men ändå upprepas de ständigt. Eftersom de i första hand vilar på den rationalistiska världsbildens förutsättningar och inte på objektiva fakta, kan de upprepas och anses som sannolika så länge denna s.k. moderna världsåskådning är modern.

2. Bibelkritiken utgår från en bestämd världsåskådning

Det är inte arkeologiska eller andra påtagliga. vittnesbörd som i första hand ligger till grund för bibelkritiken. Grunden är en världsåskådning, som inte kan räkna med Gud och hans under, d.v.s. en gudomlig skapelse, en gudomlig inspiration, historiska skeenden som saknar inomvärldsliga paralleller och är mänskligt sett omöjliga. Alltsedan slutet av 1600-talet och rationalismens stora genombrott räknar den historisk-kritiska bibelsynen endast med sådant som har inomvärldsliga, förutsättningar eller är mänskligt möjligt. Följaktligen måste mycket av Bibelns innehåll förpassas till mytens och legendens värld och Bibelns egna uppgifter om sin tillkomst och inspiration ersättas med teorier om hypotetiska källskrifter och en långvarig och helt mänsklig tillkomstprocess.

Om Biblicums granskning av bibelkritiken skriver Hidal bl. a.: »I alla dessa skrifter återkommer samma invändning: den historisk-kritiska bibelforskningen räknar endast med inomvärldsliga faktorer. ‘Men kristendomen är till sitt väsen övernaturlig.’ Erlandsson har många värdefulla invändningar mot en viss metodisk slapphet hos företrädarna för en historisk-kritisk bibelforskning. Han påpekar med rätta att man måste skilja mellan en korrekt deskription av ett forskningsobjekt och vad man med hjälp av historisk metod kan verifiera. ‘Föreligger icke något historiskt material som kan verifiera eller falsifiera Bibelns uppgifter, får man inte påstå att undret är falsifierat och sticka under stol med att ställningstagandet är en trosståndpunkt.’ Men från – det i och för sig riktiga – konstaterandet att gudomlig kausalitet är oåtkomlig för historisk metod tar man lätt steget över till att bortse från möjligheten av en sådan kausalitet. Vad som sker är en positivistisk förträngning av vetenskapsbegreppet.

En helt förutsättningslös bibelforskning finns inte enligt Biblicum. Men det viktiga är att Bibeln studeras på sina egna villkor, ‘en verkligt vetenskaplig bibelforskning, som inte på förhand misstror Bibeln på spekulativa grunder utan verkligen låter forskningsmaterialet komma till tals och bli belyst av verkliga historiska, arkeologiska och språkliga fakta’» (s. 200).

3. Kyrkomän, som anser att kyrkan bör acceptera en historisk-kritisk bibelsyn, brukar ofta fromma och medvetet tvetydiga formuleringar

När den bibliska trosläran på många punkter ifrågasattes av liberalteologin i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, lugnades de bibeltroende med fromma och tvetydiga formuleringar. Detta finns klart exemplifierat i min skrift Den lutherska bekännelsen i Sverige (Biblicums småskrifter nr 9, Uppsala 1978). När flera kyrkomän, högt aktade i mera bibeltroende kretsar och djupt religiösa, försvarade bibelkritiken på ett fromt sätt och därmed kamouflerade dess fulla innebörd, kunde den historisk-kritiska bibelsynen lättare spridas och tolereras inom kyrkan. Hidals avhandling bekräftar att så var fallet.

Av avgörande betydelse för den historisk-kritiska bibelsynens accepterande i Sverige blev Waldemar Rudins föreläsning 1893 om det gudomliga ordets förnedringsgestalt i den heliga Skrift (Hidal s. 66). »Det kan icke skattas nog högt, att det var just Rudin, denna helgade människa, som på detta sätt vågade bryta, igenom fördämningarna mellan tro och tanke», skriver E. Althin i »Från Rudin till Lindblom», 1936, s. 29. På ett mycket fromt och skickligt sätt legitimerade Rudin den historisk-kritiska bibelsynen inom svenska kyrkan och följderna blev enorma. Ty Rudin gällde för att vara en bibeltrogen ledare av högsta rang och utövade ett mycket stort andligt inflytande som professor, föreläsare, föreståndare för Evang. Fosterlandsstiftelsens Missionsinstitut på Johannelund, sitt teologiska författarskap m.m.

Av stor betydelse var också »att Gottfrid Billing så tidigt tog ställning för den historisk-kritiska bibelsynen. Med den teologiska auktoritet han hade, särskilt i Sydsverige, underlättades härigenom väsentligt denna bibelsyns reception. Att Billing härvid drevs av samma fria, evangeliska syn på Skriftens ord, som han vid 1893 års kyrkomöte hävdade för bekännelseskrifternas del, torde vara ofrånkomligt» (Hidal s. 123). När Billing 1902 talade till föreningen Folkskolans vänner, som präglades av konservativ lågkyrklighet, försvarade han den historisk-kritiska bibelforskningen på ett så fromt sätt, att de konservativa inte insåg faran. Inte att undra på att en bibelkritiker som Stave var mycket nöjd med Billings tal (Hidal s. 122).

Vi bör också nämna prof. Adolf Kolmodins betydelse för bibelkritikens inträngande i mera konservativa kretsar, både genom sitt teologiska författarskap och sin undervisning vid Uppsala universitet och på Johannelund som EFS’s missionsdirektor. Han gällde för att vara mycket bibeltrogen och visade stor missionsiver. Därför lyssnade man andaktsfullt, också när han började försvara de bibelkritiska teorierna om Deuterosakarja, icke mosaiskt författarskap till Pentateuken m.m. Av föreläsningsanteckningar från Johannelund åren 1897-1898 framgår det, att Kolmodin redan då lärde ut bibelkritiska uppfattningar angående Jesaja och Psaltaren. Först när EFS distribuerade Kolmodins småskrift »Kristendomen och den urkristna församlingens bibel» från år 1908 uppstod en kraftig opposition, ledd av predikanten vid Betlehemskyrkan i Stockholm Axel B. Svensson. Han hävdade att EFS borde förkasta Kolmodins bibelkritiska åsikter. Men någon lärotukt i biblisk mening blev det aldrig fråga om, d.v.s. att den som inte vill överge utan försvarar bibelstridig undervisning måste ställas utanför församlingen. Ty fastän Kolmodin försvarade sin bibelkritik, ansåg Svensson att Kolmodin ändå »med glädje, förtroende och tacksamhet» borde behållas som missionsdirektor (Hidal s. 172).

Av betydelse för att motståndet mot den historisk-kritiska bibelsynen inte blev så stort i Sverige var säkert också, att bibelkritiker som Fredrik Fehr, S. A. Fries och E. Stave förenade liberal teologi med orubblig lojalitet mot svenska kyrkan. Dessutom kom en lärobok som Fries’ Israels historia (1894) att effektivt undergräva bibeltron bland blivande lärare och präster. »Tillsammans med Rudins föreläsning året före och Staves föredrag i Läckö 1901 bildar Fries’ Israels historia vändpunkten i bibelkritikens svenska receptionshistoria» (Hidal s. 88).

4.  Bibelkritiken vill göra den kristna tron oberoende av Bibelns tillfärlitlighet

Enligt den kristna trosläran är det av avgörande betydelse, att Bibelns ord är Guds tillförlitliga ord, d.v.s. att man verkligen kan lita på och ha fullt förtroende för det som tron förtröstar på. Hjärtats förtröstan på Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse har som förutsättning att man blivit övertygad om att det bibliska vittnesbördet är Guds eget tillförlitliga vittnesbörd, inte osäkra människotankar (jfr i Tess. 2:13).

Bibelkritiken har här en helt annan syn. Den gör gällande att tron är oberoende av Bibelns tillförlitlighet och auktoritet.

Hidal ger exempel på detta. Så definierar t. ex. Stave tron som »en inre upplevelse, oberoende av all yttre auktoritet» (s. 144). Därmed har man avlägsnat hindret för ett accepterande av den historisk-kritiska bibelsynen. »Själv såg sig Stave som kallad att för en större allmänhet klargöra hur denna bibelsyn gick väl att förena med kristen tro» (s. 139).

Att trons frigörelse från bibelordet leder till ett avlägsnande ifrån biblisk kristendom blev uppenbart. Läran om Kristi två naturer, om treenigheten, om Kristi ställföreträdande gottgörelse, läror som uteslutande grundar sig på Guds ord, övergavs av många (se Hidal s. 58). Så kom liberalteologi och bibelkritik att gå hand i hand.

5.  Bibelkritiken försvaras genom en teori om det gudomliga ordets förnedringsgestalt i Skriften

Det var vid sin installationsföreläsning 1893 som Rudin lade fram teorin om Ordets förnedringsgestalt, en teori som sedan dess ständigt upprepas. Man vill försvara ett antagande av felaktigheter i Bibeln med att Kristi mänskliga natur var ofullkomlig. Hidal har insett det ohållbara i denna parallell: »Ur kristologisk synpunkt måste invändningar resas mot denna användning av tvånaturläran (bl. a. framhållet av Biblicum), då Kristi mänskliga natur var syndfri» (Hidal s. 213). »Om man sålunda medger att Skriften har en både gudomlig och mänsklig sida, måste det likväl klargöras att detta inte får tas till intäkt för påståendet att det finns fel och brister i Bibeln. Liksom Kristi mänskliga natur var syndfri, så är den mänskliga sidan av Bibeln felfri. Rudins tankar om det gudomliga ordets förnedringsgestalt i Skriften är med andra ord omöjliga» (ur Hidals presentation av Biblicum, s. 196).

6. Ett avvisande av Skriftens verbalinspiration till förmån för en s.k. realinspiration är ohållbart

Hidal framhåller med rätta att »själva ordalydelsen är av helt avgörande betydelse» för ett budskaps sakinnehåll (s. 210). Att förkasta verbalinspirationen till förmån för en realinspiration är nonsens. Hidal framhåller också, att det inte är korrekt när det ofta hävdas, att en verbalinspiration skulle ha inneburit något mekaniskt, som uteslöt varje medverkan från människans sida. »Snarare menade man, att den mänskligt individuella. utrustningen använts i den Helige Andes tjänst, sedan den av Anden fått en särskild förmåga att undvika fel» (s. 211).

Avslutande anmärkningar

Fastän Hidal ger en ovanligt saklig presentation av det bibeltrogna alternativet till bibelkritiken och erkänner att läran om Bibelns verbalinspiration och fulla tillförlitlighet är den kristna kyrkans klassiska lära, accepterar han ändå den historisk-kritiska bibelsynen. Om Bibeln ställs in i den katolska kyrkans sammanhang och inte absolutifieras som »den enda domaren regeln och rättesnöret» (den lutherska kyrkan enligt Konkordieformeln), kan en sådan bibelsyn accepteras, menar han.

Det är märkligt att Hidal inte genomskådat såväl litterärkritikens källsöndringsteorier som den traditionshistoriska skolans lösa teorier om bibelböckernas månghundraåriga växt- och transformationsprocess. Likaså är det förvånande att Hidal kan vara så positiv till Wellhausens syn. Fastän Wellhausen aldrig räknar med något gudomligt ingripande och följaktligen »reducerar urtiden och patriarktiden till sagor och legender» (Hidal s. 31, 91), berömmer Hidal hans syn som »en värdefull, nödvändig och oersättlig syn på Israels historia och religiösa utveckling» (s. 33)

Kan bibeltro och bibelkritik förenas? En av de främsta bibelkritikerna genom tiderna, den ovan nämnde Wellhausen, kom så småningom till insikt om att svaret på denna fråga är nej. I ett berömt brev den 5/4 1882 till den preussiske kulturministern anhåller han därför om förflyttning till den filosofiska fakulteten. Han hade insett att han som professor i teologi och bibelkritiker inte kunde förbereda studenterna för tjänst i den evangeliska kyrkan. »Snarare gör jag – trots allt tillbakahållande från min egen sida – mina åhörare oskickliga för deras ämbete» (Hidal s. 22)