Fråga

Ända sedan jag kom till tro i slutet av 50-talet har jag mött människor som med hänvisning till Matt 10:16 gömt sig bakom den mycket vanliga och vedertagna felciteringen av 1917 års översättning »listiga som ormar» för att rättfärdiga sitt något tvivelaktiga handlande vid evangelisering. Vid påpekande att det står »kloka som ormar» har de flesta hajat till och fått sig en kraftig tankeställare. Men om ni nu formulerar er från början med ordet »listiga», finns det ju inte längre någon som kan få sådana människor att förstå uttryckets sanna innebörd. De uppfattar nämligen ordet »listig» som något i stil med »beräknande, förslagen, slug». Således kommer det att stå i rakt motsatt uppfattning till ordet »oskyldiga» i uttrycket »oskyldiga som duvor». [0]

Svar

Det är inte underligt att vår frågeställare är upprörd över att man hänvisar till Jesu ord »listiga som ormar» för att legitimera sitt eget tvivelaktiga handlande. Här har vi ett exempel på hur »okunniga och obefästa människor förvränger Skrifterna till sitt eget fördärv» (2 Petr 3:16). Man får nämligen under inga förhållanden bryta sönder uttrycket »listiga som ormar, oskyldiga som duvor» och nöja sig med att citera första delen av det. Gör man det, ger man en falsk framställning av uttryckets innebörd. [1]

Det finns många ställen i NT som är gåtfulla. Liknelsen kan i vissa fall framträda som skenbart motsägande sig själv. Låt oss här först återge hela versen i Matt 10:16. Jesus säger: »Se, jag sänder ut er som får (såsom lamm – Luk 10:3) mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. » Om sina apostlar säger Jesus i v.16 a att de är lika får utlämnade åt vargar. De är sända till en främmande och fientlig värld (Luk 22:35 f). De varnas alltså för den fara som hotar dem, men samtidigt tröstar Jesus dem med att det är Han som sänder ut dem (se det starkt betonade » jag»), att han är deras herde. Till detta fogar han sedan orden att de som hans får och lamm skall vara »listiga som ormar och oskyldiga som duvor». [2]

Foerster skriver i Th. Wörterbuch 5 (under det grekiska uppslagsordet »ophis» = orm): »Det märkliga och ändå också svåra draget i denna befallning ligger i kombinationen med ormens list (klokhet) och duvans oskuld (rättframhet). Sigurd Odland uppfattar också på samma sätt denna kombination så att »det här gäller för Kristi sändebud att först och främst öva den svara konsten att förena ormens klokhet med duvans menlöshet. Apostlarnas klokhet skall visa sig däri, att de i rätt tid blir medvetna om den hotande faran och finner de rätta medlen och vägarna att undgå den.» (Kommentar till Matteus evangelium, 1937). Uttrycket »ormens list» har då fått en positiv innebörd. Det listiga och kloka sinnet bör endast kompletteras med det oskyldiga, det rättframma sinnet. [3]

Men motsägs inte detta redan av versens inledning, där Jesus sänder ut sina lärjungar »som får ibland vargar»? De är ständigt hotade av faror från fientliga människor. Det kan i detta sammanhang knappast vara fråga om att de skall inrätta sitt liv på ett sådant sätt, att det hos Kristi sändebud skall råda en god avvägning mellan list (klokhet) och oskuld (rättframhet). [4]

Naturligare är det att låta dessa båda motsatta ord »listiga som ormar» (1 Mos 3: 1) och »oskyldiga som duvor» uttrycka en mening. Så skriver t ex Evald Lövestam: »Möjligen kan Jesu ord uppfattas så, att lärjungarna skall vara listiga som ormar i det att de är menlösa som duvor. Under alla omständigheter är list och illfundig beräkning efter denna tidsålders sätt främmande för den hållning, som Jesus själv intog och som hans lärjungar i hans efterföljd har att inta här i världen» (Kommentar till Evangelieboken, 2, s 283). Tyngdpunkten faller då helt på frasens senare del. Aposteln Paulus försäkrar också: »Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete» (2 Kor 4:2). [5]

Jesus förordar inte här bruket av list och förställning. När han sänder ut sina tjänare säger han i stället: »Gå ut! Jag sänder er som lamm in bland vargar» (Luk 10:3). Lamm och får är inte kända för att vara sluga och beräknande. Liknelsen framträder som skenbart motsägande sig själv. Visst ligger det i denna fras en stark motsats. Men det är inte ovanligt att två skilda ord i en fras uttrycker en sanning. Vi har här en av Jesu många paradoxer. De fastnar i minnet just genom sin pregnanta stil. Paradoxen är ett skenbart orimligt påstående, men ändå, djupare sett, en sann utsaga. [6]

Odeberg skriver i sina »Anteckningar till nytestamentliga texter»: »Detta yttrande kan jämföras med ordet om att den som vill vara störst skall vara minst, vilket ju upphäver möjligheten av att söka vara störst. Så upphäver också detta ord möjligheten av att vara klok och listig. [7]

Man skulle möjligen kunna återge Jesu ord så: var listiga såsom ormar på det sättet, att ni är menlösa som duvor, dvs genom att fullkomligt avstå från varje försök att handla klokt, listigt eller diplomatiskt. Den fullkomligt öppna och från all beräkning fria enfalden är den enda list och klokhet som en evangeliets förkunnare kan äga, om han är trogen det uppdrag han fått av Kristus.» [8]

 

Fråga

Har ni inte i SFB tagit bort strängheten i Jesu ord till Maria (Joh 2:4)?

Svar

Denna vers är i Luthers och Karl XII:s översättning återgiven på följande sätt: »Jesus sade till Maria (henne): ‘Kvinna, vad har jag med dig att skaffa?’ Min stund är ännu inte kommen.» I Gezelius bibelkommentar uppfattas dessa Jesu ord på följande sätt: »Du har ingen rättighet, såsom moder, att inblanda dig i mina ämbetsförrättningar eller att föreskriva mig tid och sätt att höra böner.» Samma översättning finns också i Bibelkommissionens normalupplaga 1903. Men den passar inte så bra in i sammanhanget. Om Jesu fråga skulle uppfattas som en mild förebråelse, är det underligt att Maria omedelbart därefter går fram och lämnar förtroliga meddelanden åt tjänarna: »Gör vad han än säger er.» Jesus tycks ju inte heller ha dröjt med att utföra undret. [1]

Vi har här ett elliptiskt, förkortat uttryck: »Vad (underförstått: är / det/) för mig och dig? Vad har vi? Mer säger inte den grekiska texten. Vi måste naturligtvis söka förstå innebörden i dessa ord och har då översatt: »Vad har vi med det att göra? Nigel Turner, som i sitt arbete »Grammatical Insights Into The New Testament» s. 43 ff har återgett alla de ställen i NT, där denna fras återkommer, uppfattar detta uttryck sa: »Kvinna, lämna detta åt mig» (»Madam, leave this to me»). Han skriver: »Jesu ord till sin mor syns vara en vänlig anmodan att lämna hela saken till honom. Kanske är det därför hon tänkte att han hade en bestämd plan i tankarna, och därför bad hon tjänarna att vara beredda på varje befallning han gav.» [2]

IF