Fråga

Jag har med intresse läst »Svenska Folkbibeln» och har lagt märke till hur språket har förnyats så att även ungdomar nu kan förstå. Men samtidigt funderar jag över vissa ord som fortfarande är svåra att förstå, exempelvis översättningen av det grekiska ordet »Hades» till både »graven» och »helvetet» (Apg 2:27, Upp 20:13, 14). Är helvetet en plats av evig pina? Är det något annat än »Gehenna?» Ny prenumerant. [0]

Svar

Både GT och NT förkunnar den dubbla utgången

Vad gäller Skriftens lära om livets slut och själens tillstånd efter döden skall sägas att den förkunnar den dubbla utgången: I GT förkunnas genom profeten Daniel: »Många av dem som sover i jordens mull skall vakna upp, somliga till evigt liv, andra till skam och evig blygd» (12:2). Och i NT står det att Människosonen vid sin återkomst skall skilja folken och människorna åt. De som står på hans vänstra sida skall dömas till evigt straff och de på hans högra sida skall dömas till evigt liv (Matt 25:31ff). [2]

Skriften lär oss att döden är en följd av synden

Skall vi förstå Skriftens undervisning om själens tillstånd efter döden, är det nödvändigt att undersöka vad den lär om synd och nåd. Frågeställaren säger, att »vissa ord fortfarande är svåra att förstå, exempelvis översättningen av det grekiska ordet ‘Hades’ till både ‘graven’ och ‘helvetet’.» Att Hades (Helvetet) och (död och) grav hör samman har sin grund i att »synden kom in i världen genom en enda människa och genom synden döden, och så kom döden över alla människor» (Rom 5:12). Människans syndaskuld är alltså enligt Skriften den enda orsaken till döden. [4]

Det är vanligt att detta förnekas. Ofta hör man att det i predikningar sägs, hur viktigt det är att bli vän med döden. Men Skriften säger om sådana människor: »De som hatar mig (Gud), de älskar döden» (Ordspr 8:36). Döden är »den siste fienden» (1 Kor 15:26). Död och grav ger oss alltså en påminnelse om att vi människor är ställda under förgängligheten. »Herre, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars tal, så att jag förstår hur förgänglig jag är» (Ps 39:5). [5]

I Pieper-Mueller »Kristen Dogmatik», s. 708 sägs det med all rätt: »Att förneka att människornas syndaskuld är den enda orsaken till döden, beror av att man medvetet eller omedvetet förnekar Kristi ställföreträdande gottgörelse. Den som vill befria människorna ifrån döden måste befria människorna från dödens orsak, syndaskulden, och från Guds vrede över synden. Detta har Kristus gjort genom att prestera den ställföreträdande tillfyllestgörelsen, och därför är Kristus den ende, som befriar från döden (2 Tim 1:10). Det faktum, att även de kristna, som ju äger syndernas förlåtelse, ändå måste dö, kan inte anföras som bevis för att döden inte är att betrakta som en följd av syndaskulden.» Synd är alltså inte endast onda handlingar som människan kan vara i stånd att ha en viss kontroll över, utan den består i en ond natur, som vi har fått från Adam. »Vi var döda genom våra överträdelser» (Ef 2:4). »Alla har vi syndat och saknar härligheten från Gud» (Rom 3:23), den härlighet som vi borde äga. [6]

På samma sätt väcker GT oss till klart medvetande om absolut syndfullhet, som inte kan gottgöras genom våra prestationer. Även i GT gäller det att den enskilde och folket står som syndare inför Gud, den Helige. Att det finns ett klart sammanhang mellan testamentena i detta avseende kan exemplifieras med psaltarpsalmens ord om människan som ställd inför Guds lag (krav): »Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Alla har de avvikit». Dessa psaltarverser (14:1f, 5:10, 140:4, 10:7) återges av aposteln Paulus i Rom 3:10ff. [7]

Även om de kristna faktiskt måste gå igenom döden, så är de kristnas död inte längre någon död. De kristna skall inte drabbas av den andra döden, den eviga förtappelsen (Upp 20:14). Jesus säger: »Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet» (Joh 5:24). De kristna går genom döden in i det eviga livet. Därför kan aposteln Paulus segervisst utbrista: »Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.» [8]

Somliga judar trodde sig kunna uppfylla lagen och så förvärva rättfärdighet, men andra förstod att detta var omöjligt

Att äga lagen och känna Guds vilja var för juden hel och full rättfärdighet. Farisén i templet (Luk 18:10) är inte någon vrångbild. Han är en from farisé, som kan stiga fram och säga: »Allt detta har jag hållit. Vad fattas mig fortfarande?» (Matt 19:20). På samma sätt uttrycker sig också aposteln Paulus, när han ser tillbaka på sitt liv som farisé. Han betraktade sig då som »ostrafflig» i fråga om den rättfärdighet som vinnes i kraft av lagen. Som farisé tog han buden på allvar och ville helt inrikta sitt liv på dem. Här kommer allt an på att lagens bud skall uppfyllas, och det kan människan enligt judisk uppfattning. Den som gör det är from. [10]

Men när människan inte kan uppfylla Guds lag, den i de tio orden uppenbarade gudsviljan, då söker hon rättfärdiggöra sig med hjälp av självvalda gärningar. Självvalda stadgar skapar egenrättfärdiga, självbelåtna människor. Om sitt liv som farisé säger Paulus: »Jag gick längre i judendom än mina jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar» (Gal 1:14). [11]

Men juden hade också Guds lag i de heliga Skrifterna, och inför den kunde han inte känna sig säker på att han skulle bestå. Gud säger: »Jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud» (2 Mos 20:5f). Den lagfromme kunde egentligen aldrig med full säkerhet veta, om hans prestation var tillräcklig inför den helige Guden. Det är betecknande att judendomen enligt alla bevarade vittnesbörd inte kände någon frälsningsvisshet. [12]

En av de mest berömda skriftlärda under apostlatiden var rabbi Jochanan ben Zakkai. Historien om hans död är utförligt berättad. Hans lärjungar och vänner kom för att besöka honom: Då han såg dem, började han gråta. Då sade hans lärjungar till honom: »Varför gråter du?» Då sade han: »Skulle jag inte gråta nu, då jag skall föras inför konungarnas Konung, den Helige, vilkens vrede, om han vredgas på mig, är evig vrede, vilkens bojor, om han fängslar mig, är eviga bojor, vilkens dödsdom, om han dödar mig, betyder evig död, inför honom som jag inte kan övertala med ord och inte kan blidka med pengar – och inte bara detta, utan framför mig är två vägar: Den ena till Edens lustgård och den andra till Gehenna, och jag vet inte på vilkendera jag kommer att föras.» Ingen har tvivlat på att om överhuvud någon av judendomens rabbiner var rättfärdig, så var det han. Att man bevarat detta ord av honom från dödsbädden, bevisar hur äkta det var. Denna frälsningsovisshetens klagan hör till det karakteristiska för fariseerna. Den som tar lagen, Guds lag, på allvar måste hamna i förtvivlan, hur respektabel och präktig han än må vara i sin livsföring. [13]

Vi finner alltså i judendomen (fariseismen) en inre motsättning. Rabbinen Jochanan ben Zakkai var klart medveten om att Gud, den Helige, »inte kunde övertalas med ord och inte kunde blidkas med pengar». Men i 2 Mackabeerboken, som är skriven av en farisé och som tillhör De apokryfiska skrifterna, får Judas Mackabbeus beröm för att han insamlat pengar för de stupade, att sändas till Jerusalem och användas till syndoffer. Det hade nämligen visat sig att dessa stupade »under kläderna hade något som var helgat åt avgudarna i Jamnia» (12:40-46). Judas Mackabeus kunde göra denna insamling, eftersom »han insåg att de som hade avlidit efter att ha fört ett gudfruktigt liv hade ‘en belöning av nåd’ sig förvarad.» Därför lät han »offra för att bringa försoning för de döda (för att blidka Gud), på det att synderna skulle bli dem förlåtna.» [14]

Utgick farisén från de äldstes stadgar, deras egna självvalda lagar och regler, då kunde den lagtrogne juden förklara att han till och med gjorde mer än vad dessa fordrade: »Jag ger tionde av allt jag tjänar» (Luk 18:12, Matt 23:23). Men utgick han från Guds lag, sådan den var av Gud given i Skriften, då bävade den fromme juden. Den lagen dömde och fördömde honom. På samma gång skall det sägas att GT:s löftesord om den kommande Frälsaren, »Messias, Fursten, som skulle ‘avskäras’, dödas» (Dan 9:25f) i judendomen (den fariseiska fromheten) hade fallit i glömska. Om den fromme Simeon, som kom till templet och tog emot Jesusbarnet, heter det att han väntade på Israels tröst (Luk 2:25ff). Det fanns sådana i Israel. Men att fariseerna och de skriftlärda bars av en sådan väntan på Messias och ett sådant hopp, det ger inte NT något belägg för. När den blindfödde ställde den frågan till fariséerna: »Kanske ni också vill bli Jesu (Messias) lärjungar?, då svarade dessa: ‘Det är du som är Jesu lärjunge, vi är Moses lärjungar’» (Joh 9:27f). [15]

Vilken skillnad är det inte mellan judisk (fariseisk) och kristen åskådning. Paulus, den f.d. farisén, den kristne aposteln, bekänner: »Då vi har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus» (Rom 5:1). Och han säger: »Så finns det nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus» (Rom 8:1). Och det heter vidare: »Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss» (Rom 8:33ff). [16]

Även grekerna hade vissa föreställningar om den dubbla utgången

Den värld i vilken kristendomen framträdde behärskades av den grekiska (hellenistiska) kulturen, och därmed kom de kristna i beröring med den grekiska religionen i dess senare stadier (Apg 14:11f, 17, 19). Där det grekiska inflytandet härskar, blir inte Gud längre den Helige utan den goda principen. Människan är inte bristfällig därför att hon har en ond vilja utan därför att hon tillhör materiens värld. I grekisk religion hade begreppet »skuld» blivit identisk med »materia». Frälsning för greken betyder att ryckas bort från bundenheten vid materiens värld. Genom askes, vigningar och renhetsbad sökte de slita sina bojor. De grekiska mysterierna är i första rummet odödlighetsmysterier. [18]

I likhet med NT talar grekerna om en dom över de döda, men en dom som anförtrotts åt visa människor, samt om en himmel och ett helvete. Somliga av de döda får bo på de elyseiska fälten, »de saligas ängder» medan andra dväljs i mörker i Hades. Föreställningen om »Hades» fanns redan tidigt i den grekiska världen, innan Nya testamentet skrevs. Hades var där vanligtvis tänkt som ett skuggornas rike. Men tanken på straff var inte främmande för grekerna. De som begått verkliga nidingsdåd störtades ner i avgrunden, Tartaros. Epikureerna däremot lärde att människan förintas i döden. [19]

Även hos hedningen finns en viss kännedom om lagen

När aposteln Paulus i Rom 1 talar om hedningarnas synder avslutar han sin framställning med att säga: »Sådant gör de (dvs sådana synder begår de), fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden» (1:31). Det finns alltså hos hedningarna en viss kännedom om lagen. [21]

Av Rom 2:11-16 framgår att det hos hedningar pågår en dubbel process i samvetet. De registrerar i sina samveten sina egna handlingar och fäller en dom över dem. Därtill kommer samvetets dom över andra människor. Den bedömningen sker, när människor i umgänget med varandra iakttar sina medmänniskors handlingar. Den dom som de då i sina samveten fäller över andra människors handlingar, blir först på den yttersta dagen uppenbar. Aposteln sammanfattar: »Hedningarna visar (med detta) att lagens verk är skrivna i deras egna samveten, när deras tankar antingen anklagar eller försvarar dem.» [22]

Genom den översättning som NT 81 ger av vers 15: »Om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig», ifrågasätts existensen av en sådan moralisk norm. Tankarna håller då liksom debatt med sitt eget samvete. Samvetet debatterar med sig självt. Mot en sådan tolkning står också de i grekiskan starkt betonade orden »när de är tillsammans, vilket ger en motsats mellan de båda satsstyckena, så att dessa inte beskriver samma samvetsprocess. Att hedningarna själva har en sådan lag, som väcker deras samveten, uttrycker aposteln i de orden att »lagens gärning», den gärning som lagen kräver, är skriven i deras hjärtan. [23]

Hades (Helvetet) är i Nya testamentet en straffort

Det första nytestamentliga ställe där »Hades» omnämns finner vi i Matt 11:22f: »Jag säger er: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. Och du, Kapernaum, skall du kanske upphöjas till himlen? Nej, ner i helvetet (Hades) skall du fara.» Jesu domsord över staden Kapernaum, den stad där han först verkade, där han utförde sina första under (Mark 1:21ff), visar att Hades är en straffort. [25]

I Matt 16:18 säger Jesus: »Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.» Kristus förkunnar här sin seger över ondskans välde. Med Helvetet (Hades) kan inte heller här förstås en plats för alla avlidna, såväl troende som otroende. Här står vi inför motsatsen Guds stad och djävulens. Helvetets portar (dvs Helvetets välde, Odeberg) skall inte kunna krossa Kristi kyrka och församling. [26]

Mycket tydligt talas det också om Helvetet (Hades) i Luk 16:23: »När han (den gudlöse rike mannen) plågades i helvetet (Hades), lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom.» Till Hades kom den rike mannen, till Abrahams sköte den fattige Lasarus. Abraham talar om »en stor gapande klyfta mellan oss och er», mellan Abrahams sköte och »detta pinorum». Abraham kan alltså inte ha befunnit sig i Hades. Abrahams ort är att söka i himlen, den rikes i Hades (helvetet). Av här citerade ställen framgår alltså att Hades i NT inte – liksom i grekisk religion – kan beteckna en plats, där de dödas tillvaro ofta skildras som ett skuggliv utan straff men också utan salighet. [27]

Vad beträffar själens plats efter döden nämner Skriften endast två: Himmel och Helvete (Hades). I NT benämns de gudfruktigas ort Abrahams sköte (Luk 16:22), Paradiset (Luk 23:43), min Faders hus (Joh 14:2), de gudlösas ort däremot Hades (helvete), Gehenna (Matt 10:28) och Tartaros (avgrunden). Att det skall finnas en gemensam ort för själarna, i vilken fromma och gudlösa skall vistas tillsammans, lär inte Skriften. [28]

I vissa sammanhang är död (grav) och helvete sammanhörande begrepp

Ordet Hades (Helvete) förekommer i Uppenbarelseboken tre gånger (1:18, 6:8, 20:14), varje gång i samband med ordet »död». Kristus har makten över döden och vad som följer på döden, Hades (Helvetet), han har »nyckeln till ‘avgrundens brunn’ och kan öppna och stänga den brunnen (Upp 6:8, 9:1). Att synd, död och grav i Skriften förs samman är uppenbart. Skriften använder ofta ordet död för att beteckna skilsmässan från Gud. Så är fallet i Apg 2:27, en vers som vår insändare hänvisar till. Där citeras Ps 16:10: »Du skall inte lämna min själ i graven» (hebr. i Shéol, grek. i Hades). Att död, grav och helvete inte bara förs samman utan även är liktydiga begrepp framgår av apostelns segerrop, hämtat från Hos 13:14: »Du död, var är din seger? Du död, (hebr. Shéol, andra handskrifter: »Du Helvete» (Hades), var är din udd? Vi skall därför övergå till att granska ordet Scheol i Gamla testamentet. [30]

Det hebreiska ordet ‘Scheol’ i GT beteckningar både graven och helvetet

Liksom i NT död, grav och helvete (Hades) ställs samman så ställs också i GT död, grav och Scheol (Helvete) samman. I Ps 89:49 har Scheol och död samma innebörd. Det är ju mycket vanligt i hebreiskan att en tanke omedelbart upprepas i liktydig form. Luther översätter: »Vem är den man, som inte skall se döden, som räddar sin själ ur (Scheol) dödens hand?» Karl XII:s översättning: »Vem räddar sin själ ur ‘helvetes hand’?» Denna vers utsäger i dessa båda led den sanningen, att vi alla, såväl gudlösa som gudfruktiga, måste dö. Att Scheol senare kom att återges med dödsrike var egentligen olyckligt. Utifrån den översättningen har somliga dragit den slutsatsen, att Scheol skulle beteckna ett »mellantillstånd» och vara den plats där gudlösa och gudfruktiga vistades efter döden. Så uppfattar t.ex. NT 81 Scheol som beteckning för ett sådant mellantillstånd. Först senare, sägs det, skulle Scheol komma att betraktas som en straffort. Så är inte fallet. Scheol betyder i GT helvete (Ps 49:15-20). Det visar vers 20, där det sägs att de ogudaktiga aldrig mer (i evighet) skall se ljuset. Det betyder också grav (så Ps 16:10). Eftersom versen i fråga nämner graven i den senare vershalvan, är det troligt att graven åsyftas även i den förra, eftersom hebreerna brukade uttrycka samma tanke två gånger med olika ord och uttryckssätt. Grav och förgängelse hör samman. [32]

GT känner alltså två orter, dit de avlidna kommer. Den ena heter Guds hus (Ps 84:5) och land (Ps 27:13) eller De levandes land. Där är Guds ljus, där skådar David Guds ansikte i rättfärdighet (Ps 17:15). Dit kom också Kristus tillsammans med rövaren. Den andra orten kallar däremot GT för Helvetet (Ps 49:15-20). [33]

Grekisk och nordisk religion känner varken synd eller frälsning, men kristendomen har båda

Vi har tidigare sett att hedningar enligt Paulus i sina samveten kunde fälla en dom över sina egna och andras gärningar. Men studerar vi grekisk religion, finner vi att grekerna hade ett mycket rymligt samvete, och mestadels hade de inget samvete alls. Våldtäktsmannen gick fri från straff. Så var det även med deras gudar. [35]

Detsamma är förhållandet med de hedniska nordborna. Till Oden kom alla de som hade fallit i strid, och till Hel kom alla, som dog av sjukdom och ålderdomssvaghet. Endast de som föll i strid räknades för något. Här tycks inte den samvetsprocess som Paulus talar om vara för handen. Och det beror på att såväl grekisk som nordisk hedendom var »nersmutsad» av ett panteon av gudar, som inte ställde några krav på arten av levnad och som i sig själva var moraliskt belastade. Det fruktansvärda allvaret i synd och skuld saknas såväl inom grekisk som nordisk religion. [36]

Vilken avgörande skillnad är det inte mellan kristendom och hedendom. Om det onda för greken var »materien», är det onda i kristendomen människan och hennes vilja. Det ondas begrepp blir skuld. Det är betecknande att stället hos Paulus: »Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv» inte fortsätter: »Han tillräknade den inte dess ondska» utan: »Han tillräknade inte människorna (dem) deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord» (2 Kor 5:19). Där detta evangelium förkunnas, där skall det ord fullbordas: Döden är uppslukad och seger är vunnen: Du död, var är din seger? Du död (Helvete), var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus (1 Kor 54ff). [37]

Ingemar Furberg