Av: S. E. | Nr 3-4, 1980 sida 70

Det är glädjande att A och B nu tagit sig tid att sitta ned och samtala om kyrkan. Båda vill vara bekännelsetrogna. A söker vara detta inom svenska kyrkan, B har lämnat svenska kyrkan som en mot Kristus olydig kyrka och tillhör Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige. Man kan undra över, varför A och B inte tillhör samma kyrkoorganisation eller åtminstone samma kyrkogemenskap, när båda ändå vill vara bekännelsetrogna. Låt oss lyssna till deras samtal. Kanske det kan skapa klarhet. [0]

A. Det är smärtsamt att vi inte längre arbetar för Guds rike i kyrkogemenskap med varandra. Borde inte vi som vill vara bekännelsetrogna mera hålla samman? [1]

B. Visst är det smärtsamt. Det är på tiden att vi sitter ned och samtalar. Borde vi inte börja med att samtala om vad bekännelsetrohet innebär och kräver av oss? Hur långt sträcker sig vår enighet och vad är det som vi inte kan enas om? [2]

A. Jag är inte enig med dig om att man bör lämna svenska kyrkan. Inom svenska kyrkan har vi ändå de största möjligheterna att nå ut med en kekännelsetrogen förkunnelse och när sedan tiden är inne, skulle vi kunna samla alla bekännelsetrogna inom en ganska stor bekännelsekyrka. Men ännu är inte tiden inne att lämna svenska kyrkan. [3]

B. Låt oss komma tillbaka till frågan, när tiden är inne att dra sig ifrån en mot Kristus olydig kyrka. Tror du inte att vi når längre med vårt samtal, om vi först söker fastställa vad vi trots allt är eniga om? [4]

A. Du har säkert rätt i det. Det är dumt att börja vårt samtal med det som skiljer oss åt. [5]

B. Vad jag förstår vill vi båda att kyrkan skall klart avvisa all bibelkritik och troget företräda Bibelns lära i allt. Bibeln är högsta norm, regel och rättesnöre. Det är väl en god utgångspunkt för våra samtal? Det som för oss kan synas lämpligt eller passande måste alltid underordnas vad som är bibliskt, inte sant? [6]

A. Självklart. Har vi inte Bibeln på vår sida utan i stället emot oss, måste vi omgående göra bot och bättring. Professor Odebergs motto »Tillbaka till Bibeln!» viil jag instämma i. [7]

B. Vi är alltså överens om att en kyrka skall vara bibeltrogen. Är vi inte också överens om att svenska kyrkan är allt annat än bibeltrogen? [8]

A. Jag går med på att mycket är fel. Men kom ihåg att det finns många bibeltrogna kvar inom svenska kyrkan, bekännelsetrogna grupper som kämpar för kyrkans återupprättelse och återvändande till den apostoliska tron. [9]

B. Men just detta att det inom svenska kyrkan bildats motståndsgrupper eller sammanslutningar, som sett sig tvingade att försöka komplettera kyrkans ordinarie verksamhet med det som inte får saknas i en rätt kyrka, vittnar det inte om kyrkans avfall? En bibeltrogen kyrkas ordinarie verksamhet behöver ju inte de bibeltrogna komplettera eller halvt om halvt separera från. [10]

A. Nu tycker jag att det är du som börjar polemisera, innan vi fastställt vad vi är eniga om. Är det inte bra att de bekännelsetrogna kämpar för den rätta bekännelsen? [11]

B. Visst är det bra. Men är vi inte överens om att kyrkan som sådan, inte bara vissa grupperingar inom henne, skall ge skäl för sin tro i en klart bibeltrogen bekännelse? Vi är väl också överens om att den lutherska bekännelsen är helt igenom biblisk och att därför kyrkans medlemmar och lärare med iver och glädje skall företräda denna bekännelse? [12]

A. Det är sant. Mycket vore annorlunda i vår kyrka, om både präster och lekmän vore mera insatta i vår bekännelse. [13]

B. Då är vi också överens om, att en kyrka hycklar eller är falsk, om hon på papperet ståtar med en bekännelse, som hon i praktiken ofta handlar stick i stäv emot? [14]

A. Jag ryggar ändå tillbaka för att säga att svenska kyrkan är falsk. Hon är ändå vår moder, om än svag och rent av mycket sjuk. [15]

B. Det som är vår moder är den sanna, osynliga kyrkan, det himmelska Jerusalem, som det står i Gal. 4:26. Genom den nya födelsen ovanifrån blir vi medlemmar i denna kyrka. Vi kan tacka Gud för alla yttre kyrkoorganisationer, som förvaltar Guds rena ord och sakrament så, att människor födes på nytt och införlivas i Kristi sanna kyrka. Men man får inte förväxla Kristi sanna kyrka med en viss yttre kyrka. [16]

A. Jag är ändå känslomässigt bunden till svenska kyrkan, ja, precis som till en mor. Men visst medger jag att det är fel att bara en del av svenska kyrkan är bekännelsetrogen. Då menar du alltså att de bekännelsetrognas samverkan med de icke-bekännelsetrogna i samma kyrka omöjliggör en full bekännelsetrohet? Jag kan hålla med om att Svenska kyrkan i sin helhet borde vara en luthersk bekännelsekyrka. Men jag vet inte hur det skulle kunna gå till. [17]

B. Jag förstår dig. En folkkyrka i ett sekulariserat land kan ju aldrig fungera som en bekännelsekyrka. Det du skulle vilja ha, en bekännelsekyrka, kan aldrig upprättas inom ramen för den svenska folkkyrkan. Ändå ogillar du att bl.a. jag har lämnat svenska kyrkan. Det går inte riktigt ihop. [18]

A. Men din separation leder till spiittring och vi borde hålla ihop. Jag vill ändå i det längsta tro att det finns någon annan utväg än att behöva lämna svenska kyrkan. Som jag sa förut, jag känner så starkt för den kyrka, där mina fäder har gått och där jag själv blivit döpt, konfirmerad och prästvigd. Jag kan inte sätta mig över dessa känslor, även om jag till en del inser att svenska kyrkan inte kan återupprättas som en bekännelsekyrka. [19]

B. Vi är i alla fall överens om att kyrkan skall vara bibel- och bekännelsetrogen? [20]

A. Ja. [21]

B. Och att det är en stor Guds nåd för oss och inte minst för våra barn att få tillhöra en sådan kyrka, där alla förkunnare, konfirmandlärare och söndagsskollärare ger oss den hälsosamma bibliska kosten? [22]

A. Jag har kanske inte tänkt så mycket på den positiva sidan av din separation. Jag tror säkert att det är underbart med en sådan kyrkogemenskap, där man stöder och hjälper varandra i samma tro och inte bekämpar och motarbetar varandra. Men jag har alltid förknippat ordet separation med något negativt och smärtsamt. [23]

B. Det verkligt smärtsamma är väl att sanning och lögn blandas till själars fördärv! Och det verkligt negativa är väl att kyrkans höga uppdrag förfuskas, att prästutbildningen sköts av personer som förnekar Bibelns fulla tillförlitlighet till förmån för obibliska läror, att blivande präster inte ges grundlig undervisning i den kristna tron, att kyrkan låter präster och biskopar, som förnekar delar av den kristna tron, fortsätta som kyrkans lärare, att kyrkan brukar läroböcker och kyrkliga tidningar, som inte är bibeltrogna, att kyrkoledningens problem är de bekännelsetrogna och inte de som lämnat bekännelsen, att kyrkan inte enigt slår vakt om »den arv, som en gång för alla blivit meddelad åt de heliga»… [24]

A. Ursäkta att jag avbryter. Du behöver inte fortsätta uppräkningen. Du skall inte tro att jag försvarar dessa fel. Allt detta är djupt olyckligt och vi har många gånger protesterat. Men det är inte så lätt att göra så mycket åt det! Och förresten, någon ren kyrka får vi aldrig. [25]

B. Låt oss skilja mellan en ren och en bekännelsetrogen kyrka. Just därför att vi i oss själva är orena och svaga behöver vi en bekännelsetrogen vård. En kyrka som blandar sanning och lögn, stärkande kost och gift, är oerhört farlig för själarna, som ingalunda är starka och motståndskraftiga i sig själva. Varnar inte Bibeln för den falska läran som något förödande, som likt surdeg måste utrensas? Och var vi inte nyss överens om att kyrkan skall vara ingenting mindre än bibel- och bekännelsetrogen? [26]

A. Visst skulle jag vilja ha en bekännelsetrogen kyrka, där prästutbildningen sköts av bekännelsetrogna lärare, där de blivande prästerna blir väl förtrogna med allt Guds ord och den evangelisk-lutherska läran, där samtliga präster kämpar för och förkunnar den bibliska tron, där alla uppenbara avvikelser från Guds ord påtalas och rättas till genom kyrkotukt, där vi inte har kyrkliga tidningar av typ »Vår kyrka» och dåliga konfirmandböcker. [27]

B. Och en kyrka, där inte medlemmarna är uppdelade på mot varandra stridande partier, vilket bl.a. strider mot 1 Kor 1:10. Enligt Skriften skall ju kyrkan vara en enig brödragemenskap kring Guds rena ord och sakrament, inte en hop människor av alla möjliga trosuppfattningar, varav endast några procent kanske kan sägas utgöra brödragemenskapen. [28]

A. Visst vore det underbart! Men talar du nu ändå inte om en ren kyrka, vilket är en omöjlighet i vår syndiga värld? [29]

B. Det är ingen omöjlighet med en bekännelsetrogen kyrka och det är inte fråga om en ren kyrka. Det finns flera bekännelsetrogna kyrkor runt om i världen. De måste ständigt vara på sin vakt, så att inte synder i lära eller leverne ursäktas och accepteras. Enligt Skriften prövas en kyrkas bekännelsetrohet, när avfall från Guds ord visar sig och vill få utrymme inom kyrkan. Om en kyrka då inte tar itu med den uppenbara synden utan låter falsk lära eller annan uppenbar synd också förekomma, är hon inte längre bekännelsetrogen. Om synd försvaras behövs inte heller syndernas förlåtelse. Det är livsviktigt att kyrkans alla lärare och församlingar troget håller sig till den av Gud ingivna Skriften, som är »nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet» (2 Tim. 3:16). [30]

A. Allt det där låter ju bra. Men jag undrar om det kan fungera i praktiken. Är det inte en risk för att er iver för den rätta läran leder till kärlekslöshet i stället för den kärlek och omsorg, som du nu talar om? [31]

B. Allt kan missbrukas och vi är ingalunda felfria i vår kamp för den bibliska tron. Det kan också vara så att vår dom över den falska läran upplevs som kärlekslöshet mot människor. Men vi är säkert överens om att det verkligt kärlekslösa är att bjuda människor det gift, som den falska läran utgör. Det är också viktigt att komma ihåg, att kyrkan är till för förtappade och hjälplösa syndare, som behöver mycken nåd och hjälp. [32]

A. Svenska kyrkan har väl ändå tidigare försökt vara bekännelsetrogen och försökt förhindra falska läror. Tänk vad undervisningen i Luthers lilla katekes betydde! [33]

B. Då kan vi väl säga att Lutherska bekännelsekyrkan egentligen är en fortsättning på »den rätta gamla kyrkan» och att det är den moderna svenska kyrkan som har separerat från den? [34]

A. Hur du än vrider och vänder på det, så tycker jag nog ändå, att så länge vi bekännelsetrogna också tillåts verka inom svenska kyrkan, har vi en stor uppgift där. [35]

B. Det var bra att du kom in på detta »också». Jag har hört det många gånger från ert håll och blir varje gång lika förvånad. Du säger: »Så länge vi bekännelsetrogna också tillåts verka inom svenska kyrkan.» Men enligt Bibeln får ju inte den falska läran också förekomma inom kyrkan, ännu mindre dominera så, att bekännelsetroheten måste nöja sig med att också få vara med på ett hörn. [36]

A. Vi nöjer oss inte med det utan hoppas ju på att vårt inflytande skall bli större och större. Även om det ser mörkt ut för närvarande, hoppas vi på en väckelse. Måste vi lämna svenska kyrkan, tror jag att Gud kommer att på ett särskilt sätt visa oss när tiden för det är inne. [37]

B. Då är vi tillbaka till detta »när tiden är inne». Så snart en kristen blir övertygad om att något strider mot Guds ord, bör han väl rätta sig efter det, inte sant? Man kan inte säga att tiden ännu inte är inne att överge något, som man blivit överbevisad om är synd. Någon extra uppenbarelse utöver Guds ord skall vi inte vänta på. Men självklart skall allt ske av övertygelse. Därför får jag inte döma över ditt samvete och försöka tvinga dig att handla enligt en övertygelse, som du kanske inte har. Vi har att troget sprida Bibelns klara lära, men vi måste lämna åt Gud att verka den överbevisning och övertygelse som behövs. [38]

A. Det verkar sympatiskt. Ibland har jag nämligen tyckt att ni nästan velat tvinga människor ut ur svenska kyrkan. Det kan ju inte vara rätt. Tack vare det här samtalet börjar jag förstå dig mycket bättre. [39]

B. Jag tycker också att vårt samtal har varit nyttigt. Det är alltför sällan man kan samtala lugnt och sakligt över ämnet »en rätt kyrkogemenskap». För många som vill vara bekännelsetrogna tycks det vara ett mycket känsligt ämne. Därför vill man sopa det under mattan. Men det avgörande måste ju vara vad Guds ord säger, även om det är obekvämt. För min del har bibelord som Rom. 16:17 och 2 Joh. 8-11 blivit för starka. Vad säger du om dessa bibelord? Går de att förena med samverkan i en kyrka, där många av dina kollegor kommer med bibelstridig undervisning och försvaras av kyrkans ledning? [40]

A. Ge mig tid att närmare studera dessa bibelord. Jag medger att den kyrkogemenskap som jag nu har ofta går mig på nerverna och hotar att ta bort all arbetslust och inspiration. Ibland är det riktigt nattsvart. Vi måste snarast få fortsätta våra samtal. [41]

B. Det måste vi. Guds ord är mäktigt att skapa den enhet, som vi ännu inte har. Den kan inte skapas med hjälp av mänsklig taktik. [42]

A. Jag tror också att vägen till en biblisk kyrkogemenskap i samma tro, lära och bekännelse inte går via taktiska eller kyrkopolitiska åtgärder. De frågor som skiljer oss åt måste lösas utifrån Guds ord. Jag vill nu förorda grundliga bibelstudier i ämnet »Bibelns lära om kyrkan och kyrkogemenskapen». Nu skall jag äntligen ta mig tid att läsa boken »Kyrkogemenskap – vad säger Bibeln?» Den kan man väl beställa från Biblicum? [43]

B. Visst, och jag önskar dig och alla dina kämpande bröder och systrar inom svenska kyrkan all lycka. Får Gud styra era steg i er svåra kamp, så att ni inte kompromissar med Guds ord, tror jag att vi snart blir överens också i kyrkofrågan. [44]

A. Det ser jag fram emot. Jag vill också under tiden stödja arbetet för biblisk tro och forskning. [45]

B. Ja, alla som har Guds ord kärt borde väl vilja bygga upp det som liberalteologin och en bibelkritisk prästutbildning har rivit ned. Först och sist bör vi söka nå ut till människorna med såväl Guds lag som Guds rena evangelium. Vår kamp har ju ett positivt mål: att människor skall komma tili tro på Kristus och bli evigt saliga. [46]