Av: Lars Koen Kolstad | Nr 1-2, 1985 sida 20

I modern teologi, ja t.o.m. bland »konservativa» teologer, är det vanligt att man frånkänner Bibeln läran om själens odödlighet. [0]

Med utgångspunkt i den reformerta teologen Oscar Cullmanns bok »Immortality of the Soul or Resurrection from the Dead?» skall jag försöka visa hur man förnekar själens odödlighet med hänvisning till Nya testamentet. I bokens första kapitel jämför Cullmann Platons Phaedo med Mark 14:33-36, 15:34-37 och Hebr 5:7 för att »visa på den radikala skillnaden mellan den grekiska läran om själens odödlighet och den kristna läran om uppståndelsen». [1]

Bokens andra kapitel försöker med stöd av Platons idealism att utvidga klyftan mellan den grekiska tanken och Nya testamentets lära, i synnerhet genom att byta ut »den yttre och den inre människan» mot själ och kropp, och genom att försnäva betydelsen av kött (sarx) och ande (pneuma) i Paulus teologi. [2]

Bokens fjärde kapitel diskuterar de dödas »mellantillstånd», tiden mellan människans död och uppståndelse. Här nämner han kända skriftställen som Fil 1:23, Luk 23:43, Luk 16:22-23 och Upp 6:9-11. [3]

Författaren talar om »ett mellantillstånd» där den inre människan inte äger en kropp, inte heller en härlighetskropp, men existerar tillsammans med den helige Ande. Cullmann lägger fram två motstridiga positioner: [4]

  1. Grekerna som trodde på en odödlig själ som för en tid befinner sig i en ond kropp och som möter döden med lugn, då döden frigör människans själ från dess kroppsliga fängelse (jfr Eleazars tal på Masada enligt Josefus). [5]
  2. Den judiska och den kristna synen, i synnerhet före Kristi uppståndelse, som utan en tro på själens odödlighet fruktar döden som en fiende, ty döden betyder slutet för både den kropp som är Guds skapelse och den livgivande kraften (=själen). [6]

Begreppet “kött” (sarx) hos Paulus

Enligt Cullmann har inte begreppet »kött» (sarx) samma betydelse hos Paulus som det har i klassisk grekiska. Det betyder enligt Cullmann »syndens och dödens transcendenta kraft». [8]

Låt oss nu kontrollera Cullmanns definition av »köttet» (sarx) med Paulus användning av ordet i brevet till galaterna. [9]

Första gången ordet används är i 1:16: »Jag rådförde mig inte med någon människa» (ordagrant »kött och blod»). Här har »kött» utan tvivel betydelsen »människa» eller »person». [10]

Samma betydelse har ordet i 2:16: »Ty av laggärningar blir intet kött rättfärdigt.» Här används »kött» som parallell till »människa» tidigare i samma vers. Tredje gången som ordet förekommer är i 2:20: »Det liv som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son…» Paulus brukar här »kött» på samma sätt som i Fil 1:22-24: »Men om det att leva i köttet… Men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.» Vi ser också här att »kött» inte har betydelsen »syndens och dödens transcendenta kraft». [11]

När Paulus hänvisar till sin sjukdom under sitt besök i Galatien, använder han ordet »kött» två gånger. I 4:13 heter det: »Ni vet ju att det var på grund av kroppslig svaghet (di astheneian täs sarkos) som jag första gången kom att förkunna evangelium för er.» Vers 14 fortsätter: »Och fastän mitt kroppsliga tillstånd…» Utifrån sammanhanget kan vi se att »kött» (sarx) har betydelsen »mänsklig natur» eller dylikt. [12]

På samma sätt brukar Paulus ordet kött när han talar om omskärelsen i Galaterbrevet, t.ex. 6:12-13: »Alla de som eftersträvar ett gott anseende här i köttet vill nödga er till omskärelse… för att kunna berömma sig av ert kött.» Vi ser alltså att i Galaterbrevet har »kött» (sarx) betydelsen »människa», »mänsklig existens», »naturlig kroppsfunktion». [13]

I Gal 3:3 frågar Paulus: »Är ni så oförståndiga? Ni som har börjat i Anden, vill ni nu sluta i köttet?» Paulus kontrasterar här Anden mot köttet. Paulus talar här om motsättningen mellan tron på evangeliet och ceremoniallagens krav. Anden är här tro på evangeliet, köttet är människoverk, uppfyllelsen av ceremoniallagens krav. »Kött» betyder också här »människoverk» eller ett »kroppsligt fullgörande», nämligen genom att hålla ceremoniallagens bud. [14]

I Galaterbrevets två sista kapitel brukar Paulus »kött» sex gånger, där denna motsättning mellan »Ande» och »människoverk» är underförstådd. Se 5:13, 5:16-17, 5:24 och 6:7-8. Enligt den traditionella tolkning som forskningen ger får »sarx» betydelsen »köttet eller kroppen som organ för syndiga lustar och begär» eller »den mänskliga naturen som syndens säte». En sådan tolkning finner vi i den ansedda nytestamentliga ordboken av Walther Bauer (Griechisch-Deutsches Wörterbuch zu den Schriften des Neuen Testaments und der uebrigen urchristlichen Literatur, s 1353-1355). [15]

Kan själen dödas?

Angående själen (psychä) framför Cullmann följande påståenden: [17]

  1. Själen är inte odödlig, eftersom Jesus i Matt 10:28 förklarar att själen kan dräpas. Cullmann menar också att ordet »själ» bör utbytas mot »den inre människan» för att inte missförstås i den grekiska filosofins sammanhang. [18]
  2. »Den inre människan» upplever ett mellantillstånd av sömn mellan döden och Kristi återkomst. [19]

Cullmann säger också att »psychä» i Matt 10:28 också kan betyda »liv». Om vi byter ut »själ» med »liv», får vi en omöjlig översättning: »Var inte rädda för den som dräper kroppen men inte kan dräpa livet(!).» Vers 28 lyder ordagrant: »Frukta inte för dem som dräper (tån apoktennontan) kroppen men inte kan dräpa (apokteinai) själen. Frukta hellre honom som kan ödelägga (apolesai) både själ och kropp i helvetet.» [20]

Skillnaden mellan att inte kunna dräpa själen men att kunna ödelägga själen är så tydlig, att de flesta översättningar har denna ordagranna översättning. Bauer översätter »apokteino» med »dräpa», »slå ihjäl», »apollymi» med »ödelägga, ruinera». Därför har Cullmann fel när han säger att »apokteino» och »apollymi» är synonyma begrepp. [21]

Att Skriften klart lär att själen är odödlig ser vi av följande »loci classici»: Matt 10:28, Upp 20:4, Jak 1:21, 5:20, Hebr 10:39, Apg 2:27, Psalt 16:10. De två sista bibelverserna är hämtade från Petrus tal på Pingstdagen och visar klart att läran om en odödlig själ ingalunda var främmande för den nytestamentliga församlingen. Tvärtom hänvisar han till ett skriftställe i GT som bevis för vad han säger. [22]

Ett mellantillstånd av sömn?

Vi skall till sist granska Cullmanns andra påstående om att själen upplever ett mellantillstånd av sömn mellan döden och Kristi återkomst. Som belägg för sitt påstående hänvisar Cullmann till följande ställen: Upp 6:9, Fil 1:23, Luk 16:22-23 och 23:43. Men enligt Luk 16:22-23 gick Lasarus direkt till saligheten och den rike mannen direkt till helvetet. I Luk 23:43 fick rövaren på korset följa med Kristus omedelbart till Paradiset. Paulus vill gärna bryta upp från det jordiska livet och vara tillsammans med Kristus (Fil 1:23), men han nämner inte något mellantillstånd. Frågan är om ordet »sova» (koimao) i den grekiska litteraturen och i NT är en eufemism, d.v.s. ett figurligt uttryck för fysisk död. Redan Homeros använder »koimao» som eufemism för den fysiska döden (Electra 504-515). Också det nytestamentliga vittnesbördet är överbevisande i bruket av »koimao» i figurlig mening. Självklart används koimao också om fysisk sömn eller fysisk vila. I denna mening används ordet fyra gånger i NT: Matt 28:13, Luk 22:45, Joh 11:12 och Apg 12:6. Men i figurlig eller eufemistisk mening används koimao mycket oftare i NT: Matt 27:52, Joh 11:11, Apg 7:60, 13:36, 1 Kor 7:39, 11:30, 15:6, 18, 51, 1 Tess 4:13-14 och 2 Petr 3:4 – allt som allt 14 gånger. Låt oss se närmare på några av dessa ställen: [24]

Paulus skriver i 1 Kor 7:39: »En kvinna är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör (koimäthä), är hon fri att gifta sig med vem hon vill.» Det finns en parallell till detta i Rom 7:2: »En kvinna är enligt lagen bunden till sin man så länge han lever. Men om mannen dör (apothanä), är hon löst från lagen som band henne.» Denna form (apothanä) finner vi också i 1 Kor 7:39 som en annan läsart i grundtexten. För att sammanfatta: Paulus använder koimao som synonym till apothneisko eller som ett figurligt uttryck för den fysiska döden, inte som en beskrivning på ett mellantillstånd. [25]

I Joh 11 talar Jesus om Lasarus död på följande sätt: »Då han hade sagt detta, sa han till dem: ‘Vår vän Lasarus har somnat in (kekoimätai), men jag skall gå och väcka upp honom’» (v 11). Då sa lärjungarna: »Herre, om han har somnat (kekoimätai), blir han frisk igen» (v 12). »Jesus menade att han var död (thanatos), men de trodde att han talade om en vanlig sömn (täs koimäseås tou hypnou) (v 13). »Då sa Jesus rätt ut: ‘Lasarus är död ‘» (apethanen) (v 14) . Vers 12 är ett exempel på den bokstavliga betydelsen av koimao, nämligen att sova eller vila. Men den 11:e versen säger oss att samma verb har en figurlig betydelse för att dö, som också substantivet döden (thanatos) i vers 13 och verbet »dö» i vers 14 (apothneisko) klart visar. [26]

Som sista exempel vill jag hänvisa till berättelsen om Stefanus död. »Herre Jesus, ta emot min ande.» Så föll han på knä och ropade med kraftig stämma: »Herre, tillräkna dem inte denna synd.» Med dessa ord somnade han in (ekoimäthä). Saulus hade gillat att man dödade honom (Apg 7:59-8:1). Här ser vi helt tydligt att koimao är synonym till apothneisko. Också tillägget att Saulus hade gillat att man dödade honom visar här att koimao betyder »att dö». Att koimao inte kan ha betydelsen »ett sovande mellantillstånd» kan vi också se av sammanhanget då Stefanus förväntar sig att komma till Kristus omedelbart. [27]

Än en gång ser vi alltså att sund, vetenskaplig och texttrogen forskning leder oss till den slutsatsen att det Nya testamentet lär både själens odödlighet och kroppens uppståndelse från de döda. [28]