RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN GENOM TRON

Av: S. E. | Nr 6-7, 1979 sida 198| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Tron kräver alltid ett föremål, som den klänger fast vid och förtröstar på, vare sig detta är en avgud eller pengar eller egna goda gärningar eller att Gud tillräknar oss Kristi rättfärdighet av nåd allena. Också hedningen, som förtröstar på en avgud för sin räddning, har verklig tro och förtröstan. Men eftersom hans tro är missriktad, är det en falsk tro. Att hävda att all tro frälsar är lika dåraktigt som att hävda att allt som en person äter, vad det än är, är nyttigt. Nej, avgörande är vad man äter. Likaså är det av avgörande betydelse vad man tror, vad man sätter sin förtröstan på. Vår tro måste ha det rätta föremålet.

Guds löfte

Guds löfte och sann tro hör samman. Tron från människans sida förutsätter ett löfte från Guds sida. Där det inte finns något löfte, där kan det inte finnas någon sann tro. Vice versa kräver ett löfte från Guds sida tro från människans sida, ty varje löfte är givet för att det skall mottas i tro. Liksom det hör till ett löftes natur att skapa den tro, som det kräver, så hör det till trons natur att klänga fast vid det löfte som skapat den. Just så är det med Guds löfte i evangelium. Gud lovar syndaren försoning, fred, förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv för Kristi skull allena, uteslutande på grund av Kristi ställföreträdande gottgörelse. Och Gud vill att syndaren skall lita på detta löfte, ta emot det och förtrösta på det som ett säkert faktum. Därför säger Kristus: »Tro evangelium!» (Mark. 1:15).

I samma ögonblick som syndaren blir övertygad om att löftet om syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet är sant och han förlitar sig på detta löfte, har tron upptänts i hans hjärta och han har som sin personliga egendom det som evangelium lovat honom. Han har inte syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet tack vare någon gärning. Det är en färdig gåva, som överräcks åt honom av Gud i evangelium och som han får tro, d.v.s. ta emot och lita på utan villkor, utan laggärningar. »Vi håller nämligen före, att människan förklaras rättfärdig genom tro utan laggärningar» (Rom. 3:28). Genom sina händers verk kan den som har förlamade armar och händer aldrig bli rik. Likaså kan inte en människa bli rättfärdig genom laggärningar, ty ingen syndare kan hålla lagen så som Gud begär.

Kristi återlösning

Genom sitt liv och sin död ställföreträdande för oss har Kristus erlagt full gottgörelse för alla människor (1 Joh. 2:2). Syftet med Kristi återlösningsverk var att försona världen med Gud (2 Kor. 5:19) och genom sin uppståndelse bevisade han att försoningsverket är ett fullbordat faktum, d.v.s. att synderna inte tillräknas människorna (2 Kor. 5:19). Kristi död är deras död (2 Kor. 5:14) och Kristi liv och rättfärdighet är deras liv och rättfärdighet (Rom. 4:25, 5:18). På grund av Kristi fullständiga gottgörelse »förklarar Gud den ogudaktige rättfärdig (Rom. 4:5), d.v.s. den som av naturen och genom sina egna gärningar var helt och hållet ogudaktig blev på grund av Kristi verk förklarad rättfärdig. Precis som fördömelsedomen fälldes över alla människor p.g.a. en endas fall, så fälldes över alla människor en rättfärdigförklarande dom till liv p.g.a. en endas rättfärdiga handlande (Rom. 5:18, angående felaktiga översättningar av denna vers, se Biblicum 3-4/79, s. 118f).

Frukten av Kristi återlösning

Frukten av Kristi återlösning består inte i det att han bara öppnade för människan vägen till försoning med Gud och att Gud nu är villig att förlåta synder, om människan först uppfyller vissa villkor. Frukten av Kristi återlösning är den, att Kristus verkligen verkställde en fullkomlig försoning, att Gud inte längre tillräknar oss synderna utan i sitt hjärta har förlåtit alla människor alla deras synder. Från Guds sida är försoning och syndernas förlåtelse inte bara en möjlighet utan ett fullbordat faktum, och det är denna objektiva realitet som Gud i evangelium kungör och överräcker åt oss och som han vill vi skall lita på och ta emot. Denna objektiva realitet gäller precis alla människor och skall kungöras och ges som en fri gåva åt alla syndare. »Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat» (Mark. 16:15). Därför kallas denna gåva för den allmänna och objektiva rättfärdiggörelsen.

Världen ser inte frukten av Kristi återlösning

Detta faktum att världen är försonad med Gud genom Kristus och att alla människors synder är sonade och förlåtna, det känner inte den naturliga människan till, inte heller kan hon upptäcka denna sanning genom eget tänkande. Endast genom den gudomliga uppenbarelsen lär vi känna detta glada budskap (1 Kor. 2:7-11). Kristi åt oss vunna rättfärdighet får vi ta emot och förlita oss på som ett säkert faktum, utan att vi först måste uppfylla vissa villkor (Rom. 3:21, 22). Evangelium uppenbarar för oss – inte en möjlig försoning, en villkorlig syndaförlåtelse – utan försoningen och syndernas förlåtelse som ett fullbordat faktum. Av det skälet predikar Paulus och säger: »Så må ni nu veta, mina bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för er» (Apg. 13:38).

Otron fördömer

När Gud i evangelium kungör och tillsäger oss, att våra, synder förlåtas och vi förklaras rättfärdiga för Kristi skull allena, då är detta ett absolut tillförlitligt löfte som skall tas emot i tro. Ty till trons väsen hör att man inte tvivlar på vad Gud lovar, fastän man inte kan se det. »Tron är en viss förtröstan på det som man hoppas och att man inte tvivlar på det som man inte ser» (Hebr. 11:1 enligt Luthers översättning).

Det är omöjligt att ta emot Guds löfte medelst gärningar. Det kan endast tas emot i tro, ty denna rättfärdighet uppenbaras »av tro till tro» (Rom. 1:17). De som inte tar emot löftet om förlåtelse på detta sätt får ingen nytta av det, ty vi läser: »För dem blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det» (Hebr. 4:2). »Den som tror på Sonen, han har evigt liv; men den som inte hörsammar Sonen, han skall inte få se livet, utan Guds vrede förblir över honom» (Joh. 3:36). Men tron, som är det enda rätta gensvaret på evangeliets löfte, verkas i människans hjärta genom just detta löfte, ty »tron kommer av det hörda och det hörda av Guds ord» (Rom. 10:17).

Tron rättfärdiggör

Tron klänger fast vid löftet och därigenom tillägnar sig människan för sin personliga del, vad löftet erbjuder åt alla människor i allmänhet. Försoningen av hela världen genom Kristus och förlåtelsen av alla människors alla synder är ett fullbordat faktum, som i sig självt inte påverkas av människors hållning. »Ty vad betyder det, om några av dem blev trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet?» (Rom. 3:3). Försoningens och förlåtelsens faktum kungöres i evangeliet för varje syndare, och i samma ögonblick som syndaren tillämpar detta faktum på sig själv, d.v.s. tror att hans synder är förlåtna för Kristi skull, har han förlåtelse för alla sina synder. Han är fri från syndens skuld och straff och vet nu att han för sin personliga del är förklarad rättfärdig inför Gud. Det är vad Paulus lär i Rom. 4:5: »Den som inte håller sig till gärningar», d.v.s. som inte försöker bli rättfärdig inför Gud genom sina egna gärningar, »utan tror på honom som rättfärdiggör den ogudaktige», d.v.s. förtröstar på Gud, som för Kristi skull förklarar alla ogudaktiga rättfärdiga, »honom räknas hans tro till rättfärdighet», d.v.s. han blir genom en sådan tro för sin personliga del rättfärdig, eftersom Kristi rättfärdighet, som hans tro griper om, tillräknas honom av Gud. Sålunda innebär tron., att en syndare tar emot som sin personliga egendom den rättfärdiggörelse, som evangeliet erbjuder åt alla människor i allmänhet. Detta kallas personlig eller subjektiv rättfärdiggörelse.

Trons funktion i rättfärdiggörelsen är helt instrumental. Den åstadkommer inte syndernas förlåtelse, den förtjänar den inte, inte heller påverkar den Gud till att förlåta oss våra synder. Den är inte ett villkor som vi måste uppfylla, innan förlåtelsen är tillgänglig för oss. Från Guds sida ägde förlåtelsen rum innan vi kom till tro, ja, innan vi föddes, ty vad Gud beträffar grundar sig förlåtelsen uteslutande på att Kristus har gottgjort för alla våra synder. Syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet är redo för alla människor och erbjuds fritt åt dem i evangelium. Allting är nu redo, bjud alla som ni träffar på, både onda och goda, heter det (Matt. 22:1-14).

Men om Guds löften skall bli oss till gagn, måste vi lita på dem. En utlovad gåva kan inte tas emot på något annat sätt än i tro. Det ögonblick jag tar emot de rikedomar, som Gud lovar och ger mig, blir jag rik. Den troende behöver inte vänta på sina synders förlåtelse. Han har förlåtelsen i samma ögonblick som han tar emot den. Trons funktion i rättfärdiggörelsen är att den tar emot och griper om med ett tillitsfullt hjärta, vad Gud erbjuder i evangelium åt alla människor.

Sålunda står det klart, att den allmänna rättfärdiggörelsen inte gagnar någon, om den inte följs av personlig rättfärdiggörelse, och att personlig rättfärdiggörelse är möjlig endast p.g.a. den föregående allmänna rättfärdiggörelsen. Eller med andra ord: det faktum att Gud har förlåtit alla människors alla synder hjälper ingen enda, om människan inte tar emot denna gåva i tro. Å andra sidan kan ingen tillägna sig förlåtelsen, om synderna ännu inte är förlåtna. Låt oss ta en bild: Brödet kommer inte att ge oss liv och näring, om vi inte äter det. Men vi kan inte äta det, om det inte finns där.

När det gäller syndaförlåtelsens allmänna och objektiva sida och dess individuella och subjektiva sida, säger Martin Luther följande tänkvärda ord i sin kyrkopostilla: »Kristi hela nåderike består just i syndernas förlåtande, och det varar evinnerligen och utan återvändo. Ty liksom solen inte desto mindre skiner och lyser, fastän jag tillsluter ögonen, så förblir också denna nådastolen eller syndernas förlåtelse allt framgent stående, fastän jag faller. Och såsom jag åter ser solen, så snart jag åter öppnar ögonen, så har jag också åter alla synders förlåtelse, så snart jag åter står upp och kommer till Kristus» (22 s. efter Tref., N:o 105:37).

Allvarliga förvanskningar av Bibelns lära om rättfärdiggörelsen

Trosartikeln om rättfärdiggörelsen är den trosartikel, med vilken kyrkan står eller faller. Därför är det livsviktigt att denna trosartikel inte förvanskas.

Tyvärr är förvanskningar av denna trosartikel mycket vanliga. Vi skall här ge exempel på några teser, som grovt förvanskar Bibelns lära:

  1. Rättfärdiggörelsen innebär att vi göres mer och mer rättfärdiga. Rättfärdiggörelsen är därför en utdragen förvandlingsprocess, ett Guds verk i människan, som påbörjas genom tron och fullbordas genom förnyelsen.
  2. Till rättfärdiggörelseprocessen hör också helgelsen. Vår rättfärdighet inför Gud är inte hel och fullkomlig utan kärlek och förnyelse.
  3. Gud förklarar en syndare rättfärdig inte bara på grundval av vad Kristus har gjort utan också på grundval av den hos syndaren påbörjade nya lydnaden.
  4. Evangeliets löfte till syndaren är inte ett löfte om en verklighet, att syndaren endast för Kristi skull är rättfärdig och frikänd, att all hans synd förlåtes eller är förlåten. Evangeliets löfte är endast ett löfte om en möjlighet, att syndaren kan bli rättfärdig och frikännas, kan förlåtas, om han kommer in i ett rätt gudsförhållande och vandrar pånyttfödelsens väg.
  5. Vissheten om att vara förklarad rättfärdig och förlåten får inte bara grunda sig på Kristi ställföreträdande gottgörelse. Endast den som kan iaktta Guds nådeverkningar inom sig, ett förvandlat liv, får förlita sig på att han är förlåten, rättfärdigförklarad.
  6. Den föregående ångern och de efterföljande gärningarna hör också till artikeln om rättfärdiggörelsen.
  7. Trons rättfärdighet inför Gud består inte endast i försoning av nåd och syndernas förlåtelse.

Låt oss kort kommentera dessa förvanskningar av Bibelns lära. Den svenska termen »rättfärdig- göra leder lätt på villospår. Det bibliska grundordet betyder »förklara rättfärdig», »frikänna», »förklara oskyldig». Detta Guds domsutslag grundar sig uteslutande på Kristi ställföreträdande gottgörelse, inte till någon del på någonting hos människan, t.ex. den ånger som föregår tron eller det nya liv, som alltid följer på tron. Den saliggörande tron grundar sig helt och hållet på ett fullbordat faktum, inte också på något som måste göras av människan. Därför får inte den föregående ångern och de efterföljande gärningarna blandas in i artikeln om rättfärdiggörelsen. Därför kan en syndare bli helt viss om att vara rättfärdig och förlåten. Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen grundar sig inte till någon del på någonting hos honom utan uteslutande på den ställföreträdande gottgörelse, som han förlitar sig på. Att sedan en sådan förtröstan bär frukt i ett nytt liv är en annan biblisk sanning, som aldrig får blandas ihop med läran om rättfärdiggörelsen och läggas till grund för trons rättfärdighet.

Nyligen har en bok utkommit, som ivrigt förespråkar just de förvanskningar av Bibelns lära, som ovan citerats. Denna bok vittnar emellertid om så stor okunnighet och förvirring, att den kanske inte borde tas på allvar. Men för sakens skull måste vi stå upp till försvar för Bibelns lära. Boken ifråga heter »Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen kritiskt granskad i ljuset av den heliga Skrift och den lutherska bekännelsen» av Johannes Kronlund (förk. i fortsättningen K).

Den lutherska bekännelsen

Just de förvanskningar av Bibelns lära om rättfärdiggörelsen, som den lutherska bekännelsen fördömer och avvisar, inte bara försvaras av K, utan säges dessutom vara den rätta läran enligt den lutherska bekännelsen.

1. Konkordieformelns antiteser

Konkordieformeln, art. 111, förklarar inte bara den rätta läran om »trons rättfärdighet» utan sammanfattar också »den falska motsatta läran». I en rad antiteser beskrivs »irrläror, som strider mot den här framställda förklaringen» och som »måste fördömas, avvisas och förkastas» (SD III, 44ff. SKB s 586ff). Just sådana »irrläror» citerar K som stöd för sin falska rättfärdiggörelselära och som om dessa »irrläror» vore Konkordieformelns beskrivning av rätt lära (K s. 52f).

Konkordieformeln förkastar följande som en irrlära: »5. Tron rättfärdiggör allenast därför, att rättfärdigheten påbörjas i oss genom tron, eller så, att tron är det första i rättfärdiggörelsen, och dock hör även förnyelsen och kärleken till vår rättfärdighet inför Gud, men icke så, att de utgör den främsta grunden till vår rättfärdiggörelse, utan så, att vår rättfärdighet inför Gud icke vore hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse» (SD III, 49, 51. SKB s. 587). Just denna irrlära bekänner K och citerar den som den rätta läran (K s. 52).

Konkordieformeln förkastar också följande irrlära: »6. De troende rättfärdiggöras inför Gud och är realt rättfärdiga på en gång genom Kristi dem tillräknade rättfärdighet och den hos dem påbörjade nya lydnaden eller delvis genom Kristi dem tillräknade rättfärdighet och delvis genom den hos dem påbörjade nya lydnaden» (SD III, 50, 51. SKB s. 587). Detta är en exakt beskrivning av K:s lära och den citeras också av K som om den vore rätt biblisk och luthersk lära.

2. En sammanblandning av rättfärdiggörelsen och helgelsen

K blandar samman rättfärdiggörelsen och helgelsen. Det är självklart att en sådan sammanblandning nödvändiggör ett förnekande av den objektiva och allmänna rättfärdiggörelsen. Ty endast i dem som tar emot den tillbjudna syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen börjar ett nytt liv.

K skriver: »Medan Erlandsson skarpt vill åtskilja rättfärdiggörelse och helgelse från varandra, konstaterar professor Tuomo Mannermaa, att enligt Luther rättfärdiggörelse och helgelse hör på det intimaste ihop… I det följande vill jag därför beskriva rättfärdiggörelsen som ett sådant medelst tron skeende Andens verk genom hela livet ända in i himmelen» (K s. 51).

Den sammanblandning av rättfärdiggörelsen och helgelsen, som K förespråkar som luthersk, går emellertid rakt emot den lutherska bekännelsen. Vi citerar: »Förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, får inte förblandas med densamma, utan dessa båda må klart hållas i sär» (SD III, 18. SKB s. 580). »Här måste man, om man vill bevara artikeln om rättfärdiggörelsen ren, med synnerlig omsorg beakta, att icke det, som går före tron eller följer efter densamma, blandas eller skjutes in i artikeln om rättfärdiggörelsen såsom med nödvändighet hörande till densamma» (SD III, 24. SKB s. 581). »Ehuru förnyelsen och helgelsen är en välgärning av vår medlare Kristus och ett verk av den helige Ande, hör de dock icke till artikeln om rättfärdiggörelsen inför Gud, utan följer efter rättfärdiggörelsen» (SD III, 28. SKB s. 582).

3. Att vi skulle förkasta gärningarna och kärleken

När den lutherska bekännelsen betonar att vi »utan alla föregående, närvarande och efterföljande gärningar av idel nåd endast och allenast för vår Herre Kristi hela förtjänsts skull och för hans fullkomliga lydnads, bittra lidandes, döds och uppståndelses skull» »rättfärdiggöras inför Gud, d.v.s. avlösas och frikännas från alla synder och från den välförtjänta fördömelsen samt upptagas till barn och arvingar till det eviga livet» (SD III, 9. SKB s. 579), beskylls den för att förkasta gärningarna och kärleken.

Denna beskyllning är en följd av att man blandar samman rättfärdiggörelsen och helgelsen. Den lutherska bekännelsen talar mycket om kärleken och det nya livet »utanför artikeln om rättfärdiggörelsen». »Men den sak, som det här är fråga om, avser icke, om man också skall göra goda gärningar och bevisa kärlek, utan varigenom man kan bli rättfärdig inför Gud och salig. Och då svarar vi med den helige Paulus så: vi blir rättfärdiga ‘genom tron allena’ på Kristus och icke genom lagens gärningar eller kärleken. Det betyder dock icke, att vi skulle förkasta gärningarna och kärleken, vilket våra motståndare med orätt anklagar och beskyller oss för, utan syftet är, att vi icke skall låta draga oss bort från den huvudfråga, som det här gäller, till ett alldeles annat spörsmål, som icke hör hit, något, som satan gärna skulle vilja. Därför, så länge vi har att göra med denna artikel om rättfärdiggörelsen, avvisar och förkastar vi gärningarna, enär det förhåller sig så med denna artikel, att den alls icke kan tåla något ordande om de goda gärningarna. Därför skär vi här helt enkelt bort allt tal om lagen och lagens gärningar.’ Så långt Luther» (SD III, 29. SKB s. 582f).

Samma beskyllning som Luther mötte upprepar nu K. Vi avvisar denna beskyllning med samma ord som Luther här ovan. En förtröstan på Kristus som vår rättfärdighet utan att vi först måste uppfylla vissa villkor får alltid till följd goda gärningar. När Luther på detta bibliska sätt talar om gärningarna som en följd av rättfärdiggörelsen, misstolkar K det till att innebära att rättfärdiggörelsen delvis är beroende av helgelsen och de goda gärningarna.

4. Belysande citat och formuleringar

K:s sammanblandning av rättfärdiggörelsen och helgelsen kan belysas av följande citat och formuleringar: K talar om »sinnelagets förvandling till ödmjukt förtroende till Gud, på grund varav Gud i barmhärtighet förklarar människan vara rättfärdig» (K s. 20f). Grundvalen för rättfärdiggörelsen är sålunda enligt K (i anslutning till liberalteologen Bohlin) inte uteslutande Kristi fullbordade gottgörelse utan också vårt förvandlade sinne. Och eftersom rättfärdiggörelsen blandas samman med vår förvandling eller helgelse, måste K betrakta rättfärdiggörelsen som en utdragen förvandlingsprocess: »Ty då saligheten i himmelen innebär det fullkomliga förverkligandet av gudsgemenskapens innehåll, når rättfärdiggörelsen sin slutliga fullkomning först i och med det saliga hoppets fullbordan där» (K s. 21). K använder termen »rättfärdiggörelseskeendet» och betonar att »rättfärdiggörelsen är något, som hela tiden sker i en troende människas liv» (K s. 51). K brukar också uttryck som »rättfärdiggörelsens början» (K s. 52), att »rättfärdiggörelsen är ett gudomliggörande» (K s. 55), »betydande steg framåt i rättfärdiggörelseskeendet» (K s. 62), »rättfärdiggörelsens fullkomning» (K s. 63) etc.

Denna grova förvanskning av artikeln om rättfärdiggörelsen och sammanblandning med helgelsen försöker K legitimera genom att citera Lutherord, som inte handlar om rättfärdiggörelsen utan just om helgelsen och trons frukter.

Sammanblandningen av rättfärdiggörelsen och helgelsen leder också till att K måste förneka att »rättfärdiggöra» och »avlösa eller frikänna från synderna» är samma sak. »Nu är emellertid inte rättfärdiggörelse av tro och syndaförlåtelsen identiska», framhåller K (s. 49). Men den lutherska bekännelsen lär annorlunda. Den rättfärdighet som gäller inför Gud är ju inte något, som vi gradvis genom en förvandlingsprocess kan uppvisa, utan något redan tillgängligt, som »tillbjudes oss av den helige Ande genom evangelium och i sakramenten». »Därför betyder ordet rättfärdiggöra att förklara rättfärdig och frikänna från synderna och de eviga straffen för Kristi rättfärdighets skull, som ’tillräknas tron av Gud’, Fil. 3:9. Så användes och förstås detta ord allmänt i den heliga Skrift, såväl i Gamla som Nya testamentet. Ords. 17:15: ‘Den som förklarar den ogudaktige rättfärdig och den som dömer den rättfärdige, de är båda en styggelse för Herren.’ Jes. 5:23: ‘Ve dem, som förklarar den ogudaktige rättfärdig för mutors skull, men fråntager de rättfärdiga deras rätt.’ Rom. s8:33: ‘Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdiggör’, d.v.s. avlöser och frikänner från synd» (SD III, 16-17. SKB s. 580).

»För att ängslade hjärtan skall ha en fast och viss tröst och Kristi förtjänst och Guds nåd skall få sin tillbörliga ära, lär Skriften, att trons rättfärdighet inför Gud består endast i försoning av nåd och syndernas förlåtelse, som av idel nåd endast för medlaren Kristi förtjänsts skull skänkes oss i evangeliets löftesord och mottages blott genom tron. I rättfärdiggörelsen inför Gud förlitar sig tron sålunda varken på ångern eller på kärleken eller andra dygder, utan allenast på Kristus och i honom på hans fullkomliga lydnad, varmed han fullgjort lagen för oss och som därför räknas de troende till rättfärdighet(SD III, 30. SKB s. 583).

5. Villfarelsens konsekvenser

De tankegångar om rättfärdiggörelsen, som K ger uttryck åt, är inte nya. Samma sammanblandning av rättfärdiggörelse och helgelse finns både i den romersk-katolska teologin och i pietistisk teologi. K:s tankegångar sammanfaller också i hög grad med Andreas Osianders rättfärdiggörelselära, som blev till stor skada för den lutherska kyrkan och som Konkordieformelns III:e artikel vänder sig emot och fördömer.

Om en förvanskning av Guds ord vinner människors tilltro och försvaras, även sedan man blivit förmanad och undervisad om vad som är rätt, blir man allt blindare för sakernas rätta förhållande. Det som kan se ut som medvetna förvanskningar är ofta en följd av blindhet. Vi har ovan sett exempel på hur svart kan förvandlas till vitt, antites till tes och irrlära till rätt lära. Men även om sådana förvanskningar har skett omedvetet, måste de påtalas, ty de är till stor skada för själarna.

Det är alltid allvarligt med falsk lära. Det blir ännu mer allvarligt, när den falska läran framföres under falskt flagg. De förvanskningar av sanningen som ovan redovisats framställs av K som den lutherska bekännelsen och t.o.m. som forskningsresultat. Det är djupt upprörande, när den lutherska bekännelsen tvärtom uttryckligen förkastar vad som nu framföres i dess namn. Har man blivit övertygad om att den rättfärdiggörelselära, som den lutherska bekännelsen förkastar, är den rätta läran, är det oanständigt att föra fram den i den lutherska bekännelsens namn. Den bör då föras fram i den romersk-katolska eller den pietistiska teologins namn.

De grupper inom 1800-talsväckelsen, som genomskådat den pietistiska teologin om rättfärdiggörelsen och återvänt till den bibliska och lutherska rättfärdiggörelseläran, attackeras nu av K. Låt oss hoppas att de är så förtrogna med Skriften och den lutherska bekännelsen, att de kan avslöja läror som seglar under falskt flagg.

Att Rom. 5:18 är en stötesten för en förnekelse av den objektiva och allmänna rättfärdiggörelsen är lätt att inse. Texten klargör ju att precis som fördömelsedomen har kommit (Luther: »kommen ist») över alla människor, så har också rättfärdiggörelsedomen kommit (Luther: »ist auch kommen») över alla människor. K vill inte veta av det bibelenliga »ist auch kommen» (har också kommit) utan tar sin tillflykt till 1917 års bibelöversättning, som förstör jämförelsen genom att införa presens i versens andra led (mera om denna vers i Bibl. 3-4/79, s. 118f).

Biblicum har publicerat många artiklar om rättfärdiggörelsen under årens lopp. Skälet till det anges i den lutherska bekännelsen: »Denna artikel om trons rättfärdighet är (såsom det heter i Apologien) ‘den förnämsta i hela den kristna läran’, utan vilken ängslade samveten icke kan vinna varaktig tröst eller rätt lära känna Kristi nåds rikedom’. På samma sätt skriver doktor Luther: ‘Om denna artikel förblir oförvanskad, så förblir också Kristi kyrka ren och härligt endräktig och utan allt sektväsen. Men där den icke förblir oförvanskad, där är det icke möjligt att avvärja villfarelse eller sektanda’, Tom. 5, Ien.pag. 159. Och i synnerhet om denna artikel säger Paulus, att litet surdeg syrar hela degen’» (SD III, 6, 7. SKB s. 578f). Med sektanda menar den lutherska bekännelsen att avsöndra sig från den bibliska läran och den kyrka, de kristna, som är trogna den bibliska läran. Att avsöndra sig från vad Bibeln lär är att vara sekterisk, likaså att tillhöra en kyrka eller församling, som tolererar villfarelse. En sådan kyrka är en sekt, som skall undflys (Rom. 16:17).