Det är så många som har ställt den frågan att den bör besvaras. Bakom denna fråga ligger ofta den föreställningen att »göra rättfärdig» betyder »göra människan rättfärdig i hennes egen person, att bli »rätt färdig» såsom det kan förklaras av predikanter. »Rätt färdig», rätt helgad blir man då »på grund av tron». Denna utläggning av rättfärdiggörelsen är allmän i katolsk teologi. Rättfärdiggörelse och helgelse sammanblandas. Och det är inte något att förvåna sig över, eftersom tanken på den ingjutna nåden spelar en så stor roll i katolsk teologi. Rättfärdiggörelsen knyts till den fromma människan som blir »rätt färdig», helgad på grund av tron, när den blivit verksam i kärlek. [1]
När kärleken kommer till, så rättfärdiggör den. Detta är katolsk teologi. »Vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar», så översätter också NT 81 på äkta katolskt vis Rom 3:28. [2]
Nu är det inte bara Paulus som använder detta ord »rättfärdiggöra». Det finns i hela Skriften. I 2 Mos 23:7 heter det enligt Septuaginta: »En oskyldig och rättfärdig skall du inte döda, och du skall inte »rättfärdiggöra» den ogudaktige för mutors skull.» Det är klart att rättfärdiggöra inte har en innebörd av att faktiskt göra en sådan människa rättfärdig i hennes person, att ingjuta något slags kvalitet hos henne. »Rättfärdiggöra» (i hebreiskan »hizdik») är ett rättsligt (forensiskt) begrepp, som betyder »förklara rättfärdig», »skaffa rätt» och det motsvaras i Septuaginta av »dikaioun». 2 Mos 23:7 lyder: »Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak. Du skall inte dräpa den som är oskyldig och har rätt. Ty jag skall inte »rättfärdiggöra» någon som är skyldig», i Septuaginta: »jag skall inte ’rättfärdiggöra’ den ogudaktige. Det kan ju här inte vara frågan om att ingjuta rättfärdighet hos en sådan. Rättfärdiggöra har en rättslig innebörd. Jag skall inte »frikänna» en sådan. Jag skall inte låta den gudlöse ha rätt. I Jes 5:23 uttalas ett ve över dem som »frikänner den ogudaktige för mutors skull.» Verbet »rättfärdiggöra» har en rättslig innebörd av frikänna. Att ordet »dikaioun» hos Paulus har denna rättsliga innebörd är helt uppenbart. [3]
Vi kan ju här bara ge ett exempel härpå: »Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner» (Rom 8:33). Anklaga och frikänna står här som motsatser. Visst kan man översätta: »Gud är den som rättfärdiggör.» Han rättfärdiggör, frikänner då på grund av Kristi verk för oss, inte på grund av tron. Tron är inte orsak till människans rättfärdiggörelse. Människan blir genom tron medveten om en förlåtelse som redan finns och som mottas genom tron. [4]
I Luk 7:29 heter det: »Så gav också allt folket som hörde Johannes Döparen Gud rätt. I den grekiska texten står det att »de rättfärdiggjorde Gud.» Men ingen översätter så. Ordet har en rättslig innebörd. De gav Gud rätt. Den rättsliga innebörden i »rättfärdiggöra» är alltså inte en luthersk inläsning. I Robertssons stora grammatik heter det: »Verb på -oå uttrycker inte alltid orsak (»do not always have the full causative idea») »dikaioå»= ’deem righteous’, dvs ’döma rättfärdig’ (s 149). [5]
Ingemar Furberg