Det råder många oklarheter om tron i GT och NT. Är verkligen tron och vägen till salighet densamma i GT som i NT? Är inte religionen i GT i huvudsak en lagreligion, medan religionen i NT främst är en nådesreligion? Är verkligen trons föremål och innehåll detsamma i GT och NT? Om så är fallet, består samstämmigheten i att såväl GT som NT lär att vår rättfärdigförklaring utfärdas på grundval av tro plus gärningar? Eller består den i att rättfärdigförklaringen såväl i GT som NT har sin grund uteslutande i Herren själv och tas emot som en fri gåva genom tron allena? 

Jag tror att osäkerheten om vad Bibeln lär om tron främst har sin grund i ytliga kunskaper om vad GT lär. Därför ska huvuddelen av vårt studium ägnas åt tron i Gamla testamentet. Frågan om tron i GT och NT kan enligt min mening bäst belysas, om man koncentrerar sig på följande ämnesområden: 1) Evangeliet eller trons föremål i GT och NT, likheter respektive olikheter, och 2) lagen och dess roll i GT och NT, likheter respektive olikheter. 

I.  EVANGELIET

Evangeliet förutsätter att människan utan Guds nåd och barmhärtighet är hjälplöst förlorad. Syndafallet och dess katastrofala följder är evangeliets bakgrund i såväl GT som NT. Människan kan på grund av syndafördärvet inte uppvisa den nya människa, den helighet och rättfärdighet, som Gud kräver. Människan är därför hemfallen åt döden och den eviga fördömelsen. Evangeliet i egentlig mening är det glada budskapet om att Herren själv tar sig an denna hjälplösa syndare och erbjuder och ger åt honom/henne barmhärtighet, syndernas förlåtelse och evigt liv, utan att människan på något sätt har förtjänat denna frälsning.

Konkordieformeln ger följande enkla och klara definition av evangelium i Solida Declaratio (= SD) V, 21: ”Allt, som tröstar och tillbjuder överträdarna av lagen Guds tillgivenhet och nåd, är och kallas i egentlig mening evangelium” (SKB s 601). Att evangeliets bakgrund, människans totala syndafördärv och oförmåga att hålla Guds lag, är densamma i GT och NT, torde vara överflödigt att styrka i detta sammanhang. Men hur är det med evangeliet? Är trons föremål detsamma? 

Likheter

Trons föremål i såväl GT som NT är Guds oförtjänta godhet och barmhärtighet. Genom sina handlingar och sina nådiga löften visar Gud att han tar sig an den fördärvade människan och lovar henne välsignelse och liv för sin egen skull, dvs han själv är den enda orsaken till denna nåd.

Så snart människan störtat sig i olycka genom sitt uppror och sin olydnad mot Gud söker Gud upp den syndiga människan. Han väntar inte att människan först ska söka upp honom. Gud tar hela tiden initiativet och erbjuder människan gång på gång förbund (gemenskap) och räddning. Människan vänder sig inte först till Gud, utan det är Gud som vänder sig till den fallna och bortvända människan. Han hjälper henne att inse sin synd (1 Mos 3:9ff), förbannar förföraren och lovar seger över honom genom kvinnans avkomma (1 Mos 3:14-15). Människan får hopp och andligt liv genom löftet om en Frälsare som ska krossa ormens (Satans) huvud (makt).

Gud visar gång på gång sin stora godhet mot henne: Han ger de olydiga, Adam och Eva, kläder av skinn (1 Mos 3:21) och t o m brodermördaren Kain får ett tecken av Gud till skydd (1 Mos 4:15). Eva ger uttryck för vissheten om att det är tack vare Herrens godhet och nådiga hjälp som de får leva och ge liv åt ett nytt släkte (1 Mos. 4:1 och 4:25).

Denna Herrens nåd och barmhärtighet börjar de troende predika offentligt fr o m Sets födelse (1 Mos 4:26). Att ”proklamera, ropa ut, anropa eller åkalla” (på hebreiska qará) Herrens namn (1 Mos 4:26; 12:8) betyder att föremålet för predikan och bönen är Herren och hans nådiga gärningar mot oss syndare. Grundvalen för all sann gudstjänst är Guds fritt erbjudna välsignelse. Den troende vet att orsaken till Guds barmhärtighet och människans frälsning endast är Herrens namn. Att tro, på hebreiska hä’ämín, betyder att säga amen till Gud och hans löften, att förtrösta på honom och hans ord.

När vi kommer till Abrahams tid, omkring 2000 år före Kristi födelse, preciseras löftet om kvinnans avkomma till Abraham och hans släkt. ”I dig ska alla släkter på jorden bli välsignade” (12:3). ”I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade” (22:18). Frälsaren, kvinnans avkomma, kommer alltså från Abraham, och den välsignelse som kommer genom denna människans son (Människosonen) ges inte bara åt Abrahams släkt utan åt alla jordens folk.

Så uppehålls tron genom detta frälsningslöfte och efterhand som historien går vidare, preciseras löftet mer och mer. Precis som löftessonen Isak mänskligt sett inte kan bli till, så pekar Isak fram mot den fulla uppfyllelsen, en avkomling vars födelse är det stora undret. Han som ska krossa ormens huvud ska komma via Jakobs son Juda (1 Mos 49:8–12) och av Juda stams alla förgreningar via Ishai (Jes 11:1) och Ishais yngste son David (2 Sam 7).

Löftena till David och hans son Salomo får sin fulla uppfyllelse genom Messias som kommer att kallas både ”David” (Hes 34:23f) och ”Davids son”. Jesaja profeterar: ”Ett skott ska skjuta upp ur ­Ishais avhuggna stam, en telning från hans rötter ska bära frukt” (Jes 11:1). Mika profeterar: ”Du Betlehem Efrata som är så liten bland Juda tusenden, från dig ska det åt mig komma en som ska härska över Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar” (Mi 5:2). Enligt Daniel är denne ”Människoson” inte bara en människa utan från himlen (Dan 7:113ff) och enligt Jesaja ”Mäktig Gud” (Jes 9:6). Han ska födas av en jungfru (Jes 7:14) och är ”Gud med oss” (Immanuel). Genom honom ”ska herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans rike” (Jes 9:7).

NT betonar gång på gång att Kristus är uppfyllelsen av löftet och eden till Abraham (1 Mos 22:16–18, Luk 1:73, Gal 3:16), löftet till Davids hus (Luk 1:32, 69), löftena genom profeterna (Luk 1:70). Det var ju för hans skull som löftet om liv, frälsning och välsignelse kunde ges åt fäderna alltifrån syndafallets dag. Kvinnans avkomma, Människosonen, är vår frälsning, vår frid, vår tröst, vår rättfärdighet, vårt ljus och vårt liv, alltifrån syndafallets dag till den yttersta dagen. Han är inte bara själva innehållet i gåvan från Gud, evangeliet. Han är också det som Gud kräver i lagen, den nya människa som älskar Fadern och sin nästa fullkomligt. Han säger redan i GT: ”Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig” (Ps 40:8). Till dem som avvisade Jesus som den utlovade Messias sa Jesus: ”Hade ni trott Mose skulle ni tro på mig, för det var om mig han skrev” (Joh 5:46). Till lärjungarna sa han: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, profeterna och psalmerna” (Luk 24:44).

Man kan inte på rätt sätt tala om tron, om man inte därmed inbegriper trons föremål, nämligen löftena om nåd och barmhärtighet. Med anledning av löftena om välsignelse genom Abrahams avkomma skriver Luther: ”Det tillhör trons natur att med visshet tro att vi är välsignade, inte genom oss själva utan genom Kristus, som är vår välsignelse. Detta är skälet till att vi prisar oss lyckliga och hävdar att denna välsignelse tillhör oss. För det är tron som tar emot välsignelsen” (Luther’s Works, IV, s 171). ”Att tro dessa synnerligen härliga löften och vänta sig dessa välsignelser från Gud med stadig förtröstan, det är sann tro” (s 149).

Augsburgska bekännelsens apologi säger följande om tron: ”Tron rättfärdiggör och frälser, inte därför att den skulle vara ett i sig förtjänstfullt verk utan endast därför att den tar emot den utlovade barmhärtigheten. Att på detta sätt dyrka och tjäna Gud prisas på ett särskilt sätt genomgående i profeterna och psalmerna, medan lagen inte lär något om syndaförlåtelse av nåd. Men patriarkerna kände löftet om Kristus, nämligen att Gud för Kristi skull ville förlåta synderna” (IV, 55–57, SKB s 112). ”Så vill Gud vara känd och så vill han dyrkas, att vi av honom mottar hans välgärningar, och mottar dem för hans barmhärtighets skull, men inte på grund av våra egna förtjänster” (IV, 60, SKB s 113). 

”Herre, till himlen räcker din nåd, din trofasthet ända till skyarna”, sjunger David (Ps 36:6). Han ber också: ”Skynda till min hjälp, Herre, min frälsning!” (Ps 38:23). Är det möjligt att på ett bättre sätt beskriva trons föremål och frälsningen av nåd allena? När Skriften talar om frälsningen, Herrens nåd och barmhärtighet, talar den samtidigt om den rätta tron.

Hos GTs profeter står ofta lagens krav och evangeliets löfte om syndernas förlåtelse sida vid sida. För endast den som tror evangeliets löfte får ett nytt hjärta som vill leva det nya liv som lagen kräver och bekämpa sin gamla, syndiga människa som också finns kvar. När Jesaja i 1:16–17 framhåller lagens krav på en ny människa, skyndar han sig att tillfoga evangeliets och Guds avlösning (= tillsägelse av syndernas förlåtelse) i nästa vers: ”Om än era synder är blodröda, ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull.” Psalmisten skriver: ”Om du, Herre, tillräknar synder, Herre, vem kan då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, för att man ska vörda dig” (Ps 130:3–4).

Evangeliets löftesord ljuder klart på många ställen i GT: ”Jag, jag är den som utplånar dina brott för min egen skull, dina synder minns jag inte mer” (Jes 43:25). ”Jag har utplånat dina brott som ett moln, dina synder som en sky. Vänd om till mig, för jag har återlöst dig” (44:22). ”Vem är en Gud som du, som förlåter skuld och inte tillräknar synd” (Mi 7:18). ”Jag ska rena dem från all deras synd som de har begått mot mig och förlåta dem alla deras synder” (Jer 33:8). ”Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag låter en rättfärdig telning växa upp åt David. Han ska regera som kung och handla med vishet, han ska utöva rätt och rättfärdighet i landet. … Detta är det namn man ska ge honom:  Herren vår rättfärdighet” (Jer 23:5–6). 

Olikheter

Under rubriken ”olikheter” kan jag inte nämna några verkliga skillnader, endast smärre olikheter med avseende på evangeliets yttre form. Av naturliga skäl framträder den utlovade frälsningen och Frälsaren tydligare, när löftenas fullbordan äger rum. Man kan under hänvisning till Kol 2:16f säga att skuggan av verkligheten, Kristus och hans frälsning, inte kan vara lika klar som verkligheten själv, upphovet till den skugga som i förväg är given i GT. Man kan också citera Jesaja 30:26 om fullbordans, den nytestamentliga tidens, större klarhet: ”Månens ljus ska vara som solens och solens ljus ska vara sju gånger klarare, som ett sjufaldigt dagsljus, när den dag kommer då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det fått.” 

Den kristna församlingen skyggar därför inte för att tolka GTs skuggbilder av frälsningen, Guds löften och nådesgärningar under GTs tid, i ljuset av NT. När GTs löften inte nämner den meriterande orsaken till Guds barmhärtighet och syndernas förlåtelse eller anger den med orden ”för sin egen skull” eller ”för sitt namns skull”, kan den kristna församlingen utifrån fullbordans ljus preciserande säga ”för Kristi skull”. I Apologin finner vi många exempel på hur innehållet i GT kan preciseras utifrån den nytestamentliga fullbordan.

Men orsaken till frälsningen preciseras inte bara i NT. I t ex Jesaja 53 och i offerlagarna om felfria och oskyldiga djur, som ställföreträdande måste gottgöra för syndare, framträder Kristi satisfactio vicaria tydligt. 

GTs bildspråk 

I GT kläds ofta evangeliet i ett bildspråk som anknyter till den gammaltestamentliga teokratins speciella villkor, Guds folks (kyrkans) bundenhet under gamla förbundets tid till ett visst land, en viss nation, en viss stad, ett prästerskap av en viss stam etc. För att ange de andliga välsignelsernas verklighet anknyter GTs profeter till kyrkans yttre villkor i gamla förbundet. Den yttre verkligheten av ett ödelagt land, städer i ruiner, oländig terräng, ett land som drabbats av torka eller vilddjurs härjningar eller krig eller deportering bildar bakgrund till frälsningsutsagorna.

Mot denna bakgrund skildras frälsningen och de andliga välsignelserna som en rikt bevattnad och blommande öken, frihet från krig eller vilddjur, uppbyggda städer, skördar tolv gånger om året, jämna vägar genom att höjderna sänks och dalarna höjs, regn i rätt tid, Sion som världens högsta berg och hedningar som strömmar dit etc. 

Olikheterna mellan GT och NT har alltså ingenting att göra med evangeliets innehåll. Det är samma evangelium och samma frälsningsväg i GT och NT. Olikheterna gäller endast evangeliets yttersida, dess klädedräkt eller bildspråk. GTs profeter framlägger evangeliets andliga välsignelser mot bakgrund av gamla förbundets speciella villkor och fysiska verklighet. I GT är det fråga om skuggorna av den verklighet som först i NT framträder direkt och som är skuggornas orsak och rätta uppfyllelse. ”Lagen är en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i deras verkliga gestalt” (Heb 10:1).

 

II. LAGEN

Är oklarheterna stora när det gäller evangeliet i GT och NT, är de förmodligen ännu större när det gäller lagen. Många ser likheter, där det verkligen föreligger olikheter, samtidigt som man ser olikheter där inga sådana är för handen. Somliga hävdar att den nytestamentliga kyrkan är bunden vid de många stadgar som var nödvändiga för den gammaltestamentliga teokratin, fastän de är fullbordade och inte avsedda för det nya förbundet. Men samtidigt är man oklar över i vilket avseende det är samma lag i GT och NT.

Likheter

Lagens uppgift är varken i GT eller NT att av en syndare skapa en troende människa, en ny människa. Lagen visar hur den nya människan ser ut och därmed att människan efter syndafallet inte är den troende och nya människa som hon skulle vara. Hon älskar inte Gud över allting och sin nästa som sig själv. Lagen skapar inte något nytt liv, tvärtom död och förtvivlan. Endast evangelium ger hopp i mörkret, skapar tro och en ny människa, som vill övervinna synden och rätta sig efter Guds vilja. Den troende bekänner sin tro på och tacksamhet emot Gud genom att lyssna till Guds ord och handla därefter. Endast evangelium kan ge vad lagen kräver och evangeliets gåva är helt fri. 

Det är viktigt att skilja mellan att hålla lagen för att få en nådig Gud och att hålla lagen därför att vi genom evangelium har en nådig Gud. När Jesus säger: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar” (Joh. 8:31), betyder detta inte att vi förtjänar Guds nåd och lärjungaskap genom att vi förblir i Guds ord. Det betyder att det vi redan har fått och äger som en fri gåva av nåd allena, Guds barmhärtighet och lärjungaskap, förkastas eller tappas bort, om vi inte längre förlitar oss på Gud och hans ord och inte vill handla enligt hans vilja. Vi har då förlorat vår tro, för den som tar emot Guds nåd vill i tacksamhet förbli i Herrens ord.

Utan den tro som evangeliet upptänder kan och vill ingen förbli i Herrens ord. Därför kommer nåden först och hållandet av lagen därefter, och så är det i både GT och NT. Man måste alltså skilja mellan att genom olydnad mot Guds vilja avfalla från tron och att genom lydnad för Guds vilja vinna Guds nåd och barmhärtighet. Det sistnämnda är omöjligt inte bara i NT. Lagen är inte given för att vi därigenom ska vinna nåd och bli troende. Gud gav inte sina bud vid Sinai berg för att Israel därigenom skulle vinna Guds frälsning. Först frälste han dem och gav dem oförtjänt sin nåd och barmhärtighet under hänvisning till sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob. Det var till ett från träldomslandet frälst folk som han gav sina bud, så att de skulle veta vad Gud vill att hans frälsta folk ska göra.

Moseböckerna innehåller lagar och stadgar som endast ett troende folk vill lyda för att därigenom bekänna och öva sin tro. De troende vill förbli i Herrens gemenskap (förbund) och inte överge honom och hans nåd. Studerar vi lagens roll alltifrån Skriftens början, finner vi att Guds stora godhet och gemenskapen med honom kommer först och lagen därefter. Redan före syndafallet gavs inte budordet (1 Mos 2:16–17) för att människan genom att lyda det skulle uppnå en gemenskap med Gud som hon inte redan hade. Hon stod redan i Guds goda gemenskap och skulle genom lydnad mot budordet bevisa sin tro och inte överge denna lyckliga gemenskap och störta sig i olycka. Efter syndafallet tar Gud alltid initiativet och skapar tro och gemenskap genom sitt löftesord och sin blotta nåd. Nådens och syndaförlåtelsens grundval är aldrig människans lydnad mot lagen. Människans lydnad är en följd av och ett vittnesbörd om tron på Guds nåd och barmhärtighet.

Skriftens uppmaningar att göra kärlekens gärningar

Såväl i GT som NT uppmanas människan att göra kärlekens gärningar och aposteln säger i 1 Kor 13:2 att han är ingenting om han inte har kärlek. Detta missförstås ofta så, att Skriften skulle lära att vi rättfärdiggörs genom kärleken och gärningarna. Apologin bemöter på ett klargörande sätt detta missförstånd: ”Paulus talar på detta ställe (1 Kor 13:2) inte om hur rättfärdiggörelsen kommer till stånd, utan han skriver till dem som blivit rättfärdiggjorda men behövde uppmanas att bära goda frukter, för att de inte skulle förlora den helige Ande” (IV, 220, SKB s 138). 

När somliga i vår tid förkastar t ex nödvändigheten av att fly bibelkritik och falska profeter under hänvisning till att rättfärdiggörelsen är en fri gåva som mottas genom tron allena, är det fråga om samma typ av missförstånd. Vi måste slå vakt om rättfärdiggörelsen genom tron allena och det är både GTs och NTs evangelium. Men att fly bibelkritik och falska profeter, att inte praktisera religiös och kyrklig gemenskap med dem som öppet avvisar delar av den bibliska bekännelsen eller att inte stjäla, det är nödvändigt, inte för att därigenom bli rättfärdiggjord utan därför att den som tar emot rättfärdiggörelsen som en fri gåva är angelägen att förbli i Ordet och inte överge Herren. 

Guds handlande med Israel 

Hela Guds handlande med Israel och hans utväljande av detta folk till en bestämd frälsningshistorisk uppgift under gamla förbundet vittnar tydligt om nåden allena och att inte lagen upphävde Guds evangelium. Paulus framhåller detta i bl a Galaterbrevet och Romarbrevet och Mose skriver: ”Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er … Utan det var därför att Herren älskade er och höll den ed som han hade gett era fäder” (5 Mos 7:7–8). ”Det är inte genom din rättfärdighet eller ditt hjärtas rättsinnighet som du går för att ta deras land i besittning, utan det är till följd av ogudaktigheten hos dessa folk som Herren din Gud driver bort dem för dig och så uppfyller vad han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob. Du ska veta att det inte är för din rättfärdighets skull som Herrendin Gud har gett dig detta goda land till besittning, för du är ett hårdnackat folk” (5 Mos 9:5–6).

Daniel bekänner: ”Det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja. Det är för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn” (Dan 9:18–19).

Olikheter

Precis som evangeliet i GT ofta har en yttre dräkt som är betingad av den gammaltestamentliga teokratins speciella villkor, så förbinds också lagens krav på kärlek till Gud och nästan med en rad yttre stadgar, som hör samman med gudsfolkets speciella uppdrag under gamla förbundet. Meningen med alla dessa stadgar var inte att folket genom att iaktta dem skulle vinna rättfärdighet inför Gud. Gud hade redan tagit sig an folket och för sin egen skull gett dem både andliga och timliga löften. Som Guds frälsta folk skulle de bevisa sin tacksamhet över frälsningen genom att vara en trogen tjänare som av tacksamhet för gemenskapen med Gud rättar sig efter lagens alla stadgar.

Olydnad för lagen var ett vittnesbörd om att de inte längre förtröstade på Gud och hans oförtjänta godhet som grundvalen för alla välsignelser. GT lär oss att större delen av folket ”föraktade sin frälsnings klippa” (5 Mos 32:15). Redan Mose måste säga i sin avskedssång ca 1400 f Kr: ”Du övergav Klippan som födde dig, du glömde Gud som gav dig livet” (5 Mos 32:18). Jesaja skriver 700 år senare att Herrens tjänare Israel ständigt avföll och vände Herren ryggen: ”Vem är så blind som min förtrogne, så blind som Herrens tjänare? Du har sett mycket men inte tagit vara på det. Öronen är öppna, men ingen lyssnar” (Jes 42:19–20). 

Genom att vända Guds frälsning ryggen förlorade folket både de andliga och de timliga välsignelserna som utlovats det. Det hade också Mose förutsagt: ”Om du glömmer Herren din Gud och följer andra gudar, tjänar och tillber dem, så betygar jag i dag för er att ni förvisso ska förgås” (5 Mos 8:19). 

Av nåd allena var Herren deras Gud och deras frälsning. Men genom att glömma hans välgärningar, vilket yttrar sig i olydnad mot Herrens bud, förkastade Israel sitt arv. Endast en kvarleva av Israel förblir i Ordet och tar emot Guds nåd. ”Ni ska höra och höra men inte förstå, och ni ska se och se men inte fatta. … När bara en tiondel är kvar i det, ska även den ödeläggas. Men liksom en terebint eller en ek lämnar kvar en stubbe när den fälls, ska den stubben vara en helig säd” (Jes 6:9, 13). ”För även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om” (Jes 10:22). 

Stadgar nödvändiga för en kyrkostat 

Under GTs tid var lagens andliga innehåll och krav, förtröstan på Gud (första tavlan) och kärlek till nästan (andra tavlan), sammanbundna med en rad yttre stadgar. Guds folk under GTs tid hade ju en yttre, teokratisk uppgift, sammankopplad till ett bestämt folkslag, ett bestämt land, en bestämd helgedom, ett bestämt levitiskt prästerskap, en bestämd stad, bestämda ceremonier etc. Därigenom blev ett liv i tron annorlunda reglerat under GT än det är i NT. 

Nu i det nya förbundet är inte längre Guds folk bundet till en viss kyrkostat, ett visst land, en viss prästerlig stam, ett visst yttre tempel etc. Kristus är uppfyllelsen och slutmålet för den gammaltestamentliga teokratin. Skillnaden mellan GT och NT när det gäller vad de troende har att iaktta beror alltså på att Kristus nu har kommit. Nu har den levitiska prästtjänsten med alla offerlagarna fått sin fullbordan och de många utvärtes stadgarna, som var betingade av kyrkans speciella uppgift under gamla förbundets tid, har tjänat ut. Hebreerbrevets författare skriver: ”Liksom med reglerna om mat och dryck och olika reningar handlar det bara om yttre regler fram till tiden för en bättre ordning” (Heb 9:10).

Inte heller gudstjänsten är längre bunden till vissa platser och vissa dagar. Luther berör denna skillnad i sin stora Genesiskommentar: ”Mose hade en bestämd befallning att upprätta det levitiska prästadömet som gällde ett bestämt folk, bestämda personer, en bestämd plats och för en bestämd tid fram till Kristus. Detta är den viktigaste delen av Mose lag. … Men när den tid som var fastställd för alla dessa ting kom till ett slut, kom också offren och alla de mosaiska stadgarna till ett slut. Prästadömet med dess offer hade inte längre någon giltighet. Inte heller det teokratiska riket, för Mose hade kommit till ett slut. Men Kristi rike och prästadöme följde, utan plats, tid eller person och ’inte så att man kan se det med ögonen’, som Kristus säger i Lukas 17:20” (Luther’s Works, V, s 20). 

Angående sabbatsbudet skriver Luther i Stora Katekesen: ”Därför angår detta bud till sin grövre, utvärtes betydelse inte oss kristna, för i denna mening är det en rent utvärtes sak såsom andra föreskrifter i GT, vilka är bundna vid vissa ordningar, personer, tider och rum. Detta allt har nu genom Kristus lämnats fritt”(I, 82, SKB s 401). Bibelställen som Gal 4:1–11, Kol 2:16ff, Rom 14, Heb 9:10 och Apg 15:10 stryker under de troendes frihet under NTs tid från den bundenhet till utvärtes stadgar om dagar, högtider, mat och dryck, som kännetecknade den gammaltestamentliga kyrkostaten. 

Omskärelsen

Angående omskärelsens roll under gamla förbundets tid gör Apologin följande viktiga påpekande: ”Abraham mottog omskärelsen inte för att han genom detta verk skulle rättfärdiggöras. För han hade redan genom tron kommit dithän, att han räknades som rättfärdig. Men omskärelsen tillkom för att han på sin kropp skulle ha ett skrivet tecken som skulle påminna honom om att själv öva sin tro, inför andra bekänna sin tro och genom sitt vittnesbörd mana andra till tro” (IV, 201, SKB s 135). 

Det är viktigt att komma ihåg att bundenheten till en rad yttre stadgar under GTs tid inte hade till syfte att människorna genom att iaktta dessa stadgar skulle få nåd. De var ett ok för ett frälst folk, inte för att folket genom att bära det skulle förtjäna frälsning. Men detta ok blev för tungt, och Israel missförstod ofta lagens krav så att de trodde sig vinna frälsning genom att bära detta ok, ex opere operato, utan tro. 

Även om vi alltjämt levde i gamla förbundets tid skulle det vara ett missförstånd att mena, att vi genom iakttagandet av vissa stadgar om omskärelse, mat, dagar, offer och gudstjänster skulle vinna nåd och förlåtelse. Angående detta missförstånd skriver Melanchthon i Apologin: ”Det var på samma sätt i Israel. Största delen av folket menade sig genom sina egna gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse och hopade därför offer och gudstjänster. Men profeterna förkastade denna mening och lärde trons rättfärdighet” (IV, 395, SKB s 173). 

De troende ska och vill till sin nya människa lyda Guds vilja, vilket i gamla förbundets tid innefattade att hålla sabbaten. Men inte för att därigenom förtjäna rättfärdighet, nåd och barmhärtighet, utan därför att de redan hade en nådig Gud och redan räknades som rättfärdiga för löftets skull. Lika litet som i NT lär GT att laggärningarna måste göras för att vi därigenom ska få en nådig Gud.

I nya förbundets tid kan de kristna församlingarna uppställa vissa föreskrifter för sitt gudstjänstliv för att allt ska tillgå ”värdigt och med ordning” (1 Kor 14:40). Men det ska ske i kristen frihet utan tvång, framhåller den Augsburgska bekännelsen: ”Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anser att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, har orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, inte kyrkan. Ty alla från Mose härstammande former för gudsdyrkan kan underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tycktes ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig” (XXVIII, 57–60, SKB s 87). 

En rätt gudstjänst 

Gudstjänsten var i GT, till skillnad från i NT, bunden till en rad yttre ting. Men både i GT och NT grundar sig en rätt gudstjänst på Guds godhet och barmhärtighet. En rätt gudstjänst är att komma ihåg Guds välgärningar, att i tro ta emot det goda som Gud utlovar och skänker. ”Sålunda är det en evangelisk gudstjänst och gudsdyrkan att ta emot det goda från Gud. Däremot är det en lagisk gudstjänst att framhålla och framräcka till Gud det goda som vi gör” (Apol IV, 310, SKB s 159). ”Jona säger i det andra kapitlet: De som överger Guds barmhärtighet iakttar en fåfänglig gudstjänst. Det betyder att all förtröstan vid sidan om förtröstan på Guds barmhärtighet är fåfäng och att endast Guds barmhärtighet bevarar oss, intevåra egna förtjänstfulla gärningar eller våra egna strävanden” (Apol IV, 330, SKB s 163). 

Skillnaden mellan GT och NT när det gäller lagen består alltså i att under NTs tid är inte lagens krav förbundet med yttre stadgar om ren mat, heliga dagar, omskärelse, tionde, reningar, en levitisk offertjänst etc. Kristus är uppfyllelsen och slutmålet för allt detta.

Lagens sammanfattning 

Både i GT och NT är lagens sammanfattning tro och kärlek, förtröstan på Gud och kärlek till nästan. Kristus är den fullkomliga uppfyllelsen av hela lagen. Därför har vi en nådig Gud ”för Kristi skull”, ”för hans namns skull”. Endast den som förlitar sig på den utlovade Frälsaren har en ny vilja som kännetecknas av kärlek till Gud och nästan.

Endast en troende, en mottagare av den framräckta och erbjudna nåden, Kristi rättfärdighet, kännetecknas av förtröstan på Gud och kärlek till nästan. Därför behöver vi evangeliet om denna nåd in­nan vi kan börja hålla lagen. Detta framhåller också Apologin: ”Därför är det nödvändigt att vi först omfattar löftet med tron, att Fadern för Kristi skull är försonad och förlåter. Därefter kan vi börja fullgöra lagen” (IV, 295, SKB s 156).

 

SLUTSATS

Vi har ovan sett hur nödvändigt det är att skilja mellan lag och evangelium. Gör man inte det, kan man inte förstå Skriftens lära om tron och att trons innehåll är detsamma i hela Skriften. Avgörande för den lutherska reformationen var nyupptäckten av Guds rena evangelium och därmed förmågan att rätt skilja mellan lag och evangelium.

Skriftens lära om tron är enhetlig och klar. Det är den lära som de lutherska bekännelseskrifterna vill lyfta fram genom att lära oss att rätt skilja mellan lag och evangelium. När lag och evangelium blandas samman, fördunklas och förvanskas Guds rena evangelium. Syftet med denna artikel är att evangelium ska skina klart så att det får upptända och stärka tron hos många till evig glädje och salighet. Evangelium är de troendes sanna och omistliga skatt. 

 

Ur Biblicum nr 1–2, 1982 av SE,
bearbetad och något förkortad