Av: S. E. | Nr 3-4, 1980 sida 80

Både för den Augsburgska bekännelsen (förkortas CA) och för hela Konkordieboken är det av helt avgörande betydelse för all sann kristendom att läran om rättfärdiggörelsen hålles ren. Vi har anledning att besinna detta och tydligt klargöra vad rättfärdiggörelsen innebär ett jubileumsår som detta. Förvanskas läran om rättfärdiggörelsen, får det allvarliga konsekvenser för samtliga läroartiklar i den kristna tron. Rättfärdiggörelsen är verkligen – som Luther uttryckte det – »den artikel med vilken kyrkan står eller faller» (articulus stantis et cadentis ecclesiae). [0]

Läran om rättfärdiggörelsen kan inte hållas ren, om man inte förstår förhållandet mellan trons rättfärdighet och livets rättfärdighet, eller som man också kan uttrycka det, mellan rättfärdiggörelsen och den nya lydnaden. Den katolska kyrkan hade blandat samman rättfärdiggörelsen och den nya lydnaden och gjort rättfärdiggörelsen beroende av den nya lydnaden. Genom att göra rättfärdiggörelsen beroende av människans nya lydnad eller livsrättfärdighet kunde man inte acceptera en rättfärdiggörelse genom tron allena utan denna lära fördömdes. Det som är en följd av trons rättfärdighet hade man gjort till dess förutsättning. Därmed förkastar man enligt reformatorerna själva evangeliet, som innebär »att vi genom Kristus har nåd, rättfärdighet och syndernas förlåtelse» (CA XX, 23) och att rättfärdiggörelsen är »en givarens oförtjänta gåva», inte »en lön för vad någon utfört» (CA XX, 14). [1]

Det är inte så att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blir möjlig, om människan först frambringar goda frukter, utan syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen är en verklighet uteslutande på grundval av Kristi ställföreträdande gottgörelse och erbjudes åt människan som en fri gåva genom evangelium i Ordet och Sakramenten. »Syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron» (CA VI, 2) och »denna tro bör frambringa goda frukter» (CA VI, 1). Människorna »rättfärdiggöras gratis för Kristi skull genom tron», eller som det står i den tyska grundtexten, »får syndernas förlåtelse och blir rättfärdiga inför Gud av nåd, för Kristi skull, genom tron» (CA IV, 1). [2]

Tyvärr sammanblandar den katolska kyrkan alltjämt trons rättfärdighet och det som är dess frukt, den nya lydnaden eller livets rättfärdighet. Men också inom den protestantiska kristenheten och den lutherska kyrkan sker detta mer och mer. Redan Andreas Osiander kom att i mitten av 1500-talet försöka återinföra den katolska surdegen och han fick många efterföljare i synnerhet under 1800-talet genom pietismen. [3]

Den stora blindheten i vår tid inför Bibelns lära om rättfärdiggörelsen kommer tydligt till synes i de jubileumsgudstjänster, som nu anordnas av svenska kyrkan och andra s.k. lutherska kyrkor. Till dessa gudstjänster inbjudes i regel företrädare för den romersk-katolska kyrkan och man betonar den stora samhörigheten och trosgemenskapen. Att Augsburgska bekännclsen och Konkordieboken uttryckligen förkastar den katolska rättfärdiggörelseläran som en underminering av all sann kristendom tiger man med. Man har ju numera i stort sett samma rättfärdiggörelselära. [4]

I det följande skall vi ge en liten historisk exposé över rättfärdiggörelseläran. Vi tror att den kan kasta ljus över dagens läroförvirring i denna avgörande lärofråga. [5]

En vanlig missuppfattning om rättfärdiggörelsen

Det är en vanlig missuppfattning om rättfärdiggörelsen, att även förnyelsen och kärleken, som är en följd av vår tro på Kristus, hör till vår rättfärdighet inför Gud. Man menar att vår rättfärdighet inför Gud inte är hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse och tror att detta också är den lutherska bekännelsens lära. [7]

De lutherska bekänneleskrifterna avvisar emellertid med skärpa denna missuppfattning som irrlära. I Konkordieformelns tredje artikel heter det: »Följande och liknande irrläror, som strider mot den här framställda förklaringen, måste fördömas, avvisas och förkastas, nämligen:… att vår rättfärdighet inför Gud icke vore hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse» (Sv. kyrkans bekännelseskrifter/= SKB/, s. 587). [8]

Det som den lutherska bekännelsen här betecknar som irrlära har i så hög grad trängt in också bland s.k. lutheraner, att man blivit främmande för sin egen bekännelse. Man tror att den rätta bekännelsen lyder: »Vår rättfärdighet inför Gud är inte hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse.» Det hävdar t.ex. Johannes Kronlund i sin bok »Läran om den allmänna rättfärdiggörelsen» (1979). Han citerar just dessa ord ur Konkordieformeln (s. 52), men han ser inte att Konkordieformeln med denna sats beskriver en irrlära, som måste fördömas, avvisas och förkastas. [9]

När jag i tidningen Kyrkpressen nr 18/1980 påpekade detta allvarliga misstag och citerade Konkordieformelns fördömande av denna irrlära, blev meningen genom ett tryckfel förändrad till sin motsats. Ordet »icke» hade fallit bort ur texten. Den sats som den lutherska bekännelsen förkastar som irrlära hade fått följande förvanskade form: »att vår rättfärdighet inför Gud vore hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse». Kanske kan detta tryckfel förklaras med att inte bara Kronlund utan många fler omedvetet bekänner motsatsen till vad som är luthersk lära. Låt mig därför än en gång citera den lutherska bekännelsen korrekt: »Följande och liknande irrläror måste fördömas, avvisas och förkastas, nämligen: att vår rättfärdighet inför Gud icke vore hel och fullkomlig utan denna kärlek och förnyelse.» [10]

Osianders lära

Den uppfattningen, att rättfärdiggörelsedomen inte bara grundar sig på Kristi fullbordade gottgörelse för alla människor utan dessutom på Andens förnyande verk i oss, försökte redan Andreas Osiander (1498-1552) föra in i den lutherska kyrkan. För Osiander var inte rättfärdiggörelsen detta att Gud helt gratis cch oförtjänt tillräknar oss Kristi rättfärdighet – så som Luther lärde – utan någonting som Gud gör i oss. I den mån Kristus bor i oss och förnyar oss kan Gud rättfärdiggöra oss, menar han. Finns inte förnyelsen och kärleken i oss, finns inte heller någon rättfärdiggörelse. Osianders lära om rättfärdiggörelse handlar alltså inte om en tillräknad forensisk rättfärdighet, som uteslutande grundar sig på Kristi fullbordade gottgörelse ställföreträdande för oss. [12]

Åtskiljer försoningen och rättfärdiggörelsen

Denna uppfattning leder till att man skiljer Kristi försoningsverk från rättfärdiggörelsen. Osiander betonade att återlösningen och rättfärdiggörelsen måste skiljas åt. Mot detta framhöll de äktlutherska lärarna det nära sambandet mellan återlösningen och rättfärdiggörelsen. Justo L. González summerar detta i sin A History of Christian Thought, III, s. 106: »Återlösningens funktion är inte bara att göra rättfärdiggörelsen möjlig. Återlösningens akt är densamma som rättfärdiggörelsens akt, ty när vi rättfärdiggöras räknar Gud oss helt enkelt som rättfärdiga på grund av återlösningen.» [14]

När man i vår tid vill skilja försoning och rättfärdiggörelse åt, är man i regel besmittad av Osianders rättfärdiggörelselära. Paul Althaus tar upp förhållandet mellan rättfärdiggörelsen och försoningen i sin romarbrevskommentar Der Brief an die Römer, Das Neue Testament Deutsch, 6, s. 40f). Han skriver i anslutning till Rom 5:9, 10: »I v. 9 kallar Paulus den Guds frälsningsgärning som redan skett för rättfärdiggörelse, i v. 10 för försoning. De båda begreppen motsvarar varandra och betecknar till sist samma skeende. Begreppet rättfärdiggörelse härrör från den rättsliga sfären, begreppet försoning från det personliga förhållandets område. Hur nära de sakligt står varandra kommer tydligt fram, då Paulus ena gången kan övergå från försoningen till rättfärdiggörelsen (2 Kor. 5:14-21), andra gången från rättfärdiggörelsen till försoningen (här). Försoningen förverkligar sig som rättfärdiggörelse, rättfärdiggörelsen betyder försoning.» [15]

Försoningen och rättfärdiggörelsen i Apologin

I Augsburgska bekännelsens apologi, dess fjärde artikel (enligt en annan indelning art. II och III), brukas termerna rättfärdiggörelse och försoning helt synonymt. Några exempel: »Det är sålunda uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull (iustificatio sit reconciliatio propter Christum), rättfärdiggöras vi genom tron, emedan det är visst, att vi mottager syndernas förlåtelse genom tron allena» (IV, 158). »Då vi icke rättfärdiggöras genom lagen, utan mottager syndernas förlåtelse och försoningen genom tron för Kristi skull, men icke på grund av vår kärlek och laguppfyllelse, följer med nödvändighet, att vi rättfärdiggöras genom tron på Kristus» (IV, 159). »Fördenskull bör vi hålla före, att då vi genom tron för Kristi skull blivit försonade med Gud, räknas vi som rättfärdiga icke på grund av lagen eller våra gärningar» (IV, 177). »I detta löfte bör våra förskräckta samveten söka försoningen och rättfärdiggörelsen, med detta löfte bör de stärka sig och vara fast övertygade om att de för Kristi skull och på grund av hans löfte har en nådig Gud» (IV, 180). »Försoningen och rättfärdiggörelsen är oss utlovad för Kristi skull, men icke för lagens skull. Därför mottager vi rättfärdiggörelsen genom tron allena» (IV, 182). »Vi rättfärdiggöras på grund av löftet, varigenom försoning, rättfärdighet och evigt liv lovats oss för Kristi skull» (IV, 297). [17]

»Löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen är oss givet för Kristi skull» (IV, 40),»löftet om försoningen» (IV, 42). Detta löfte »tillbjuder oss syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen av nåd» (IV, 41) »Evangeliet, som i egentlig mening är löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen för Kristi skull» (IV, 43) »tillbjuder oss, som är tyngda av synd och död, försoning av nåd för Kristi skull, och denna mottager vi icke genom gärningar utan genom tron allena» (IV, 44). »Den tro, som rättfärdiggör, är icke endast en historisk kunskap, utan en övertygelse om sanningen av Guds löfte, vari han av nåd för Kristi skull tillbjuder oss syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen (IV, 48). [18]

»Att mottaga syndernas förlåtelse är att rättfärdiggöras» (IV, 76). »Vi försonas med Fadern och mottager syndernas förlåtelse» (IV, 81), »vi har tillträde till Fadern, d.v.s försoning, genom Kristus» och »vi har detta tillträde genom tron. Vi mottager alltså syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull» (IV, 81). »Därför blir denne försonare oss till gagn, då vi genom tron omfattar den i honom utlovade barmhärtigheten och ställer den mot Guds vrede och dom» (IV, 82). [19]

»Det är tron allena, som rättfärdiggör, ty de, som är försonade, räknas som rättfärdiga och Guds barn, icke på grund av sin egen renhet, utan genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, och denna barmhärtighet omfattas genom tron» (IV, 86). »Även vi hävdar, att kärleken bör följa på tron… Likväl får man inte därför mena, att vi för denna kärleks skull mottager syndernas förlåtelse och försoning» (IV, 111f). [20]

»Tron i ordets egentliga mening innebär övertygelse om löftets sanning. Om denna tro talar Skriften. Och då den mottager syndernas förlåtelse och försonar oss med Gud, räknas vi genom denna tro som rättfärdiga för Kristi skull, innan vi kan bevisa kärlek och fullgöra lagen, ehuru kärleken nödvändigtvis följer på tron» (IV, 113f). »Om syndaförlåtelsen och försoningen icke kommer till stånd av nåd för Kristi skull, utan på grund av vår kärlek, kommer ingen att äga syndernas förlåtelse, om han icke fullgjort hela lagen, enär lagen icke rättfärdiggör, så länge den kan anklaga oss. Det är sålunda uppenbart, att då rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull, vi rättfärdiggöras genom tron, emedan det är visst, att vi mottager syndernas förlåtelse genom tron a l l e n a» (IV, 157f). [21]

Rättfärdiggörelsen en fri gåva

De lutherska bekännelseskrifterna polemiserar kraftigt mot dem, som menar att syndernas förlåtelse, rätttärdiggörelsen eller försoningen inte är en fri gåva för Kristi skull allena och att den inte är en verklighet, som tas emot av tron allena. I Konkordieformelns tredje artikel förkastas Osianders sammanblandning av rättfärdiggörelsen och helgelsen. »Förnyelsen, som följer efter rättfärdiggörelsen genom tron, får inte blandas samman med densamma, utan dessa båda måste klart hållas i sär» (III, 18) [23]

Att delvis grunda rättfärdiggörelsen på Guds inneboende verk i oss gör det omöjligt att trösta en fattig syndare med det rena evangeliet och förklara honom rättfärdig för Kristi skull allena. Någon avlösning kan då inte ges, förrän man är viss om Guds inneboende. Då förblir avlösningen oviss. Men om avlösningen grundar sig uteslutande på Kristi fullbordade gottgörelse, då är avlösningen viss och då kan trons saliga visshet om syndernas förlåtele och en rättfärdigförklaring för Kristi skull allena upptändas och stärkas. »Guds inneboende är inte lika med den trons rättfärdighet, om vilken Paulus talar och som han kallar iustitiam Dei, d.v.s. Guds rättfärdighet, för vars skull vi förklaras rättfärdiga, utan detta inneboende följer på trons rättfärdighet, som går före oeh icke är något annat än syndernas förlåtelse och fattiga syndares upptagande till Guds barn av nåd endast för Kristi lydnads och förtjänsts skull» (III, 54). [24]

Rättfärdiggörelsens forensiska natur

Tidskriften Verdict har i en rad nummer publicerat grundliga studier i ämnet »rättfärdiggörelsen». Såväl november-numret som december-numret för 1979 ägnas uteslutande åt rättfärdiggörelsen. Här visas hur Luther och reformatorerna betonade rättfärdiggörelsens forensiska natur, d.v.s. att Gud dömer oss rättfärdiga för Kristi skull allena. »I århundraden hade rättfärdiggörelsen blandats samman med pånyttfödelsen och helgelsen. Men ungefär 1519 började Luther göra en skarp skillnad mellan den rättfärdighet, som rättfärdiggör syndaren, och rättfärdigheten i den kristnes liv. Sedan dess har den protestantiska reformationen förstått rättfärdiggörelsen som ett domsutslag skilt från en akt av inre helande. Det var fråga om att förklaras rättfärdig och inte att göras rättfärdig. Gud rättfärdiggör den troende syndaren genom att tillräkna honom Kristi ställföreträdande rättfärdighet och inte genom att ingjuta rättfärdighetens kvalitet i honom. Fastän Guds rättfärdiggörelseakt inte får skiljas från den troendes inre förnyelse och helgelse, får den inte blandas samman med inre förvandling.» [26]

I sin berömda »Disputation angående rättfärdiggörelsen» från år 1536 framhåller Luther, att rättfärdiggörelsen inte består i ett avlägsnande av synd från människans natur: »Fastän synden blir kvar, räknar Gud oss som rättfärdiga och rena och att människan är så förlåten, som om hon inte hade någon synd, och detta för Kristi skull. Vi tackar verkligen Gud för att hans tillräknande är större än vår orenhet… Kort sagt, termen ‘att rättfärdiggöras’ betyder att en människa räknas som rättfärdig» (Luther’s Works, American ed., vol. 34, s. 166ff). [27]

»I brilliant klarhet över rättfärdiggörelsens forensiska natur finns det ingenting som kan mäta sig med Konkordieformeln av år 1577. Vi kan inte acccptera den tes, som nu förs fram av vissa lutherforskare, nämligen att Konkordieformeln utgör ett avsteg mot en legalistisk scholasticism när det gäller den forensiska rättfärdiggörelsen eller att den på något sätt avviker från Luthers inställning.» Man försöker hävda »att Luther inte lärde en forensisk rättfärdiggörelse. De skurkar som introducerade denna ‘juridiska’ lära i kyrkan sägs vara Melanchton och Konkordieformelns författare. Eftersom Konkordieformeln är brilliant klar när det gäller den forensiska rättfärdiggörelsen, har många lutherforskare försökt driva in en kil mellan Luther och Konkordieformeln. Attackerna mot den forensiska rättfärdiggörelsen är naturligtvis inte nya, men i våra dagar ingår de i en offensiv i full skala inom protestantismen» (Verdict). [28]

Ett eko av Osiander eller Newman

James Buchanan har skrivit en fin bok om rättfärdiggörelsen (The Doctrine of Justification: An Outline of Its History in the Church and of Its Exposition from Scripture, 1867. Ny utgåva: Baker Book House, 1977). Han betonar att det är nästan omöjligt att hitta på en ny irrlära. Varje attack på rättfärdiggörelsens forensiska natur representeras av två män – Osiander och Newman. »Alla argument mot den forensiska rättfärdiggörelsen tycks vara ett eko av antingen Osiander eller Newman» (Verdict). [30]

»Osiander lärde att Gud måste göra en människa rättfärdig, så att han kan förklara henne rättfärdig. Han framställde det så, att Kristus bor i den troende med sin gudomliga rättfärdighet. Detta är vad Gud ser, och när han ser denna nödvändiga rättfärdighet i den troende, förklarar Gud honom rättfärdig» (Verdict). [31]

John Henry Newman (1801-1890) försökte sig på en syntes mellan rättfärdiggörelsen och det nya livet. »Lagen skriven i våra hjärtan eller den andliga förnyelsen är det som rättfärdiggör oss» (Newmans Lectures on Justification, 1838, s. 45). »Vi är förlåtna genom att vara eller eftersom vi är förnyade» (s. 41). Rättfärdiggörelsen grundades på Andens verk i oss, inte uteslutande på Kristi redan fullbordade verk för oss. Så försökte Newman bygga en bro mellan protestantisk och katolsk lära. År 1845 lämnade han den anglikanska kyrkan och konverterade till den romersk-katolska. År 1879 gjorde påven Leo XIII honom till kardinal. [32]

Hans Küngs avhandling om rättfärdiggörelsen (Justification: The Doctrine of Karl Barth and a Catholic Reflection, New York 1964) är i grunden en återupprepning av Newmans teori. Denna teori är mycket populär i dag både i katolska och protestantiska kretsar. Påven Paulus VI framhöll i april 1975 vid ett symposium i Rom: »Vår tid kan betraktas som Newmans på ett särskilt sätt». Det meddelas också att lärosamtalen mellan katoliker och lutheraner i såväl USA som Europa har lett till stor enighet i läran om rättfärdiggörelsen. Det är inte så underligt, eftersom Newmans och Osianders lära om rättfärdiggörelsen leder tillbaka till Rom. Rom kan acceptera deras rättfärdiggörelselära, men den lutherska kyrkan kan det inte, om den vill fortsätta att vara luthersk. [33]

Den unge Luther

Ett typiskt drag i de moderna försöken att finna en syntes mellan romersk och protestantisk teologi är det bruk man gör av Luther. Han har nu blivit en enhetens apostel. »Protestantiska och katolska forskare har funnit, att de kan göra en syntes av sina olikheter genom att återvända till den unge Luther, d.v.s. Luther före år 1519. Enligt Luthers eget vittnesbörd kom han fram till den sanna protestantiska tron, när han lärde sig att skilja mellan trons passiva rättfärdighet och helgelsens aktiva rättfärdighet. [35]

Luthers stora galaterbrevs,kommentar (1531-1535) är uppbyggd kring denna skillnad. Före år 1519 var Luther alltjämt i grunden en romersk katolik. Han sammanblandade rättfärdigheten för oss med den rättfärdighet, som är en kvalitet i oss, i anslutning till Augustinus. Men på senare år har huvudströmmen inom lutherforskningen ignorerat Luthers eget vittnesbörd om tidpunkten för ,hans stora upptäckt. Man har flyttat hans ‘genombrott’ tillbaka till ungefär 1513 eller 1515. På detta sätt kan dessa forskare hävda att Luther inte lärde den forensiska utan den effektiva rättfärdiggörelsen, d.v.s. en teologi som blandar samman i stället för skiljer emellan rättfärdiggörelsen och förnyelsen» (Verdict). [36]

Vad står på spel?

Varför är det så viktigt att hålla fast vid rättfärdiggörelsens forensiska karaktär? Vad står på spel? Vi svarar med Luther: Allting. »Om vi misslyckas med att bevara skillnaden mellan rättfärdiggörelsen genom Kristi ställföreträdande verk för oss och helgelsen genom den Helige Andes verkande kraft i oss, då utplånas den rätta skillnaden mellan lag och evangelium, mellan Skaparens frälsande rättfärdighet och gensvarets rättfärdighet hos det skapade. På spel står allt som reformationen stod för och vann åt kyrkan. Konkordieformeln säger att det som står på spel när det gäller att hålla artikeln om rättfärdiggörelsen ren är Kristi ära och de bekymrade samvetenas tröst.» [38]

»Forensisk rättfärdiggörelse betyder sola fide (tron allena) – att endast förtrösta på vad Kristus har gjort för oss. Endast detta försonar oss med Fadern. Forensisk rättfärdiggörelse betyder sola fide, och sola fide betyder solo Christo (Kristus allena).» [39]

»Detta fasthållande vid att förnyelsen och helgelsen måste uteslutas från artikeln om rättfärdiggörelsen sker inte i syfte att nedvärdera nödvändigheten av ett heligt liv. Apostlarnas vittnesbörd är på denna punkt helt klar. Om vi skall leva ett heligt liv, måste vi först ha ett gott samvete genom att veta att vi är accepterade av Fadern. Genom att skjuta in helgelsen i artikeln om trons rättfärdighet inför Gud oroar falska lärare de troendes samveten och förgiftar så källorna till ett heligt leverne. Goda gärningar kan endast framspringa ur ett gott samvete. Och ett gott samvete kommer endast av ett vilande vid den ‘främmande’ rättfärdighet, som redan har tillfredsställt den gudomliga rättvisan» (Verdict). [40]

Termen “den objektiva rättfärdiggörelsen”

För att betona att rättfärdiggörelsen eller syndaförlåtelsen finns som en fri och verklig gåva för en förlorad syndare att ta emot och förlita sig på, har termen »den objektiva rättfärdiggörelsen» präglats. Den direkta bakgrunden till denna term är pietismens inträngande i USA på 1800-talet, då rättfärdiggörelsen gjordes beroende av den subjektiva erfarenheten och Andens inneboende verk i människan. Mot denna subjektivism och sammanblandning av rättfärdiggörelsen med det nya livets rättfärdighet kom termen »den objektiva rättfardiggörelsen» i bruk. [42]

När man blandar samman rättfärdiggörelsen med helgelsen, finns ingen rättfärdiggörelse eller avlösning att ge åt en fattig syndare, såvida inte denne först kan uppvisa ett Andens nya liv hos sig. Det som är en följd av rättfärdiggörelsen och dess mottagande i tro görs till en förutsättning för rätrfärdiggörelsen. Inte bara Kristi fullbordade återlösning blir då grundvalen för rättfärdiggörelsen, så som Bibeln lär, utan dessutom Andens verk i oss. [43]

När man inom pietistisk teologi har avvisat »den objektiva rättfärdiggörelsen», avvisar man att rättfärdiggörelsen genom tron betyder att man i tro tar emot en rättfärdigförklaring, som uteslutande har sin grund i Kristi redan fullbordade återlösning. För pietistisk teologi finns inte någon sådan rättfärdigförklaring, förrän Anden har tagit sin boning i människan och förnyat henne. Därför finns inte heller någon plats för den ovillkorliga avlösningen i pietistisk teologi. [44]

Men utan Guds rättfärdigförklaring för Kristi skull allena finns det inget evangelium för tron att tro på, ingen nådig förlåtelse att vara viss om och tillägna sig som sin egen. Hur skall då tron kunna upptändas, när trons föremål tas bort och görs beroende av den nya lydnad, som följer på trons upptändande? [45]

Termen »den objektiva rättfärdiggörelsen» kom alltså i bruk under andra hälften av 1800-talet mot bakgrund av pietismens subjektivism. Den blev vanlig bland de bekännelsetrogna lutheranerna inom den gamla synodalkonferensen i USA. Man ville med denna term betona, att rättfärdiggörelsen genom tron endast består i ett tillitsfullt mottagande av en skatt, som redan finns som ett fullbordat faktum. »Ty den är inte en följd av vårt görande och den kan inte förtjänas genom vår gärning. Den är redan där skänkt och överlämnad» (Luther Sämmtliche Schriften, St. L. XI, 1104). I Stora katekesen skriver Luther: »Därför är det här återigen högeligen av nöden att bedja och ropa: ‘Käre Fader, förlåt oss vår skuld.’ Icke så, som skulle han ej utan och före vår bön förlåta synden – han har ju, innan vi bedit honom därom eller ens någonsin tänkt därpå, skänkt oss evangelium, varuti är idel förlåtelse – men vad det gäller är, att vi lär känna och tar emot denna förlåtelse» (SKB s. 466). [46]

Ett brott med reformationen och den lutherska ortodoxin?

Det har ibland påståtts att läran om den objektiva rättfärdiggörelsen eller läran om den universella eller allmänna rättfärdiggörelsen, vilket är en annan term för samma sak, innebär ett brott med reformationen och den lutherska ortodoxin. Vi har redan sett att ett sådant påstående saknar grund. Det går att hopa citat från Luther, de lutherska bekännelseskrifterna och den lutherska ortodoxin, som visar att dessa lärde att rättfärdiggörelsens grund uteslutande är Kristi fullbordade verk (andra trosartikeln), inte också Andens verk i oss (tredje trosartikeln). Att Gud är oss nådig för Kristi skull och att vi räknas som rättfärdiga för Kristi skull allena är en färdig gåva för alla människor, som evangelium uppenbarar och ger åt hjälplösa syndare. Luther säger i sin kommentar till Gal. 3:13: »Om Kristus själv alltså blev funnen skyldig till alla de synder, som vi alla har gjort, då är vi frikända från alla synder. [48]

När Walther och Stöckhardt brukade termerna »objektiv» eller »allmän» rättfärdiggörelse, visade de med en rad citat, att de inte kom med någon ny lära. I Der Lutheraner 1888 publicerade Stöckhardt en sådan lista. I Proceedings of the First Convention, 1872 (s. 43) säger Walther om den universella rättfärdiggörelsen: »Denna lära är framlagd i Rom. 5:18, och det är därför inte bara en biblisk lära utan också ett bibliskt uttryck, att livets rättfärdiggörelse har kommit över alla människor.» Sedan följer en imponerande lista av citat från tidigare ortodoxa lutherska teologer (s. 44-45) och även den latinska texten av art. VI i Augustana, nämligen att »syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen tas emot genom tron». I Baier-Walther, Compendium Theologiae Positivae, vol. III, 1879, s. 134ff och 271ff finns också sammanställningar av citat från de ortodoxa fäderna om rättfärdiggörelsen som en färdig gåva, som upptänder den tro som tar emot den. [49]

Osianders rättfärdiggörelselära, som så kraftfullt avvisas av Konkordieformeln, tilltalar inte bara den romersk-katolska kyrkan utan även många inom protestantismen. Ty man blandar samman trons rättfärdighet med livets rättfärdighet. Därmed finns ingen färdig rättfäidighet eller rättfärdiggörelse att tillbjuda syndaren, förrän denne kan uppvisa en rättfärdighet i sitt liv. När man så förnekar att rättfärdiggörelsen uteslutande grundar sig på Kristi redan fullbordade verk utanför oss och menar att den också grundar sig på Andens verk i oss, måste man förneka att det redan finns en rättfärdigförklaring för tron att ta emot, d.v.s. den objektiva eller allmänna rättfärdiggörelsen. [50]

Det är inte tron som skapar rättfärdiggörelsen utan rättfärdiggörelsen som skapar tron och som tas emot genom tron. Termen allmän rättfärdiggörelse avser den rättfärdiggörelse, som enligt Rom. 5:18 »har kommit över alla människor» i och med fullbordan av Kristi gottgörelse för oss. När en syndare i tro tar emot denna allmänna nåd eller rättfärdiggörelse, kan man bruka termen »den personliga rättfärdiggörelsen» eller »den subjektiva rättfärdiggörelsen». Men det är inte terminologin som är det avgörande utan att man slår vakt om det rena evangeliet, d.v.s. den benådning och rättfärdiggörelse, som i och genom nådens medel ges åt oss helt gratis och absolut säkert för Jesu skull allena. Detta evangelium har makt att upptända och stärka den tro, som sedan bär frukt i en ny lydnad. Men vi är och förblir rättfärdiga inför Gud endast genom Kristi oss tillräknade rättfärdighet. [51]

Den nya lydnaden eller livets rättfärdighet

»Till slut, läran om rättfärdiggörelsen kan inte bevaras ren, om inte läran om helgelsen får sin rätta plats. Vi talar här om ‘helgelsen’ i den trängre meningen, nämligen den dagliga förnyelsen. [53]

Det finns här i synnerhet två huvudfel, som måste undvikas. Det ena är att man går förbi helgelsen och förminskar dess betydelse och vikt. Det andra felet är att man tillskriver helgelsen en oriktig plats, före rättfärdiggörelsen eller sammanblandad med den. [54]

Om man bortser från helgelsens nödvändighet, gör man sig skyldig till en feltolkning av trons väsen och innebörd. Man förstör rättfärdiggörelsens ‘liv’ – om jag får använda ett sådant uttryck – och det blir inget kvar av den förutom formen. Ty varför var det som vår Herre Kristus led och dog för oss? Varför erbjuder och ger Gud åt oss Kristi förtjänst i nådens medel? Varför verkar han tron i våra hjärtan genom samma medel? Och varför vittnar han i sitt ord om att han för Kristi skull räknar och dömer den troende rättfärdig, om det inte är för att befria oss från synd och skilja oss från den? Gud ger oss Kristi rättfärdighet, för att vi skall bli lika Kristus. Kristus har återlöst oss, för att vi skall vara hans egna, leva under honom i hans rike och tjäna honom.» [55]

Dessa ord är hämtade från en lång artikel av Dr U. Vilhelm Koren från år 1890. Den finns återgiven i Faith of Our Fathers 1853-1953 (Lutheran Synod Book Company, Mankato 1953, s. 47ff). Dr Koren var en mycket kunnig och bibeltrogen teolog inom den norska synoden i Nordamerika. Det passar bra att avsluta denna artikel med detta citat. Det visar hur kampen för det rena evangeliet och en rättfärdiggörelse, som inte får blandas samman med helgelsen, ingalunda innebar ett försvar för en död tro, som inte bär frukt i en ny lydnad. Det är just för att en levande tro skall kunna upptändas och stärkas, som helgelsen inte får blandas samman med rättfärdiggörelsen och göras till ett villkor för densamma. Låt oss i och med detta jubileumsår på nytt slå vakt om rättfärdiggörelsen som »givarens oförtjänta gåva», som erbjudes oss i nådens medel för Kristi skull allena och som mottages genom tron allena. [56]