Av professor John C. Jeske

Vad är det för speciellt med luthersk förkunnelse? Räcker det att svara: »Luthersk förkunnelse är unik därför att den förkunnar vad Bibeln säger?» Nej, det räcker inte. Varje samfund med självaktning hävdar samma sak. [0]

Skiljer mellan lag och evangelium

Vad är det då som är så unikt med den lutherska förkunnelsen? De lutherska bekännelseskrifterna svarar genom att betona att skiljandet mellan lag och evangelium är »det särskilt klara ljus» genom vilket Skriftens budskap och mening blir klar för oss. Detta är själva kärnan i luthersk teologi – och luthersk förkunnelse. Andens svärd är tveeggat. Om någon av dessa eggar blir slö, om något av dessa två budskap tystas, kan inte Andens svärd utföra sin gärning. [2]

Det är svårt för en luthersk pastor att predika därför att han vet att han varje gång då han beträder predikstolen måste göra människor illa innan han kan hjälpa dem. Det är Guds lags främsta uppgift. Den övertygar oss om att vi inte har tillmötesgått Guds ovillkorliga krav på oss att leva ett heligt liv. Vår helige Gud kräver fullkomlighet och blir inte tillfredsställd med mindre. »Utan helgelse kommer ingen att se Herren» (Hebr 12:14). När vi medger att vi inte har levt i fullkomlig kärlek – till Gud och människor – ställer vi oss under Guds förbannelse. Gud är förfärande i sin helighet och fruktansvärd i sin rättvisa. Här är startkapitlet till det som utmärker luthersk förkunnelse. Den förkunnar inte lagen enbart för att skrämmas eller såra, utan för att döda, att fördöma. [3]

Budskapet i Guds lag ger inte någon tröst. Men det är ett budskap som måste höras. »Den som inte tror på sin egen syndighet tror inte på Frälsaren,» påpekade en gång August Pieper (framliden professor vid Wisconsin Lutheran Seminary). [4]

När Gud har övertygat oss om att vi inte kan komma i ett rätt förhållande till honom genom våra egna ansträngningar, presenterar han sin Frälsare för oss. Luthersk förkunnelse betonar att Guds lag inte är hans slutgiltiga budskap till oss. Bibelns huvudbudskap är inte »Gör det!» utan »Detta har hänt!» Jesus kom till vår planet och levde ett rättfärdigt liv. Han uppfyllde de heliga Guds krav som vi inte kunde uppfylla. Dessutom valde han att bli dömd och straffad i vårt ställe. Predikan av Guds lag i sin helhet och Guds evangelium i sin helhet är unikt för lutherska predikningar. De står i skarp kontrast till det budskap som regelbundet ljuder från alltför många predikstolar: »Mina vänner, var snälla mot varandra.» [5]

Undviker sammanblandning av lag och evangelium

Att en predikant känner till skillnaden mellan lag och evangelium är dock ingen garanti för att hans förkunnelse förtjänar att kallas luthersk. Han måste ställa dessa två livsviktiga läror i ett rätt förhållande till varandra. [7]

Att ta ett evangeliskt budskap och göra en lag av det kallar vi att »moralisera» – något som verkligen inte kännetecknar luthersk förkunnelse värd namnet. Ett exempel: Berättelsen om den 12-årige Jesus i templet visar oss hur Jesus, även som barn, underordnade sig sin Faders lag och följde den. Detta är rena evangeliet. Som vår ställföreträdare följde Jesus lagen därför att vi inte kunde och inte hade följt den. Vad sägs nu om en predikan som tar denna händelse från Jesu barndom och gör följande tillämpning: »Jesus gick i kyrkan och det lär oss att barn ska gå i kyrkan nu också?» Visst är det fruktansvärt! Det är en moralisering, och inte lutherskt. [8]

Ett annat sätt att ställa lag och evangelium i ett oriktigt förhållande till varandra kallar vi för »legalism» eller lagiskhet, och inte heller det är karakteristiskt för verkligt luthersk förkunnelse. Legalism innebär att man låter Guds norm för ett gudfruktigt liv bli kristendomens huvudbudskap. För en generation sedan sade den amerikanske presidenten Harry Truman: »Jag förstår inte varför det måste finnas så många olika kyrkor. När allt kommer omkring lär de ju samma sak: ‘Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dem’.» [9]

Det är budskapet från Sinai berg, Guds lags budskap. Martin Luther betonade: »Lagen är tjänstekvinnan i Guds hushållning, inte husfru. Men likt en inbrottstjuv vill lagen kliva in där den inte hör hemma, och göra så att jag förlorar det som har getts åt mig.» [10]

Lagiskheten försöker också få Guds barn att söka inom sig själva efter kraft att leva gudfruktigt. Fundera lite över följande avslutning på en predikan: »Jesus har gjort mycket för dig, och nu bör din kärlek och tacksamhet till honom få dig att vilja leva för honom.» Detta är illa dold motivation utifrån lagen och det ger Guds lag en roll som den inte har. Luther sade mycket träffade: »Lagen kan visa mig vilken väg jag ska gå, men det kan inte ge mig kraft att vandra den.» [11]

Endast evangeliet ger kraft att leva för Gud. Här blir jag förvissad om att när Jesus dog och uppstod igen strök han inte endast ut min syndaskuld utan han bröt också sönder syndens makt. Jesu Kristi evangelium är inte endast en gåva, det är en förvandlande kraft. Det skapar nytt liv i oss. Det ger oss kraft att med Paulus säga: »Allt förmår jag i honom som ger mig kraft» (Fil 3:13). Genom tron tar jag emot, inte enbart Guds löfte om förlåtelse, utan också hans löfte om kraft att vara det han har kallat mig till att vara. [12]

Utforskar evangeliets fullhet

Evangeliet är mycket storslagna goda nyheter. Luthersk förkunnelse har mer att säga människor än bara: »Jesus dog för dina synder.» Det är sant som det är sagt, men det leder inte tillräckligt långt. [14]

Lutherska predikningar betonar att Kristus försonade en hel värld av syndare, med Gud. I Kristi fullkomliga liv och ställföreträdande död, förklarade Gud varje enskild människa som någonsin levt helt och hållet övertäckt av Jesu fullkomlighet. [15]

En verkligt luthersk predikan betonar även att Gud frälser syndare, inte genom att förvandla dem till förgyllda helgon, utan genom att räkna dem för vara något som de i sig själva inte är. Gud tillräknar oss Kristi fullkomlighet. Genom ett häpnadsväckande byte som det endast var möjligt för Guds sinne att tänka ut, har mina synder skrivits på Kristi konto och det han har åstadkommit tillskrivs mitt konto. Luther uttrycker det väl: »Herre Jesus, du är min rättfärdighet; jag är din synd. Du blev det du inte var, och gjorde mig till något jag inte var.» En förkunnelse som inte framför att Gud för Kristi skull förklarar syndare oskyldiga, förtjänar faktiskt inte det lutherska namnet. [16]

Till sist: luthersk förkunnelse betonar nådens medel – evangelium i Ordet och sakramenten. Som Luther sade: »Gud har inte valt att verka i människors hjärtan på något annat sätt än genom Ordet och sakramenten.» Här är kraftledningen från Guds hus till vårt, och luthersk förkunnelse ger uttryck för detta. [17]

Någon frågade en gång Martin Luther: »Känner du att du är förlåten?» Hans svar är en bild för vad som är speciellt med luthersk förkunnelse: »Nej, jag känner mig inte förlåten. Men jag vet att jag är förlåten, därför att Guds ord säger mig att det är så. Känslor kommer och känslor går, men Guds ord består för evigt.» [18]

(Översättning: Gunilla Hedqvist)