Rapport om samtal med ärkebiskopen

I Göteborgs Stifts-Tidning 8(1996) berättar kyrkoherde Pekka Heikkinen att han och fem andra haft nya samtal med ärkebiskopen. Han skriver: [0]

»I samtalet om bibelsynen förutsatte ärkebiskopen, att den ena parten i samtalet inte får ifrågasätta den andres bibelsyn. Även om parterna kommer till motsatt resultat i sin tolkning av Bibeln, är båda parter lika bibeltrogna. Ingen har nämligen monopol på sanningen. Det är högmod att påstå sig ha Bibeln på sin sida. Under vårt samtal kunde vi dock inte undgå att gång på gång ifrågasätta t.ex. biskoparnas bibelsyn och åtminstone indirekt anklaga dem för avfall från Guds ords sanning. Detta irriterade uppenbarligen ärkebiskopen. [1]

Inledningsvis meddelade ärkebiskopen, att han funderat på att inställa samtalet efter att i Kyrkans Tidning ha läst vad jag skrev som svar på biskop Eckerdals öppna brev till de 49 prästerna i Göteborgs stift. Det gällde mitt hävdande av att vi genom vårt agerande står för en ‘rätt kyrkosplittring’. Ärkebiskopen kunde inte inse, att biskoparna genom sitt agerande i prästvigningsfrågan driver fram en sådan splittring. [2]

Givetvis var vi inne på homosexfrågan och biskoparnas förslag till förbön för dem som registrerat sitt partnerskap. Här menade sig ärkebiskopen vara lika bibeltrogen som vi. Samtidigt framgick det av ärkebiskopens ord att kyrkan faktiskt har problem med sina homosexuella präster och i sin tur försöker osynliggöra dem så mycket som möjligt för församlingarnas skull. Här finns en dubbelmoral, som måste bli allt mer ohållbar med åren, ju fler homosexuella präster som släpps in i vår kyrka. Dessa kommer ju inte nöja sig med att leva anonyma utan kräver samma respekt för sin ‘kärlek’ som man visar de heterosexuellas kärlek. Hur mycket bättre vore det inte, att vår kyrka fattade samma beslut som Norska kyrkan: att homosexuella inte får anställas, när de nämligen ämnar att leva ut sin läggning.» [3]

I sin rapport från ett tidigare samtal med ärkebiskopen skrev Heikkinen: »Vi kan inte erkänna, att kyrkans ledare är bibeltrogna. Med tanke på hur långt ifrån varandra vi står i synen på Guds ord känns det allt ibland som om det vore meningslöst med samtal.» Efter detta senare samtal som pågick i tre timmar skriver Heikkinen: »Summan blir till sist den jag inledningsvis nämnde: Det synes meningslöst samtala med en motpart som har en helt annan bibelsyn.» [4]

– – –

I tidskriften Lutherläsaren Nr 13 – den 16 sept 1996 skriver Helge Hildén en artikel om att »på tidigt stadium driva bort var och en med vettet i behåll…» [0]

I svenska tidningar – bl.a. Göteborgs-Stifts Tidning och Svensk Pastoraltidskrift – ingick under försommaren notiser om nya grepp i utbildningen av Svenska kyrkans blivande arbetare, präster, kyrkomusiker, diakoner och ungdomsarbetare. Exemplen kom från en utbildningsvecka i Lunds stift. Veckan hade med all tydlighet syftet att få de unga att en gång för alla bryta med kyrkans gamla grunder. Bibel, psalmbok och lutherdom skulle bort. Psalmförslag som den gamla morgonpsalmen »Pris vare Gud som låter / oss glada vakna upp…’ (SPsb 177) »var inte populära». Annat var det med sånger som »Min moder är ett urtidshav…» Citat av Luther fick kursens ledare att må illa. Lästes Bibeln, skulle det ske med urskillning. Texterna kapades, där ord om synd förekom, och Jesu missionsbefallning avbröts före orden… »lär dem att hålla alla de bud jag har gett er». [1]

Vad fylldes detta vakuum med? Jo, en det egna jagets gudstjänst. Och hur togs jaget fram? Deltagarna berättade: »Vi fick gå runt i rummet, ta varandra i hand, stanna till och se varandra i ögonen under det att vi sjöng ‘Du vet väl att du är värdefull». Om hur grundvalen för det lades berättar starten för en gudstjänstverkstad en kväll: »Vi började med sträckningar som övergick i grimaser och rytanden. Därefter skulle vi leka monster. Prästinnan… jagade alla övriga i rummet. Då hon tog en, blev den monster och fick jaga. Ibland skrek hon ‘spegla’, då skulle man avspegla och härma monstret…» [2]

På ryktena från samarbetsveckan reagerade bl.a. Eddie Tistelgren på Svenska Dagbladet och framhöll, att vi inte får avspisa sådana fenomen med en axelryckning: »Innan vi flinar käken ur led, borde vi göra en seriös ansats att begripa vad det här är fråga om. Vi kan inte bortse från… att dessa sanslösheter pågår bl.a. för att på ett tidigt stadium driva bort var och en med vettet i behåll och tron intakt från kyrkliga tjänster – kvarlämnande bara de vegeterande existensformerna i allmoderns stora urtidshav. Det hela är på samma gång inskränkt och auktoritärt, men i själva verket långt mer än så… en inskränkthet som berövats varje försonande drag av underliggande allvar. – Det är, för att uttrycka sig mycket tydligt, skit.» [3]

Hildén fortsätter: »Men något sådant förekommer ju inte i Finland», kommenterar någon. Inte? Visst förekommer det, och har förekommit länge, om än sällan med den bryskhet vi hör om från S Hoka ungdomsgård i Lunds stift. Det avgörande är emellertid inte de uppseendeväckande formerna med grimaser och rytanden, utan den inneboende aversion, som har vuxit sig stark mot all genuin kristendom. Den har sedan årtionden gjort sig bred också i vårt kyrkoliv. [4]

Hildén avslutar: »En aktuell och ödesdiger sidoprodukt i saken är vad Eddie Tistelgren hade ögon att se. Också hos oss ger kyrkans sanslösheter utslaget ‘att på ett tidigt stadium driva bort var och en med vettet i behåll och tron intakt (t.ex.) från kyrkliga tjänster’. Det sker allt oftare ‘på tidigt stadium’, men också konsekvent och brutalt i efterhand. [5]

IF

 

Einar Holmqvist, Storkågeträsk, har utgett en bok på Bibeltrogna Vänners förlag – »När väckelsen kom». Den första större delen behandlar bakgrunden – det dagliga livet i en liten västerbottensby. Den senare mindre delen skildrar hur väckelsen kom utan yttre rörelser – liksom inifrån. På ett klart, skriftenligt, lutherskt sätt beskriver han hur Gud verkar i människans hjärta till omvändelse och frid. Människans totala oduglighet avslöjas. Gud är den som verkar. Detta avsnitt är utomordentligt bra. Boken kan varmt rekommenderas för alla. [0]

Håkan Runesten