I tidskriften »Pietisten» 3(1996) ges en Kommentar till Evangelisk-lutherskt samråds träff i Stockholm 3-4 maj 1996. Delegater från Lutherstiftelsen, Nordöstra Skånes Missionsförening, Sydöstra Smålands Missionsförening, Hässleholms Lutherska Missionsförening, Kyrkliga förbundet, Östlaestadianerna, KUS, BV och LBS samt enskilda präster och andra intresserade fanns med. Vi citerar: [0]

»Planer på alternativ prästvigning har funnits på sina håll. Efter att ett ‘nödkonsistorium’ granskat och examinerat kandidaterna skulle biskop em. Bertil Gärtner prästviga dem. Det föreslogs även att våra organisationer skulle anställa dem som blev prästvigda som herdar i olika delar av landet. Efter samtal beslöts att varje enskild organisation som ville förorda prästvigning enligt förslaget skulle ta kontakt med Kyrklig Samling. Det beslöts att sända en gemensam hälsning till KS med önskan om Guds ledning i denna sak. Det uppdrogs även att initiera en namninsamling över landet med anledning av välsignelsen av homosexuellt partnerskap, kyrkans vägran att prästviga kvinnoprästmotståndare samt att det inte längre tydligt sägs att Jesus är enda vägen till Gud.» [1]

På frågan vem som har rätt att kalla präster, svarar De lutherska bekännelseskrifterna att nycklarna är givna åt kyrkan. Där församlingen är, där är befallningen att predika evangeliet. Därför måste församlingarna behålla makten att kalla, välja och inviga präster. Det kan inte vara obekant för dessa lutherska föreningar och sammanslutningar vad Bekännelseskrifterna säger skall göras i en sådan situation: »Då biskoparna antingen omfattar falsk lära eller vägrar att meddela vigning, är församlingarna tvingade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya.» [2]

Många av ovan nämnda grupper, som här benämns »organisationer», tjänar redan i praktiken som församlingar. De har regelbundna predikogudstjänster, och en del av dem har också övertagit förvaltningen av sakramenten. Inte desto mindre känner sig dessa organisationer mycket osäkra, när det gäller frågan om kallelse till herdar och lärare. »Efter samtal beslöts», heter det, »att varje enskild organisation som ville förorda prästvigning enligt förslaget skulle ta kontakt med Kyrklig Samling. Det beslöts att sända en gemensam hälsning till KS med önskan om Guds ledning i denna sak.» [3]

Jan Nilsson, som avger denna rapport, skriver: »Jag tror inte att vi skall ändra på de ordningar vi haft i våra västerbottniska bygder så länge vi inte tvingas till det. Vi vill stödja våra kvarvarande bibeltrogna präster och vill inte orsaka onödig splittring bland Jesu vänner. Med Skriften som grund och bekännelsen som ledning får vi efter och under bön gå andra vägar när Herren ger tecken. Må vi bara inte stanna kvar i kyrkan till priset av våra själar.» [4]

Men kan det verkligen vara sant att de kristna i denna sak skall vänta på tecken från himlen? Har vi Skriften som grund och bekännelsen som ledning, bör vi väl först fråga vad Skriften säger vi skall göra i sådana situationer och sedan handla därefter. Aposteln Paulus ger en mycket klar befallning i sitt brev till romarna. Han skriver: »Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har blivit undervisade i. Vänd er bort ifrån dem» (Rom 16:17ff). Och i sitt brev till Titus säger han: »En villolärare skall du visa ifrån dig, sedan du varnat honom en första och andra gång, eftersom du vet att en sådan är på fel väg och har dömt sig själv» (3:10f). [5]

Att ett sådant handlande skulle »orsaka onödig splittring bland Jesu vänner», det kan väl inte vara sant. Skriften säger ju att sådant handlande är nödvändigt. Sker inte detta »kan de som vållar splittring bli er till fall.» Aposteln räknar också med att de skall handla i lydnad mot hans ord. Han skriver: »Er lydnad är ju känd av alla» (Rom 16:19). Om Jesu vänner är så fästa vid dagens falska biskopar, att de talar om att »onödig splittring orsakas», när Skriften och Bekännelseskrifterna talar om nödvändigheten av att dra sig undan biskopar, som förvägrar församlingarna att kalla rätta lärare, då måste man fråga sig om dessa vänner står i ett rätt förhållande till den apostoliska undervisningen. Aposteln Johannes skriver: »Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att ni skall ha gemenskap med oss (apostlar). Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.» Att stå i den apostoliska efterföljden det innebär att hålla fast vid den apostoliska tron. De som har avvikit från apostlarnas tro har ingen rätt att förvägra församlingarna att kalla och inviga Ordets tjänare. Luther säger: »Även om de vore rättskaffens biskopar, som ville ha evangelium och ville insätta rättskaffens predikare, så varken kunde eller borde de göra detta utan församlingens vilja, val och kallelse» (WA 11, 413, 23ff). [6]

 

Svenskar fann Sodom och Gomorra

Från tidningen Arbetet den 3 febr 1996 hämtar vi ovanstående rubrik. [0]

»De svenska arkeologerna Anders Kaliff och Richard Holmgren är övertygade om att de har funnit platserna för de bibliska städerna Sodom och Gomorra efter utgrävningar i Jordanien. [1]

Analysen av keramik, murrester, gravar och flinta som de hittat vid Döda havet tyder på att städerna låg just där. Enligt Bibeln förstördes Sodom och Gomorra av Gud omkring 1900 år före Kristus som straff för invånarnas syndiga leverne. De fynd som de svenska arkeologerna gjort visar att bosättningarna vid Döda havet förstördes ungefär vid den tidpunkten av jordbävningar och efterföljande flodvågor. [2]

Platsen för utgrävningarna har varit avstängd för allmänheten mellan 1967 och 1994, då fredsavtalet mellan Israel och Jordanien öppnade möjligheten för arkeologiska undersökningar. De båda svenskarna var snabbt på plats. I samarbete med Jordaniens motsvarighet till vårt svenska Riksantikvarieämbete har de lett utgrävningarna. Redan när de kom hem i höstas var de ganska säkra på att det var Sodom och Gomorra som de hittat. [3]

Det är först nu i veckan dateringarna blivit klara och vår tro stärks till 100 procent. Det är Sodom och Gomorra, säger de båda arkeologerna. I höst åker de ner igen, men snart är pengarna slut. Hittills har de själva satsat 70.000 kronor i projektet. Drömmen är att hitta en sponsor.» [4]

 

”Jesus … nja, jag är skeptisk”

(Göteborgs-Posten den 3 april 1996)

»Alla troende kristna kan pusta ut – påsken är räddad. En enig arkeologkår underkänner de brittiska TV-journalisternas ‘upptäckt’ av Jesu familjegrav. Ett fynd som, om det hade varit riktigt, skulle ha skakat kristendomen i dess grundvalar. [1]

GP kunde i går granska de kistor från första århundradet som har vållat den stora uppståndelsen. De har alla inskrifter med namn på den heliga familjens medlemmar och är funna i samma grav, något som fick TV-teamet att dra slutsatsen att det rör sig om Jesus med familj. [2]

– Namnen säger oss ingenting. De var mycket vanliga namn på den tiden och vi kan inte dra några slutsatser av att de hittades tillsammans, sade arkeologen Zvi Greenhut när jag träffade honom i den israelitiska arkeologimyndighetens magasin, där kistorna och tusentals andra fynd förvaras. Han förklarade att en fjärdedel av kvinnorna på den tiden hette Maria eller varianter av det namnet. Också Josef var ett mycket vanligt namn. [3]

Inskrifterna är av skiftande kvalitet. Just namnet Jesus, »Jeshua», är knappt läsbart och det är därför osäkert om det verkligen står så. Däremot syns fortsättningen – Josefs son, »Bar Jehoshef», tydligt. Vi kan också läsa namnen Josef och Maria i mycket tydlig hebreisk stil. Det är så gott som omöjligt att bevisa att det rör sig om den heliga familjen. Alla forskare är välkomna hit för att undersöka saken, säger Greenhut. [4]

Det krävs ett mera ovanligt släktnamn för att kunna identifiera de begravna. För några år sedan hittade vi namnet Kaifas i en grav, jag var själv med på den utgrävningen. Med hjälp av namnet kunde vi fastställa att det rörde sig om översteprästen på Jesu tid eller åtminstone någon i hans familj. [5]

Motti Neiger, talesman för myndigheten, säger: Vi har varit fullständigt nedringda, dag och natt. Det är naturligtvis en bra historia inför påsken, men det är bara spekulationer. Chansen att det skulle röra sig om Jesu familjegrav än nästan obefintlig. [6]

– Jag tar frågan om Jesu historiska existens mycket allvarlig. Därför skulle det naturligtvis ha varit ytterst betydelsefullt om man hade hittat en grav med Jesu ben i, säger Jerry Murphy O’Connor, professor i Nya testamentets historia i Jerusalem. [7]

– Om Jesus hade en familjegrav borde den finnas antingen i Nasaret eller i Betlehem, där Josefs familj bodde. Inte i Jerusalem, kommenterade arkeologen Randy Smith.» [8]

 

Präst varnas efter att ha skickat ut profetior

(Göteborgs-Posten den 15 maj 1995) [0]

»Tron på profetissan tog över och nu har domkapitlet gett honom en varning. Prästen själv påstår dock att han sedan två år tillbaka haft helandets gåva. [1]

Under ett par års tid har kritiken växt mot Seppo Myyry, stiftsadjunkt för de finskspråkiga i Göteborgs stift. Orsaken härtill anses vara en kvinna som säger sig ha profetians gåva. I maj 1995 skickade Seppo Myyry ut hennes profetior till alla finska medarbetare i stiftet. Dessa förklarade att Seppo Myyry är Guds profet och att det är syndigt att kritisera honom. Under hösten 1995 delade han också ut profetiorna i finska församlingsgrupper och vid gudstjänster. [2]

Profetiorna skall den kvinnliga profetissan ha fått nattetid och bandat. Seppo Myyry har sedan renskrivit dem. ‘Jag skall stiga ned från himmelen och jag skall komma över er som dånet av stora vatten…’ ‘Jag Herren tål inte denna hädelse…’ (dvs kritik av Seppo och profetissan). ‘Jag lyfter dem (profetissan och Seppo) upp ifrån den heliga dyn…’ [3]

Till domkapitlet säger Seppo Myyry att han inte ett dugg tvivlar på att profetiorna kommer från Gud. Till GP säger Seppo Myyry om sitt och kvinnans engagemang: ‘Vi hade en kallelse’! För övrigt kommer han att överklaga domkapitlets beslut om varning för tjänsteförseelse. Mer vill han inte säga.» [4]

IF