SKRIFTENS KLARHET OCH BIBELÖVERSÄTTNINGARS OKLARHET

Av: Ingemar Furberg | Nr 6-7, 1979 sida 189| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

»Herrens bud är klart och upplyser ögonen», heter det i Psaltaren (Ps. 19:9). Det är också därför som vi i en psalm sjunger om »det enkla ord, det klara ord». Bibeln är klar. I luthersk läroframställning har det ofta talats om dess »genomskinlighet» (»perspicuitas»). Så tydligt talar den, att den med all rätt har betecknats som genomskinligt klar. Denna egenskap att vara tydlig har inte endast NT. Paulus förebrår i sitt brev till romarna juden för att han inte förstår och inser, att »Guds godhet för dig (honom) till omvändelse» (Rom. 2:4). Israel kunde ej ursäkta sig, med att det inte hade fått kunskap om frälsning. Ty det glädjebudskap, som nu av apostlarna var förkunnat i hela världen, det var först genom profeterna överlämnat åt Israel.

Denna syn på Skriften som klar och tydlig är i dag motsagd på många håll. Enligt katolsk lära är Bibeln en mycket dunkel bok. Den blir egentligen först tillgänglig och begriplig efter utläggning. Som yttersta garant för en rätt exeges av Skriften träder biskopen i Rom fram. Denne är nämligen »felfri» – heter det – när han avger sina läroutlåtanden. Den ofelbare påven har trätt i den ofelbara Skriftens ställe.

Att skriftens ord är klara och tydliga, om de får stå kvar i sin enkla mening, skall vi här ge några exempel på. Samtidigt Skall här påvisas, att denna klarhet och tydlighet utplånas genom oklara översättningar.

Många = alla – “De många” i Rom, 5:19

»Ty såsom genom en enda människas olydnad de många fick stå som syndare, så skall också genom en endas lydnad de många stå som rättfärdiga» (Rom. 5:19). I ett brev till mig ger en präst i Svenska kyrkan följande utläggning av denna vers: »När det talas om många syndare, så betyder det alla, men när det talas om många rättfärdiga, då betyder många inte detsamma som alla.»

Men om en sådan utläggning vore riktig, då måste Bibeln vara dunkel. Då har aposteln verkligen uttryckt sig motsägelsefullt. Ordet »de många» skall alltså ha olika innebörd i denna mening. Genom Adams olydnad har alltså alla, blivit ställda som syndare (de många = alla), men genom Kristi lydnad har då endast somliga (de många = somliga) blivit ställda som rättfärdiga.

Men vore detta textens mening, då måste Paulus verkligen få en reprimand. Så där får man verkligen inte manipulera med språket. Vi är ju vana vid, att politiker och ideologer i vår tid leker med ordens betydelse och ger ett helt nytt innehåll åt orden. Följden av detta blir då, att orden väl står kvar men att de saknar mening. Kan det vara sant, att aposteln uttrycker sig så föga exakt, att ordet »de många» i detta sammanhang skall betyda dels alla och dels många = inte alla. En enkel bibelläsare kan ej gå med på något sådant. Han vill förbli vid texten, den »nakna texten» utan någon »glossa», utan utläggning.

Det visar sig också, att den enkle bibelläsaren får rätt, om han går till den grekiska texten. Han behöver bara ta fram Blass/Debrunner/Rehkopf, Grammatik des neutestamentlichen Griechisch. Där heter det i § 245: »Hoi polloi = pantes ist Semitismus» (de många = alla är semitiskt språkbruk).

Många = alla enligt Jes. 53:11f

Att Paulus i Rom. 5:19 brukar ordet »många»i stället för »alla» torde bero på en medveten anknytning till det språkbruk, som vi finner hos profeten Jesaja i det kapitel, där denne ställer fram Messias som Herrens lidande Tjänare. Den trefaldiga Upprepningen av begreppet »många» = alla, där »de många» står ställda mot den lidande och uppståndne Tjänaren, torde alltså ha inverkat på Pauli ordval i Rom. 5:15 och 5:19. De många, som är utan rättfärdighet och som bär på skuld, förklaras för rättfärdiga, eftersom Messias, Herrens Tjänare, har utgivit sitt liv i döden och burit mångas (= allas) synder.

Till lösen för “många” _ till lösen för “alla” (Mk. 10:45, Mt. 20:28)

Att »många» och »alla» har samma innebörd framgår också av Jesu ord om »Människosonen, som har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många, för alla». Av sammanhanget ser vi, hur lärjungarna under uteslutande av andra gör anspråk på de främsta platserna i Guds härlighetsrike. Mot detta anspråk ställer Jesus fram sig själv som den ödmjuke Tjänaren, som ger sitt liv »till lösen för många, för alla». Betalning är då inte given endast för några få, några lärjungar, några troende. Jesus har återlöst en i synd fallen värld. Det är här fråga om en totalitet, som omfattar alla. Så förkunnas också Jesus Kristus av Paulus som given »till lösen för alla» (»pantes» – 1 Tim. 2:6). Den totalitet, som det här är fråga om, är inte begränsad till ett visst område eller en viss grupp utan det är här fråga om »världen», om denna världens människor (2 Kor. 5:19).

“Mitt förbundsblod, som utgjuts för många”

När Jesus vid nattvardens instiftande (Mk. 14:24) talar om »sitt (mitt) förbundsblod, som utgjuts för många», då är med orden »för många» uttryckt, att sakramentet inte skulle utskiftas endast en gång vid den första nattvarden utan att så skulle ske »för er och för många», d.v.s. för totaliteten av de lärjungar, som senare skulle fira Herrens nattvard i enlighet med hans befallning. Sakramentet skulle inte räckas endast åt apostlarna. Jesus bjöd, att altarets sakrament skulle firas i hans kyrka och församling. I Konkordieformeln läser vi: »Denne sanne, allsmäktige Herre, vår Skapare och Återlösare, Jesus Kristus, har efter den sista måltiden, då hans bittra lidande till döds för vår synd begynte, under noggrant övervägande och med stort allvar i denna sista mörka stund instiftat detta högheliga sakrament, som intill världens ände skall brukas i stor ödmjukhet och lydnad och vara en ständig påminnelse om hans bittra lidande och död samt alla hans välgärningar» (SKB, s. 616).

“(Mästare), alla söker dig” – Mk. 1:37

»Men Simon och de som var med honom skyndade efter Jesus. Och när de fann honom sade de till honom: Alla frågar efter dig» (i äldre översättningar: »Alla söker dig»). Av sammanhanget framgår, att Jesus hade dragit sig tillbaka till öknen. När Petrus och hans följeslagare sedan träffar honom, säger de till Mästaren: »Alla söker dig». Det är här fråga om en vardagssituation. I dagligt tal är det inte nödvändigt att uttrycka sig så, att varje ord noggrant avvägs. I sådana sammanhang kan man i talspråket förmärka en viss tendens till överdrift. Som ett sådant överdrivet uttryck (hyperbol) kan ordet »alla» här förstås. Men detta innebär inte, att något missförstånd skulle, kunna uppstå. De som hörde lärjungarnas ord uppfattade dem helt naturligt. Det var ju här fråga om en totalitet av många enskilda.

Vad lärjungarna här säger uppfattas ej heller av Jesus som någon överdrift. Med alla dem som sökte Jesus, avsågs de, som hade hört ryktet om honom. Gezelius förklarar texten på följande sätt: »Alla, nämligen dit ryktet gått, v. 28; varför blir du inte kvar för att undervisa hela denna myckenhet?»

Varför får inte texten stå där i sitt sammanhang – i sin enkla, klara mening

Vi har framhållit, att texten är enkel och klar – rent av genomskinligt klar. Men varför finns det då så många olika utläggningar av och förklaringar till texterna, när de i sitt givna sammanhang förstås utan utläggning. Här skall vi inte gå in på frågan varför Bibeln så ofta blir föremål för en falsk exeges. Vi skall dock inte vara snara att misstänka att texten blir föremål för en medveten manipulering. Bakom en förvanskad bibeltext står vanligtvis en lagisk föreställning (»opinio legis») om hur en syndare kommer i ett rätt förhållande till Gud.

Liedgrens psalm »Mästare, alla söka dig» (Sv. ps. 532) har kommit att bli mycket älskad av svenska folket. Denna psalm bygger ju på ett skriftord, på lärjungarnas ord: »Alla söka dig»(enligt den översättningen). På detta yttrande bygger Liedgren upp en psalm, som uttrycker alla människors uppenbara eller fördolda gudssökande.

»Mästare, alla söka dig

uppenbart eller förteget»

– – –

»tidigt och sent till dig ändå

– – –

»Herre, du hör vad hjärtat ber

även när läpparna häda.»

Här – i denna psalm – har vi ett exempel på en manipulation av bibelstoffet. Psalmen börjar med ett ord hämtat ur evangelierna. Detta ord brukas sedan av författaren som en ansats, en språngbräda, från vilken han sedan hoppar ut i ett helt annat element – sina egna föreställningar om alla människors öppna eller fördolda sökande efter Gud och hans Son. En liten detalj i den enkla vardagliga berättelsen plockas fram och får ge stoff och material till en grovt synergistisk lärodikt (synergism = föreställningen om att den oomvända människan äger förmåga att själv vända sig mot nåden).

Men Skriften säger: »Ingen finnes, som söker Gud» (Ps. 14:2f-Rom. 3:11). Den naturliga människan är helt och hållet död i synd, så död, att hon är oförmögen att röra sig i rätt riktning mot den Sanne Guden. Den naturliga människan är också helt ovillig därtill. Omvändelsen är därför ett Guds verk helt och hållet och sker genom evangeliets predikan.

Missförstånd och feltolkning beror inte på Skriften, som skulle den vara otydlig. Bakom missförståndet ligger ett intresse – människans intresse att själv medverka till sin återlösning.

Grövre och finare synergism

Kanske är det någon som erinrar sig, att denna psalm rönte hård kritik från kyrkomötets sida. Denna kritik, som kom framför allt från Västkusten, hindrade dock inte att psalmen infördes i 1937 års Psalmbok, som blev av konungen stadfäst och gillad. Det skall dock sägas, att denna psalm inte har sjungits där man haft någon kunskap i kristendomens lära. Den var ju så grovt villfarande, att det inte var svårt att utesluta den från psalmvalet.

Men detta hindrar inte, att en synergistisk frälsningsuppfattning har trängt in också där man uppriktigt velat bevara och bekänna en biblisk, luthersk lära. Orsaken härtill är ej att söka i att Skriften är oklar. Däremot har dåliga bibelöversättningar bidragit till att en falsk frälsningslära smugit in. Som exempel på sådana farliga felöversättningar skall här nämnas några i 1917 års Bibel.

En finare synergism infördes med hjälp av en dålig översättning

Apg. 2:47 har i 1917 års översättning återgetts på följande sätt: »Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag för dag, med dem som lät sig frälsas.» Att i detta sammanhang bruka uttrycket »låta sig frälsas är inte berättigat från vare sig grammatisk eller innehållslig synpunkt. Genom att här inläsa en permissiv innebörd i verbet »frälsa» och alltså återge det med »låta sig frälsas» har föreställningen om människans medverkan vid frälsningstillägnelsen uttryckts. Men texten uttrycker inte någon sådan tanke utan säger endast, att »Herren ökade församlingen, dag för dag, med dem som frälstes.» Översättningen »läto sig frälsas» återger inte textens innehåll. Däremot återger den en främmande frälsningsuppfattning, att frälsningen skulle ligga i människans egna händer. En sådan åskådning – hur allmänt omfattad den än är – är obiblisk.

Skriften lär, att det är Guds godhet, som omvänder syndare. Till den judiska lagreligionens utövare säger Paulus, att Gud genom evangelium »för dig till omvändelse». Om vi emellertid går till 1917 års Bibel och där läser Rom. 2:4, så är Guds frälsningshandlande av aposteln förkunnat så, att Gud i sin godhet »vill föra dig till omvändelse».

Vilka föreställningar ligger bakom en sådan översättning? Är den utarbetad utifrån en saklig granskning av den grekiska grundtexten? På den frågan kan vi svara ett bestämt nej. Ty Paulus talar här inte endast om Guds allmänna frälsningsvilja utan också om att Gud genom evangeliet utför sitt frälsningsverk. Att en översättning sådan den är given i 1917 års Bibel kan leda bibelläsaren in på »synergismens» sidospår, kan belysas med ett citat ur Fritz Rieneckers »Sprachlicher Schlüssel zum Griechischen Neuen Testament». Där kommenteras Rom. 2:4 på följande sätt: »ago» = föra (innesluter i sig människans förmåga att ge sig hän åt eller motstå den dragning, som utövas på henne/führen, schliesst in sich die Fähigkeit des Menschen, sich dem Zug, der auf ihn ausgeübt wird, hinzugeben oder zu widersetzen»).

Människan kan motstå den kallande nåden. Detta är biblisk lära. Det heter där, att »Kristus kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom» (Joh. 1:11). Men Skriften själv varnar uttryckligt för att utifrån det förhållandet, att somliga förkastar den framräckta frälsningsgåvan, draga den slutsatsen, att det då finns andra som i stället frivilligt låter sig dras in i nådens rike, ja, rent av ger sig hän åt Gud och detta innan tron är tänd.

En “finare” form av synergism kan föras fram också där bibeltexten är rätt översatt

Synergism och samverkansfrälsning framträder vanligtvis inte i en så grov form, att man säger sig bli frälst genom gärningar. Alla synergister hänvisar till nåden och tron. Men nåden och tron står då inte allena. Vid dess sida står en människa, som gärna vill anpassa sig till nåden. Ett bibelord om försoning och rättfärdiggörelse kan tyckas vara rätt utlagt. Men vid närmare granskning visar det sig, att en liten glidning bort från texten gjorts. Som exempel härpå skall anföras Rudolf Bultmanns exeges av 2 Kor. 5:14: »En har dött för alla, alltså har de alla dött.» Bultmann avvisar som falsk den meningen, att Kristi offer skulle avse endast de döpta och de troende. Men när han har fastslagit, att aposteln lär, att försoningen omfattar »alla», meddelar han i en not under texten, att detta skall förstås så, att »för alla den möjligheten givits att tillägna sig Kristi död, vilket förvisso blott aktualiseras i tron» (Exegetische Probleme des Zweiten Korintherbriefes, 1949). Att Bultmann ger en sådan exeges bör ej förvåna. Som den »existentialist» han är förklarar han, att avgörelsen här och nu är det väsentliga. Historien betyder ingenting för honom. Frälsningshistoriens händelser betraktas av honom som myter. Som »formkritiker» ser han i evangelierna en skapelse av den kristna församlingen. Tron kan därför av honom inte fästas vid något historiskt förflutet, Tron innebär att tro budskapet nu, att avgöra sig här och nu. För Bultmann måste därför försoningen – den som Kristus, utfört – flyttas fram till den dag då den aktualiseras.

Mot en sådan grovt synergistisk framställning är det gott att gå tillbaka till den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. I Augsburgska Bekännelsens Apologi heter det: »De far vilse, som föreger, att Kristus åt oss förvärvat endast den första nåden. Vi bör alltid hålla fast vid, att vi för Kristi skull ha en blidkad Gud.» »Det är sålunda uppenbart», sägs det, »att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi rättfärdiggöras genom tron, emedan det är visst, att vi mottar syndernas förlåtelse genom tron allena» (SKB, s. 128f).

Bekännelseskrifterna talar väl också om tron. Men här är inte tron ställd i relation till ett framtida ställningstagande, ett framtida avgörande från människans sida. Tron är här det gripmedel, som tar emot rättfärdiggörelsen i kraft av Kristi ställföreträdande lidande och död. Genom evangeliet mottar hon då inte endast frälsningsmöjligheten utan en hel och full frälsning.

Så är då Skriften klar och upplyser ögonen. Oklarheten utgår från den människa, som nöjer sig med »en första nåd» – en första möjlighet – för att sedan komplettera denna med sin egen avgörelse. En sådan synergistisk frälsningsuppfattning kan visst vara personligt tillägnad och varmt omfattad. Men den är inte Skriftens. Därför utgör den ett hot såväl mot predikan som mot Bibeln. En sådan falsk frälsningslära kan i bibelöversättningar och bibelparafraser tränga in i själva bibelordet. När sådant sker är det inte apostelns fel. »Vi förfalskar ju inte av vinningslystnad Guds Ord, såsom så många andra gör; utan av rent sinne, drivna av Gud, förkunnar vi ordet i Kristus, inför Gud», skriver aposteln Paulus (2 Kor. 2:17).