SAMMANFATTNING

| Nr 5, 1979 sida 38| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Det säger sig självt att en skrift av detta format inte kan bli så detaljerad, som man kunde önska. Vi måste i stort sett förbigå med tystnad en rad artiklar och böcker, som för fram ganska vanliga men dessvärre obibliska synpunkter på detta ämne. Denna genomgång av bibliska texter bör dock underlätta för läsaren att avvisa de många obibliska spekulationer om Israel och ändens tid, som så tilltalar det köttsliga sinnet.

Vi har sett att Bibelns undervisning om Israels frälsning är enhetlig och klar. Av både hedningar och judar förkastar de flesta Guds frälsning. »Den port är trång, och den väg är smal, som leder till Livet, och få är de som finner den» (Matt. 7:14). Endast en kvarleva av det yttre Israel skall bli frälst enligt en utkorelse av nåd (Rom. 9:27, 11:5-7). Denna kvarleva från judafolket har inte till fullo inbärgats i Guds rike, förrän alla utkorade från hednafolken har kommit in. Därför skall den kristna församlingen också söka vinna judar för Guds rike ända fram till den yttersta dagen. Tanken på en kommande allmän judeomvändelse, verkad direkt av Gud, strider mot hela Skriften och grundar sig på en allvarlig feltolkning av Rom. 11:25-27.

Har då förstockelsen av en del av Israel gjort Guds löften till Israel om intet? Ingalunda. »Ty ‘Israel’, det är inte detsamma som alla de som härstammar från Israel. Inte heller är de alla ‘barn’, därför att de är Abrahams säd» (Rom. 9:6-7). Ingen är »arvinge enligt löftet» bara därför att han är Abrahams säd efter köttet. Att räkna sig som Guds barn eller Guds folk, »arvingar enligt löftet», samtidigt som man förkastar Guds Son, vittnar om andlig blindhet. »Vore Gud er fader, så älskade ni ju mig» (Joh. 8:12). Men de som tror på Sonen, de är Abrahams sanna barn och tillhör det egentliga Israel, även om de härstammar från hednafolken. Ty genom tron har de inympats i det egentliga Israel. »Hör ni nu Kristus till, så är ni därmed också Abrahams säd, arvingar enligt löftet» (Gal. 3:29). Det finns endast ett gudsfolk och endast en rättfärdighet, nämligen trons rättfärdighet.

De som ser på judarna och staten Israel på ett köttsligt sätt, d.v.s. som »arvingar enligt löftet», fastän de förkastar Jesus som Messias och Guds Son, visar ingen rätt kärlek till detta folk och låter judemissionen ersättas av en dialog och gemensamma gudstjänster. Somliga går så långt, att de hävdar att mosaiska trosbekännare »tror på den Ende Sanne Guden», har samma Messiashopp som de kristna och samma heliga skrifter, fastän de förkastar Jesus som Guds Son och Messias, förkastar det nya förbundet som den lätta fullbordan av det gamla förbundet och förkastar Nya testamentet som den rätta tolkningen av Gamla testamentet (se t.ex. Israels Väktare nr 6/1979). Men Jesu ord är entydiga: »Den som inte ärar Sonen, han ärar inte heller Fadern, som har sänt honom» (Joh. 5:23).

Vi kan ha stor beundran för judarna och dagens israeler och på olika sätt söka hjälpa detta svårt sargade folk till en fristad på jorden. Men enligt Bibeln är endast de som tror på Jesus Kristus »arvingar enligt löftet». Redan Mose hotade det yttre Israel med förbannelse och förlust av arvet enligt löftet, om de inte lyssnade till Herrens ord, och han utlovade en återupprättelse som Guds folk, endast om de vände om till Herren i tro. En återupprättelse som Guds särskilda rike och folk utan »Abrahams tro» (Rom. 4:l2, 16) är Bibeln främmande för.

Skälet till att Gud vid sidan av hedningarna bevarar judarna som ett särskilt folk är den hemligheten, att det fram till den yttersta dagen finns en utkorad kvarleva av detta folk. Därför skall de kristna med stor iver och kärlek predika evangelium också för judafolket intill tidens ände.

Det är endast genom evangelium som Gud uppväcker sanna barn åt Abraham, både från judarna och hedningarna. Och när Gud på detta sätt inbärgat alla sina utvalda »från alla folkslag och stammar och folk och tungomål» (Upp 7:9) – och endast Gud vet när det har skett – då kommer den yttersta dagen Först då kommer Jesus Kristus synligt tillbaka och först då blir det egentliga Israel ett synligt rike. Intill dess är Guds rike osynligt (Luk. 17:20-21) och ingalunda något yttre lyckorike.

Intill dess finns Guds sanna folk mitt i en ond och farlig värld, under yttre kors och vedermöda. Men de har frid med Gud och är medborgare i det sanna eller »himmelska Jerusalem», även om de bor fjärran från det jordiska Jerusalem (Hebr. 12:18, 22-23).

Som komplement till denna skrift rekommenderas:

S. Erlandsson, Guds folk Israel. Biblicums småskrift nr 1, 1974.

W. Hendriksen, Isael in Propbecy. Baker Book House, Grand Rapids, Michigan, 1977.

S. Erlandsson, Den lutherska läran om utkorelsen. Biblicum, Uppsala 1978.