Av Ingemar Furberg

Saknade Jesus under sitt jordeliv gudomliga egenskaper, eller avstod han endast från det fulla bruket av dem?

Alltifrån mitten av 1800-talet har Fil 2:6-11 blivit ett kardinalställe för Kristi gudomliga naturs utblottande (kenosis). Jesus sägs ha avlagt sina gudomliga egenskaper i inkarnationen. Denna kenotiska kristologi har sedan allmänt övertagits av de forskare som använder historisk-kritisk metod. Hur översättning och utläggning i ett sådant fall utformas, kan vi studera i den statliga översättningen av NT 81. [1]

Där står: »Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.» [2]

Liberalteologerna tänker sig, att Jesus i föruttillvaron (preexistensen) ägde Guds gestalt

»Kristus Jesus, som var till i Guds gestalt» förstås i modern exegetik som en hänvisning till Kristi Jesu gudomliga ställning i preexistensen (i begynnelsen, i »föruttillvaron»). Den kenotiska striden tycks nu vara avgjord. Denna föreställning om Kristus Jesus som preexisterande såsom människa är emellertid svår att acceptera för den forskare, som ej är övad att sätta in den grekiska texten i ett utifrån givet schema. Så efterlyser t ex Werner Vilh. Jaeger, som är filolog (språkforskare), något belägg för en sådan uppfattning hos aposteln: »Var känner Paulus en preexistent människa Kristus, och hur kan denna himmelsmänniska sedan förvandlas till en människas gestalt» (»Wesenheit» /»morphä»/. I en artikel i »Revue Biblique» 1/1976 skriver J. Murphy–O’Connor: [4]

»Det visar sig nu att föreställningen om preexistens enbart är en del av den självklara förutsättning (‘ Vorverständnis‘), med vilken exegeter närmar sig hymnen.» [5]

Liberalteologerna hävdar, att Jesus i och med sitt människoblivande (inkarnationen) avkläddes sina gudomliga egenskaper

»Kristus vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt». Det är en mycket fri översättning NT 81 här ger, men innehållsligt sett är den mycket klar. Kristus Jesus avstod alltså helt och hållet från sin jämlikhet med Gud. I notapparaten anger man »annan möjlig översättning: sökte inte rycka åt sig jämlikhet», en formulering som ger samma innebörd som den i texten givna översättningen. Värt att notera är dock, hur denna alternativa översättning kommenteras i notapparaten: »Jämför Matt 4:1 ff. med par. och berättelsen om Adam, som ville bli lik Gud (1 Mos 3:1 ff.).» När noten här anknyter till Adams fall, tycks man ha glömt vad som tidigare är sagt, att texten handlar om den Preexistente. Men är det så att aposteln anspelar på 1 Mos 3:1 ff – och det är mycket sannolikt – måste vi fråga oss om Paulus verkligen någonstans talar om en Kristi frestelse i preexistensen? [7]

Liberalteologerna hävdar, att Jesus genom att ära sin fader blir upphöjd till herre (men kanske ej till Herren)

I upphöjelsen sker ännu en förvandling av Jesu väsen: NT 81 översätter: »Jesus blir herre, Gud fadern till ära». »Riesenfeld kommenterar sin översättning: »Det här är en omformulering och nytolkning: Jesus är herre kommer först. Det är det bekännelsen gäller. Nu blir formuleringen så, att Kristus ärar sin fader genom att bli herre.» /Hämtat ur tidningen Dagen 8/3 1977./ Här sker alltså den slutgiltiga förvandlingen: Jesus blir herre. Herre-namnet var vanligt i hellenismens religiösa värld. Det användes inte bara om deras gudar utan även om heroer och »gudomliga män», som hade utfört något märkligt (se härom vad som hände Paulus och Barnabas i Lystra, Apg 14:8 ff). [9]

Rudolf Bultmann hävdar att »det är högst osannolikt, att herre-titeln i sin användning på Jesus härrör från Septuaginta» (den grek. övers. av GT), »i vilken den är den vanliga återgivningen av Herren (dvs JHWH) (a.a. s. 127). Han säger nämligen att Jesus inte gjorde anspråk på att själv vara Messias och att »den kristna förkunnelsen i dess tidigaste form inte daterade Jesu Messiaskap vare sig från evighet eller från hans födelse eller dop utan från hans uppståndelse». Kristi beteckning som kyrios (herre) härrör enligt honom från hellenismens religiösa språkbruk. »Att det inte är Paulus som först har gett Kristus herre-titeln utan att den redan före honom användes i de hednakristna församlingarna, framgår inte bara av den självklarhet med vilken han använder titeln, utan följer också av enstaka iakttagelser», säger Bultmann, varvid han tillfogar att »Kristus-hymnen Fil 2:6-11 inte är skapad av Paulus utan är ett av honom övertaget citat» (a. a. s. 127). [10]

Att (de hedniska) grekerna ägnade sig åt en sådan herre-kult framgår t ex av det som hände Paulus och Barnabas i Lystra (Apg 14:8 ff). Denna föreställning om heroer och »gudomliga män» (»theoi andres») skall då enligt Bultmann tidigt ha trängt in i de hednakristna församlingarna och applicerats på Jesus. [11]

Nu säger dock NT 81 i not till Fil 2:9 att namnet över alla andra namn är »Guds eget namn (2 Mos 3:14)» och förklarar därvid: »Meningen är alltså att Jesus fick det som han enligt v. 6 f. hade avstått från: jämlikhet med Gud. Vi hade då väntat oss att det i översättningen hade stått: »… och alla tungor bekänna att Jesus är Herren, vilket är den vanliga återgivningen av JHWH, det högsta gudomliga namnet. Men så sker inte. Jesus får i stället den herre-titel som hedniska gudar, heroer och »gudomliga män» (»theoi andres) hade fått: titeln »herre» och för den titeln meriterade sig Jesus genom att »ära sin fader». Genom en sådan översättning och tolkning har man nöjt sig med att ställa Jesus såsom herre vid sidan av Gud, Fadern, men såsom honom underordnad. Vi får en subordinatiansk kristologi. Det är därför också helt konsekvent att NT 81 skriver Gud med liten bokstav, litet g, när Jesus avses: »Från fäderna kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen» (NTs översättning av Rom 9:5). [12]

Den statliga bibelkommissionen har alltså uppfattat hymnen i det mytologiska schema, som beskriver gudomens väg genom tre skilda etapper: preexistens, inkarnation (=utblottelse) och upphöjelse. Sådana förvandlingsnummer (metamorfoser) berättas det om i grekiska gudasagor, Men sådana finns inte i Skriften. När det i berättelsen om Jesus på förklaringsberget heter att »han förvandlades», då är det inte–som i grekiska gudasagor–fråga om en förvandling av hans väsen. Han förvandlades »inför dem», inför de tre apostlarna, heter det (Matt 17:2). De såg hans gudomliga härlighet, den härlighet som han hela tiden ägde men höll tillbaka. Han hade ju inte kommit för att visa upp inför människor att han är Gud även i mänsklig gestalt. Han hade ju kommit för gå den lidande Tjänarens väg (Jes 53). Under hela sitt liv på jorden var han i besittning av den gudomliga härligheten. [13]

Det är förenat med stora svårigheter att ställa in denna text i det religiösa sammanhang som hellenistiska gudasagor tillhandahåller. De berättar om hur gudar utför sina förvandlingsnummer och kommer förklädda. Men kan verkligen dessa Jesu metamorfoser bli föremål för hans lärjungars efterföljd. Redan den inledande versen 5 ställer ju fram Jesus som förebild och exempel för hans lärjungar: »Var så till sinnes som Kristus Jesus var.» Men skulle hymnen handla om Kristi väsens olika metamorfoser, då måste vi fråga oss, om Kristi väg från preexistens via korsdöd till himmelskt herradöme verkligen kan efterliknas och tas till etiskt föredöme. [14]

Fridrichsen skriver i artikeln »Evangeliet och evangelierna» (1938): »På senare tiden har en förståelse av Fil 2:5- 11 börjat bana sig väg, som tycks ha varit urgammal, kanske den äldsta i kyrkan, nämligen att det här icke talas om den preexistente Gudssonens ingång i människosläktet, utan om människan Jesus Kristus, som, ehuru på jorden bland människorna existerade i Gudsskepnad och såsom Guds jämlike, framträdde såsom en ringa tjänare och slutligen tog på sig korsdödens smälek.» Förklaringen till att Fridrichsen här–låt vara tillfälligt–avvisar en kenotisk exeges ger han själv, när han framhåller, att den tolkning som han givit, »med stor kraft och lärdom har förnyats av forskare som Loofs och Kattenbusch.» [15]

Rätt översatt säger också denna bibelvers att Jesus var Gud, men att han avstod från det fulla bruket av sina gudomliga egenskaper

SFB 96 översätter: »Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden–döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.» [17]

Fastän han var till i Gudsgestalt syftar tillbaka på Kristus Jesus, den historiska människan. Om honom sägs det att han »inte räknade tillvaron som Gud såsom segerbyte», dvs som något att visa upp för människor, som något att utnyttja till egen fördel, »utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt, dvs »ödmjukade sig och blev lydig ända till döden». Uttrycken utgav sig själv och ödmjukade sig bör uppfattas som synonymer (liktydiga ord). Se Fridrichsens »Tillägg» till Heikel-Fridrichsen Ordbok s. 254 (under uppslagsordet »kenoun», utblotta, utge.) Hur Kristus utgav sig själv och ödmjukade sig förklaras närmare i det följande participet: »Genom att bli lydig ända till döden –döden på korset. [18]

Därför har också Gud gett honom namnet över alla namn, det namn som i Skriften är översatt med Herren, (dvs JHWH) och som stämmer överens med det av Kristus högtidligt använda Jag Ar (2 Mos 3:14, Mark 14:62, Joh 8:24). Odeberg skriver: »Jesus är upphöjd från begynnelsen och bär från begynnelsen det gudomliga namnet. Detta äger han från begynnelsen på grund av att han är lydig intill döden på korset» (Rannsakan, s. 206). [19]

 

2/ Rom 1:1–4 blir ett nytt kardinalställe för en kenotisk kristologi

Liberalteologerna hävdar, att människan Jesus adopterades av Gud i samband med sin uppståndelse

Bultmann skriver i sitt arbete »Theologie des NTs» att den synoptiska traditionen inte lämnar någon i tvivel om att »Jesu levnad och verkan inte var någon messiansk» /sådan/ (»kein messianisches»). Paulus sägs inte heller ha förstått Jesu liv messianskt, något som Fil 2:6-11 bevisar. Till tidigare angivet beläggställe för en kenotisk kristologi fogar han nu också Rom I :4, där Paulus »tydligen använder en traditionell formel, som visar att man i den äldsta församlingen har daterat Jesu Messiasskap (»Messianität») från hans uppståndelse» (a. a. s. 28). Han skriver: »Rom 1:3 torde bevisa, att urförsamlingen har betecknat Jesus som Guds son, som han blivit just genom uppståndelsen. Men helt visst har den inte–såsom senare den hellenistiska (dvs hednakristna) församlingen–hållit den jordiske Jesus som en ‘gudsson’ (s.58). Den statliga översättningen av NT 81 ger oss en översättning som följer Bultmanns. [22]

Vi citerar ur NT 81: »Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel, avdelad för att förkunna Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga skrifterna, evangeliet om hans son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda: Jesus Kristus, vår herre.» [23]

Skall vi förstå denna översättning är det viktigt att veta att den utgår från två förutsättningar. Den första förutsättningen anges i not till Rom 1 :4, där uttrycket »insatt som Guds son i makt och välde» sägs anknyta till de gammaltestamentliga skildringarna av kungens tronbestigning.» [24]

Den andra förutsättningen är att Paulus här tänkes anknyta till en äldre kristologisk formel, enligt vilken Guds Son som född »efter köttet» uppfattas som den på allt utblottade, men hur han sedan, efter uppståndelsen, vid vilken han avlade sitt kött, blev insatt till Guds son och därvid utrustad med »makt och välde». Så förstått sägs detta ställe motsvara just den kristologi som förkunnas i Fil 2:6- 11. De som arbetar med texten utifrån dessa båda förutsättningar får Paulus att i sin ingress till brevet uttrycka en rent ariansk kristologi. Birger Gerhardsson kommenterar NT 81 s översättning med orden: » ‘ Genom sin andes helighet’ är svårmotiverad återgivning av ‘kata pneuma hagioosynees’ (‘efter helighetens ande’). Stället är nu närmast arianskt.» [25]

Detta förhållande medges också av dem som översätter så. Därför söker många av dem på något sätt förhindra att resultatet skall bli alltför utmanande. Så säger t ex Paul Beasley-Murray att frasen »om hans Son» (v. 3) måste betraktas som en paulinsk inledningsformel, möjligen tillagd för att mildra den primitiva bekännelsens uppenbara adoptianism» (Tyndale Bulletin 30/1980/ s.148). Enligt adoptianismen är Jesus till sin mänskliga natur Guds tjänare, som Gud upptagit till son (adopterat). Men denna kristologi strider mot den kristologi som Paulus eljest förkunnar (se t ex Rom 9:5, Kol 2:9). [26]

Rätt översatt säger detta bibelställe, att Jesus blev bevisad vara (och ej insatt som) Guds Son

Svenska Folkbibeln (NT 96) översätter: »…evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur (ordagrant: »efter köttet») föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda, evangeliet om Jesus Kristus, vår Herre.» [28]

Att Jesus är Guds Son bevisades »… med kraft, efter helighetens Ande, alltifrån uppståndelsen från de döda»

I den katolska tidskriften Biblica 58(1977) s. 588 recenserar James Swetman en avhandling som strukturerar dessa verser på samma sätt som Riesenfeld. Men recensenten invänder att det är bättre att låta »efter köttet» stå som en förklarande fras till de föregående orden »av Davids ätt». Han hävdar att avhandlingens svaghet består i att författaren undviker att diskutera den viktiga fras som inleder v. 3: »(evangelium) om hans (Guds) egen Son», och som liksom i Gal 4:4-6 avser den preexistente Gudssonen. Paulus bekänner sig här till en inkarnationskristologiskt dogm, att Sonen blev människa i Kristus Jesus.» [30]

Det grekiska verbet »horisthentos» betyder bevisad, fastställd, förklarad. Som synonyma verb anger kyrkofäderna Origenes, Chrysostomos, Cyrillos och Theodoros sådana verb som »deichthentos» (be)visad, »apofanthentos» (be)visad, »krithentos» fastställd och »homologeethentos» förklarad, erkänd. Hur denna bevisning inför människor har gått till utsägs alltså med hjälp av tre samordnade prepositionsuttryck: med kraft, efter helighetens Ande, alltifrån de dödas uppståndelse. Normalt språkbruk kräver att dessa uttryck förs till verbet. [31]

… med kraft, efter helighetens Ande, alltifrån de dödas uppståndelse

Dessa uttryck är alltså i Folkbibelns översättning (NT 96) förda till verbet. Så gör också 1917 års Bibel. Så även Odeberg: »som efter helighetens Ande blivit i kraft förklarad vara Guds Son (»Kristus i Gamla testamentet»). Skulle »med kraft» (»en dynamei») föras som attributiv bestämning till Guds Son krävs normalt en markerande artikel i sådana fall (»en thä dynamei»). Det skall också nämnas, att när Gunnar Rudberg, professor i grekiska vid Uppsala universitet, gav en nyöversättning av Romarbrevet, förde han uttrycket »med makt» till verbet (Uppsala Universitets Årsskrift 1941 :7, 4). [33]

Rudberg låter också uttrycket i v. 3 »efter köttet» (»efter den mänskliga naturen») stå som en förklarande fras till de föregående orden »Davids säd /ätt/ efter köttet». »Efter köttet» och »efter helighetens ande» kan då inte längre stå som motsatta begrepp. Johannes Weiss skriver i sitt arbete »Beiträge zur Paulinischen Rhetorik», s. 180: »För det mesta bemödar sig Paulus att gestalta motsatsen så skarp och precis som möjligt, t ex i Rom 8:4 »efter köttet» /»kata sarka»/–»efter anden» /»kata pneuma»). [34]

När så inte sker beror det vanligtvis på att »ett anderikt vidareförande av tanken äger rum», säger Weiss. Vi hade då väntat att Weiss här hade sett ett vidareförande av Paulus tanke, att det här är fråga om hur genom evangeliets predikan Guds Son blir med den kraft som hör Anden, den helige Ande till (helighetens Ande till) förkunnad som Guds Son alltifrån de dödas uppståndelse. Men i stället låter han vv 3 och 4 handla om Gudssonens väsen. En stegring av hans gudomlighet äger då rum alltifrån dödas uppståndelse. Den utblottade blir gud. Men kan gudomen bli gud? Förhåller det sig inte så att han är Gud eller han är det inte. Det ligger i Guds väsen, i begreppet Gud, att ingen kan bli gud. Endast den som är Gud är den sanne Guden. Skriften är också mycket tydlig, när den talar om Jesus Kristus som sann Gud och sann människa: »Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner Den Sanne, och vi är i den Sanne, i han Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet» (1 Joh 5:20). [35]