Nr 6/1981 sid. 186, av Ingemar Furberg

I sin undervisning om striden mellan Anden och köttet förklaras Paulus anknyta »till en judisk lära, enligt vilken människan styrs av en ’ond drift’ till brutal självhävdelse och en ’god drift’ till osjälviskhet och gudshängivenhet» (Uppslagsdelen, s. 699).

Mot en sådan framställning kan med rätta invändas, att det hos Paulus inte är fråga om två principer, en högre och en lägre, som står mot varandra. Konflikten mellan Anden och köttet är inte för honom konflikten mellan den mänskliga anden och köttet utan mellan Guds Ande och köttet. Paulus skriver i Rom. 8:9: »Men ni behärskas inte av er syndiga natur (köttet) utan av Anden, så visst som Guds Ande bor i er. Men den som inte har Kristi Ande, han hör inte honom till.»

Paulus kan väl tala om den mänskliga anden, men han kontrasterar den inte mot köttet. Människan är enligt Paulus inte besmittad endast till sin lägre sinnliga natur. Vi har blivit befläckade och besmittade och detta med en besmittelse som har utgått från kött och ande, förklarar han i 2 Kor. 7:1. Från människans högre natur – från hennes själs- och tankeliv – har synd och orenhet utgått.

Det finns alltså en bestämd skillnad mellan Paulus och de judiska rabbinerna i synen på människan. För rabbinerna var »den goda böjelsen» en medfödd, naturlig egendom hos alla människor. Men när Paulus undervisar om hur Anden strider mot köttet, då är det för honom inte fråga om den mänskliga anden eller om människans högre andliga natur utan om Guds Ande, som bor i de heliga och de troende.

Att Paulus ord om striden mellan Anden och köttet av BK har kunnat uppfattas i analogi med judendomens lära om »den goda och den onda böjelsen» (»yetzer hatob – yetzer hara») be­ ror på att den helige Ande av BK uppfattas som en opersonlig kraft eller princip. När man skriver »den heliga anden» avser man den heliga opersonliga andekraften.

Skall vi förstå BKs översättning och tolkning av NT, är det viktigt att ha klart för sig att NTs ord om den helige Ande av BK uppfattas som uttryck för den i NT verkande opersonliga andekraften. På samma gång skall också påpekas, att BK skiljer mellan de bibliska uttrycken »Guds barn» och »Guds söner». Det finns enligt BK två slags kristna människor: Guds barn, som av en medlem från BK uppfattas av människor som snälla och tråkiga och Guds söner, som är sådana som har genomgått »en genomgripande förvandling vid Kristi ankomst och tidens slut» (s. 716f). Enligt BKs s.k. uppslagsdel är denna lära om »den förnyade anden» nyckeln till förståelsen av Gal. 5:16ff. Det visar sig att vi i BKs nyöversättning och tolkning får två slags kristna, sådana som endast är Guds barn och sådana som är Guds söner. På samma gång får vi en dubbel sedlighet, sådana som är förvandlade (helt) och sådana som inte nått fram till ett sådant stadium.

 

BKs översättning och tolkning

16»Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. 17Köttet är fiende till anden, och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. 18Men om anden får styra er, står ni inte längre under lagen.

Striden mellan Anden och köttet förklaras av BK vara framgångsrikt avslutad av Guds söner, som »inte längre» (!) står under lagen. Denna framgång får sin förklaring av det till v. 18 angivna parallellstället Rom. 8:14, som i BKs översättning återges på följande sätt: »Alla som leds av ande från Gud är Guds söner.»

Genom att återge τελἐω (= bringa till fullbordan, i handling utföra) med »ge efter för (köttets begär)», förklaras denna avslutade strid som förd på begärpsykologiens plan, där motsatta impulser påverkar människan. Att höra till »Guds söner» innebär då enligt BK ett radikalt brott med den onda begärelsen som sådan. Den strid som aposteln säger ständigt pågå, betecknas av BK som avslutad i den heliga andens kraft, dvs. i den opersonliga andekraftens namn.

I sitt arbete »Undervisning i Den Heliga Skrift för skola och hem» ger prof. A. Fridrichsen samma exeges av samma text. Människan sägs »rymma i sig stridande makter: Håg och böjelse för det goda och ädla och de otyglade makterna (’köttets begärelse’)». Detta innebär att »hon slits än hit än dit». Den radikala förvandlingen sker, då »människan ställer sig till förfogande för Kristus och låter honom bestämma över sig». Var och en som ger sig åt Kristus kommer enligt Fridrichsen in i denna radikala förvandling.

Det är tydligt att den princip, som styr tolkningen av dessa verser, är principen om de själviska impulsernas övervinnande genom andekraften. De själviska impulserna är övervunna av andekraftens goda impuls. Det ser också så ut som skulle de flesta exegeter förstå Paulus utsaga om striden så, att så länge andekraften inte har kontrollen över människan, är hon i en sådan belägenhet, att hon varken kan följa sin goda eller sin onda böjelse. I ett sådant ovisst och tvetydigt tillstånd förhindras många goda, men också många onda gärningar. Paulus ord i v. 17 om »att göra vad ni vill» hänförs då till både onda och goda impulser som strider hos dem som ännu har en strid att föra mellan Anden och köttet. Men det är då ej fråga om Guds söner, ty dessa leds av »den förnyade anden».

 

Textanalys

BKs översättning av Gal. 5:16–18 är mycket vilseledande. Detta ställe om Andens strid mot köttet bör översättas på följande sätt:

Översättning Tolkning
»Vandra i Anden (A) Förutsättningen för maningen
så skall ni inte i är att Anden är förenad med
handling utföra, vad den som hör.
köttet har begär till. = Om ni vandrar i Anden. Paulus
vänder sig till de troende.
Ty köttet har begär (B)
mot Anden och Anden mot
köttet (dvs. de strider mot En förklarande parentes.
varann), så att ni inte utför1)Såväl hela textsammanhanget som Paulus stilistiska mönster (a/b–b/a) ger oss anledning att fatta ποιἐω = τελἐω. Luther skriver i sin Galaterbrevskommentar 1519, att verben »fullborda» och »utföra» (»perficere» och »facere») har samma innebörd – något som han förklarar vara klart (»ut clarum est»).(B) dvs. bringar i fullbordan
det som ni vill. dvs. vad »ert kött» vill
Men om ni drivs av Anden (A)
står ni inte under lagen.» dvs. under syndens herravälde

En korrekt återgivning av texten visar alltså, att Paulus här inte talar om impulsernas spel eller om en rörelse i viljan, som skulle den kristna människan på samma gång både vilja och inte vilja det goda. Här talar aposteln om den ständiga strid, som trons människa har att föra mot sitt kött. Resultatet av denna strid blir inte, att den kristna människan är fri från det onda begäret som sådant utan att det onda begäret genom Anden dämpas och förhindras att övergå i syndig handling.

Begreppet »kött» står här som beteckning för det inneboende syndafördärvet. Begärelsen är en manifestation av den synd, som bor i den kristna människan. Som fördärvad av synden kallas hon av aposteln »kött» eller »gammal människa» (Rom. 6:6 och 8 :37), under det att samma människa, försåvitt hon lever i tron, av aposteln benämns »Anden» eller »den nya människan».

Mot den gamla människans onda begär, vilja och gärning står den nya människans goda begär, vilja och gärning. Anden strider mot ett motsträvigt element hos den kristne. Hos en sådan är dock den onda begärelsen undertryckt. Han drivs av Anden. Detta innebär, att han följer den vilja, som gör motstånd mot köttet och vägrar att i handling fullborda dess begär.

Den kristna människan är alltså invecklad i en livslång strid. Denna strid är ett tecken på att hon äger Anden. Den kristne vet alltså av begärelsen, men Anden hos honom låter inte det onda begäret övergå i fullbordad, ond handling. De ogudaktiga däremot regeras av synden och utövar »köttets gärningar». I Gal. 5:19 ges exempel på verksynder som då bedrivs.

 

Paulus motsatspar »Anden – köttet» utlagt mot bakgrund av den rabbinska litteraturens motsatspar »den goda och den onda böjelsen»

I sin kommentar till Galaterbrevet skriver Franz Mussner (katolsk teolog), att aposteln med sitt begrepp »begäret» i Gal. 5:17 avser »den onda böjelsen» sådan den tecknas av de judiska rabbinerna.2) Herders theol. Kommentar zum Neuen Testament, 1974, s. 374ff. Att Mussner kommer till ett sådant resultat kan väl förstås utifrån den teologiska tradition i vilken han lever. Ty katolsk teologi räknar inte som synd den medfödda, onda begärelsen. På samma sätt fällde också Wesley om den onda begärelsen det yttrandet, att »vi (metodister) inte kallar denna för synd».

Det är också en i judendomen och fariseismen mycket klart utsagd tes, att »den onda böjelsen» i och för sig inte är synd. Men Paulus ser det onda begäret stiga upp ur människans syndiga natur och knyter på det närmaste samman synd och begär.

Att många katolska exegeter tolkar Paulus motsats mellan Anden och köttet i linje med fariseismens lära om den goda och onda böjelsen är uppenbart. Så betecknas t.ex. Anden och köttet av John Bligh som »två motsatta principer», där köttet blir principen för den moraliska svagheten hos människan, och Anden principen för den rätta vandeln. Det bör betonas att när Bligh här för in begreppet »den mänskliga svagheten», sker detta för att avvisa tanken på den mänskliga syndigheten. Vad den kristna människan, som ännu sägs vara i stånd att ge efter för köttets begärelse, har att göra är enligt Bligh »att ställa sig på samma plan som den helige Ande, som stärker hennes egen ande.»3) John Bligh, Galatians, 1970, s. 440.

Anden är då av Bligh tänkt som ett »fluidum» som ges »i små portioner». Detta förhållande förklarar också, hur det är möjligt för en kristen att inte vandra i Anden. Den kristne har enligt Bligh fått tillräcklig styrka (tydligen att stå det onda emot) men ännu återstår för honom arbetet (»but it still remains to do the job»). Utgången beror på hans vilja. Det är hans sak att avsluta striden. Människan själv förklaras av Bligh vara skild från såväl Anden som köttet, eftersom hon har förmåga att rätta sig efter endera (s. 439).

Maningen att vandra i Anden blir därför en maning till den tredje parten, den part som varken är Ande eller kött. Så ses konflikten som sådan som uttryck för människans moraliska svaghet. Bligh följer här katolska kyrkans utläggningstradition.

Att söka förstå Gal. 5:16–18 utifrån judendomens etiska undervisning om »den goda och den onda böjelsen» är emellertid helt förfelat. Då bortser man från att Paulus som kristen inte delar fariseismens ljusa människosyn med dess tro på viljans frihet och på människans gudomliga själ. Människan bär på ett syndigt väsen. Denna skillnad i människosynen är på ett utomordentligt sätt framställd i Hugo Odebergs klassiska bok »Fariseism och kristendom» (1943).

Ingemar Furberg

Noter   [ + ]

1. Såväl hela textsammanhanget som Paulus stilistiska mönster (a/b–b/a) ger oss anledning att fatta ποιἐω = τελἐω. Luther skriver i sin Galaterbrevskommentar 1519, att verben »fullborda» och »utföra» (»perficere» och »facere») har samma innebörd – något som han förklarar vara klart (»ut clarum est»).
2. Herders theol. Kommentar zum Neuen Testament, 1974, s. 374ff.
3. John Bligh, Galatians, 1970, s. 440.