Av: Mats Eskhult | Nr 4, 1984 sida 173

Det land som Herren skulle ge sitt egendomsfolk beskrivs av Mose i hans stora tal på Moabs hedar, d.v.s. i 5 Mosebok, i de ljuvligaste ordalag: »Det land dit ni drar för att ta det i besittning är ett land med berg och dalar som vattnas av himmelens regn, ett land som Herren din Gud tänker på. Ständigt är Herrens din Guds ögon där, från årets början till dess slut», 5 Mos 11:11-12. Mose beskrivning visar inte bara på en god jord och en god avkastning. Här finns mer än det materiellt goda. Det vilar en välsignelse över landet, något som gör det till en plats där det utvalda folket i frid kan framleva sina dagar. [0]

I motsats till detta goda land står öknen där det varken växer säd, fikon eller druvor och där det inte finns vatten (4 Mos 20:5). Öknen blir på så sätt i profeternas bildspråk något mer än bara områdena söder och öster om Israel. Öknen blir en bild av förbannelsen. Och till följd av avfallet från Herren, ett avfall som börjar så snart som Josua och hans samtida gått bort, blir landet för profeterna inte en blomstrande trädgård utan en andlig öken. Jesaja, kap 5, beskriver hur vingården Israel ger stinkande frukter istället för mogna druvor. Och straffet för avfallet blir att Herren skall fördärva vingården Israel. Den skall inte mer beskäras eller hackas, utan där skall törne och tistel skjuta upp upp – alldeles som i öknen. Profeten Jeremia på sin tid predikar mot folkets fåfänga hopp att med mänsklig kraft klara sig ifrån den annalkande babylonska härsmakten, och han gör det i målande ordalag: »Den som förtröstar på människor skall bli som en torr buske på Döda havets salthed, han skall bli lik en som bor på förbrända platser i öknen», Jer 17:6. Åter ser vi hur den som ställs utanför Guds nåd liknas vid en som tvingas ut i öknen, bort ifrån det goda bördiga välsignade landet. [1]

Den yttre förödelse som drabbade broderrikena Israel och Juda genom de assyriska och senare de babylonska krigshärarna, skulle aldrig ha drabbat dem, om inte landet och dess folk redan varit andligt förödda. Landet hade i Guds ögon blivit en »styggelse»: Hos Jeremia heter det: »Jag förde er in i landet med vingårdar i, för att ni skulle njuta dess frukt och dess goda, men när ni kommit in orenade ni mitt land, och min arvedel gjorde ni till en styggelse», 2:7. Och Jesaja säger: »De har överträtt lagarna. De har förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet. Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bor där måste lida vad de har förskyllt», Jes 24:5b-6. Landet var alltså sönderfrätt, en andlig öken. Därför måste straffet komma, ett straff som redan Mose i 3 Mos kap 26 och i 5 Mos kap 28 hållit fram som en hotande möjlighet, och som nu blir en fruktansvärd verklighet. Folket förs bort från sitt land, bort till fångenskap. [2]

Folket hade närt ett falskt hopp att de, trots alla varningar, aldrig skulle ryckas upp och föras bort från sitt goda land, det rikt välsignade, »på vilket Herrens deras Guds ögon ständigt vakade» – fastän de hade förvandlat landet till en öken, till en öde plats, en plats utan gudsfruktan och kunskap om Gud. [3]