Jan-Inge Sörbö,
Svar till en schaman, om New Age och en kyrka på flykt.
EFS förlaget 1992.
Biblicum har tagit upp frågan om New Age i något sammanhang tidigare, men det finns säkert skäl att återkomma till det. Jan-Inge Sörbö har emellertid tagit upp New Age med utgångspunkt från norskt perspektiv. Mycket av vad han säger är också tillämpligt på svenska förhållanden. [1]
Boken kom i svensk översättning -92. Den är läsvärd. Egentligen säger den inte så mycket om New Age som om »en kyrka på flykt». Det är inte endast statskyrkan han avser utan i lika hög grad frikyrkorna, som i Norge är av pietistiskt ursprung i stor utsträckning. Sörbö visar att dessa samfund står alldeles rådlösa inför hotet från ett angrepp från New Age. Detta är naturligtvis allvarligt, ja rent av förödande för kristenheten. [2]
Boken ger en ingående analys av de moderna samfunden och inte minst av deras pastorer som alldeles tydligt lider av en identitetskris. När inte pastorerna är klara över sin uppgift, hur ska då samfundens medlemmar kunna vara det? Träffande påpekar författaren i kapitlet Teologisk skamkänsla, att kyrkan har en oändlig skuld som hon lånat sig till. »Man har lånat både historia och kritik och skapat sig en historisk kritisk metod. Man har lånat sociologi och skapat sig en religionssociologisk modell. Man har lånat existentialfilosofi, ja man har lånat sig till en oändlig skuld, men man har inte blivit rikare för det.» [3]
Här hade man önskat att Sörbö haft ett riktigt råd att ge sina läsare i stället för att lämna dem i ovisshet om »var vi ska ta vägen». En kyrka på flykt är ju inte en katastrof i sig, men om inte nämnda kyrka vet varifrån hon kommer eller vart hon är på väg, då blir det en katastrof för henne och de människor hon är satt att leda. Kritiken mot Sörbö blir då att han inte visar till det Ord som är Ande och liv, som mycket enkelt avslöjar New Age som en naturlig följd av ormens »löfte»: »Ni ska bli såsom Gud…» Hade präster och samfund haft detta klart för sig, då hade man också haft hjälp att ge åt de människor som står villrådiga inför New Age och dess löften i likhet med ormens. I stället för att stirra sig blind på något man tror vara den »nya tiden» inser man att det endast är den gamla lögnen, som framträder i nyare färger med samma tjusande kraft som i Eden. [4]
Visst är det en skuldtyngd kyrka som är på flykt utan att veta vart hon är på väg. Upptagen med att söka sin egen identitet i stället för att söka sin Gud. I denna kris blir allt fel. Liturgin som skulle vara en hjälp för henne i hennes presentation av sitt alldeles unika budskap, blir tom och meningslös. Bönen som skulle tas emot av en nådig Gud och besvaras enligt hans löfte, blir ett rop ut i tomhet, man vet ju inte om Gud finns. Lovsången till Gud för hans nåd och stora kärlek, förvandlas till en anklagelse för den orättvisa som finns i världen. Allt blir fel, det enda som stämmer med verkligheten är samvetets rop om skuld. Kyrkobesökaren går hem från sin folkkyrka som tom på folk gjort tomrummet i själen så mycket större. [5]
Jan-Inge Sörbö har med sin bok satt fingret på den ömma punkten, och det är bra att det finns de som vågar göra det. Det är naturligtvis av största vikt att läsaren också i samma utsträckning får veta vart han eller hon kan vända sig. [6]
Alvar Svenson