Av Egil Edvardsen

»Allmänheten särskilt på landsbygden, har inte minsta kunskap i kristendomen och många kyrkoherdar är dessvärre odugliga till att undervisa. Likväl kallas alla kristna, vara döpta och ta emot det heliga sakramentet, även om de varken kan Fader vår, trosbekännelsen eller de tio buden och lever som kreatur eller grisar. Där evangeliet har gjorts känt, har de på ett mästerligt sätt lärt sig att missbruka all frihet» (Luthers förord till Lilla Katekesen, 2-3). [0]

 1. Behovet av undervisning

Undervisningen av alla kyrkans medlemmar i Guds Ord är inte endast en liten del av kyrkans arbete, det är hennes huvuduppgift. Kristus har sammanfattat kyrkans verksamhet i missionsbefallningen: »Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er» (Matt 28:19-20). [2]

Källan till all undervisning i kyrkan är den Heliga Skrift. Där har vi den lära Kristus har befallt oss hålla fast vid. Paulus skriver till Timoteus: »Och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning» (2 Tim 3:15-17). [3]

Men det är också till stor nytta att använda sig av en guide när man skall läsa Skriften. De lutherska bekännelseskrifterna och särskilt Luthers katekeser är några av de bästa vägledarna till den Heliga Skrift. Där är Bibelns grundläggande läror klart och tydligt sammanfattade. [4]

Undervisning i Skriftens grundläggande läror var inte något som började i och med Luther. Den är lika gammal som kyrkan själv. Redan i gammaltestamentlig tid blev folket befallt av Herren att tillägna sig hans lära. »Dessa ord och bud som jag i dag ger dig skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp» (5 Mos 6:6-7). Redan på Mose tid var undervisning i lagen något som tillhörde dagordningen. Barnen skulle undervisas av sina föräldrar i de grundläggande sanningarna om Gud. Dessa sanningar skulle inpräntas i barnens sinnen och hjärtan. [5]

I Nya Testamentet har Jesus gett oss ett exempel när han som tolvåring sitter i templet i Jerusalem och samtalar med de skriftlärde och ställer frågor till dem. Han blir undervisad i ting som gäller hans himmelske Fader (Luk 2:46ff). Från 2 Tim 3:15, som vi citerade tidigare, ser vi att också de första kristna insåg behovet av undervisning i de gudomliga sanningarna. Timoteus hade fått undervisning av sin mormor Lois och av sin mor Eunice (2 Tim 1:5). [6]

I Apg 18:25-26 hör vi om Apollos att han hade fått undervisning om »Herrens väg», och att han blev inbjuden till Akvillas och Priskillas hem. De gav honom vidare grundligare undervisning om Guds väg. I grekiskan används här uttrycket katechemenos som översatt betyder »undervisad». [7]

Av dessa skrifthänvisningar ser vi att de troende både i Gamla och Nya Testamentet, tog allvarligt på undervisningen av både gamla och unga. Det gjorde de därför att det tog Guds befallning på allvar, men naturligtvis också därför att de kände ett starkt behov av undervisning. [8]

Detta gäller också den första kristna kyrkan efter apostlarnas död. De människor som blivit kristna fick grundlig undervisning. Både vuxna som skulle döpas, och barn till föräldrar som var medlemmar i kyrkan, blev undervisade i den kristna trons grundsanningar. Denna undervisning blev inte given enbart i hemmen utan också i den offentliga gudstjänsten. Den offentliga gudstjänsten bestod ofta av två delar – missa catechumenorum och missa fidelum (katekumenernas och de troendes mässa) (Mueller, Symbolische Bücher, Historisch-teologische Einleitung). [9]

När vi tänker på det andliga mörker som rådde vid tiden för Reformationen, förstår vi hur stort behov det var för grundlig undervisning i Guds Ord på Luthers tid. Dr. Th. Graebner skriver i sin Story of Catechism (Katekesens historia): [10]

Katekesens tid var en mörk tid. Vi kallar den den mörka tidsåldern. Inte därför att mänskliga framsteg hade upphört. Tvärtom, många storartade byggnadsverk, målningar och konstverk kom till stånd. Det fanns ett stort intresse för litteratur, både från antiken och samtiden. Men de stora massorna befann sig långt under adeln och prästerskapet… analfabetism… var utbrett över stora delar av Europa. Den kristna läran var övertäckt av en mängd legender och mycket fantasi… [11]

Graebner skriver vidare om den tiden: [12]

Vid tiden som föregick reformationen hade religionsundervisningen nått sin botten. Föräldrar och faddrar var totalt likgiltiga och ej i stånd att själv ta emot sådan undervisning. Någon… försökte ge ut handböcker till att undervisa i. Men det väsentliga i den kristna tron – gudsfruktan och kärlek till Gud, frälsning genom Jesus Kristus – utgjorde i bästa fall bara en svag överton av undervisningen i det material som utgavs av dessa intellektuella ledare. All vikt lades på gärningarna, och själva innehållet i tron var som en bok förseglad med sju insegel. [13]

När man nu läser denna beskrivning av det andliga tillståndet i Europa för 500 år sedan, kan man inte undgå att tänka på den andliga situation som råder idag. Inte minst ibland våra så kallade »kristna» och »lutherska» skandinaviska länder. Idag framhävs ju våra länder som de mest högteknologiska länder i världen. Hos oss vet ett barn på sex år hur det skall behandla en dator. Samtidigt är de mest fundamentala bibliska sanningarna om Gud, om Jesus Kristus, om frälsning och omvändelse osv., totalt främmande för de allra flesta människor. [14]

Det är en odiskutabel sanning att den stora massan av människor går igenom livet utan Kristus och utan kunskap om hans frälsargärning för alla människor. Jesus säger i Matt 7:13: »Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den». I hela världen finns det milliarder själar som befinner sig i förtvivlans och syndens mörker. De har inget hopp som sträcker sig bortom graven, därför att de känner inte frälsningen i Jesus Kristus. [15]

Vi i den lutherska kyrkan har fått evangelium rent och klart. Dessutom har vi medel som på ett enkelt sätt kan föra ut evangeliet till människor, både barn och vuxna. Vi har de lutherska bekännelseskrifterna och särskilt Luthers katekeser. Det som dessa millioner av människor behöver är inte en ytlig kunskap om Bibeln, utan en kunskap i alla dess läror. Jesus befallde oss: »Gå därför ut och gör alla folk till mina lärjungar… lär dem att hålla allt vad jag befallt er» (Matt 28:20). [16]

 2. Bekännelseskrifternas betydelse

Hur viktiga bekännelseskrifterna är, avgörs först och främst av deras innehåll. Det faktum att de innehåller huvudstyckena i den kristna tron, är tillräckligt för att understryka deras höga värde. Luther hävdade att hans katekes var den rätta »Bibeln» för lekmannen. Det gjorde han därför att den innehöll hela den kristna läran och allt vad en vanlig kristen må känna till. Bekännelseskrifterna innehåller inte några onyttiga bisaker (Nebensachen) men alla de viktigaste lärorna i den kristna tron. [18]

Det förekommer ingenting nytt i bekännelseskrifterna. De är helt enkelt en återgång till Bibeln. Det enkla faktum gör att Konkordieboken är av stor vikt för både präst och lekman. Bekännelseskrifternas författare var inte religiösa uppviglare, som inte var tillfreds med status quo och därför letade efter saker som kunde väcka människors intresse. I verkligheten var de konservativa. De ville bevara och vakta arvet från fäderna. De fjärmade allt det från läran som var felaktigt i den romerska kyrkan. De förkastade läran om frälsning genom gärningar, de sju sakramenten, celibatet, alla botövningarna, Mariadyrkan etc. Men de visade sig konservativa i det att de behöll allt det som tålde Skriftens ljus. [19]

Bekännelseskrifternas betydelse understryks också genom det faktum att de är en mäktig bastion mot falsk lära. Bekännelseskrifterna är kyrkans eller den enskildes svar på Guds röst som de har hört i den Heliga Skrift och fortfarande hör. På samma sätt som Guds Ord alltid förblir detsamma, må också kyrkans bekännelse alltid förbli densamma. I de lutherska bekännelseskrifterna har Gud gett oss en god bekännelse för alla tider. De har också visat oss vad kyrkan ska tro, förkunna och bekänna. Utan bekännelseskrifterna skulle kyrkan snart bli offer för alla slags andar som inte vill böja sig för någon bekännelse. De kristna skulle snart vara offer för alla slag av religiösa meningar. Utan bekännelseskrifterna skulle förkunnare och lekmän snart göra sin egen bekännelse. I stället för enhet i läran, skulle snart vägen ligga öppen för de falska lärarnas angrepp med total förvirring som följd. I kyrkan och i hemmet tjänar bekännelseskrifterna som ett starkt försvar mot falsk lära och ett syndigt liv. Bekännelseskrifterna gör det mycket enklare att avslöja det falska. [20]

Av artikel X i den Augsburgska bekännelsen ser vi, på vilket sätt bekännelseskrifterna kan hjälpa de troende att bevara läran. 1529 möttes Luther och Zwingli i Marburg för att försöka bli eniga i läran om nattvarden. Båda accepterade Bibeln som Guds Ord och hävdade att de lärde i enlighet med Bibeln. Trots det sa Zwingli, att brödet och vinet i nattvarden är endast symboler för Kristi kropp och blod. Luther å andra sidan hävdade, att brödet och vinet är Kristi kropp och blod och mottas med munnen av varje nattvardsgäst. [21]

I Augsburg 1530 ville lutheranerna försäkra sig om att ingen kunde påstå att de trodde och lärde den zwinglianska läran. Om de endast hävdat att de lärde i enlighet med Bibeln hade det inte varit nog, eftersom också zwinglianerna hävdade samma sak. I artikel X i Augsburgska bekännelsen gjorde de därför helt klart vad de lärde. De sa: »Kristi kropp och blod är i sanning närvarande och utdelas till dem, som är med och äter i Herrens nattvard». Detta var en klar och positiv framställning av vad de lärde, på grund av bibelordet, i motsats till zwinglianerna. Och för att göra det helt klart tillade lutheranerna att »de förkastar de som lär annorlunda». [22]

När det nu av varje ny pastor krävs att han ska skriva under på Konkordieboken, lovar han därmed att han ska lära detsamma som Skriften och Konkordieboken lär om nattvarden. Nämligen att det är Kristi sanna kropp och blod som mottas i den Heliga Nattvarden. Om han istället lovade att hålla sig endast till Skriften, kunde du inte vara säker på att han inte i likhet med Zwingli förnekade realpresensen. Ty samtidigt som Zwingli hävdade att han lärde i överensstämmelse med Skriften, förnekade han Kristi kropps och blods närvaro i nattvarden. Detta är endast ett exempel. Det kunde vara på samma sätt med många andra läror. De lutherska bekännelseskrifterna visar oss, just det vi är överbevisade om, vara en rätt utläggning av Bibelns läror. [23]

 3. Bruket av bekännelseskrifterna i vår tjänst

Bekännelseskrifterna är en källa till tröst för alla troende. De styrker dem i deras tro och kristna liv. De förkunnar lag och evangelium och gör en rätt åtskillnad mellan dem. Därmed fungerar de som en sund surdeg som genomsyrar de kristna och hjälper dem på detta sätt till att bli starka och fasta i tron, göra dem friska och sunda till kropp och själ. Graebner säger: [25]

Han (Luther) levandegjorde tanken om en kristen undervisning av de unga och placerade huvudvikten på »kristen». Inte vilken undervisning som helst kunde vara till nytta, inte vilken katekes som helst. Endast den sanna bibliska läran. Att återvända till denna lära var själva reformationens väsen. Detta skulle slå rot i kristna skolor och hem. Det var t.ex. inte nog med att säga till barnen att de skulle hålla de tio buden, att Gud skulle bli bekänd som den treenige Guden och Jesus som Guds Son. Framför allt skulle de få höra att vår frälsning inte hänger på våra egna ansträngningar, utan att den erhålls endast genom nåd, på grund av Kristi förtjänst och mottas i tro. Från en sådan tro växer ett sant kristenliv fram på samma sätt som frukten växer fram på träden om sommaren (Story of Catechism, s 74). [26]

Bekännelseskrifterna är ett nyttigt verktyg i undervisningen av lekmännen. Katekesen var framför allt tänkt som undervisning inom familjen. Det ser vi av överskrifterna till de sex delarna: »Hur en familjefader på ett enkelt sätt skall undervisa sitt husfolk om…». Även om den skrevs för alla var den i första hand tänkt att användas till barnens undervisning. De skulle lära sig den utantill och sedan ta den med sig för undervisning i kyrkan. [27]

Också i vår tid skulle föräldrarna uppmanas att undervisa sina barn i katekesen. De borde också själva göra sig bekanta med bekännelseskrifterna och särskilt katekesen. Då är husandakten en utmärkt möjlighet att gå igenom katekesen. När sedan barnen blir äldre kan de lära sig ur de övriga bekännelseskrifterna. [28]

Luthers avsikt med Lilla katekesen var också att den skulle vara till hjälp för pastorerna. I förordet vänder han sig till »alla trofasta, fromma kyrkoherdar och predikanter» och visar i detalj hur de skulle använda den. Luthers intention var att katekesen skulle utgöra grund för undervisningen i kyrkan och hemmet. [29]

Bekännelseskrifterna skulle ha en viktig plats i våra kyrkor. De hör med till pastorernas viktigaste hjälpmedel. Även om söndagsskollektionen oftast är baserad på utvalda avsnitt från den bibliska historien, kan man alltid hänvisa till katekesen. Den Lilla katekesen bör vara ryggraden i konfirmandundervisningen. Bibelstudiet som är avsett för de vuxna kan också vara ett studium i utvalda delar ur bekännelseskrifterna. [30]

Just för att bekännelseskrifterna lär det som Bibeln lär, behöver vi inte blygas för att använda dem i undervisningen av både yngre och äldre och i våra predikningar. Då får vi lekmän som står fast grundat i Herrens ord och som är beredda att »svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger» (1 Petr 3:15). [31]

 

(Föredrag vid den Konfessionella Evangelisk-Lutherska Konferensen 4:e möte i Kiev, Ukraina, 28–30 april 1998.)