De kristna

Av: Lars Koen Kolstad | Nr 1-2, 1982 sida 53

Tim Dowley (red.): De kristna. Illustrerad handbok i kyrkans historia. EFS-förlaget 1980. 680 sider. [0]

Dette praktverket er en oversettelse av »A Lion Handbook the History of Christianity», som utkom i London 1977. Redaktören i den engelske utgaven har 66 medarbeidere. Den svenske utgaven har 80 medforfattere: 12 svenske og 2 norske medforfattere har bidratt til denne utgaven, både med nyskrevne artikler som erstatter mindre interessante artikler sett fra skandinavisk synsvinkel, og som faglige granskere av den sammenhengende teksten. [1]

Boken kan sies å bestå av to deler: En sammenhengende del som forteller kirkens historie i 2000 år trykt på hvit bakgrunn, og en rekke spesialartikler trykt på kulört bakgrunn. Boken innledes med en introduksjonsartikkel på 14 sider: »De kristne århundraderna» skrevet av medredaktören Robert Linder. Han gir en kort skisse av de viktigste hendelser i kirkehistorien. Deretter fölger en del generelle artikler til kirkehistorien under overskriften »Gud och historien». Her fortelles om kirkekunst, kirkens år og gudstjenesteliv, og vi får korte artikler om store menn som skrev kirkens historie, bl.a. Beda og Eusebius. Så fölger noen artikler til belysning av den verden der kristendommen oppstod: om romersk religion, manikeismen og om kirken og jödene. Deretter begynner den egentlige kirkehistorien fra og med apostelen Peter. [2]

Noe av det mest fascinerende ved »De kristna» er alle spesialartikler som er spredt over hele verket. Her finner vi biografiske artikler om store menn i kirkens historie (Ireneus, Tertullian, Ambrosius, Kyrillos av Alexandria, Augustin, Thomas av Aquino, Luther, Melanchthon, og mange flere), dels artikler om retninger og sekter i kirken (montanister, novatianere, gnostikere, donatister, pelagianere, valdensere, katharer m.fl.) og dels utdrag av kilder til kirkehistorien (Diognetosbrevet, Tacitus’ Annaler, Eusebius’ kirkehistorie, Justins Apologi, de ulike trosbekjennelsene, Franciskus’ ordensregel). Nevnes må også et fantastisk rikt billedmateriale med fotografier, karter, diagrammer, samtidige kunstverk etc. [3]

Å bedömme et så stort verk byr på flere vanskeligheter, fremst at forfatterne kommer fra ulike konfesjoner. Boken må sies å väre skrevet fra et konservativt evangelisk grunnsyn og da med tyngdepunktet forlagt i reformert tradisjon. De fakta som framlegges, presenteres som oftest objektivt og saklig. Dog finnes artikler der en finner uriktige bedömmelser. [4]

Striden mellom patriarkene Nestorius av Konstantinopel og Kyrillos av Alexandria går nesten i Nestorius’ favör. Som kjent er nestorianismen fordömt av den renlärige kirken da Nestorius i prinsipp forstod de to naturene i Kristus som to personer. Imot Nestorius opptråtte Kyrillos av Alexandria som hevdet to naturer og personens enhet. Dette ble fastslått som kirkens dogma på Chalcedon-konsilet i 451. Også den renlärige lutherske kirken bekjenner Kyrillos’ kristologi. [5]

Spesialartikkelen om Martin Luther er i den svenske utgaven skrevet av prof. em. Carl Fr. Wislöff. Helt korrekt henlegges Luthers reformatoriske gjennombrudd til 1518-19 og viser til at Luther ikke var klar i nådelären i 1517, ennå mindre tidligere. Wislöff hevder dessverre et såkalt »funksjonelt» syn på embetet hos Luther, dvs. at det ikke er behov for et guddommelig innstiftet embete, men at kirken av praktiske årsaker behöver noen som forkynner Ordet og forvalter sakramentet. Men andre ord blir embetet kun et ordningsspörsmål. Et sådant syn på embetet er dog fremmed for Luther. Luther sier derimot at presteembetet er »av Gud innrettet og innstiftet, ikke med gull eller sölv, men med hans Sönns, vår Herres Jesu Kristi dyre blod og bitre död… at man i hele verden har dette embete, å preke, löse, binde, meddele sakramentet, tröste, advare, formane med Guds Ord og det som ellers hörer sjelesorgens embete til» (WA 30.11.526f). Luther kaller prestene for »apostlenes etterfölgere» (Nachkommen der Apostel, successores Apostolorum, jfr. WA 21.284). Luther sier: »Jeg håper at de troende og de som vil kalles kristne meget vel vet at den geistlige stand er av Gud stiftet og innrettet» (WA 38.243). I skriftet »Til den kristne adel» sier han at »prestestanden (der Pfarrstand) som Gud har innstiftet, skal styre en forsamling med preken og sakrament». [6]

Gledende er den anglikanske teologen J. I. Packers framstilling av Melanchthons frafall i nådelären etter Luthers död. Packer påpeker at Melanchthon tilskrev det uomvendte mennesket fri vilje i betydningen »kraft til å la nåden virke i ens liv». Helt korrekt nevner Packer Konkordieformelens läreavgjörelse i nådelären der det totale syndefordervet, Guds vilkårslöse nådevalg og Guds almene nådevilje framholdes. [7]

Bokens svakeste avsnitt må sies å väre det som handler om den etterreformatoriske tiden fram til idag. De reformerte kirkesamfunns historie og utbredelse får en uforholdsmessig stor plass i forhold til den lutherske kirkens historie. [8]

Den eneste beskrivelsen av ortodoksien finner vi i et kapittel av biskopen i Luleå, Olaus Brännström, om »Luthersk ortodoxi och läseri». Pietismens og metodismens vekkelser tegnes i altfor lyse farger. Vekkelsens falske nådeläre avvises ikke, heller ikke pietismen som grobunn for rasjonalismens gjennombrudd . [9]

Tross disse svakheter kan vel boken anbefales til kritisk lesning, men må da suppleres med Per Jonsson: Luthersk kyrkohistoria, Landskrona 1980. Som et kompendium over »basic facts» er den anvendbar. [10]

 

Ytterligare böcker från EFS-förlaget

Av: S. E. | Nr 1-2, 1982 sida 55

EFS-förlaget har givit ut en rad mycket vackra naturböcker, som kan begrundas med stor behållning. Bl.a. har man givit ut en serie häften för vetgiriga pojkar och flickor, som kan rekommenderas. De fyra första häftena heter »Jorden», »Havet», »Bergen» och »Stjärnorna». Sakligt och med många bilder beskrivs dessa Guds skapelser. Framställningen är välgörande fri från evolutionistiska spekulationer. [0]

Boken »I Guds natur» (96 sid.) är en mycket vacker bok i det stora formatet. Var och en av de underbart vackra bilderna åtföljs av ett bibelord eller en dikt. Boken vill vittna om Skaparens storhet, godhet och makt. [1]

I serien Bibel-biblioteket utkommer ständigt nya bibelteologiska handböcker. Ivan Hellströms »Evangelium enligt Moses» (152 sid.) är mestadels en god redogörelse för GT:s vittnesbörd om Kristus. Erik Bernspångs »De sista dagarna i Jerusalem» (114 sid.) ställer samman och kommenterar de texter, som enligt Bernspångs datering skildrar vad som hände den 1-9 april år 30. Ronald S. Wallace har skrivit en bok om Daniels bok, som nu översatts till svenska och heter »Herren är konung» (193 sid.). Vi behöver verkligen en god vägledning genom Daniels bok och Wallace’s framställning är till övervägande delen bra. [2]

Leif Michelsens norska kommentar till Första Mosebok har nu utkommit på svenska under titeln »Boken om begynnelsen» (332 sid.). Det är en ganska konservativ kommentar. Men det förekommer en del kompromisser med bibelkritiska tolkningar, vars ohållbarhet Michelsen inte genomskådat. Vi kanske återkommer till en mera detaljerad recension av denna kommentar. [3]

 

Två handböcker till Bibeln

Av: Esk | Nr 1-2, 1982 sida 55

Bokförlaget Libris i Örebro har under hösten utkommit med två handböcker till bibeln och dess omvärld (128 s., ca-pris 98:- kr vardera). Den ena heter De första kristnas värld, författad av den kände, förhållandevis konservative nytestamentlige forskaren Edwin Yamauchi, verksam vid University of Miami, Florida. [0]

Bokens framställning är mycket lärorik och instruktiv. Den ställer krav på läsaren, men har samtidigt mycket att ge den som ger sig tid. Boken består av fyra delar: den judiska världen, den grekisk-hellenistiska världen, romarrikets uppbyggnad och romarrikets samhällsliv. Tyvärr har översättaren gjort en del onödiga tabbar: »kejsararameiska» (s. 16) har han fått från engelskans »imperial aramaic», ett uttryck valt med tanke på att denna form av arameiska användes i det nybabyloniska och persiska imperiet. I Sverige säger vi »riksarameiska». Att översätta »Manual of Discipline» med Lärjungahandbok är heller inte vidare lyckat. Tidigare använda benämningar Disciplinrullen eller Sektregeln passar utmärkt. Vi nöjer oss med dessa exempel. [1]

Den andra boken heter Bibelns värld och är författad av två engelsmän, Hughes och Travis. Boken är tänkt som en lättfattlig introduktion till bibeln. Som sådan är den inte vidare lyckad. Författarna undviker direkt bibelkritik, t.ex. avsnittet om Jesajas bok (s. 57-58), men de skriver flackt och schablonmässigt och med en ständig vilja att rationellt förklara en rad under i bibeln. Många formuleringar är glidande av typen: »Folket trodde att domarna var utvalda av Gud» (s. 29). Ett exempel på ytlighet i framställningen är översikten av GT:s historia, s. 81-83. Domarbokens viktiga undervisning, t.ex., anges vara »exempel på överlåtelse». Och detta trots att hela mönstret för domarboken är: Omvändelse och tro ger frälsning från yttre fiender – avfall och synd ger tider av förtryck och elände. [2]

En märklig omkastning i tankegången framskymtar i båda böckernas framställning om saduceerna. Andra handböcker talar mer i klartext. Den gängse framställningen är följande: Såsom tillhöriga prästaristokratien, värnade sadduceerna främst om templets fortbestånd. De var maktsugna och för att nå sina syften beredda till långtgående kompromisser. De förkastade »de äldstes stadgar» och höll sig endast till Moseböckerna som läronorm. De förkastade tron på de dödas uppståndelse (Mark 12:18). Men, säger man, det berodde inte på grekiskt inflytande – vilket annars vore den naturliga slutsatsen. Den grekiska tanken känns inte vid någon uppståndelsetro. Det heter istället att de i detta avseende var bibeltroende, ja rent »ärkekonservativa». [3]

Fariseerna däremot, som noggrant vakade över allt Guds ord (dock utan insikt), anges ha varit beredda att acceptera en hel rad nymodigheter, bl.a. läran om uppståndelsen samt tron på änglar. Att man drivs till en sådan motsägelse, t.ex. i »En bok om GT», beror naturligtvis på att man vägrar tro att redan Jesaja på 700-talet f.Kr. skrev om de dödas uppståndelse (Jes 26:15-21). [4]

Uppgiften i Apg 23:8 att saduceerna förkastade tron på änglar – om man anser att det skedde p.g.a. »bibeltro» – blir också den mycket märklig, eftersom ju 1 Mosebok innehå11er ett flertal berättelser om Guds specielle ängel och andra Guds änglar. [5]

Avslutningsvis kan sägas att båda böckerna är rikt illustrerade med många vackra fotografier. [6]