– Hur skall vi översätta ordet eperåtäma i 1 Petr 2:21?

Numera är översättningen ”bön om ett gott samvete” gängse

Översättningen av detta grekiska ord är omstridd. Det förekommer endast här i Nya testamentet. I 1917 års översättning återges versen så: »Efter denna förebild blir ni också frälsta genom vatten – nämligen genom ett dop som inte betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete – i kraft av Jesu Kristi uppståndelse.» Enligt denna översättning åsyftas med det ovan citerade grekiska ordet en bön: »man anropar Gud om ett gott samvete», en översättning som sedan följdes av David Hedegård och NT 81 (vänder sig till Gud). Att denna översättning hade kommit i förgrun­den är rätt naturligt, eftersom W. Bauers Wörterbuch zum Neuen Testa­ment återgav ordet enbart på detta sätt i 1 Petr 3:21: »Bitte an Gott um ein gutes Gewissen» /bön till Gud om ett gott samvete/.

Som skäl för att det grekiska ordet skulle betyda bön har man anfört att motsvarande verb »eperåtaå» i Matt 16:1 skulle betyda bedja: »Far­iseerna och sadduceerna kom fram och ville snärja Jesus och begärde att han skulle visa dem ett tecken från himlen.» Men på detta ställe kan det knappast vara fråga om någon bön. Det var ju Jesu motståndare, som kom för att fresta honom och som frågade, om han ville visa dem ett tecken.

Ser vi också på det närmaste sammanhanget kan betydelsen »bön» inte komma i fråga. Här talas det om vattnet (dvs dopet) som den fräl­sande flod, som inte utför en yttre rening på kroppen utan en inre ren­ing, en rening av hjärta och samvete. Med all rätt säger W. J. Dalton i sitt arbete Christ’s Proklamation to The Spirits, 1965, s. 228: »Beskriv­ningen av dopet som en bön är främmande för Nya testamentet.» Det handlar här inte om vad den nydöpte har gjort utan om den verkan som dopet har på den döpte. Petrus påminner i sitt första brev adressaterna om att »ni har blivit födda på nytt … genom Guds levande ord som förblir» (1:23). Samma frälsande kraft tillskriver han dopet. Han säger: »Dopet frälser er … genom Jesu Kristi uppståndelse.» Dopets frälsande kraft är klart uttryckt.

Många språkmän översätter emellertid ordet eperåtäma med löfte, förpliktelse

När den engelska utgåvan av Bauer (W. F. Arndt–F. G. Gingrich, A Greek-English Lexicon of the NT, 1957, kom ut, visade det sig att man vid sidan av »bön» ger ordet en alternativ översättning, nämligen »pledge», högtidligt löfte, förpliktelse. Går vi sedan till det erkända profangrekiska lexikonet Liddell–Scott (ny utg. 1940) nämns over­huvud inte någon betydelse »bön» till 1 Petr 3:21, utan här anges en­bart betydelsen »pledge», högtidlig förpliktelse.
Många språkmän översätter emellertid ordet eperåtäma med löfte, förpliktelseblir» (1:23). Samma frälsande kraft tillskriver han dopet. Han säger: »Dopet frälser er … genom Jesu Kristi uppståndelse.» Dopets frälsande kraft är klart uttryckt.

Inte heller G. W. H. Lampes nya Apatristic Greek Lexicon, Oxford 1961 ff, känner betydelsen »bön» för vårt ord. På samma linje ligger Moulton–Milligan, The Vocabulary of the Greek NT, 1930. Inte hel­ler detta lexikon upptar betydelsen »bön». 1 Petr 3:21 återges här med »förpliktande löfte», »överenskommelse». Bo Reicke utgår också i sin kommentar till första Petrusbrevet (1970) direkt från betydelsen »över­enskommelse» (egentligen »kontrakt», beroende på att man stadfäste överenskommelser genom ett högtidligt frågande och svarande»).

Enligt de äldsta översättningarna och tolkningarna är det fråga om en bekännelse eller ett svar på dopförrättarens fråga

Den syriska översättningen Pesjitta översätter 1 Petr 3:21 b på följande sätt: »men (dopet är) när ni bekänner er till Gud med ett rent samvete.» En annan gammal orientalisk översättning av NT är den koptiska, som föreligger i två översättningar. Den äldsta är den sahidiska, som återger »eperåtema» med »svar» och därmed ligger på samma linje som den syriska.

Hos Cyrillos av Alexandria (död 444) finner vi en direkt tolkning av 1 Petr 3:21. Han frågar: »Vad betyder ett gott samvetes ‘eperåtäma’? Det betyder bekännelsen av tron på Kristus.» För honom betyder alltså ordet »eperåtäma» detsamma som »homologia» (bekännelse). Cyrillos av Jerusalem förstår vårt ord på samma sätt, när han i sina Mystago­giska katekeser (ca. 350 e. Kr.) skriver: »Och var och en blev tillfrågad om han tror på Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Och ni bekände den frälsande tron och blev döpta.»

Utefter samma tankebanor rör sig Theodoros av Mopsuestia i sina Kateketiska predikningar över dopet (från 380-392 e. Kr.) Här säger dopkandidaten: »Jag avsäger mig Satan … och jag förpliktar mig vid ett löfte: Jag tror och låter döpa mig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.» Bekännelsen vid dopet tolkas som avläggande ett för­pliktande löfte. Det som vi kallar bekännelse hade i den gamla kyrkan ett starkt drag av »ingången förpliktelse».

Går vi till den västliga kyrkan finner vi att ordet »eperåtäma» såväl i den gammal latinska översättningen som i Vulgata översätts med »in­terrogatio», som betyder »fråga». Det avser då den fråga som ställs till dopkandidaten. I Apg 8:37 har vi en vers som textkritiskt sett är se­kundär, men som i alla fall kan gå tillbaka till 100-talet …, eftersom den är bevittnad både av den gammallatinska översättningen (Itala) och Ireneus och Cyprianus. Där läser vi: »Filippus sade till honom (den etiopiske hovmannen): ‘Om du tror av hela ditt hjärta, kan det ske’ (dvs kan du döpas). Hovmannen svarade: »Jag tror att Jesus Kristus är Guds Son.» Också i den västliga kyrkan ställdes frågor vid dopet. I ljuset av detta kan vi anta att ordet »eperåtema» här får en innebörd av »svar», »löfte», »bekännelse». Grekiska ord som slutar på -ma betecknar re­sultat, dvs. svaret på den ställda frågan.

Att Tertullianus (200 e. Kr) anspelar på 1 Petr 3:21, när han skriver: »Själen frälses inte genom bad, utan genom Silar», är uppenbart. Lik­som Petrus polemiserar han mot judiska reningsriter. Svaret vid dopet – »vi svarar på sakramentets ord» – jämför han med soldatens ed. Svaret som dopkandidaten ger kan han också beteckna som »bekän­nelse».

Eftersom dopakten redan under apostolisk tid ägde rum i form av fråga och svar är det naturligt att översätta eperåtäma med bekännelse

Går vi tillbaka till Vulgata, den latinska översättningen av NT, finner vi att den återger det grekiska ordet med »interrogatio» = fråga, det efter­frågade. Vulgata har alltså gett en ordagrann översättning av det gre­kiska ordet. Att King James sedan återger ordet med »answer» = svar bör ej väcka förvåning. Vi har ju här ovan fått exempel på hur ordet »eperåtäma» översätts med »överenskommelse» och »kontrakt» och att överenskommelser stadfästes genom högtidligt frågande och sva­rande.

Att uttrycket »eperåtäma» får en innebörd av svar, bekännelse, mås­te ligga nära till hands för aposteln, eftersom dopakten redan i aposto­lisk tid ägde rum i form av fråga och svar. När aposteln Paulus i 1 Kor 12:3 talar om dem som förut »oemotståndligt drogs till de stumma avgudarna», tilltalar han dem nu som sina bröder och förklarar: »Ingen kan säga att Jesus är Herren annat än i kraft av den helige Ande». Bör det inte vara naturligt att aposteln här tänker på dem som vid dopet avlagt denna goda bekännelse? Ur denna dopbekännelse kom sedan trosbekännelsen (trosregeln) att utvecklas, den som vi benämner den apostoliska trosbekännelsen. Översättningen av 1 Petr 3:21 skulle då bli denna: »Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Det innebär inte att kroppen renas från smuts utan är ett rent (= renat) samvetes bekännelse till Gud genom Jesu Kristi uppståndelse.»

Man har avvisat denna översättning under nvisning till att endast dopet renar, men de ordet och sakramentet renar

En sådan översättning har bemötts av invändningar. Man har sagt: »Den döpte har gott samvete, den som skall döpas har det ännu inte.» Eftersom först den nydöpte ber om det, »tror sig Köhler vara tvungen att förklara uttrycket ‘eperåtäma’ som en uttalad bön om ett rent sam­vete» (D. Hermann Cremer, Wörterbuch der neutestamentlichen Grä­cität», 1893). Denna uppfattning har ingen tyngd. Petrus förkunnar att dopet förmedlar frälsningen och renar samvetet. Hebr 10:22 lämnar likartade uppgifter: »Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten.»

Aposteln Petrus säger i stor klarhet att »dopet nu frälser». Detta är något som utsägs i hela NT, där det talas om »dopet till syndernas för­låtelse», ett uttryck som betyder att dopet skänker syndernas förlåtelse. Väl hade apostlarna gjort sådana erfarenheter, att de visste, att inte alla som hörde Ordet kom till tro. Paulus säger uttryckligen att »alla har ju inte tron» (2 Tess 3:2). Men detta hindrar inte apostlarna från att hävda, att tron och pånyttfödelsen verkas av evangeliet i ord och sakrament (1 Petr 1:23, 3:21).

I Pieper-Muellers Kristen Dogmatik läser vi: »Liksom evangeliets Ord genom framräckandet av syndernas förlåtelse framkallar respek­tive styrker tron och därigenom är ett pånyttfödelsens medel (1 Petr 1:23), så är på samma sätt även dopet genom framräckandet av samma nåd ett medel att uppväcka och styrka tron och därför likaledes ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande (Tit 3:5). Påståendet att pånyttfödelsen verkas blott genom dopet och inte även genom evange­liets Ord, har redan ovan avvisats som skriftvidrigt.»

I sin pingstpredikan uppmanar Petrus dem alla att ångra sina synder och tro evangelium och låta sig döpas i Jesu Kristi namn. Och i sin predikan vid kyrkomötet i Jerusalem påminde han om hur Gud inte gjorde någon skillnad mellan hedningar och judar, när han »genom tron renade deras hjärtan» (Apg 15:38). Alla dessa skriftord visar, att både ord och sakrament renar samvetena. Tack vare evangeliets predi­kan kunde dopkandidaten mycket väl ha ett gott samvete redan när han trädde fram för att döpas. Den bekännelse som han avlade vid dopet, kom därför helt naturligt att vara »ett gott samvetes bekännelse». Tack vare evangeliets löften, förmedlade genom dopets nåd, kunde de träda fram med tillförsikt och glädje. Mot bakgrund av detta givna samman­hang är det naturligt att det grekiska ordet översätts med bekännelse, en översättning som de äldsta översättarna också givit.