Bibelns gudstro och verklighetssyn
För bibeltolkare som verkligen vill förstå vad bibeltexterna säger borde det vara självklart att inte bortse från den gudstro och historiesyn som Bibeln ger uttryck åt och påstår vara sanningen. Det är ju inte vad otroende människor tror som ska läggas till grund för tolkningen. När bibeltexterna talar om Guds ingripande i vår verklighet som verkliga, historiska händelser inför ögonen på många människor, får inte ögonvittnenas vittnesbörd automatiskt betraktas som osanna, eftersom det som sägs ha ägt rum inte kan ske enligt en ateistisk vetenskapssyn.
Tron att Gud är en levande verklighet, hela världens skapare och historiens herre, är den självklara övertygelsen bakom varje bibeltext. Bortser man från detta vid tolkningen av bibeltexten och försöker tolka dess uppgifter om vad som har ägt rum eller ska äga rum oberoende av om Gud finns eller inte, blir tolkningen med nödvändighet en omtolkning av vad som enligt Bibeln är fakta.
Betecknande för Bibelns berättelser om Gud och hans gärningar är att dessa är historiskt förankrade. De kan inte avfärdas som naiva myter eller fromma spekulationer. Slutsatsen av de många bibliska vittnesbörden om Gud är att han till skillnad från människogjorda gudar är en levande verklighet, utan vilken världen inte skulle existera, inte heller någon levande varelse. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, betonar Paulus i Aten i polemik mot greker som byggt tempel åt avgudar (Apg 17:28). ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohänder” (Apg 17:24). Den dominerande vetenskapssynens grundförutsättning att mänsklighetens historia är helt oberoende av Skaparen är en tro som är helt oförenlig med Bibeln och som omöjliggör en rätt tolkning av bibeltexternas budskap.
Även utan Bibeln – bara genom att studera skapelsen – borde människor inse vilken mäktig skapare, konstruktör och byggmästare Gud är. Gud har uppenbarat ”sin eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat”, betonar Paulus (Rom 1:20). Hela universum och varje enskild del i skapelsen är en så häpnadsväckande och genial konstruktion och varje livsform en så förunderlig skapelse att den som förnekar Skaparens existens och storhet är en dåre enligt Bibeln: ”Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps 53:2).
Förnekelsen av Gud som en levande verklighet går hand i hand med en förnekelse av otrons katastrofala roll i mänsklighetens historia. Ateismen är en förblindande makt, hävdar Bibeln. Genom att förneka Skaparen och handla i strid med hans vilja har människan ”förblindats av sina falska föreställningar” (Rom 1:21). Människans historia med ständig revolt mot den ende sanne Guden och hans goda vilja vittnar om syndens makt att bedra: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen” (Rom 1:25).
Avfallet från Guds sanning har lett till att tilliten till Skaparen av himmel och jord ersatts av tillit till mänskliga tankar och människogjorda avgudar av olika slag. Här är det fråga om en verklig övertro på människan och den vetenskap som bara räknar med inomvärldsliga orsaker. Ateistens tro att skapelsen har skapat sig själv är ett uttryck för just det Paulus talar om, nämligen en dyrkan av det skapade i stället för Skaparen. Inför skapelsens under, som det är svårt att komma ifrån också för en ateist, kan han därför säga: ”Se, vilka förunderliga ting naturen kan skapa”, inte: ”Se, vilken förunderlig Skapare vi har.”
Men Gud har inte bara uppenbarat sin storhet och makt genom vad han skapat (= den allmänna uppenbarelsen), utan också genom sina ingripanden i ord och handling i Israels historia, bevittnade av många ögonvittnen (= den särskilda uppenbarelsen). Detta går som en röd tråd genom hela Bibeln och Bibeln är noga med att understryka att det finns ögonvittnen till de flesta av dessa händelser. ”Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som Herren er Gud har gjort med er i Egypten inför dina ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att Herren är Gud: Det finns ingen annan än han” (5 Mos 4:33–35).
Som särskilda registratorer och förmedlare av Guds ord och av vad som ägt rum genom Guds uppenbarelse i Israels historia utsågs Mose och profeterna före Kristi födelse och apostlarna i samband med Jesu gärningar. Apostlarna utsågs att bevittna uppfyllelsen av Guds löften i Moses och profeternas skrifter. Att profetiorna i Gamla testamentets skrifter är sanna bevisas av att de går i uppfyllelse: ”När profeten talar i Herrens namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som Herren inte har talat” (5 Mos 18:22).
Gång på gång betonas i Matteusevangeliet att Jesu ord och gärningar är uppfyllelsen av vad Herren redan hade sagt genom någon av sina profeter (se Matt 1:22; 2:15, 23; 4:14; 8:17; 21:4). När en lärjunge med svärd ville hjälpa Jesus så att han inte greps, sa Jesus: ”Menar du att jag inte kan be min Far att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?” (Matt 26:53–54). ”Allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas” (Matt 26:56). ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Heb 1:1f).
Bibeln redogör också för syndens makt efter människans avfall från Gud, dvs hur och på vilken grund hon försöker ifrågasätta Guds gärningar som verkligen har skett i historien. Gamla testamentet vittnar om hur Guds eget folk ständigt misstror Gud. Att påstå att de var godtrogna håller inte. Gång på gång avfaller de från honom, fastän de sett och varit föremål för hans stora frälsningsgärningar. ”De glömde hans gärningar, de under han låtit dem se” (Ps 78:11).
När Jesus enligt apostlarna framträder som ett med Gud, blir han ifrågasatt, framför allt av judarnas ledare och fariseerna. De kan inte acceptera att Jesus är den utlovade Messias, ett med Herren själv, ”Mäktig Gud” enligt Jesajas profetia om Messias (Jes 9:6). Därför blir Jesu undergärningar som bestyrker sanningen i hans ord ett stort problem. Gärningarna sker ju öppet inför mångas ögon. ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern” (Joh 10:37–38).
Att Jesus är uppfyllelsen av Guds frälsningsprofetior och bevisar det genom sina gärningar blir den stora stötestenen. När Jesus botade en blindfödd man ville fariseerna inte tro att mannen verkligen varit blind. De sa: ”Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den där mannen kommer vet vi inte.” Den blindfödde sa då: ”Ja, det är det som är så märkligt. Ni vet inte varifrån han är, men han har öppnat mina ögon!” (Joh 9:29f).
Jesu många undergärningar inför en rad vittnen kunde inte bortförklaras. När Jesus uppväckt den döde Lasarus inför mångas ögon var måttet rågat. ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här kommer alla att tro på honom.”… ”Från den dagen planerade de för att döda honom” (Joh 11:47–48, 53). Jesu ord om sin enhet med Fadern kunde betvivlas, men hans gärningar som bekräftade sanningen i dessa ord kunde inte förklaras bort. Jesu gärningar inför många ögonvittnen blev och är alltjämt det stora problemet för dem som betvivlar Guds uppenbarelse som en historisk verklighet. Enda lösningen blir att röja den verklige Jesus av Nasaret ur vägen, förneka uppenbara fakta.
På frågan ”Är du den som skulle komma?” hänvisar Jesus till sina underverk: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. Och salig är den som inte tar anstöt av mig” (Matt 11:3ff). Jesus, som är ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14), blir en anstöt för otron. ”Varifrån har han fått denna vishet och dessa kraftgärningar? Är det inte snickarens son? … Varifrån har han fått allt detta?” Och de tog anstöt av honom (Matt 13:54ff).
För judarna var det oerhört att Jesus handlade som sabbatens herre och gjorde sig lik Gud: ”Judarna blev ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik Gud” (Joh 5:18). Jesus svarade dem: ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen” (vers 19). ”Liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger Sonen liv åt vilka han vill” (vers 21). ”Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom” (vers 23).
Bibelns Jesus som ett med Fadern och den bibliska uppenbarelsen som historisk sanning kan inte den vetenskap som bara räknar med inomvärldsliga faktorer acceptera. Någon gudomlig uppenbarelse som verklig och historisk sanning vill den inte veta av. I stället betraktar man den bibliska uppenbarelsens vittnesbörd som myter, som människors tvivelaktiga spekulationer och trosföreställningar.
Petrus bemöter denna otro: ”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät” (2 Pet 1:16). Johannes skriver: ”Det som var från begynnelsen – det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta talar vi: Livets Ord” (1 Joh 1:1). Jesus säger till den romerske landshövdingen Pilatus: ”Jag är född och har kommit till världen för att vittna om sanningen. Alla som är av sanningen lyssnar till min röst” (Joh 18:37). Till de judar som kommit till tro på honom sa han: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska förstå sanningen, och sanningen ska göra er fria” (Joh 8:31–32).
Ofta likställs tron på Gud med en gissning, ett antagande, en tro rakt ut i luften i motsats till verkligt vetande. Men tron har en säker grund, Guds tydliga uppenbarelse, bevittnad av många ögonvittnen. Därför kan Job säga: ”Jag vet att min återlösare lever” (Job 19:25), och Paulus: ”Jag vet på vem jag tror” (2 Tim 1:12). När Jesus säger: ”Vi talar om det vi vet, och vittnar om det vi sett” (Joh 3:11), då avvisar ateister och rationalister detta vetande som ogrundat och bara uttryck för tvivelaktiga, subjektiva upplevelser. Enligt Bibeln är detta vetande inte ogrundat. Det grundar sig på Guds uppenbarelse, väl bevittnad och lika sann som Gud själv. Paulus skriver om grundvalen för de kristnas tro: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Ef 2:20).
Bibeln vill genom sina vittnesbörd om Guds storhet och mäktiga gärningar och i synnerhet genom Jesu frälsningsgärning övervinna människors synd och otro. Men synd och otro har ett fast grepp om människors hjärtan och sinnen. Därför är det inte så underligt att såväl Bibelns som skapelsens vittnesbörd om Gud i så stor utsträckning avvisas eller omtolkas. Otron avvisar både den allmänna och den särskilda uppenbarelsen. Skapelsens tydliga vittnesbörd om Skaparens storhet och makt avvisas till förmån för den s k vetenskapliga synen, nämligen att skapelsen har skapat sig själv (så enligt olika ”utvecklingsläror”). Bibeln som Guds tillförlitliga särskilda uppenbarelse och sanna undervisning avvisas till förmån för den s k vetenskapliga synen att Bibeln är ett alltigenom mänskligt dokument om människors trosföreställningar och myter.
Det dåraktiga i att avvisa Gud som den unike Skaparen och skapelsens herre
Som skapare av himmel och jord är Gud inte bara den vise och mäktige skaparen utan också skapelsens herre. Lika dåraktigt som det är att tro att skapelsen har skapat sig själv är det att tro att skapelsen är utanför Guds kontroll. Detta betonas gång på gång i Bibeln:
Vem har skapat allt detta?
Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror?
Genom sin stora makt och sin väldiga kraft
nämner han dem alla vid namn – ingen enda uteblir (Jes 40:26).
Skulle denne mäktige Skapare inte vara större än det skapade och kunna styra över dess furstar och inbyggare?
Vet ni inte det, har ni inte hört det?
Har inte detta förkunnats för er från begynnelsen?
Har ni inte förstått det alltifrån jordens grundläggning?
För honom som tronar över världen
är dess inbyggare som gräshoppor…
Han gör furstar till intet
och förvandlar jordens domare till tomhet (Jes 40:21–23).
Hur dåraktiga är ni inte!
Ska leret anses lika med krukmakaren?
Ska verket säga om sin mästare: ”Han har inte gjort mig”? (Jes 29:16).
Ve den som tvistar med sin Skapare,
– du, lerskärva bland jordens lerskärvor!
Kan leret säga till den som formar det: ”Vad gör du?” (Jes 45:9).
Du människa, vem är du som går till rätta med Gud?
Inte kan väl det som formas säga till den som formar det:
”Varför gjorde du mig sådan?” (Rom 9:20).
Jesu mor Maria prisar Gud som historiens Gud med orden:
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm.
Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa män har han upphöjt (Luk 1:51f).
Bibeln innehåller mängder av bevis för att Gud som historiens herre kan förutsäga och styra historiens förlopp
Några exempel:
- Profeten Jesaja sa till kung Hiskia (ca 701 f Kr): ”Hör Herren Sebaots ord: Se, dagar ska komma, då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har samlat ända till denna dag ska föras bort till Babel. Ingenting ska bli kvar, säger Herren. Och några av de söner som ska utgå från dig och som du kommer att föda ska man ta, och de ska bli hovmän i den babyloniske kungens palats” (Jes 39:6–7; 2 Kung 20:16–18). Precis detta hände. År 597 f Kr förde Nebukadnessar, Babels kung, bort från Jerusalem ”alla skatter i Herrens hus och skatterna i det kungliga palatset” (2 Kung 24:13). Åtta år tidigare (605 f Kr) befallde han sin förste hovmarskalk Ashpenaz ”att han av Israels barn skulle låta hämta unga män av kunglig släkt eller av förnäm börd, sådana som inte hade något kroppsligt lyte utan var vackra att se på. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats” (Dan 1:3f).
- Fr o m 605 f Kr drabbades Juda av kaldeernas nybabyloniska rike och dess våldsamma erövringspolitik, förutsagt bl a av profeten Habackuk i Hab 1:5–6. Jeremia, som kallades till profet 627 f Kr, profeterade också om hur och varför Juda skulle drabbas svårt genom kaldeerna under Nebukadressars ledning: ”Eftersom ni inte har lyssnat till mina ord, ska jag kalla på alla folkstammar i norr, säger Herren, och jag ska skicka efter min tjänare Nebukadressar, Babels kung. Och jag ska låta dem anfalla detta land och dem som bor här och alla hednafolken runt omkring… Hela detta land ska ödeläggas och förstöras, och dess länder ska tjäna Babels kung i sjuttio år” (Jer 25:8–9, 11).
- ”När sjuttio år har gått för Babel ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats” (Jer 29:10). Esra konstaterar i mitten av 400-talet f Kr: ”Detta hände i den persiske kungen Koresh första regeringsår. För att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas påverkade Herren den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät kungöra, både muntligt och skriftligt: ’Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp Herrens, Israels Guds hus, och hans Gud ska vara med honom’” (Esra 1:1ff). Gud som styr historiens förlopp kan använda en hednisk kung, Koresh, som sitt redskap. Det hade Jesaja sagt redan ca 700 f Kr: ”Jag (Herren) är den som säger om Koresh: ’Han är min herde, han ska fullborda allt det jag vill. Han ska säga om Jerusalem: Det ska byggas upp, och till templet: Din grund ska bli lagd på nytt’” (Jes 44:28).
- Ännu längre i förväg låter Gud Jesaja se Messias lidande och ställföreträdande försoningsgärning. Så här beskriver han vad han sett: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande… Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes 53:3, 5). Att tala om långt i förväg vad som ska ske och sedan låta det gå i fullbordan bevisar att Herren inte är en människogjord gud utan en levande verklighet som har skapat och har kontroll över hela skapelsen.
- Som ett med Herren kunde också Jesus i detalj förutsäga vad som skulle hända med honom: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som ska håna honom och spotta på honom, gissla och döda honom. Men efter tre dagar kommer han att uppstå” (Mark 10:33–34).
Vittnesbörden om ”Guds väldiga gärningar”
Syftet med Bibelns många vittnesbörd om Guds väldiga gärningar är att öppna ögonen på andligt blinda så att de ser vem den ende sanne Guden är, nämligen en levande verklighet, inte en påhittad idé. Genom sina under inför många ögonvittnen vill Gud överbevisa människor om att en ateistisk historiesyn är falsk. Bibeln är med andra ord helt oförenlig med den ateistiska vetenskaps- och historiesynen.
Om de många händelser i Bibeln som vittnar om Guds väldiga makt som en historisk verklighet omtolkas för att harmoniera med en ateistisk vetenskapssyn, saboteras vad Bibeln vill uppnå, nämligen att vi ska ära och prisa Gud för hans väldiga gärningar. Bibelns lovsångsbok Psaltaren avslutas med uppmaningen: ”Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet… Allt som andas ska prisa Herren! Halleluja!” (Ps 150:2, 6).
När Jesus gör gärningar som bara den ende sanne Guden kan göra, visar de att Jesus är ett med Skaparen. Dessa gärningar kallas i Johannesevangeliet för ”tecken”. ”Många andra tecken som inte är nerskrivna i denna bok gjorde Jesus inför sina lärjungar. Men dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn” (Joh 20:30–31). Det första ”tecknet” i Galileen skedde inför en stor mängd människor vid ett bröllop i Kana. När vinet tagit slut förvandlade Jesus vattnet i sex stora stenkrukor till gott vin. Värden som smakade på vattnet visste inte varifrån det kom och sa till brudgummen: ”Alla sätter fram det goda vinet först, och sedan det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu” (Joh 2:10).
Det andra tecknet efter Jesu ankomst till Galileen skedde när den döende sonen till en kunglig ämbetsman blev helt frisk bara genom Jesu ord. ”Han (ämbetsmannen) kom till tro med hela sin familj. Detta var nu det andra tecknet som Jesus gjorde sedan han kommit från Judeen till Galileen” (Joh 4:53f). Jesus gjorde en rad ”tecken” och det blev svårt för tvivlare att förklara bort dem. När Jesus förvandlade fem kornbröd och två fiskar till så mycket mat att fem tusen män kunde äta sig mätta och det blev en stor mängd bröd över, sa människorna som såg vilket ”tecken” han hade gjort: ”Han måste vara Profeten som ska komma till världen!” (Joh 6:14).
Jesu underverk inför många vittnen var så uppenbara att förnekarna fick stora problem. När Jesus botade en man som var blind från födelsen, försökte fariseerna först förneka att mannen hade varit blind. Men föräldrarna bekräftade: ”Vi vet att han är vår son och att han föddes blind” (Joh 9:20). Förnekelsen att Jesus var den utlovade Messias blev så problematisk att bevisen för detta måste undanröjas. ”Redan då hade judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan” (Joh 9:22).
När Jesus uppväckte den döde Lasarus inför en stor mängd människor, blev situationen än allvarligare för fariseerna, eftersom många judar som sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom (Joh 11:32–45). ”Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sa: ’Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket’… Från den dagen bestämde de sig för att döda honom” (Joh 11:47–48, 53). ”Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda… En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då bestämde sig översteprästerna att döda även Lasarus, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (Joh 12:1, 9–10). Tvivel och otro har ett starkt grepp över människors sinnen. Johannes konstaterar: ”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom” (Joh 12:37).
Universitetsteologin
Vid de flesta universitet förutsätter ett vetenskapligt arbetssätt en ateistisk vetenskapssyn, dvs att gudomliga, övernaturliga skeenden bara kan vara tankefoster, inte verkliga, historiska händelser. Den gudsuppenbarelse och historiesyn som Bibeln vittnar om som en sann beskrivning av verkligheten måste därför på förhand avvisas, om man utgår ifrån den dominerande ateistiska vetenskapssynen. Denna vetenskapssyn påverkar också de naturvetenskapliga teorierna om världens och människans skapelse. Att en allsmäktig och evig Gud mirakulöst har skapat världen efter att ha designat allt skapat är lika otänkbart som att Guds särskilda uppenbarelse och ingripande i Israels historia är sann information, styrkt av många ögonvittnen.
När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande.
För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.
Hur ska då bibeltroende kristna ställa sig till universitetsteologin? Det borde vara uppenbart att Bibelns gudstro och historiesyn är oförenlig med en ateistisk vetenskapssyn. Därför är det tragiskt och svårt att förstå att många som bekänner sig som troende och vill vara goda kristna ändå anser att en kompromiss med universitetsteologin är nödvändig och rent av till gagn för den kristna kyrkan. Numera är det ganska vanligt att kristen präst- och pastorsutbildning använder sig av universitetsteologins tolkningar, också när de bygger på den historisk-kritiska metodens förutsättningar. För att kunna godkännas som en akademisk utbildningsanstalt måste den historisk-kritiska bibelforskningen accepteras.
Ur Biblicum nr 1, 2013 av SE, bearbetad och kraftigt förkortad