KAP. 1 – ROMARBREVET 9-11

| Nr 5, 1979 sida 6| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Paulus börjar sin utredning om Israels frälsning med att klargöra skillnaden mellan det egentliga Israel och Israel efter köttet. Först ger aposteln med de starkaste ord uttryck för »stor bedrövelse och oavlåtligt kval» (9:2) över att Israel efter köttet genom sin ihärdiga otro dragit Guds förbannelse över sig. Så stor är hans kärlek till sitt eget folk, att han önskar att i stället han själv »vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet» (9:3). Sedan klargör han, varför han älskar sitt folk så högt (9:4-5). Det har ju betrotts med så stora gåvor: ärenamnet »Israel» (1 Mos. 32:28); »sonskapet», d.v.s. att vara utvalt framför andra folk till en särskild, frälsningshistorisk uppgift; »härligheten», d.v.s. Guds härliga nådesnärvaro mitt ibland sitt folk över förbundsarkens lock, den s.k. »nådastolen»; »förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten» och slutligen »löftena». Från dem härstammar också de stora patriarkerna och först och sist Kristus själv, som är »Gud, högtlovad i evighet» (9:5).

Att nu Israel efter köttet brutit förbundet och dragit över sig den förbannelse, som Mose varnat för (5 Mos. 28:15ff), innebär inte att »Guds löftesord skulle ha blivit om intet. Ty ‘Israel’, det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel» (9:5). Man måste alltså skilja mellan Israel efter köttet och det egentliga Israel, det Israel som är »fött efter Anden» (Gal. 4:29), de israeliter som har omskurna hjärtan (se 5 Mos. 30:6, Rom. 2:28-29). Endast de israeliter, som genom Ordet och Anden är födda på nytt, är det egentliga Israel (9:6-9), Abrahams sanna barn. De har inte dragit över sig förbannelsen och blivit fråntagna Guds rike (jämför Jesu ord Matt. 21:43). De är »löftets barn», Herrens »välsignade» (jämför Mose ord om välsignelse eller förbannelse i t.ex. 5 Mos. 11 :27-28).

Israels folk, d.v.s. alla de som härstammade från Abraham via Isak och Jakob, var visserligen såsom yttre folk ett Guds egendomsfolk. Ty Gud hade under gamla förbundet utvalt det till en särskild, frälsningshistorisk uppgift och därför inträtt i ett särskilt förbundsförhållande till det. Han hade uppenbarat sig för just detta folk och bodde i dess mitt, vilket molnskyn över förbundsarken vittnade om. Han hade givit detta folk en konstitution, som gjorde det till en helt unik teokrati, ett rike där stat och kyrka var samma sak. Detta synliga Israel är emellertid inte detsamma som det egentliga Israel, Israel »efter Anden». Endast det Israel, som genom Ordet och Anden är fött på nytt, är det egentliga eller sanna Israel. Och det är för det egentliga Israels skull som det synliga Israel får bära ärenamnet Israel.

I 9:6-9 talar aposteln om att inte alla från Israel efter köttet tillhör Israel i egentlig mening. Det gör endast de troende israeliterna, de som blivit födda av Gud genom hans löftesord, hans evangelium. Paulus tar fram ett par gammaltestamentliga förebilder till hur det egentliga Israel blir till. Precis som Isaks lekamliga födelse inte var en följd av mänsklig förmåga utan av Guds löftesord, så är Abrahams sanna barn sådana, som genom evangelii löfte blivit andligt födda. De troende är »löftets barn, precis som Isak» (Gal. 4:28).

Att det sanna barnaskapet är ett verk av Guds nåd allena understryker apostelns andra exempel »än mer» (9:10-13), nämligen Guds utkorelse av Jakob. Om nu inte alla som genom lekamlig födelse härstammar från Abraham är sanna israeliter, vilka är då Guds sanna barn? Först har Paulus visat på skillnaden mellan Abrahams båda söner Ismael och Isak, nämligen att bara Isak är löftets barn. Men om nu någon vill framhålla att skillnaden i stället grundade sig på att de inte hade samma mor, så visar aposteln på Esau och Jakob. Dessa hade inte bara samma far (som Ismael och Isak) utan också samma mor, nämligen Rebecka. De var alltså båda lika mycket legitima barn till Isak och Rebecka och därtill tvillingar. Ändå hade Gud utkorat Jakob till att bli stamfader för sitt folk, och detta »förrän dessa var födda och innan de ännu gjort vare sig gott eller ont» (9:11).

När Herren sade till Rebecka: »Den äldre skall tjäna den yngre» (1 Mos. 25:23), tog han inte hänsyn till de båda sönernas födelse, deras naturliga beskaffenhet eller deras uppförande. Gud hade redan av evighet fattat det fasta beslutet, att han skulle anta Jakobs säd till sitt folk, uppenbara för det sina ord och rätter och att världens frälsning skulle utgå från Jakob. Detta var ett »Guds utkorelse-beslut» (9:11) och det var i enlighet med detta beslut som Rebecka fick veta, att Jakob, inte den förstfödde Esau, skulle föra löftet till Abraham och Isak vidare. Jakobs kallelse grundade sig alltså till ingen del på någon åtgärd från Jakobs sida. Paulus citerar Mal. 1:2, 3, som bekräftar att Guds utkorelse inte påverkats av någon mänsklig åtgärd utan är Guds fria beslut.

Jakobs utkorelse och kallelse handlar visserligen om utkorelsen till Israels frälsningshistoriska uppgift, inte om Rebeckas söners och deras efterkommandes slutliga salighet eller fördömelse. Men denna utkorelse av Jakob är ändå en förebild för utkorelsen till salighet. Liksom Isak är Jakob en förebild för »Guds barn» (9:8), som är utkorade av evighet av Guds nåd allena. Och att Esau uteslöts från löfteslinjen är ett vittnesbörd om, att inte alla som härstammar från Abraham efter köttet är »löftets barn», rätta israeliter. Jakobs exempel lär oss också, att alla de israeliter som är utvalda till tro och salighet har på samma sätt som Jakob utvalts av Gud enligt Guds fria beslut, utan varje hänsyn till deras födelse eller härkomst, vilja eller strävan. De är Abrahams rätta barn uteslutande av nåd och får slutligen den eviga saligheten.

Man bör observera, att aposteln här endast talar om utkorelsen av Jakob till hans frälsningshistoriska uppgift, inte om något gudomligt beslut som reglerat Esaus öde. Därför kan apostelns exempel från Israels historia inte användas som en förebild för en predestination till fördömelse. Någon sådan finns inte enligt den heliga Skrift. Gud är helt och hållet orsaken till Guds barns eviga salighet men inte till fördömelsen. Vad som är orsaken till fördömelsen tar inte Paulus upp här utan senare, nämligen människans ohörsamhet och gensträvighet: »Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt cch gensträvigt folk» (10:21).

Det som Paulus här säger om Guds barn från Israel efter köttet, gäller om alla Guds barn, också de hedningar som genom tron blir inympade i det sanna Israel. De har inte heller sig själva eller sitt eget uppförande att tacka för sitt barnaskap och sin salighet. Orsaken därtill är endast och allenast Guds utkorelse och kallelse. Men i Rom. 9-11 talar Paulus om det gammaltestamentliga förbundsfolket och visar, att fastän många av hans bröder efter köttet är förstockade och förlorade, så har likväl Guds ord till Israel inte blivit om intet. Det finns alltjämt också rätta israeliter, som utvalts och kallats till barnaskap och evigt liv, som födes på nytt genom löftet och sålunda är Guds älskade barn, som skall ärva den utlovade, eviga välsignelsen.

Guds suveränitet och frälsningsvilja. Läs 9:14–29!

Aposteln tar i 9:14-18 upp en invändning, som det föregående kan ge upphov till: Är inte Guds suveränitet orättfärdig? (9:14). Aposteln svarar: »Bort det!» Även om vårt mänskliga förstånd vill dra en sådan slutsats, så är det inte så. Ty Guds handlingar kan inte vara orättfärdiga. Aposteln citerar Guds ord till Mose i 2 Mos. 33:18, 19 som bevis (9:15). Enligt detta ord har Guds nåd och barmhärtighet helt och hållet sin grund i Gud allena. Gud är inte skyldig någon något. När Gud förbarmar sig över någon, så är detta helt oförtjänt. Det beror uteslutande på Guds fria välbehag, »inte på någon människas vilja eller strävan» (9:16). Härmed har Paulus bevisat, att det inte är orättfärdigt, när Gud enligt sin egen bedömning utväljer, vilka han vill. Ingen har ju förtjänat denna nåd och Gud är inte redovisningsskyldig inför någon.

Men Paulus vill också visa utifrån ett fall, där någon fått erfara Guds vrede, att det inte finns någon orättfärdighet hos Gud (9:17). Ty Guds vrede drabbar aldrig oförtjänt utan alltid sådana, som förtjänat den genom sin ihärdiga fiendskap mot Gud. Vidare blir Guds dom över hans fiender alltid till Guds sanna barns hjälp och till förhärligande av hans stora nåd, som är enda orsaken till hans barns frälsning. Apostelns exempel utgörs av Farao, som fick erfara Guds förstockelsedom. Genom denna dom var inte Gud orättfärdig. Ty Farao själv var orsaken till förstockelsedomen genom sitt upprepade motstånd mot Gud. Och lika visst som förstockelsedomen leder till evig förtappelse, så leder Guds utkorelse, som endast Gud själv är orsak till, till omvändelse och evig salighet. Genom domen över Farao visade också Gud sin makt att frälsa sin hjord undan de värsta fiender. »Ingen skall rycka dem ur min hand» (Joh. 10:28).

»Alltså är han barmhärtig mot vem han vill» (9:18) och ingen har förtjänat denna barmhärtighet. Gud är alltså inte orättfärdig, när han i sin fria barmhärtighet utkorar och omvänder någon, ty det är inte orättfärdigt att förbarma sig över någon. »Har jag inte lov att göra, som jag vill, med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?» (Matt. 20:15). »Och vem han vill förhärdar han» (9:18), men ingen förhärdelsedom är oförtjänt. Gud är inte orättfärdig, när han vill förhärda den, som först förhärdat sig själv genom att ihärdigt stå honom och hans sanna församling emot.

Inför den förvetna frågan, varför Gud omvänder somliga och tillåter att andra förblir ihärdiga motståndare till nåden och slutligen förhärdade, skall människan lägga fingret på munnen och tiga. Men det vill inte det köttsliga förnuftet. Det säger i stället: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» (9:19). Det köttsliga förnuftet vill inte nöja sig med Guds i Skriften uppenbarade vilja, det som Skriften klart och tydligt uppenbarar. Det vill tränga in i Guds hemliga, i Skriften inte uppenbarade vilja.

Aposteln går inte in på förnuftets argument, eftersom dess utgångspunkt är felaktig, nämligen att förnuftet inte är underordnat Gud utan kan döma över honom. Läs och begrunda 9:20-21 om krukmakaren och leret i hans hand! Gud står över sin skapelse och har suverän rätt att göra vad han vill med det som är hans. Vi borde lovprisa Guds storhet och oändliga godhet mot oss i stället för att revoltera mot hans suveränitet och majestät.

Den sanning som Paulus lyft fram i 9:14-21 innehåller ett direktiv för alla skrifttrogna teologer. De skall ge akt på gränslinjen, där den gudomliga uppenbarelsen upphör och Guds icke uppenbarade hemligheter börjar. I Skriften är det klart och tydligt uppenbarat, vad som är den enda orsaken till omvändelsen och saligheten, nämligen Guds nåd och barmhärtighet, och vad som är den enda orsaken till förhärdelse och fördömelse, nämligen människans onda vilja Detta dubbla skall man med all flit stryka under och inskärpa. Det tjänar till själarnas frälsning och fromma. Vidare lär Skriften i Rom. 9:14-21 och 11:33-36, att det finns en Guds vilja, som inte kan utforskas, en gudomlig hemlighet, som Gud förbehållit sin egen vishet, och att just svaret på frågan »varför blir somliga omvända och inte andra?» (cur alii prae aliis?) är en sådan hemlighet. Här har den kristna läran och teologin nått sin gräns. Här gäller det att göra halt. Den som börjar utforska det som tillhör Guds hemlighet, råkar utan undantag i strid med den store, majestätiske Guden.

I 9:22 visar Paulus på det faktum, att Gud visat stor långmodighet mot dem, som genom sitt ihärdiga motstånd mot Guds nåd blivit »vredens kärl». Guds »långmodighet» har alltid till syfte att syndaren skall vända om och ta emot den erbjudna nåden. Gud har alltså allvarligt erbjudit sin nåd också åt dem, som till sist genom sitt framhärdande i otro dragit över sig Guds förstockelsedom och blivit »vredens kärl», »färdiga till fördärv». »Han är långmodig mot er, eftersom han inte vill, att någon skall förgås, utan att alla skall vända sig till bättring» (2 Petr. 3:9). Ocksa sådana syndare, som är mogna för en omedelbar dom, visar Gud långmodighet emot. Men när de fortsätter i förakt för all långmodighet och nåd, tar Gud till sist sin hand ifrån dem och lämnar dem i sin förstockelse och därmed i fördärvet.

»Barmhärtighetens kärl» (9:23) är de, som genom Guds barmhärtighet blivit omvända, benådade med Guds »härlighets rikedom» (jämför Ef. 1:6). Om »barmhärtighetens kärl» heter det, att Gud förut berett dem till härlighet». Redan »förut», i sitt eviga beslut, har Gud berett dem till den eviga saligheten. Jämför vad konungen enligt Matt. 25:34 säger till dem som står på hans högra sida: »Kom, ni min Faders välsignade, och tag i besittning det rike, som är tillrett åt er från världens begynnelse.» »Till att vara sådana har han också kallat oss» (9:24), d.v.s. kallelsen är det medel, genom vilket Gud förverkligar sitt eviga utkorelsebeslut.

Lägg märke till att aposteln inte talar om föruttillredelse av »vredens kärl»! De är själva skuld till sin fördömelse. Men »barmhärtighetens kärl» har endast Guds nåd och barmhärtighet att tacka för sin omvändelse och salighet. Ty långt innan de gjort vare sig gott eller ont, har Gud berett dem till sitt rike. »Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet» (9:16). (Jämför Konkordieformeln, SD Xl,82, SKB s. 671).

Nu finns de utvalda inte bara bland »dem som är av judisk börd, utan också bland dem som är av hednisk börd» (9:24). Guds utvalda folk, hans egendomsfolk, är alltså de troende av både judisk och hednisk börd. Ty de utvalda av hednisk börd har inympats i det äkta olivträdet, det sanna Israel (Rom 11:24). Det Paulus här säger har redan Gamla testamentets profeter Hosea och Jesaja sagt före honom. Hosea har profeterat om hedningarnas upptagande som Guds folk (9:25-26) och Jesaja har sagt om det yttre Israel att »allenast en kvarleva skall bli frälst», och detta av nåd allena (9:27-29). Ty »om Herren Sebaot inte hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi som Sodom, vi vore Gomorra lika», d.v.s. då skulle inte ens en kvarleva bli frälst. Vi måste alltså skilja mellan hela Israel »efter köttet» och hela Israel »efter Anden». »Om än Israels barn (d.v.s. hela Israel efter köttet) vore till antalet som sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bli frälst» (d.v.s. hela det egentliga Israel, Israel efter Anden) (9:27). Ty det finns »en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd» (11:5), men mera därom längre fram.

Hedningarnas tro och Israels otro. Läs 9:30–10:21!

Fastän hedningarna »inte for efter rättfärdighet», har de fått trons rättfärdighet (9:30), den enda rättfärdighet som gäller inför Gud och som ges genom evangelium av nåd allena. Det yttre Israel däremot har för sin otros skull ingen rättfärdighet, ty på gärningarnas väg kan ingen rättfärdighet vinnas (9:31-32). Redan Jesaja har lärt att Kristus är »en klippa, som skall bli dem till fall; men den som tror på den skall inte komma på skam» (9:33).

Paulus vill verkligen att hans bröder efter köttet skall bli frälsta (10:1), men deras nitälskan för Gud sker inte med rätt insikt (10:2). De försöker vinna rättfärdigheten genom egna gärningar i stället för att ta emot den som en fri gåva från Gud (10:3). De förstår inte, att Kristus är deras laguppfyllelse och deras rättfärdighet genom tron (10:4). Den rättfärdighet som skänkes människan och mottages genom tron var också i gamla förbundet den enda vägen till frälsning. Redan Mose skilde mellan lagens rättfärdighet och trons. Om lagens rättfärdighet skrev han, att den förutsätter fullkomlig lydnad (10:5). Följaktligen kan ingen bli rättfärdig på lagens väg. »Ingen rättfärdig finnes, inte en enda… Ingen finns, som gör vad gott är, det finns ingen enda» (3:10, 11). »Av laggärningar blir intet kött rättfärdigt inför honom» (3:20).

När aposteln i 10:6-8 undervisar om trons rättfärdighet, citerar han 5 Mos. 30:11-14. Denna rättfärdighet är oss helt nära, nämligen i Ordet, genom vilket den överlämnas åt oss som en fri gåva. Vi behöver inte klättra upp i himmelen för att hämta ned den eller ta oss ned till avgrunden för att hämta upp den. Den blir frälst och salig, vem det än är, som tar emot den rättfärdiggörelse, som Kristus vunnit åt oss genom sin ställföreträdande gottgörelse, sin död och uppståndelse. Ty bekänner du »att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst» (10:9). Ja, »ingen som tror på honom skall komma på skam», lär redan Gamla testamentet (10:11, se Jes. 28:16).

Skillnaden mellan de som är Guds folk och de som inte är det går alltså inte mellan judar och hedningar utan mellan troende och icke-troende, vilket även framgår av Joels profetia (2:32): »Var och en som åkallar Herrens namn, han skall bli frälst» (10:12-13). Men ingen kan bli troende utan Guds ord, ty tron skänkes genom evangelium. Men alla tar inte emot evangeliets gåva, »inte alla har blivit evangelium lydiga» (10:14-17). Redan Jesaja klagar: »Vem trodde vår predikan?» (10:16, se Jes. 53:1).

Är det då Guds fel att de flesta från Israel efter köttet sakna trons rättfärdighet? Kan man skylla på att de aldrig fått höra evangelium? Nej, »deras tal har gått ut över hela jorden och deras ord till världens ändar» (10:18, se Psalt. 19:5). Kan man skylla på att Gud inte utrustat Israel med tillräckligt förstånd till att förstå evangeliets predikan och att därför evangeliet saknar förmåga att upptända tro hos Israel? Nej, redan Mose har sagt att »ett hednafolk utan förstånd» kommer att genom tron upptas i Guds rike och därigenom reta det yttre Israel till vrede. Och av Jesajas profetior framgår, att evangelium ha makt att skapa tro hos »dem som inte sökte mig» (10:19-20). Så inte kan det yttre Israel ursäkta sin otro med att evangeliet är för kraftlöst eller att det inte nåtts av det. Nej, »hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk», säger Herren (10:21, aposteln citerar Jes. 65:2). Orsaken till att Israel efter köttet inte är detsamma som det sanna Israel är alltså helt och hållet Israels egen ohörsamhet och gensträvighet mot Guds stora barmhärtighet och långmodighet (»hela dagen har jag uträckt mina händer»). Av Guds klara lära att tron och den eviga saligheten helt och hållet är ett verk av Guds Ande och Ord följer inte att otron och den eviga osaligheten till en del kan skyllas på Gud. Orsaken till otron och osaligheten är människan själv, hennes ohörsamhet emot och förkastande av Guds gränslösa nåd.

Gud har inte förskjutit sitt folk. Läs 11:1–10!

Betyder då detta, att Gud förskjutit sitt folk, att alla israeliter efter köttet drabbats av förbannelsen? Ingalunda. Paulus själv är ju ett bevis för att inte alla är förkastade (11:1). Som framgår av det föregående måste man skilja mellan det yttre Israel och det egentliga Israel, alltså det Gudsfolk, »som redan förut hade blivit känt av honom» (11:2), eller bättre översatt, »som Gud i förväg utsett» (Luther). Det grekiska verbet proégnå betyder inte »i förväg veta något om» utan »i förväg känna som sina egna», d.v.s. »i förväg utvälja». Samma verb möter oss i Rom. 8:29, där det står: »Ty dem som han i förväg kände som sina egna (= utvalde), dem har han också förutbestämt till att bli hans Sons avbilder.»

Det egentliga Israel, som Gud i förväg utvalt till salighet, är alltså inte detsamma som det yttre Israel. Så har det aldrig varit. Aposteln hänvisar till Elias tid (11:2-4). Då var det bara en liten rest, »sju tusen män», som tillhörde det egentliga Israel. »Likaså», framhåller aposteln, »finns också i den tid som nu är, en kvarleva enligt en utkorelse, som har skett av nåd» (11:5), inte av nåd plus någon människans gärning, »annars vore nåd inte mer nåd» (11:6).

Så kan aposteln sammanfatta: »Vad Israel (d.v.s. det yttre Israel) står efter, det har det inte fått; allenast de utvalda (d.v.s. det egentliga Israel) har fått det, medan de andra har blivit förstockade» (11:7). Denna Israels förstockelse är ingenting, som strider emot Israels heliga skrifter, utan tvärtom vad som förutsagts i dem. Aposteln hänvisar till vad Mose (5 Mos. 29:4), Jesaja (19:10f) och David (Ps. 69:23f) sagt (11:8-10). Förstockelsen innebär en blindhet och dövhet, så att de förstockade varken kan se eller höra. »Så är det ännu i dag», säger aposteln.

De frälsningsbringande följderna av Israels fall. Läs 11:11–15!

Var det då Guds vilja att Israel skulle falla? »Bort det!» (11:11). Gud vill ingen syndares död. Fastän en människas utkorelse och salighet uteslutande är orsakad av Guds fria nåd, så är likväl en människas förstockelse och förtappelse helt hennes eget fel. Guds nådiga frälsningsvilja mot alla människor har inte upphört genom Israels fall. Tvärtom, »genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna», och genom att hedningar upptas som Guds folk vill Gud att Israel efter köttet skall »uppväckas till avund» (11:11), så att också judar tar emot frälsningen i Kristus Jesus. Gud vill alltjämt att judar skall komma till tro. Ännu har inte alla utvalda från Israel efter köttet upptagits i Guds rike. Det »finns också i den tid som nu är en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd», har aposteln redan framhållit (11:5). Därför skall den kristna församlingen med iver verka för judarnas omvändelse, så att »deras fulltalighet» (11:12) inbärgas.

Med judarnas »fulltalighet» menas hela den utkorade kvarlevan, det fulla antalet av utvalda från Israel efter köttet. På samma sätt menas med »hedningarnas fulltalighet» (11:25), inte alla hedningar, utan alla utvalda från hednafolken. Det är ett allvarligt missförstånd och i direkt strid med apostelns ord i bl.a. 11:1-10, att »judarnas fulltalighet» betyder alla judar, hela Israel efter köttet. »Om än Israels barn voro till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bli frälst» (9:27, Jes. 10:22f).

Den kristna församlingen får alltså inte upphöra med att predika nådens evangelium för judarna. Hedningarna får inte se ned på judarna på grund av deras avfall utan skall ivrigt missionera också bland dem. Ty efterhand som »de utvalda» från detta folk upptas i de troendes gemenskap, blir det till allt större rikedom för världen. »Redan deras fall har ju varit till rikedom för världen» och »deras nederlag» (grek. hättäma) »till rikedom för hedningarna». »Hur mycket mer skall då inte deras fulltalighet bli det?» (11:12). Och ännu är inte det fulla antalet av de utvalda från Israel efter köttet upptagna i de troendes gemenskap. Att Paulus är »hedningarnas apostel» (11:13) betyder inte, att den apostoliska förkunnelsen endast tar sikte på hedningarnas frälsning. Nej. aposteln hoppas också kunna »uppväcka avund hos dem som är mitt kött», d.v.s. hans bröder efter köttet, »och frälsa några bland dem». Lyckas han med det, har hans apostlaämbete kommit till ära (11:13-14).

Som en följd av förkastelsedomen över judarna har budskapet om världens försoning genom Kristi död nått ut till hedningarna. Vilken välsignelse! »Vad skall då inte upptagandet föra med sig» (11:15), d.v.s. inbärgandet av den utkorade resten, som inte drabbats av förstockelsedomen? Ty förstockelsedomen är inte total (se 11:25), utan det finns alltjämt »en kvarleva enligt en utkorelse, som har skett av nåd» (11:5). Och när hela kvarlevan av Israel efter köttet blivit omvänd till Kristus, då har Guds mål uppnåtts, då följer de dödas uppståndelse och det eviga livet. Då skall de utvalda från judafolket och från hednafolken få ta i besittning det härlighetsrike, som är tillrett åt de utvalda före världens grundläggning.

En varning till de hednakristna. Läs 11:16–24!

Aposteln vill inträngande varna brevets hednakristna läsare för högmod gentemot de i otro vandrande judarna. Först betonar han att det endast finns ett enda heligt gudsfolk. Om förstlingsbrödet är heligt, så är hela degen helig. Likaså är också grenarna på ett träd heliga, om roten är helig (11:16). Utifrån dessa bilder är det alltså klart, att inte bara de första troende människorna är heliga utan också alla hedningar, som genom tron upptagits i Guds församling. De hednakristna är lika heliga som de troende patriarkerna och tillhör samma heliga gudsfolk. Men när nu judar genom sitt avfall likt grenar brutits bort från det äkta olivträdet och hedningar genom tron inympats i detta träd, så får inte dessa troende hedningar förhäva sig över de bortbrutna grenarna, d.v.s. de avfälliga judarna. De troende patriarkerna är roten i det äkta olivträdet och det är roten som bär trädet med dess grenar (11:17-18). Frälsningen kommer från judarna.

Om nu de hednakristna hänvisar till att avfälliga judar brutits bort till förmån för deras inympande, skall de komma ihåg, att judar inte förkastats därför att de var judar och hedningar inympats därför att de var hedningar. Judar har förkastats »för sin otros skull» och endast om de hednakristna förblir i tron, får de vara kvar i det äkta olivträdet (11:20). Utan tro är det omöjligt att vara en levande gren i detta träd och tron utesluter förhävelse och högmodiga tankar. Den har inget annat att berömma sig av än Guds godhet i Kristus. Om de hednakristna glömmer detta och ser ned på judarna, förnekar också de att tillhörigheten till Guds församling endast grundar sig på Guds godhet. Då blir också de bortbrutna grenar (11:21-22).

De hednakristna skall också besinna, att Gud är mäktig att åter inympa bortbrutna grenar, d.v.s. åter upptända tro hos judar, som nu vandrar i otro (11:23). Ty, som aposteln tidigare framhållit, inte alla judar som nu är främmande för Guds nåd i Kristus Jesus, har dragit över sig Guds förstockelsedom. Det finns alltjämt en utkorad kvarleva bland judarna. Vilka dessa utkorade är vet endast Gud och därför skall den kristna församlingen för alla predika nådens evangelium, det medel genom vilket Gud fram till den yttersta dagen inbärgar sina utkorade från både judar och hedningar. Om hedningar, som levt i otrons mörker utan gemenskap med det folk, som fått sig anförtrott »förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena» (9:4), nu nåtts av evangelium och därigenom »mot naturen inympats i ett ädelt olivträd, hur mycket snarare skall då inte dessa kunna inympas i sitt eget äkta olivträd, det som de efter naturen tillhör?» (11:24). Med andra ord: skall inte israeliter kunna bli medlemmar i det egentliga Israel, när hedningar kan det? Jo, förvisso. De har ju »efter naturen» tillgång till de heliga skrifterna och löftesordet, som är »Guds kraft till salighet för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken» (1:16).

Hedningarnas fulltalighet och hela Israel. Läs 11:25–27!

I 11:25-27 talar Paulus om hedningarnas och Israels fulltalighet (grek. pläråma) d.v.s. insamlandet av alla Guds utvalda från både hedningarna och judarna. Okunnighet om Guds frälsningshemlighet, d.v.s. hur Gud insamlar alla sina utkorade, har lett till högmod och judeförakt bland de hednakristna. Aposteln vill inte att de skall hålla sig själva för kloka, d.v.s. komma med egna och felaktiga funderingar med anledning av judarnas fiendskap mot församlingen och mot Jesus Kristus. Han stryker under att judarnas förstockelse är endast partiell och kommer att förbli partiell så länge hedningar kommer till tro (11:25). Det betyder att de hednakristna får inte sluta med att predika evangelium för judarna i tanke att den utkorade kvarlevan från judafolket redan kommit in i Guds rike och alltså förstockelsen nu skulle vara total. Nej så länge hedningar inbärgas i Guds rike genom evangelium finns det också judar som inte är förstockade och som alltså skall inbärgas genom samma evangelium. Så länge inte det fulla antalet av utkorade hedningar (»hedningarnas fulltalighet») har kommit in, har inte heller det fulla antalet av utkorade judar (»hela Israel») kommit in.

När församlingen i Rom möttes av stor fiendskap från judarna, var det säkert lätt att tro, att den utvalda kvarlevan från Judarna redan kommit till tro och att därför alla judar, som alltjämt inte tog emot evangelium utan i stället förföljde Guds församling, var förkastade. Därför vill Paulus att församlingen inte skall vara okunnig om denna Guds frälsningsordning:

»den hemligheten att förstockelse har drabbat en del av Israel och skall fortfara till dess hedningarnas fulltalighet har kommit in, och så skall hela Israel bli frälst.»

Få ställen i Bibeln har blivit så misshandlade och missbrukade som detta ställe. Många har trott att »så» betyder »därefter» och att Paulus skulle räkna med en tid efter det att »hedningarnas fulltalighet» har kommit in. Många har också trott att »hela Israel» betyder »hela Israel efter köttet», fastän Paulus i det föregående om och om igen klargjort att endast den utkorade kvarlevan skall bli frälst, endast det egentliga Israel. »Ty Israel det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel» (9:6). Och »om än Israels barn (= det yttre Israel) vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock endast en kvarleva bli frälst» (9:27).

Hur skall alltså hela kvarlevan, hela det egentliga Israel, bli frälst? Jo, så länge evangelium predikas för hedningarna och ännu inte »hedningarnas fulltalighet» (= alla utvalda hedningar) kommit till tro, finns det otroende judar, som inte är förstockade och som skall föras till tro. »Så, d.v.s. på så vis (grek. houtås betyder inte »därefter») skall hela Israel bli frälst» (11:26a). Hela den utvalda kvarlevan från Israel är inte frälst, förrän alla utvalda från hednafolken har kommit in. Och när det har skett kommer den yttersta dagen. Ty evangelium om riket skall bli predikat i hela världen »till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall änden komma» (Matt. 24:14). Under hela »hedningarnas tid» skall alltså den kristna församlingen också söka inbärga judar i Guds rike och först när »hedningarnas tid» är slut, d.v.s. när den yttersta dagen kommer, har alla utvalda från judatolket kommit in.

Församlingen i Rom skall alltså inte betrakta samtliga judar, som nu förföljer församlingen, som förstockade och förkastade av Gud. Gud har också bland dem sina utvalda (Gud allena vet vilka), som åter kan inympas i det egentliga Israel. Därför skall församlingen ivrigt försöka vinna också judarna för Guds rike. Ända fram till den yttersta dagen finns det en kvarleva från judafolket, som skall inbärgas. Förstockelsen är och förblir endast partiell.

C. F. W. Walther framhåller följande i anslutning till Rom. 11:25-27: »Sedan judarna i två årtusenden hade framträtt som Guds folk och det såg ut, som om Gud helt hade förkastat hedningarna, så såg det nu ut som om Gud fr.o.m. nu helt hade förkastat judarna och i stället gjort hedningarna till sitt exklusiva förbundsfolk sedan judarna hade korsfäst sin Messias och överallt förföljt Messias’ bekännare. Precis som judarna tidigare under självförhävelse och förakt hade sett ned på hedningarna och stolt hänvisat till sin förbundsrätt, så visade sig redan under den apostoliska tiden bland de hednakristna på liknande sätt en benägenhet att högmodigt anse bara sig själva som de utvalda och betrakta judarna som de numera förkastade. Denna benägenhet tar den helige aposteln itu med i vår text… Hemligheten består i att judafolket aldrig blir helt förstockat, att dess förstockelse alltid skall förbli endast partiell, så att så länge hedningar blir omvända, blir också judar det, och så länge hedningarnas nådatid varar, varar också judarnas nådatid. Sålunda skall aldrig den tid komma, då endast hedningar går in i Kristi rike… Gud skall hålla sitt löfte. Han skall därför allvarligt sörja för, att det alltid ända till den yttersta dagen finns ett judafolk, och vidare, att ur detsamma alltid ända till den yttersta dagen några skall bli omvända, benådade och saliga. Och så, på detta härliga, beundransvärda och tillbedjansvärda sätt skall genom Guds obegripliga trohet, sanning, barmhärtighet, tålamod och långmodighet hela det av honom i förväg utvalda Israel (11:2) bli frälst, ingen enda själ undantagen» (Lehre und Wehre, 1859, s. 329f).

Det är inte många sentida kommentatorer som lika klart som Walther utlagt Rom. 11:25-27. Alltsedan Speners Pia desideria har många inom den pietistiska väckelsen fört fram tanken på en kommande allmän judeomvändelse i anslutning till denna text. Och sentida bibelkritiker som Johannes Munck, Krister Stendahl m.fl. slår följe med pietistisk teologi i denna fråga. Philippis Romarbrevskommentar (1 uppl. 1848-50), som tydligen studerats flitigt av väckelseledarna i Sverige, försvarar tanken på en kommande allmän judeomvändelse. Men när Philippi kom ut med sin kommentar i en tredje upplaga 1866, meddelade han i ett »tillägg» (s. 552-560), att han inte längre såg det möjligt att tolka Rom. 11:25-27 till förmån för tanken på hela det yttre Israels frälsning. »Redan det nionde kapitlet talar i hela sin uppläggning mot ett åt hela det yttre Israel som folk givet frälsningslöfte» (s. 552). Han hänvisar nu också till Bessers utläggning av denna text.

S. Odland tillhör de bibelutläggare från vårt århundrade, som inte våldför sig på texten i Rom. 11:25-27 (se Kommentar till Romarebrevet. Övers. från norskan av M. Berglid och D. Hedegård. EFS’ bokförlag, Stockholm 1939). Han skriver: »Först säges alltså här att när Israel för närvarande delvis men icke med alla enskilda israeliter är under den gudomliga förhärdelsen, så är detta ett förhållande som skall fortfara ’till dess hedningarna i fulltalig skara ha kommit in’ i Guds rike. Ända till den nämnda tidpunkten skall det alltså finnas sådana judar, som omvända sig till tron på Kristus och därigenom bli delaktiga i frälsningen… Meningen med den av aposteln här nämnda tidsbestämningen kan alltså omskrivas så: ‘Intill dess hednamissionen nått sitt mål eller bragts till avslutning’. Med hänsyn till Jesu ord i Matt. 24:14 betyder detta: ‘intill tidens ände’ » (s. 191). Det ingår i Guds frälsningsrådslut »att Israels förhärdelse, som skall råda till dess hednamissionens tid är avslutad, blott skall omfatta en del av folket. Det skall under alla tider finnas sådana, flera eller färre, i detta folk, som komma till tro» (s. 189). »Hela det sanna, det av Gud åsyftade Israel, skall bli frälst på det sättet, att det ända till hednamissionens avslutning försiggår en successiv omvändelse av flera eller färre judar, i enlighet med vad om säges i v. 25» (s. 191).

Med en kombination av profetord (Jes. 59:20, 21, 10:11, 12, 27:9 och Jer. 31:31-34) visar sedan Paulus i 11:26b-27, att denna frälsningshemlighet också är Skriftens lära. Jakobs »Förlossare» har i enlighet med Skriftens löfte kommit från Sion, d.v.s. Jesus Kristus, och han har i enlighet med Skriftens löfte skaffat bort Jakobs alla synder. Denna förvärvade syndaförlåtelse erbjudes nu åt Jakob. Den är det nya förbundets gåva och genom tron på denna gåva upptas Jakob i detta förbund. Med andra ord lär Skriften, att det är genom Förlossaren Jesus Kristus och genom syndernas förlåtelse i hans namn som Jakob (= Israel) blir frälst. Därför skall församlingen predika evangelium också för Israel, också för det folk som nu är församlingens ovänner. Och något annat förbundsfolk än det som tror på syndernas förlåtelse för Kristi skull vet Gud inte av (»när jag borttager deras synder, då skall detta vara det förbund, som jag gör med dem», v. 27).

Gud vill alltjämt föra alla ohörsamma till tro. Läs 11:28–32!

Judarnas ohörsamhet mot evangelium om syndernas förlåtelse och ovänskap mot församlingen i Rom är uppenbar (11:28). Men detta får inte leda till att församlingen nu undandrar dem Guds kärlek och barmhärtighet. »För fädernas skull» är de alltjämt föremål för hans kärlek. Gud kan inte ångra allt det goda, som han gjort med dem. De är alltjämt kallade till att endast förtrösta på Herren Gud och genom sin tro vara till ljus och välsignelse för alla folk (11:28-29). Gud vill alltjämt deras frälsning och det är genom evangelium om Guds allmänna nåd, som den utkorade kvarlevan från judarna skall bringas till hörsamhet. Förnuftet vill gärna dra den slutsatsen, att Guds nåd och barmhärtighet inte gäller alla, eftersom endast »få är utvalda» (Matt. 22:14, 7:14), »endast en kvarleva skall bli frälst» (Rom. 9:27). Men så är det inte. Gud vill att alla skall bli frälsta och det är genom den allmänna nåden, som Gud samlar in sina utvalda i sitt rike.

Tron föregås alltid av ohörsamhet. Därför kan ohörsamma judar alltjämt bli omvända, lika visst som ohörsamma hedningar kan föras till tro. Den barmhärtighet, som kommit de hednakristna till del genom judarnas avfall, skall de nu predika också för de ohörsamma judarna. Och när judarna får höra evangelium om Guds stora barmhärtighet mot dem alla, kommer alltid några att bli omvända (11:30-32). Ty det är genom detta evangelium, som »hedningarnas fulltalighet» (= alla utvalda från hednafolken) och »judarnas fulltalighet» (= alla utvalda från judafolket) kommer in i Kristi rike.

Församlingen skall alltså inte betrakta alla ohörsamma judar som hopplöst förlorade, även om de för närvarande föraktar Guds barmhärtighet i Kristus Jesus. De hednakristna skall betänka, att Gud genom sin nåd har makt att göra samma under med dessa som han har gjort med dem. Ty förstockelsen har inte drabbat alla judar (11:25), utan det finns en utkorad kvarleva (11:5, 7; 9:27), som skall inbärgas ända fram till den yttersta dagen, d.v.s. ända till dess att alla utkorade hedningar har kommit in. »Och på så vis skall hela Israel bli frälst» (11:26). Därför skall evangelium om Guds barmhärtighet för Jesu Kristi skull predikas för alla folk, också för judarna, ända fram till den yttersta dagen.

Avslutande lovprisning. Läs 11:33–36!

När nu aposteln kommit till slutet av sin undervisning om Guds frälsningshemlighet, d.v.s. hur Gud fram till den yttersta dagen inbärgar i sitt rike alla sina utvalda från både hedningarna och judarna, och hur denna inbärgning inte beror på »någon människas vilja eller strävan» utan endast på Guds barmhärtighet, då kan han inte annat än utbrista: »O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar och hur outrannsakliga hans vägar!» (11:33). Utkorelsens hemlighet övergår vida vårt förstånd. Därför skall vi inte med förståndet försöka förklara, varför somliga blir saliga och inte andra. Vi vet att förstockelsen och osaligheten helt och hållet är människans fel, en följd av hennes ovilja och ihärdiga avvisande av Guds nåd. Men vi vet också att när en människa föres från ohörsamhet till tro, bevaras i tron och blir evigt salig, då är detta helt och hållet Guds förtjänst och en följd av Guds fria utkorelse av nåd allena. Ty »vem har först givit honom något, som han alltså bör betala igen? Av honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör äran i evighet, amen» (11:35-36).

Producerad av Pegia