Lärjungarna sa till Jesus: ”Herre, här är två svärd.” Han svarade dem: ”Det räcker” (Luk 22:38). Detta samtal mellan Jesus och lärjungarna ägde rum när de just skulle bryta upp och gå till Getsemane. Där – i Getsemane trädgård – på den plats där Jesus skulle utkämpa sin bönekamp, i den natt då han blev förrådd, skulle snart svärden rassla. Där skulle befälhavaren för tempelvakten tränga in. I den stund då övergreppet ägde rum undrade lärjungarna: ”Herre, ska vi slå till med svärd?” (Luk 22:49). ”Himmelriket är utsatt för våld” (Matt 11:12). Rikets kung skulle bortföras som ogärningsman. Men Jesus hade – innan detta skedde – redan i förväg undervisat och sagt: Det räcker med två svärd. 

Andligt och världsligt regemente

Ett så formulerat ämne måste handla om styre. Själva uttrycket ”regemente” härrör från Luther och används av honom när han kommer in på de båda rikena – Guds nåderike och världens rike. Förhållandet mellan kyrka och kejsare var brännande aktuellt på den tiden. I våra dagar har problemet fått en annan dimension. I kejsarens ställe har den moderna staten trätt in. Därför talar vi om förhållandet mellan kyrka och stat, mellan kyrklig kommun och borgerlig. 

Men är då inte Luthers benämning ”regemente” bra underlig? Själva uttrycket passar bra in på tempelvakten, den romerska vakten som var en militär enhet utrustad med svärd. Men inte kan väl Jesu apostlar, dessa fattiga och beträngda lärjungar som inte fäktade med svärd utan i stället led för evangeliets skull och bar korset, inte kan väl dessa liknas vid ett regemente, ett väl ordnat och disciplinerat sådant? Dessa lärjungar brukade ju inte heller svärdet, därtill lärda av sin Herre och Mästare som hade sagt till Petrus: ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan!” De förde alltså ingen strid på världens vis. ”Vapnen vi strider med är inte köttsliga”, sa aposteln Paulus. 

Men de var inbegripna i strid och i denna var de inte obeväpnade. De stred med Andens svärd som är Guds Ord. Iklädda den andliga vapenrustningen befann de sig nu i trädgården, i lidandets och frestelsens Getsemane. Visst var skillnaden stor mellan dessa ”regementen” där i olivlunden. Det världsliga var lett av överstarna för tempelvakten. Högsta befälhavare för detta var kejsaren. Det världsliga svärdet utövade sin makt i kejsarens namn. 

Så grep de Jesus. I Getsemane skedde detta övergrepp av den världsliga makten, representerad av judiska präster och romerska polisbefälhavare. Jesus sa: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. Jag har varit med er i templet varje dag utan att ni grep mig. Men detta är er stund, nu råder mörkrets makt.” – Så grep de Jesus (Luk 22:52ff).

Det världsliga svärdet som skulle upprätthålla lag och ordning i Jerusalem riktades mot Herren Jesus, mot honom ”som gick omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld” (Apg 10:38). Denne Guds Helige blev utsatt för våld. Jesus, som i förväg visste allt vad som skulle övergå honom, undervisade om detta och sa: ”Från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld” (Matt 11:12). 

Det världsliga svärdet riktades mot Kristi kyrka och församling som också utsätts för våld av otron. Detta hade Jesus förutsagt: ”Ni (= mina lärjungar) ska föras inför ståthållare och kungar för min skull” (Matt 10:18). 

Mellan dessa båda regementen finns en skillnad och ett samband

En skillnad

Det världsliga regementet bär svärdet. Det använder sig av makt och våld. Jesus sa: ”Folkens kungar beter sig som herrar över dem, och de som har makten kallar sig deras välgörare” (Luk 22:25). Gud har lagt den i synd fallna världen under svärdet. Gud har insatt ”överheten” för att förhindra att ondskan tar överhand. Det världsliga riket uppehålls av Gud genom den världsliga överhetens ordning. Nåderiket däremot styrs av Guds Ord och sakramenten.

Ett samband

Samme Gud regerar i båda regementena, för skapelsens Gud är också frälsningens. Ett samband mellan regementena föreligger också däri att människor på samma gång är medborgare i både kyrka och stat. Detta innebär också

En spänning

Evangeliets berättelse om skattepenningen – om skatt till kejsaren – återspeglar denna spänning. ”Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller inte?” Denna fråga gällde förhållandet mellan det världsliga regementet och det andliga. Jesu såg på myntet och sa: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sa han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21). 

A. Det finns alltså ett kejsarens rike (ett världsligt regemente)

Att det finns ett sådant är ingen tillfällighet eller slump eller ett godtyckligt mänskligt påfund. Det är en Guds ordning. Själva förekomsten av ett världsligt styre är uttryck för Guds vilja. Detta rike regeras av Gud genom överheten och är Guds motdrag mot ondskan, mot anarkin. Med anarki menar vi frånvaro av borgerlig ordning i ett samhälle (anarki = laglöshet). För att inte ett sådant olyckligt tillstånd ska uppstå finns det ett kejsarens rike, ett världsligt regemente.

Kejsarens rike måste bygga på den ”naturliga lagen”

Också den hedniske kejsaren har en lag över sig, nämligen den naturliga lagen. Lagens verk är skrivna i hedningarnas samveten, säger aposteln Paulus (Rom 2:15). De äger inte kunskap om den uppenbarade gudsviljan, den skrivna lagen, men de har en känsla för anständighet och rättrådighet. ”För när hedningarna som inte har lagen (dvs den skrivna lagen) av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag trots att de saknar lagen” (Rom 2:14). 

Denna naturens lag är identisk med Tio Guds bud, dess andra tavla. Buden (Du ska inte stjäla, inte dräpa, inte begå äktenskapsbrott …) har också en hedning en viss känsla för. Bryter han mot dem anklagar hans samvete honom (Rom 2:15). 

Enligt den naturliga lagen bör också en hednisk kejsare värna om hem och familj, upprätthålla lag och ordning, skydda de goda och straffa de onda. ”Vill du slippa vara rädd för överheten? Gör då det goda, så får du beröm av den”, skriver Paulus. Den ”naturliga lagen” råder också på hedningarnas område. Gud styr också där genom överheten som bär svärdet (Rom 13:1f).

Kejsarens rike måste en kristen underordna sig

Jesus sa: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren.” Det tillkom enligt Jesus kejsaren att uppbära skatt av folket. Aposteln Paulus förmanar: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem: skatt åt den som ska ha skatt, tull åt den som ska ha tull, respekt åt den som ska ha respekt” (Rom 13:7). ”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig” (Rom 13:1). 

I sitt brev till den unge biskopen Titus skriver aposteln Paulus: ”Påminn dem (dvs församlingsmedlemmarna) om att de ska underordna sig och lyda myndigheter och makthavare och vara redo till varje god gärning” (Tit 3:1). Detta lydnadsförhållande ska bestå också när överheten är orättvis. Petrus skriver till arbetarna: ”Underordna er era herrar och visa dem all respekt, inte bara de goda och milda utan även de hårda” (1 Pet 2:18). I Ordspråksboken heter det: ”Min son, frukta Herren och kungen, ge dig inte i lag med upprorsmän” (Ords 24:21).

Kejsarens rike ska vara föremål för förbön

Aposteln Paulus har i klara och tydliga ord befallt förbön. ”Först av allt uppmanar jag till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan leva 191 ett lugnt och stilla liv, på alla sätt gudfruktigt och värdigt. Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare” (1 Tim 2:1–3). 

Det är alltså ingen tillfällighet att vi i den allmänna gudstjänsten ber för vår kung och rikets styrelse eller att man ber för rikets president. Avsikten med förbönen är att de kristna ska kunna föra ett liv ”på alla sätt gudfruktigt och värdigt”. 

Om vi från apostlatiden går tillbaka till profeternas tid kan vi tänka på vad Jeremia skrev till de fångna i Babel. Gud talade genom sin tjänare och sa: ”Sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er” (Jer 29:7). 

B. Det finns ett andligt rike (en kyrka och församling – en kristenhet)

Om detta rike säger Jesus: ”Mitt rike är inte av den här världen.” Men mitt ibland människorna finns detta osynliga rike – nåderiket. Det är inte bundet vid någon bestämd kultplats. Det är inte bundet utan fritt. Jesus sa: ”Om Sonen gör er fria blir ni verkligen fria” (Joh 8:36). Detta rike, som inte är av den här världen men ändå dolt i den, består först och främst av Herren Jesus som är kung i detta rike. Vidare består denna osynliga kyrka av alla som är döpta och förtröstar på Herren och hans ord. ”Den som tror och blir döpt ska bli frälst” (Mark 16:16). 

Det andliga regementet – de heligas samfund – är gömt i denna värld. Kyrkan är i grunden ”en trons och den helige Andes gemenskap i hjärtana. Och denna kyrka ensam kallas Kristi kropp” (Bekännelseskrifterna). ”Ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är. Hon är nämligen de heliga troende och fåren som hör sin Herdes röst” (Bekännelseskrifterna). Från Israel efter köttet skiljer sig kyrkan genom denna sin andliga karaktär och hon är ”spridd över hela jordens yta” (Bekännelseskrifterna). De ”heliga” är dolda, gömda i världen. 

Men detta andliga regemente har likväl vissa yttre kännetecken (notae ecclesiae). Dessa kännetecken är den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i enlighet med Kristi instiftelse. Johannes skriver: ”Guds Son har uppenbarats för att göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). Gud verkar genom naturens lag i det världsliga samhället. Samme Gud verkar genom evangeliet i den kristna församlingen. 

Det finns en djävul som bekämpar såväl världsligt som andligt regemente

Han söker beröva människan både det andligt och det världsligt goda. Denne Djävul verkar. Aposteln Paulus talar om ”härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn” (Ef 2:2). Denna onda andemakt är verksam inte bara i hednavärlden utan även i den yttre kristna organisationen (kyrkan i yttre mening). Man ska ha klart för sig att man här på jorden inte lever i en lugn och rogivande trädgård utan i ett Getsemane. Luther säger: ”Har djävulen kommit till Adam och Eva i paradiset, har han kommit till andra Guds barn, ja, till Kristus själv. Så kan han också mycket väl komma till dig.” 

Överallt där ondska och olycka sker, där är djävulen. När en människa genom synd och otro faller ur den frälsande arken, då faller hon i det rike som är Djävulens. Jesus sa till fariseerna: ”Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär. Han har varit en mördare från begynnelsen och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom” (Joh 8:44). 

Första lögnen – genom djävulens frestelse:
Det andliga samfundet ska råda över denna världens riken

Den tanken är from men inte desto mindre falsk och obiblisk. Fariseismen drömde om en synlig kyrkostat. Som andliga ledare skulle fariseer och skriftlärda också äga den världsliga makten. Fariseismens ideal var teokrati – gudsvälde – med präster och laglärare som uttolkare av gudsviljan. Men Jesus varnar för deras surdeg (= lära) och han klandrar deras gärningar. ”De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar” (Matt 23:4). 

Drömmen om ett jordiskt rike styrt av präster (andliga ledare) har utövat en farlig lockelse också sedan den judiska fariseismen förlorat sin makt. Vi får t ex under medeltiden en strid mellan påvemakt och kejsarmakt. Biskopen i Rom krävde att han ensam skulle äga högsta makt inte bara över kyrkan utan också över kejsaren. Sedan har svärmiska rörelser trätt fram och förkunnat att evangeliet ska styra världen. På Luthers tid trädde Müntzer fram. Han sa sig vilja upprätta Guds rike med våld. De troende skulle regera genom det revolutionära våldet. 

I vår tid lockas och dras människor av denna lögn. Kyrkan kommer att återvinna människors förtroende, sägs det, om den förkunnar evangelium som ett budskap om rättvisa och jämlikhet. Vi får alltså ”ett annat evangelium” – ett nytt. Där orättvisan vilar tung över folken ska ”revolutionen” stödjas. Denna nya missionssyn är farlig. 

Kyrkan måste handla – måste gå till aktion – sägs det. Det är nu inte längre fråga om en förkunnelse av Lag och Evangelium utan något annat. Församlingsmedlemmarnas håg står eller ska stå till en ny jord – en bättre värld – och medlet att nå detta mål är revolution. Marxismens program förs in i kyrkan. 

Den andra lögnen:
Det världsliga regementet (staten) ska följa sin egen lag

Statsmakten ska inte behöva följa ”den naturliga lagen”. Det politiska livet följer självhävdelsens och maktviljans lagar som det själv stiftar (s k ”Eigensetzlichkeit” – egenlaglighet). Denna tes om att följa sin egen lag är förödande. Hitler trädde fram i Tyskland och handlade efter sin egen vilja. Makt var rätt. En sådan situation finns tecknad i Uppenbarelsebokens 13:e kap. Det första vilddjuret som aposteln Johannes såg framträder som en politisk makt. Det världsliga regementet, av Gud insatt mot ondskan, är förvandlat till ett vilddjur. 

Man måste skilja rikena åt. Det är viktigt att stat och kyrka inte sammanblandas. Staten bygger sitt välde med makt och våld (det jordiska svärdet). Kyrkan, nåderiket, uppehålles av Guds ord och sak-ramenten. 

Vad ska vi då tänka om statskyrkosystemet? För att rätt bedöma det måste vi se hur detta har kommit till. Under den katolska tiden var biskopen i Rom högsta huvud över kyrkan i vårt land. När reformationen genomfördes fick kungen överta den funktionen. Som en kristen kung var han kyrkans främste medlem och på denna grund fick han ”vården om kyrkan”. En självklar förutsättning var alltså att kungen skulle skydda predikan och Guds Ord. 

I den kristne kungens ställe har nu en regering trätt, vars ledamöter inte behöver tillhöra kyrkan ens i formell yttre mening eller vilja stödja biblisk tro. Dessa regeringsledamöter har fått makten att tillsätta lärare i den kristna församlingen och politiska partier avgör vilka som ska styra och leda kyrkan. 

Till frågan om en ”ren” kyrka

Kyrkofrågan har denna höst (1973) på ett särskilt sätt blivit aktuell genom några uppmärksammade utträden ur Svenska kyrkan. Dessa utträden ur samfundet har därvid från visst bekännelsetroget håll betecknats som ett avsteg från den lutherska läran och som ett försök att – på donatisternas vis – bilda ”rena” församlingar, där inga ogudaktiga kan smyga sig in. Man har anfört Jesu ord om ogräset och vetet: ”Låt båda växa tillsammans fram till skörden” (Matt 13:30). Både kristna och icke kristna ska samexistera i kyrkan. 

Men enligt Jesu ord är åkern inte kyrkan, den kristna församlingen, utan världen. Jesus säger uttryckligen: ”Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn” (Matt 13:38). De lutherska bekännelseskrifterna skiljer mellan kyrkan i egentlig mening och kyrkan i yttre, oegentlig mening. De är angelägna att framhålla att kyrkan i egentlig mening är ”ett andligt folk”, ”det sanna gudsfolket, pånyttfött genom den helige Ande”. 

Kyrkan i yttre, oegentlig mening innehåller också hycklare. Dessa ogudaktiga är inte kyrkan i egentlig mening. Bara Gud kan se tron i hjärtat och därför är Kyrkan med stort K, Kristi kyrka, osynlig. För att de troende ska styrkas och inte föras vilse ska den yttre kyrkan vara trogen den kristna bekännelsen och inte tillåta obiblisk förkunnelse inom sig. För falsk lära är som en surdeg, och ”lite surdeg syrar hela degen”, skriver aposteln (Gal 5:9; 1 Kor 5:6). ”Akta er för de falska profeterna”, säger Jesus (Matt 7:15), och Johannes skriver: ”Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära (Kristi lära) ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar” (2 Joh v 10f). 

I den yttre kyrkoorganisationen ska den kristna läran vara ”ren”. Om läran förfalskas i ett samfund blir det ett verktyg för Antikrist (mot Kristus). Tränger obiblisk förkunnelse in i kyrkan måste den renas från sin villolära om den vill vara trogen Kristus. Kyrkan ska alltså vara ”ren” i det avseendet att läran är ren. 

Ur Biblicum nr 4, 1973 av Ingemar Furberg, bearbetad och förkortad